Om att våga

Läste i höstas i dagstidningen en av de dagligen förekommande födelsedagsintervjuerna.
Det var skådespelaren Torkel Pettersson, boende i Lund och Sthlm, som fyllde 45. Han svarade också som brukligt på några frågor. Tre av dem refereras här:

Aktuell: Medverkar i "Tre systrar" på Dramaten, premiär den 4 september, och i pjäsen "Richard III". Spelar "Harry" i den kommande Jönssonliganfilmen "Den perfekta stöten".

Läser just nu: "Manuset till "Tre systrar" och försöker lära mig replikerna."

Styrka: "Jag har ett stort rättspatos. Även som liten kunde jag aldrig se på när någon blev mobbad. Då gick jag in och bröt. Jag har rätt mycket civilkurage."

Det var detta sista jag fäste mig vid. Rättspatos och civilkurage. Så bra det vore både i mikromiljöer och i vårt samhälle i stort om många fler hade dessa karaktärsdrag.

Jag såg Richard III på Dramaten. Uppsättningen var hemskt bra. Richard III som en manipulativ, mordisk och maktgalen människa. Ett blodigt drama där huvudpersonen blir inställsamt förtrogen med oss i publiken.

Shakespeares skådespel från 1593 är ständigt aktuellt. Rädda människor är farliga människor. Man vet aldrig var man har dem. De låter sig styras vart som helst. Det är just detta att låta sig styras som är farligt. Maktmänniskor kan dribbla med dem, de låter sig ledas utan att ifrågasätta. Är man själv maktmänniska blir slutresultatet lätt som i Richard III. Man dödar sina närmaste och medmänniskor, fysiskt eller mentalt. Och tror att man segrat.

En annan fråga som upptar mina tankar emellanåt är vad som händer när/om den mobbade så småningom, i en annan livssituation, börjar mobba? Om man har utsatts för ondska och vet betydelsen av detta, kan man då själv handla på ett ondskefullt sätt i framtiden?
.
Läs även andra bloggares åsikter om civilkurage, Richard III, Dramaten, självkännedom, styrka, mobbning

Cora Sandel

Cora Sandel, pseudonymen för Sara Fabricius, levde 1880-1974. Hon föddes i Oslo, växte upp i Tromsö och flyttade till Sverige 1921. Debuten som författare skedde först vid 46 års ålder. Det var i samband med skilsmässan från sin man som boken Alberte och Jakob släpptes. Det var 1926 och boken är den första i trilogin om Alberte. När jag som ung läste de självbiografiskt inspirerade böckerna minns jag Alberte som blyg och försagd. En ung flicka som försöker finna sin plats i tillvaron, i familjen, i den jantestyrda småstaden. Jag minns böckerna som lättlästa, från början händelselösa och rätt långsamma men i och med flytten utomlands blev Albertes tillvaro intressantare och livligare. Hon kunde släppa loss och valde själv sitt sätt att leva.

• Alberte och Jakob 1926
• Alberte och friheten 1931
• Bara Alberte  1939

Det Cora Sandel vill visa på är skillnaden i hur syskon av olika kön behandlas, vilka olika förväntningar som ställs på dem. Hur en flicka, som inte vill finna sig i den utstakade tillvaron i ett litet samhälle, mår dåligt och finner sig själv rätt sent i livet. Det gör Alberte först när hon flyttat och arbetar kreativt. Den där trilogin kan man kalla klassiker för unga kvinnor.

Porträtt från wikipedia.

Av en händelse gavs Aksel Sandemoses klassiker En flykting korsar sitt spår ut 1933, mitt under Cora Sandels utgivning av Alberte-trilogin. Det var där och då som Sandemose myntade Jantelagen.

***
Jantelagens antites skulle kunna vara Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

.

Fattar du?

Utflykt till naturen

"Idag tar vi förmiddagskaffe bland backsipporna" sa min morgonpigge make då solen strömmade in i sovrummet på lördagsmorgonen. Det var ett utmärkt förslag, sipporna var i sitt esse.

