14 april 2015

Före skogsbilvägarnas tid

FÖRE basvägarnas tid
och innan grusmaskinerna,
då slingrade sig stigarna
kors och tvärs på åsen
och vi kände dem alla
och nämnde dem vid namn.
På kartan,
som vi hade utbredd ini oss,
fanns alla vägmärken,
grävlingsgryt och bleckor,
råglingonfläckarna,
svackan med småtall, där den halta älgkon stod
en gång och alltid;
murklomas sandrevlar,
lummerbeståndet,
möten och skiljen
och möten igen
i kråkris och krype.

Gå lisstigen, sa vi,
tvärs över linjan,
gå sida om gropen åt Källsbodahållet,.
gå ändes Norrhusstigen, gå halvvägs till Mo,
gå hitom och gå bortom,
gå strax ovanför
med den allra minsta hinken.

Så talade vi stigarnas språk med varandra
och alla som hörde hemma förstod
och visste kantareller
och kastvedtravar
och ruggarna med mjölke,
som fjunade och brann
bland stubbarna på fallen.

Det var den långa tiden,
med de långa, långa dagarna
då barren föll och knäppte
och skorstensröken ännu låg silad över sanden.

Sen blev det som det blev.

Sen lämnade vi åsen undan för undan,
och stugorna gapade tomma i kanten
och somrarna vaknade och somnade igen
över rostiga nattkärl
och högar av karbid.
Inga trasiga tygskor
kippade och gned.
Inga korgar knirkade tunga
genom ljungen
i eftermiddagshettan.
Spillkråkan small sina virvlar för sig själv
högt opp i ensamheten
och myrorna rann.

Då hängdes alla nycklarna
på spikar för ingen.
Då låste vi för gott
och gick in i oss själva
och började den ändlösa vandringen tillbaka
över blankslitenheten,
fastän spegelvända.
Så gjorde vi oss öden
av stigarnas öde,
så gjorde vi oss sår
i åsens djupa sårnad,
så gjorde vi oss sånger
i det låga mjölonriset,
som knappast gick att höra i en femton, tjugu år.
Så gjorde vi oss sanningar
av alla gamla lögner.

Och furorna föll,
och det var skratt och gråt
i deras kronor
om vartannat.
Elsie Johansson
Dikter 1979-1989

Elsie är född den 1 maj 1931 i Vendels socken i norra Uppland där hon växte upp i en liten stuga.

***
Dikten visar på en förgången tid.  Nu finns det ca 210 000 km skogsbilväg i Sverige. Under de senaste åren har ca 1700 km nya skogsbilvägar byggts årligen. och nu byggs ännu fler i och med vindkraftutbyggnaden i landet. Många av de gamla kärrvägarna här i byn är övergivna, igenvuxna, markberedda. Människans uppfattning av naturen har förändrats genom skogsbilvägarnas tillkomst.


Och med dagens motorfordon det går lika bra att komma ut i naturen utan väg - såväl på barmark som snö. Tuffa "norrlänningar" kör terräng. Allt är tillåtet. Kanske tycker många att detta är det bästa med att bo i norra Sveriges glesbygd och ha naturen inpå knutarna :-(   Detta faktum har äntligen börjat gå in i mitt medvetande.

Här i "Norrland" finns så mycket orörd natur att det är nog och över nog. Varför ska vi ta hänsyn till naturen? Har naturen verkligen något egenvärde?
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hejsan, trevligt att få besök!

Alla ni knapptryckare som hittat min blogg och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer... ja, allas åsikter!

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...