Ikoner

Gerrit Rietvelds (1888-1964) "Red and blue chair" från 1917, i fonden en målning av Piet Mondrian (1872-1944), en av de mer betydelsefulla konstnärerna under 1900-talet, en banbrytare inom den abstrakta konsten. 

Kan man annat än ta de här ikonerna till sitt hjärta? Har det med en smakformande estetisk indoktrinering att göra att jag älskar denna stol och denna konst? Under min utbildning blev de tidigt välkända storheter. Rietvelds levnad inföll ungefär med morfars men så väsensskilda liv de hade, aldrig att morfar kände till de här stilbildarna.
.
.

1 kg Gevaliakaffe

 En gång i tiden köptes Gevalia kokmalet mellanrost i plåtburk. Här är en rest efter det där kokkaffet.

Kul att den här plåtburken är kvar. Man kan samla på mycket. Här är det dock inte jag som samlat utan den tidigare generationen som tyckt att den har gått bra att använda till annat än förvaring av kaffe. Därför blev den kvar. Min mamma var ingen saksamlare, tvärtom. Men väl återanvändare och det tackar jag för.

_____________________________________________________________

Man blir förvånad ibland när man ser vilka priser äldre förpackningar går för :-) Det här retrosamlandet är vår tids behov av fasthet i tillvaron, att minnas en annan världsordning nu när allt förändras med väldigt stor hastighet. Två tomma tablettaskar är någon beredd att betala 1136 kronor för enligt ovan. 😲

Har ni tittat in på denna asksamlares eleganta instagramkonto ;-)

.
.

I fälen på de som gått före

Jag tycker om att besöka platser där anförvanter uppehållit sig. Människornas inre formas ju av det omgivande landskapet. Platserna behöver inte alls vara märkvärdiga på något sätt.

Här på denna berghäll, helt nära vägen, lekte farmor som barn på 1800-talets slut att hon bakade bröd i ugn. Inget annat än hällen är kvar från den tiden.

För att ta sig hit innan vägen byggdes gick man till fots eller rodde en eka. Tog man landvägen fanns det en sten ungefär halvvägs som såg ut att ha spår efter ett par fäler. Det var bara ett naturligt mönster i stenen som råkade se ut som fotspår, fälen. När man nådde dit visste man att man var på rätt väg och ganska snart var framme. Pappa letade någon gång sedan han blev vuxen efter den där stenen men den gick inte att finna längre. Så jag såg aldrig någon sten med fälen. Den skulle jag gärna ha velat se.

Besök här började för min del på 60-talet då familjen på pappas initiativ cyklade hit till platsen där endast hörnstenarna av det timrade 50-årstorpet fanns kvar. Torpkontraktet upphörde 1927.

En enkel saft- och kaffestund gav barnabenen ork att cykla tillbaka hem. Men det ser inte ut som alla var glada på fotot jag tog. Det var visst för många myror...
.
.

Att födas till en svår tillvaro

Det var vinter, det var den mörkaste tiden på året. Det var den 25 december, självaste Juldagen, då en liten flicka kom till världen hemma i det ångermanländska soldattorpet där föräldrarna och hennes tre bröder bodde. Bröderna var 9, 5 och nästan 2 år gamla. Förmodligen fanns en jordemor på plats i stugan för att hjälpa mamma Anna under födseln. Den nyfödda dottern döptes dagen därpå, på Annandag jul.

Flickans pappa rotebåtsmannen Johannes hade en dryg vecka tidigare gått från en kvarn till en annan med säd som han ville ha mald till mjöl. Det var ju jul snart och familjen skulle ha bröd att äta. Det var kallt och mannen ådrog sig en förkylning vid vandringen som bör ha varit mer än 20 km lång. Johannes hade som marinsoldat "seglat flera år såsom matros in och utrikes (...) hade i flera år svagt bröst, genom ådragen förkylning under Kr.tjenstgöring..." Han blev sängliggande i influensa en och en halv vecka. Därefter dog Johannes 41 år och 4 månader gammal i "bröstfeber". Det var den 28 december - tre dagar efter den lilla flickans födelse. Begravningen skedde den 2 januari.

Så var då rotebåtsmansänkan Anna tvungen att hitta ett annat ställe att bo då en soldatänka inte fick bo kvar i soldattorpet mer än ett halvår efter makens död. Enda alternativet för att kunna bo kvar var att gifta sig med den man som efter den döde maken tog värvning som indelt soldat i samma rote, dåtida uttrycket var att änkan konserverades. Soldattorpet var en tjänstebostad som ställdes till förfogande av rotebönderna som i och med hållande av rotesoldat slapp skicka ut sina egna söner i krig.