Vi var inte ensamma men det var heller ingen trängsel i naturreservatet. Glada röster från unga och gamla hördes emellanåt och medhavda fikakorgar avnjöts. Jag försöker hitta en jämförelse med barndomens "Norrland" och tänker då på liljekovaljernas blomning på niporna längs älven. Då, i början av juni, åkte många dit för att plocka en bukett. Där var inget naturreservat och platsen håller på att växa igen.

Rullstensåsen är beväxt mest med enar och tallar. Årets skörd av enbär plockades. Utsikten över den stora odlade slätten är väldigt vacker men ännu stiligare blir fotona på kvällen med släpljus. Så någon utsikt från krönet visar jag inte denna gång.

Först senare kommer korna och betar i markerna men spåren från i fjol fanns kvar. Mulbetet är viktigt för att hålla ekosystemet i balans.

Det här är en sådan där utflykt som många här i den mellansvenska trakten gör den här tiden varje år. Det är ett lika vackert fyrverkeri årligen med de där mängderna av ludna klockor som sprutar upp ur marken på sina korta stjälkar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om backsippor, rullstensås, naturreservat, vårblommor

Med hank och stör = trägärsgård, fastbandhage, skihaga

INBJUDAN Lär dig bygga trägärdesgård Du får lära dig hur man bygger en traditionell gärdesgård med gamla metoder och med traditionella material. Plats: Hembygdsgården i Nordingrå Tid: 2 maj kl 9.00 – 15.00 Kursavgift: Gratis (föranmälan krävs) Kursledare: Lars Kårén, Skogs- och naturvård, Resele Medtag rejäl matsäck och kläder efter väder! För att alla ska få en chans till praktiskt arbete är antalet platser begränsade. Alla är dock välkomna att komma till hembygdsgården och titta. Anmäl dig senast den 30 april Välkommen!  Har du frågor? Kontakta Annika Carlsson annika.carlsson@lansstyrelsen.se 0611-34 90 92 www.lansstyrelsen.se/vasternorrland  . .

Dilemma

Det här är en av de finaste krukväxter jag känner till. Jag får skott av min kompis, jag planterar, sköter och vattnar men efter något år så där lägger den av och dör. Jag får nya skott, de frodas och växer då jag vattnar och ger näring. Sen dör växten. Mycket vatten vill de röda bladen ha. Något svenskt namn har jag inte på den men något typ irine herbstis ska denna rödbladiga krukväxt enligt uppgift kallas på latin.

En omöjlig skönhet för min del. Ouppnåelig och därför så begärlig.
***
Edit: Jag fick ett mejl från en blomsterkunnig person. Han skriver att det är höblomster jag visar på bilden, men den har flera namn. På latin heter den Iresine herbstii. Finns i flera färgställningar och kommer ursprungligen från Sydamerika. Höblomster är anuell vilket förklarar mina tillkortakommanden. Tack T. för att jag fick lära mig något nytt!



.
.

Entusiasm attraherar

Jag gillar att åka tåg. Det har jag gjort sedan första gången jag åkte vid si så där 10 års ålder, då en resa till släkten i Uppsala. Min familj hade ju ingen bil, så det var cykel och tåg som gällde tills jag tog körkort som den första i familjen. Men tekniken bakom tågens framfart har jag inte satt mig in i. Jag har vänner och bekanta som är tågfreak både då det gäller teknikhistoria, tidtabeller, banläggning och allt vad som nu kan vara aktuellt.

Men jag är inte så intresserad av allt det där med olika tågmodeller och teknikhistoria. Det får andra ta hand om. Men jag är glad över att det ännu finns många entusiaster som kan det här med lok. Här ett ånglok i ett lokstall från 1889.

