Orolig undran

Det är byggnadsställningar runt Vallens vackraste flerfamiljshus. Vad betyder det? Byte av takmaterial. Omläggning av tegeltaket?  Sen då? Ska mer "renoveras"? Byte av fönster, omfärgning av fasaderna? Byte av balkonger? Lite skräckslagen blir jag allt.

Huset ligger i korsningen Nygatan och Kyrkogatan och inrymmer lägenheter på våning två och tre samt apotek och andra verksamheter i bottenvåningen. Fasaden på bottenvåningen är ombyggd mot gatan men är ändå en av "Vallens vackraste byggnader".

Maj 2015.

Julskyltning med snö i luften år 2000.

Maj 2015.

Samma entré som ovan men med originaldörrar av ek in till butik. Foto från år 2000. Dörrarna på huset har bytts någon gång på 00-talet.

Så här ser den andra entrén ut i maj 2015. Bruneloxerad port och förbyggt fönster ovanför.

 

På fotot från år 2000 sitter där originaldörren till trapphuset kvar. En pardörr av ek med överljus. Sparkplåt av koppar. Observera det tidstypiska draghandtaget. Jag tog bilderna eftersom jag tyckte det var så fantastiskt att de cirka 60 år gamla originaldörrarna satt kvar. Det var då. Någon som inte tycker att det var snyggare förr?

Maj 2015.

Foto från förr. Ännu i princip likadant i maj 2015.

Jag har en hel del pappersfotografier och digitala bilder på denna byggnad. Det måste betyda att jag bryr mig om den. Det innebär också att det är oerhört ledsamt att se byggnaders kvaliteter slängas på soptippen. Sådan är dock ofta verkligheten. Estetik och funktion kan gå hand i hand men saknas kunskap och vilja blir det bara funktion utan skönhet.

Nedan visar jag detaljfoton på Vallens vackra flerfamiljshus. Bilderna vill visa att det är detaljerna som gör det! De finns beskrivna i det här blogginläget:

Fina 50-talsdetaljer.

Ädelputs på fasaderna i två kulörer förutom en ljus kulör kring fönstren. Vita fönster med röda alternativt blå bågar. Väldigt omtänksamma detaljer.

Några fönster har en lågt sittande tvärpost och lägre bröstning, alltså kortare avstånd mellan golv och fönsterbänk inne i lägenheten. Luftigt och ljust! Stuprör av exklusiv koppar!

 

Trappsteg av granit. Och det är blocksteg , inte betong som klätts med tunna granitplattor. Gediget, fint, tjusigt, hållbart, lätt att underhålla. I graniten är ett snyggt skrapgaller infällt. Original.

Fönsterpartierna är av ek, oljad ek som skruvats med rostfria spårskruvar. Titta så omtänksamt hörnstolpen fasats av. Fint! Det här är lätt att tvätta av och olja in.Om man vill.

Men dörrarna är utbytta mot trista bruneloxerade aluminiumpartier. Trenden idag är att metalldörrarna åter byts ut till partier av ek med de vackra tryckplattor och draghandtag som var vanliga. Det ger fastigheten högre värde och en kvalitetshöjning åt boende och butiksägare. Här är fönstret ovanför aluminiumdörren fortfarande original i sin ekkarm.

Ädelputs är hållbar och stark. Detta är originalputsen och man ser de typiskt blänkande glimmerkornen i putsytan. Putsen är genomfärgad i gult och rosa.

Balkonger i original från byggtiden! Plattstål som överliggare, öppning i mitten med smidesjärn av fyrkantstål i 50-talsstuk.  Sinuskorrugerad originalplåt på balkongfronter.

Fortfarande är gårdssidan och våningarna 2 och 3 fina och intakta!!! Runt om i Sverige och i det här lilla samhället/kommuncentrat kunde man på 1950- och 60-talet bygga gediget... Det är verkligen värt att vårda. Undrar oroligt hur det ser ut vid nästa besök dära Vall´n...

Tillägg: Det var tydligen takbyte som pågick.

.

.

Kapa och klyva

Att hantera ved har blivit en livsstil för medelklassen. I staden.
Har ni sett Mats Jonssons 12 seriestrippar som valsar runt i sociala medier och som uppmärksammar detta?  Hemsågat - ett inlägg i landsbygdsdebatten. Så sann. Här har vi samma fenomen som i serien men det är SCAs sågverk i Rundvik som fortfarande ger arbete till många.