 

Ingenjörskonsten är intrikat och mekanisk. Nyligen besökte jag den här platsen där gamla lok och lokstallar visades upp. Det var ånglok och diesellok av olika modeller. Tycker det är intressant att få en inblick i andra människors entusiasm. Själv nördar jag ner mig i gamla byggnader och byggnadsteknik. Föredrag av människor med glöd och ett starkt intresse är oerhört roligt att lyssna till. Vare sig det handlar om kompostering, hundrasernas utbredning, blindtarmens betydelse eller skursocklars utformning under renässansen :-)

Det är lätt att förstå att lokförarna var ett stolt släkte med tanke på alla rattar och reglage de skulle ha koll på. Som en cockpit men utan lysande diodlampor ;-)
.
.

n´Israel i Ovansjö

Ha je hört talas ôm n´Israel i Ovansjö?

Varje gång jag kör/åker E4 söderut mot Örnsköldsvik säger jag, som upprepning efter min far, då vi i svackan i det kuperade ångermanländska landskapet passerar skylten Ovansjö i Arnäs socken och ser vägen in till höger att - e denna bodd n´Israel i Ovansjö!

Denne kloke gubbe som kunde bota sjuka var naturmedicinare, kvacksalvare och det är åtskilliga gånger jag hört hans namn nämnas utan att få mer kunskap om hans verksamhet. Han har för mig varit lite av en sagofigur och det var först då jag med mina föräldrar för länge sedan besökte det privata museet i Pengsjö som jag såg något påtagligt efter Israel. Där bland tusen sinom tusen föremål fanns en smörkärna (som jag minns det) med massor av käppar av olika de slag. Det var käppar som lämnats hos Israel i Ovansjö av människor som blivit botade, sades det i tillhörande beskrivning. Intressant tyckte jag men tror ni att jag fotade. Nejdå, varken då eller vid återbesök.

Så fick jag nyligen berättat för mig att även min morfarsmor Klara hade besökt n´Israel. Det var yngste sonen Adrian som skjutsade henne med häst Kustlandsvägen söderut till Ovansjö en kall vinterdag, en upplevelse som han fört vidare till sina barn. Vilken krämpa Klara ville ha hjälp med är dock okänt likaså om hon blev frisk. Mor och son kom fram till Ovansjö men Israel var inte hemma. Resandet tog tid med hästskjuts så de erbjöds övernatta. Senare på natten då Adrian somnat kom Israel hem och de delade då säng. Sådan var gästfriheten i ett enkelt hem som inte hade hotellverksamhet.

Plötsligt får historien kropp, det som bara varit en gammal berättelse. Adrian var född 1886. Klara dog 1932, samma år som n´Israel i Ovansjö. Låt säga att det var någon gång in på 1900-talet som besöket skedde, innan telefonernas tid.

Jag googlade på Israel i Ovansjö och fick några napp.

"Vid sjukdom var det tidigare vanligt att man anlitade s k kloka gubbar eller gummor. Den mest välkände naturläkaren är ”Israel i Ovansjö” som var verksam fram till 1930-talet."

Se sidan 19 i Örnsköldsviks kommun kulturhistoria - en översikt. (Hela dokumentet är läsvärt.)

Men den mest vetenskapliga och intressanta skriften hittade jag i Libriskatalogen och fjärrlånade hem till mitt närmaste folkbibliotek:

Israel i Ovansjö
Författare Åsa Ljungström
Ingår i: Etnologiska studier : tillägnade Phebe Fjellström. Etnologiska institutionen, Umeå Universitet 1984.

Att läsa en etnologs vetenskapliga betraktelse av en människa som för mej mest varit en skröna, är en behaglig och klargörande upplevelse. Källhänvisningarna är många. När jag läser inser jag att naturdoktorn Israel hette Sjödin i efternamn och levde mellan 1845 och 1932, alltså en människa av kött och blod. Som dog ett par decennier innan jag föddes. Herrejelanligen!

"Ovansjögubben", "kloka gubben i Ovansjö" eller "Israel i Ovansjö" föddes den 7 april 1845 som yngsta barnet av fem till bonden Johan Johansson. När den äldste brodern tog sig namnet Sjödin gjorde syskonen detsamma. Den äldste brodern övertog, tillsammans med Israel, hemmanet då fadern dog 1871. Israel lämnade samarbetet 1882 då han istället övertog en jordlägenhet som precis tillfallit hemmanet genom skiftesförhandling. Israel var alltså en jordbrukare och fiskare som började med homeopati på 1880-talet. Han kom att åta sig åkommor som hudsjukdomar, invärtes medicin och "nervklenhet". Patienter med akuta sjukdomar som han insåg att han inte klarade av, sände han till utbildade läkare.

Jordbruket och botarverksamheten gav Israel god inkomst trots att han inte tog betalt för sitt naturläkeri. Patienterna lämnade bidrag i en bössa på bron efter konsultationen. Enbart under åren 1894-1896 anlitades han av 2000 patienter från Västernorrland och Västerbotten. Det kunde vara 20-30 patienter per dag. De kom med hästskjuts, båt och järnväg. Ofta kom de sent och måste ligga över. Israel hade ordnat ett större stall för besökarnas hästar. Folket inkvarterades hos grannar eller, som Adrian, hemma hos Israel.

Israel i Ovansjö strävade efter att vara rationell i sin sjukdomsbot skriver Åsa Ljungström. Han hade läst många böcker och använde inte magiska formler och kurer. Israel Sjödin tyckte om musik och hade minst två kanariefåglar, piano, radio och grammofon, zittra, violin, gitarr och nothylla. Skivsamlingen bestod av opera och operett. Vackra sommarkvällar kunde han ställa  grammofonen i fönstret och låta musiken flöda ut över nejden. På äldre dagar blev Israel religiös och donerade stora summor till ett missionshus i Ovansjö samt en bibel till Arnäs kyrka. Det kan ha varit i samband med omvändelsen som han slutade med fiolspelet - inte helt ovanligt då fiolen då för tiden ansågs vara "djävulens instrument".

Israel Sjödin var självlärd, hade skarp psykologisk blick och ett stort och sunt bondförnuft. Han var autodidakt då det gällde kunskapen om 1800-talets och det tidiga 1900-talets farmakopé, som dominerades av växtextrakt. Israel diagnostiserade sina patienter genom inspektion av naglar och ögon. Det finns uppgifter om att han koncentrerade sig genom att lukta på sina många krukväxter och sedan tog till förstoringsglaset och tittade patienten länge i ögonen. Detta tyder på att han var känd med homeopatisk irisdiagnostik.

Det här inlägget har jag hållit på med länge. Sista problemet att lösa var att hitta en bild som illustrerar innehållet. Jag har ingen bild på Israel (Åsa Ljungström skriver att det finns ett porträtt i olja från 1924 av honom), inte på käpparna och påkarna de botade lämnade kvar - museiföremål som jag minns mig ha sett. Illustration får bli den här knölpåken som någon av mina anfäder brukat. Vem vet jag inte - antagligen för att jag glömt vad pappa berättat om den :-(

Knölpåken är färgad mörkgrön med slitna "toppar". Kryckan är fäst i påken med en mässingsring. Spetsen är inte förstärkt. Jag har missat att mäta längden men den är kort, jag får gå kutryggig om jag ska använda den som stöd.

Lars-Erik Edlund recenserar i Oknytt nr 1-2/1987 " Etnologiska studier : tillägnade Phebe Fjellström", en text som i sig också är intressant:

"Åsa Ljungström har skrivit en längre uppsats om naturläkaren Israel i Ovansjö (Israel Sjödin i Ovansjö i Arnäs sn), som botade många människor – och kreatur med för den delen –inte bara i sin hemtrakt i nordöstra Ångermanland utan också från mer fjärran liggande orter, och detta dessutom under en mycket lång tidsperiod, från 1880-talet ända fram till sin död 1932. Ljungströms studie visar att det i förstahandsuppgifterna om Israel inte finns några noteringar om magiska åtgärder från hans sida i samband med botandet, dvs. läsningar av olika slag och liknande. I andrahandsberättelser om Israel förekommer däremot diverse utstofferade anekdoter om hans allvetande och allseende. Därefter har under de femtio åren som gått sedan han gick bort ytterligare föreställningar lagts till om hans botargärning. Man kan sammanfattande säga att denna utredning visar hur en lokal personsägen uppstår. Ett extra plus i Ljungströms utredning är, att hon låter läsaren ta del av sitt forskningsarbete och de överväganden av källkritisk art som detta föranleder. Forskningens resultat är förvisso det som - med rätta – står i fokus, men det kan också ofta vara nyttigt att följa forskarens kamp med (och mot) materialet."