Men ah, tänker jag också när jag läser serien, kom inte här och instagramma hipsterlivet med egen ved, det för mig välkända levnadssätt som för några decennier räknades som bonnigt landsbygdsliv.

I morfars hus har det alltid funnits eldstäder för uppvärmning. Ved var den enda energikällan. Först som direktuppvärmning och efter 1948 som uppvärmning av vatten i cirkulationssystemet med kamflänsradiatorer. Från 1950 värmdes även övervåningen med vattenburen värme med ved som energikälla och senare under 1950-talet med koks som tillskott då vintern var som kallast. Den vitemaljerade vedpannan stod i morfars och mormors kök på bottenvåningen. Det var först omkring 1988 som föräldrarna monterade in en elpatron för sin bekvämlighets skull. Denna fick en funktionellt central plats i köket, utan tanke på estetik. Det var väl lättaste installationslösningen.

Pappa arbetade således med ved varje år och det var han inte ensam om att göra. Förunderligt nog har jag ett foto där han i bakgrunden har en trave stockar, på sidan en vedkap och själv står med klyvyxan i hand. Det är vårvinter. Först ska veden torka utomhus och därefter, före midsommar, lassas in i vedboden.

Vedkapen är en balanskap vars ljud hördes över nejden på vårvintrarna. Ett mycket vackert och löftesrikt ljud enligt mig. Jag får vackerminnen varje gång jag hör ett kapverk igång. Det som finns här har vi inte behövt använda än, pappa lämnade en fylld vedbod efter sig.

Klingan på en balanskap satt monterad på en vagga som var upphängd i kapen. Klingan drevs av en elmotor via en rem som lades på en remskiva.  Längst fram på vaggan lade man tyngder (stenar) som gjorde att klingan blev lätt att lyfta. För att lyfta fanns ett handtag i bakre ändan av vaggan. Det var viktigt att klingan var så lätt som möjligt att lyfta samtidigt som den skulle ha en snabb återgång och försvinna ner under sågbordet. 

Beskrivningen hittade jag på här.

Det var vi kvinnor i familjen som ladade in den färdigkluvna veden i vedboden. Här står mamma på 70-talet och hivar in. Här travade vi sällan eller aldrig veden inne i boden, den kastades in.

Det här är väl vad varje landsbygdsbo, ja landsortsbo har att förhålla sig till. Kunskapen om vedhantering, den livsviktiga. Ved som har blivit på modet igen liksom berg- eller jordvärme och elkrävande luftpumpar som tillskottsvärme. Vedprocessorer finns men är inte så vanliga här.

Från storstan minns jag de få säckar med ved som jag köpte för att kunna elda i kakelugn. De blev hemlevererade och kilopriset var högt men eftersom det bara eldades för trivsel och inte för värme gick det för sig. Det förbrukades så lite ved. Numera travar jag ved årligen på annat håll.

Så - kom inte och instagramma storstadens hipsterliv med vedhantering, det är bara banalt tycker vi som är sprungna ur den miljö där det är eller har varit en vardagssyssla. Vad vet en storstadsbo om den verkligheten? Serieskaparen Mats Jonsson vet.
.
.

Centralt och igenbommat

Den 21 mars 2015 upphörde Wäringstams dam- och herrekipering dära Vall´n. Punkt.

Här kommer några vardagliga foton:

 

Ni ser gedigna material som ädelputs, marmor, neonskylt och rostfria fönsterpartier i bottenvåningen. Ganska oförvanskat exteriört. Bevarade träfönster och balkonger med frontplåtar och räcken är original mot gården. Kvalitetsmaterial i en omärkvärdig 60-talsarkitektur. Kanske stör parabolantennerna mest på avstånd . Och rampens räcke av trä passar inte in men går lätt att göra vackrare.

Byggnaden med affär och hyreslägenheter ligger intill Konsum. Bakom Wäringstams inrättade Konsum ganska nyligen en parkering utöver de som finns på de andra sidorna. Får se om huset rivs för att bereda plats för en större Konsumparkering. Fastigheten ägs sedan några år av KF har jag fått veta. Vissa bostadsfönster ser också tomma ut. Kanhända håller KF på att tömma huset på hyresgäster för att kunna riva som en nordmalingsbo sa till mig.

 

 

I maj 2015 står skyltfönstren öde. Ännu en påminnelse om landsbygdsproblemen som finns här i landet. Tomhet och nedläggning drabbar inte endast detta kommuncentra. Jättetråkigt är ordet.