Internet är fantastiskt tänker jag som lekman efter att utan större problem ha hittat allt detta och lite mer om naturdoktorn Israel Sjödin i Ovansjö som tidigare var en anekdot som berättats för mej. Att jag slutligen tog tag i det hela beror på att min mammas kusin nämnde att min morfarsmor var en av de som besökte n´Israel i Ovansjö. Detta tackar jag för!
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om naturläkare, homeopati, kvacksalvare, naturmedicin, Israel från Ovansjö, Arnäs, Västernorrland

Före skogsbilvägarnas tid

FÖRE basvägarnas tid
och innan grusmaskinerna,
då slingrade sig stigarna
kors och tvärs på åsen
och vi kände dem alla
och nämnde dem vid namn.
På kartan,
som vi hade utbredd ini oss,
fanns alla vägmärken,
grävlingsgryt och bleckor,
råglingonfläckarna,
svackan med småtall, där den halta älgkon stod
en gång och alltid;
murklomas sandrevlar,
lummerbeståndet,
möten och skiljen
och möten igen
i kråkris och krype.

Gå lisstigen, sa vi,
tvärs över linjan,
gå sida om gropen åt Källsbodahållet,.
gå ändes Norrhusstigen, gå halvvägs till Mo,
gå hitom och gå bortom,
gå strax ovanför
med den allra minsta hinken.

Så talade vi stigarnas språk med varandra
och alla som hörde hemma förstod
och visste kantareller
och kastvedtravar
och ruggarna med mjölke,
som fjunade och brann
bland stubbarna på fallen.

Det var den långa tiden,
med de långa, långa dagarna
då barren föll och knäppte
och skorstensröken ännu låg silad över sanden.

Sen blev det som det blev.

Sen lämnade vi åsen undan för undan,
och stugorna gapade tomma i kanten
och somrarna vaknade och somnade igen
över rostiga nattkärl
och högar av karbid.
Inga trasiga tygskor
kippade och gned.
Inga korgar knirkade tunga
genom ljungen
i eftermiddagshettan.
Spillkråkan small sina virvlar för sig själv
högt opp i ensamheten
och myrorna rann.

Då hängdes alla nycklarna
på spikar för ingen.
Då låste vi för gott
och gick in i oss själva
och började den ändlösa vandringen tillbaka
över blankslitenheten,
fastän spegelvända.
Så gjorde vi oss öden
av stigarnas öde,
så gjorde vi oss sår
i åsens djupa sårnad,
så gjorde vi oss sånger
i det låga mjölonriset,
som knappast gick att höra i en femton, tjugu år.
Så gjorde vi oss sanningar
av alla gamla lögner.

Och furorna föll,
och det var skratt och gråt
i deras kronor
om vartannat.

Elsie Johansson
Dikter 1979-1989
Elsie är född den 1 maj 1931 i Vendels socken i norra Uppland där hon växte upp i en liten stuga.

***
Dikten visar på en förgången tid.  Nu finns det ca 210 000 km skogsbilväg i Sverige. Under de senaste åren har ca 1700 km nya skogsbilvägar byggts årligen. och nu byggs ännu fler i och med vindkraftutbyggnaden i landet. Många av de gamla kärrvägarna här i byn är övergivna, igenvuxna, markberedda. Människans uppfattning av naturen har förändrats genom skogsbilvägarnas tillkomst.


Och med dagens motorfordon det går lika bra att komma ut i naturen utan väg - såväl på barmark som snö. Tuffa "norrlänningar" kör terräng. Allt är tillåtet. Kanske tycker många att detta är det bästa med att bo i norra Sveriges glesbygd och ha naturen inpå knutarna :-(   Detta faktum har äntligen börjat gå in i mitt medvetande.

Här i "Norrland" finns så mycket orörd natur att det är nog och över nog. Varför ska vi ta hänsyn till naturen? Har naturen verkligen något egenvärde?
.
.

Vaddå feminist?!

Sorry Babe, You´re a Feminist
med Katie Goodman.
Javisst :-)
.
.

Hemmansägare

Jag fick en fråga från en god vän som är stadsbo: Vad är en hemmansägare egentligen?

Hemmansägare är en bonde/markägare/fastighetsägare som äger sin egen gård och jordbruksmark och/eller skogsmark därtill, och som sådan räknades han eller hon förr som skattebonde. Jämför med arrendator, torpare, soldater, båtsmän och statare som inte ägde den mark de brukade. De ingick inte i byalaget, hade ingen talan när byns framtid diskuterades bland bönderna.

Lilla uppslagsboken, utgiven 1965, förklarar hemman så här:
en äldre kameral beteckning för jordbruksfastighet, som på grund av förmåga att bära skatt och andra pålagor satts i *mantal, i motsats till bland annat lägenhet. Huvuddelen av landets jordbruksfastigheter utgöres alltjämt av hemman eller hemmansdelar (1/16 mantal etc).

* Mantal = äldre skatteenhet i Sverige, ursprungligen angivande en fastighets förmåga att bereda bärgning åt en familj och därmed att utgöra självständigt skatteobjekt. På 1600-talet fick mantal betydelsen av "hemmantal" eller "byamål", dvs. en enhet, angivande ett hemmans storlek i kameralt hänseende (t ex. 1 mantal, 1/8 mantal) och därmed dess delaktighet i byns gemensamma tillgångar (byallmänningar etc.). I våra dagar är mantal huvudsakligen ett mått på en fastighets andel i bysamfällighet. HÄR finns också en förklaring av mantalsbegreppet.

Frank i danska tv-serien 100% bonde eller Bonderøven.

Hemmansägare är en person som äger en jordbruksfastighet som består av ett visst mantal beroende av storlek. En hemmansägare är delägare i byns gemensamma mark och vatten och har rösträtt på årsmötet/stämman. Som hemmansägare äger jag en fastighet med tillhörande åkermark och skogsmark. Till gården hör ett antal byggnader avsedda för näringen. För mig är det både en glädje och vedermöda att vara hemmansägare, att äga och förvalta den mark som mina anfäder före mig brukat. Då, när det fanns fysiska telefonkataloger, såg jag till att min titel där var just hemmansägare. Som en blinkning till föregångarna.

Som jag uppfattar det idag används benämningen hemmansägare, om den över huvud taget nämns, huvudsakligen i norra Sverige. Men flanerar man runt på kyrkogårdar, som jag brukar göra, finner man titeln hemmansegare på gamla gravvårdar vid landsortskyrkorna långt ner i södra delen av landet.

Fotot av denna gravvård är hämtad från den gravstensinventering som Tavelsjö Hembygdsförening utfört.
Tavelsjö ligger i Västerbottens län.

En passus: Den ende bloggare jag för övrigt känner till som också kallar sig hemmansägare är "Rävjägarn". Han blev med hemman i Norrbotten 2012.

Lyssna eller läs på Släktband i P1 om Torpare, hemmansägare och statare. Statare har inte funnit här i norr där ingen adel funnits, i mina nuvarande hemtrakter var statarsystemet utbrett. Det upphörde först 1945.
.
.

Skuggor från dåtid

Minns ni de här människorna? Ni som läser här och bor i hembyn?

Listan är mina anteckningar av de vuxna människor, förutom min familj, som bodde i byn då jag var barn, alltså på 50- och 60-talet. Jag kan ha gjort missar i listan för den bygger på mitt minne. Barnen är inte med i sammanställningen. Födelse- och ev. dödsdatum har jag också tagit bort ur sammanställningen.