Och här finns mer skriverier om den ekiperingen:
2014
Rykten om rivning
2012  
Neonskylt
Snusnäsdukar
 Då var det 1977

Jag ser så tydligt det delade landet. I min nya hembygd i Mellansverige pågår jubileumsförberedelser. Det ordnas och donas långt i förväg, planteras träd och växter, snyggas till, byggs, målas genom kommunens försorg - allt för att göra besökare och oss invånare stolta och medvetna över värdet i vår månghundraåriga hemort. Det är lovvärt. Medeltida kulturarv förpliktar.
.
.

Bloggtips om landskapsvård

Ni läser väl Sunes blogg. Jag har den i min länklista i marginalen. Den är underbar. En blogg om natur, flora och fauna i en del av Västra Götaland. Sune sköter sin gård som han fått att förvalta på allra finaste sätt. Fotografierna är undersköna. Texterna poetiska och beskrivande. All denna landskapsvård för mångfalden i naturen gör han helt på privat initiativ. Jag gläds med honom!

Någon fler som bloggar på detta tema har jag inte träffat på. Så här beskriver Sune Broman sitt projekt:

Hej och välkommen! Tanken med med min blogg är att lägga upp dagboksbilder när jag har några som jag själv gillar. En bild från en utflykt eller från ett ögonblick... och som jag ibland kompletterar med lite text. Till stor del handlar bloggen om mitt livsprojekt. Praktisk natur- och kulturvård på min lilla gård. Men det dyker ofta upp bilder från andra händelser i mitt liv...

Den här bilden på staren med fångade insekter har jag lånat (utan att fråga) från Sune Bromans blogg. Läs om hur han ser till att stararna, som rödlistats, trivs och förökar sig!

Själv minns jag hur ledsen min mamma var när hon upptäckte att stararna här hemma minskat i antal på vårarna. Det var på 1990-talet. När björkarna vi planterat vid huset vuxit sig större ska holkar sättas upp i dem igen.
.
.

Rabarber

Igår på den regniga söndagen bakades här rabarberpaj på egen rabarber. Till pajen en klick yoghurt smaksatt med kardemumma och lite flytande honung.

Den fina rabarberbilden kommer härifrån.

Den numera årligen återkommande rabarberfestivalen började i lördags och det brukar vara en start för rabarbersäsongen. Att själv odla ätbara och vackra grödor känns meningsfullt, jordnära och helt rätt och det är lättare på landsbygden än i stadscentra. På så sätt är det är en klar fördel att bo på landsbygden om man nu är intresserad av att odla egna grönsaker, kryddor, rotfrukter och blommor - perenner som annueller. En stor tomt i en villaförort eller kolonilott kan vara ett alternativ.
.
.

Ute i det gröna

Kristi Himmelsfärdshelgen har varit bra. Slånens vita skum har börjat gulna, häggblomningen är på topp, mandelblommorna är ljuvliga, björkarna utslagna, näktergalarna sjunger nära mig, göken gal i hagen, småfåglarna svirrar i luften. Det är bara idag, söndag, som regnet faller. Då kan man sätta sig framför datorn efter en helg med utflykter och trädgårdsarbete. Kökslandet är förberett för sådd, lövkomposten omgrävd...

Den regniga dagen har även gått åt till att på svt play titta på Kobras två program om stad och land. Om storstadsnormen, det urbana företrädet. Det är bra att frågan tas upp. Det kan konstateras att det även är skillnad på landsbygd och landsbygd. Landsbygd i söder och landsbygd i norr.

Men först gökotta med frukost på berget vid åmynningen. Därnere vid ån finns på hitsidan strandängar som betas av kor. På den andra sidan odlas säd och raps. Morgonen är grön, fåglarna sjunger och det är fin försommar. Det här är kommunal mark som blivit tätortsnära strövområde för det fria friluftslivet och jag når det efter några minuter promenad.En favoritplats i naturen.

 Liljekonvaljerna håller på att slå ut och det finns massor mer än de på bilden.

 Stensötans ljusgröna blad blandas med getrams.

 Här är en del av ett stort bestånd av getrams

Ekarna är som alltid sena, bladen är ännu inte helt gröna. Vackra är de hur som helst. Det är en fin tid då grönskan är fräsch och inte likriktad ännu.

 Mina favoriter styvmorsviolerna växer på berget.