Gunhild o Oskar Jacobsson
Hildur o Sven Johansson
Selma o Johan Johansson
Sonja o David Åberg
Nanny o Oskar Johansson
Hildur o Karl Sandman
Irma o Hjalmar Larsson
Svea o Alvar Strandberg
Betty o Sejbrant Nygren
Olga o Frans Karlsson
Karl Öberg och Anna Öberg
Berta Öberg
Lina Öberg  m vuxna sönerna Sven o Johan
Tekla o Rudolf Jonsson
Vera o Rolf Jonzon
Astrid Olofsson
Bertil Bristrand
Berta o Gotthard Sandman
Göta o Harry Holmgren
Henny Olsson
Albin Holmgren 
Kerstin o Åke Eriksson
Signe o Otto Sikström
Magnhild o Algot Rönngren
Högbergs
Valborg Olofsson
Svea Johansson o Gottfrid Nordlund
Jenny o Fridolf Hörnsten
Oskar Thavelin
Kerstin o Gideon Thavelin
Magda o Oskar Öberg
Manfred o Alma Sikström
Alma o Arthur Rönngren
Ella-Mari o Torsten Rönngren
Helga o Oskar Käck
Eriksson med fru Aina
Karl  o Anna Thurdin
Herta o Alf Edlund
Mia o Fritz Rönngren
Dagny o Gustav Vikman
Osvald Vikman
Evitoria Sikström m vuxna barnen Anna och Vigo
Margit o Egon Sikström
Elna o Johan Sikström
Hilma o Adrian Sikström
Elsie o Alfred Sikström
Naima Sikström
Fanny o Axel Lindgren
Hybert Öberg
Harald Lindgren
Inez o Hans Käck
Tore o Raili Thurdin
John Thurdin
Elida o Frans Thurdin
Arne o Ingegerd Thurdin
Greta o William Rönnberg
Karin o Lage Rönnberg
Hanny o Fritjof Lövgren
Irene o Tore Lundgren
Ragnhild o Nestor Edlund
Gullbrand o Elise Edlund
Jonssons uppe Gårdmyra
Reinert o Cally Johansson
Elin Rönnberg
Oskar o Rut Rönnberg
Hilmer o Ella Jakobsson
Rolf o Helena Lindgren
Hilding o Kerstin Söderström
Edvin o Nora Söderström
Ivar o Elsa Söderström
Bror o Astrid Söderström

De allra flesta är borta nu, människoöden som kommer att försvinna i vinden. Kanske hålls de kvar i minnet ett par generationer eller så inom sin släkt, sällan längre. I min väg har passerat medmänniskor som inte vet vilka deras far- eller morföräldrar var eller vad de hette.

Det här fotografiet är inte så gammalt, bara  från 1988.
Ändå finns här bygdens folk, både nu levande och redan avlidna. 
Här träder de fram.

Hur vi behandlar minnet av människorna före oss visar på vilken civilisationsgrad en by, ett samhälle, en nation har.

"Har vi människor en skyldighet att  ta reda på vår egen historia? Mitt svar i denna svåra fråga är definitivt ett rungande ja. Jo, det är faktiskt vår skyldighet att veta varifrån våra anor kommer ifrån. Jag hävdar detta utifrån flera aspekter. För det första så bör vi veta vad det är som har påverkat vår släkt och varför det är som det är. Om inte annat för att förhindra otäcka upprepningar av diverse onda handlingar. För det andra är det också vår skyldighet att föra och skicka vidare denna viktiga kunskap till kommande generationer. Ja vi bör sända vidare vårt eget bidrag för att hjälpa till att skapa ett bättre samhälle för alla människor."

Detta var hämtat från en släktforskningsblogg.

Själv möts jag av följande argument varför man inte ska släktforska och hembygdsforska när jag pratar med en av mina jämnåriga här i byn:

• man får vetskap om all inavel och hittar genetiska förvrängningar (jobbigt)
• man kan råka på anfäder som är mördare och tjyvar (pinsamt)
• man kan inte säkert veta om fäderna är de rätta fäderna på grund av all promiskuitet som förekommit (osäkert)

Såklart håller jag inte med att det är argument nog för att inte lära sig mer om sin egen historia. Den kursiverade inställning däremot, stämmer helt med min egen. Visst vill jag ha ett bättre samhälle!.
.