 En vacker mossbeklädd stenmur visar på tidigare generationers arbetsinsats.

 

Men mest av allt blommar maskrosor och gullvivor på ängar och tomtmark. De här vivorna finns vid en kyrka som besöktes under helgen på vårens "gravkollsresa".

 

Vi stannade till och åt en god middag här på Emma Grön. Temperaturen är sådan att nästan alla satt inomhus.

 

Där inne finns fåglar och blomster på väggarna. Stämningen är lika otvungen som inredningen.

Färden fortsatte mot mandelblom och utblommade backsippor på ett gravfält...

 ... med en skeppssättning och många gravhögar belägna högt över den odlade åkermarken. Där nere på slätten syns en gård som säkerligen har långa anor

Trots alla mina år i Mellansverige har min kropp kvar årstidsrytmen från Ångermanland. Varje år blir jag förvånad över att vår och försommar kommer så snabbt, redan i april och i maj är det full njutbar grönska. Jag glömmer detta varje år. För i mitt sinne ska björkarna ha musöron först i månadsskiftet maj-juni.

.

.

Kompostera mera

Varmkomposten lever, den fungerar, den ger näringsrik mylla.
Här i utrymmet, i "huven" fanns förr gödselstacken. Näringsrik gödsel som spreds på åkrar, köksland och potatisland för god skörd. Rummet har fortfarande samma funktion trots att förutsättningarna förändrats.

Maskarna har i början av maj vaknat till efter vintern och de har förökat sig, dessa "små undre bönder". Är evigt tacksam för det arbete de utför. Och glad över den väl fungerande kompostbehållaren naturligtvis.


Läs även andra bloggares åsikter om daggmask, kompostmask, jordbrukare, miljövänligt, hushållsavfall, näringsrik jord
.
.

Klimatskydd

De hyvlade stickspånen på rökbastun har grånat över vintern. Det är vackert, det är patina. Naturligt grånat trä är något av det vackraste som finns.

 

Hässj´störarna av gran får klimatskydd under det utkragade spåntaket.
.
.

Storhässjor

Jag minns en storhässja som fanns kvar i bygden då jag växte upp. Den stod vid Holmlunds lagård.

Idag är det långtifrån alla som vet vad de användes till. Torka hö tror en del. Men så var det inte.

Det är fantastiskt vackra och grafiska konstruktioner i jordbrukslandskapet.

Storhässjan håller kunskap som hör etnologer och agrarhistoriker till. De människor som själva brukat och använt hässjor är utgamla eller borta för alltid. Kunskapen har inte förts vidare eller har sällan tagits upp av de yngre släktingarna, jag gissar att det är likadant i övriga Norrland som här i min by. För storhässjan är en nordlig företeelse. Enligt mitt sätt att se är det tur att det finns kulturhistoriker som för kunskapen vidare, visserligen är det då akademisk kunskap om bondelivet som en gång var men bättre det än ingen vetskap alls.

Bilderna visar två musei-storhässjor, den översta i Västernorrland och den undre, en dubbelhässja (tre bilder) i Västerbotten. En dubbel storhässja stod även på JanNils´-Alberts gård intill Lögd´Boa har jag sett på 50-talets flygbilder.

 Klicka på bilden för förstoring.

Här syns ett foto taget från Renbomsberget i byn. Klicka på fotografiet och du kan se åtminstone fyra storhässjor fulla med kärvar, alltså är det höst då bilden togs och kornet skördat och hässjorna fyller sin funktion stående i öst-västlig riktning med sädesaxen vända mot söder för att torka snabbt.

Gustaf Abraham Renbohm (1784-1845) som gett namn till berget, var född i Härnösand men flyttade till byn, antagligen vid giftermålet 1806 med Catharina Molin (1780-1855) som föddes i Mo här i socknen. De fick flera barn, dottern Margareta Catharina gifte sig med Nils Johan Sandman dä. En i mitt tycke intressant anekdot ur den senare familjens liv har jag skrivit om tidigare.

Även vid västra infarten dita Vall´n fanns en storhässja på 1900-talets början. Här talar vi om en häftig entré till samhället. Sådan här stenig hagmark finns inte på många ställen i kommunen idag. Vägen in i bilden är Kungsvägen, Drottninggatan närmast fotografen går idag lite annorlunda, bortom storhässjan syns Riddargatan som den heter idag.

Västra infarten dita Vall´n.

.
.