Anna kom inte att gifta om sig. Hon kämpade i drygt fem år mot fattigdom och bördor enligt kyrkoarkiven. Där nämns att hon ”haft svagt bröst en månad, insjuknade hastigt och häftigt d. 3dje (otydligt-kan stå mars), communic. d. 7de, då och då besökt under dess sjukdom af angränsande byemän; men befant nyl. död tisdagsmorgonen kl 7 i sin säng med 2ne sina å ömse sidor liggande och sofvande barn – de 3 yngsta kommer at underhållas på byemännens gemensamme bekostnad.

Död af bröstinflammation. 44 år”

Det var den 9:e mars då den lilla flickan blev föräldralös, bara fem år gammal. Bröderna var 15, 10 och 8 år gamla. Hon sov bredvid sin döda mamma när familjen fick sjukbesök av en granne. Jag kan tänka mig den kalla stugan, svårigheten att hålla värmen, mamman sjuk och sängliggande orkade knappt elda i den öppna härden som säkerligen fanns i stugans kök där alla sov. Det här var innan järnspisar fanns. Den äldste sonen 15 år bodde kanske inte hemma, han omnämns som dräng i prästgården. Kanske var det 10-åringen som tvingats axla mansrollen och skötte eldandet i stugan. Det här sista är spekulationer. Vedbrand och kottar fick familjen kanske plocka i bondskogen. Mammans begravningen skedde den 14 mars.

Barnen blev utauktionerade/utplacerade på olika platser på bygden. Äldste pojken var i arbetsför ålder och var några år dräng på prästgården, 8-åringen inhystes också några år hos sockenprästen. Tioåringen kom till en bondfamilj i socknen som hade fyra egna barn. Lillflickan fick i några år sitt uppehälle hos en bonde med två söner med en tredje född under lillflickans vistelse där. Någon skolgång var det inte fråga om, det här var före 1842 års folkskolestadga. Under sin levnad bodde hon på olika platser i socknen. Hon dog på socknens fattighus (det som efter 1918 kom att kallas ålderdomshem) nära Ångermanälven under sitt 94:e levnadsår.

Allt det där kan jag läsa i födelse- och dödböcker.
Från och med februari 2018 är det gratis att gå in i Riksarkivets digitala forskarsal.

Flickan kom att bli en av mina anmödrar.

.
.

Att läsa

Mina ungdomsböcker stod mycket länge i den här hyllan. Där återfinns bland andra Tvillingmysteriet av pseudonymen Sivar Ahlrud (se stripen nederst). Nu är böckerna nerplockade i en flyttkartong efter omtapetsering av "lill-rumme". Jag har inte katalogiserat dem som jag gjort med en stor del av familjens övriga böcker men de bör även de in i systemet för att det ska bli komplett redovisat vilka böcker som fanns i familjen. Men i samma hylla hamnar de inte igen.

Vikten av att som barn få höra högläsning och senare uppmuntras att läsa själv kan inte överskattas. Kanske är det början på en bildningsresa.

Även gamla böcker som tillhört äldre generationer ser jag fram emot att få gå igenom. Hade man något annat än religiösa böcker och i så fall vad? Under det här året ska jag bli helt klar med katalogiseringen tänker jag.

Så här som "den hjälpande handen" planerar jag inte att göra men stripen roar mig mycket med sitt kulturella överförmynderi, att vilja visa upp "rätt" image. (Lilla Berlin av Ellen Ekman.) Alternativa trenden till att färgkoordinera böckerna är att vända dem med ryggen inåt och få en "ljus och fräsch" bokhylla. Vilken idioti.
.n
.

Bönemöte

Fick en bok under senhösten av en av skribenterna där ett missionshus i södra delen av landet har dokumenterats på ett både källkritiskt och väldigt kärleksfullt sätt. Jag läste i den i julas och hittade samtidigt bland pappas böcker Bilder av Nådens barn av fotografen Sune Jonsson från 1963. Den läste och tittade jag i från pärm till pärm under fascination. De två böckerna väcker minnen till liv.

Vid ett tillfälle som ett lite barn på sisådär 5-6 år var jag med om ett bönemöte i byn, i Hanny och Fritiof Lövgrens enkelstuga, en "undantagsstuga" dit paret flyttat på ålderns höst efter att dottern med familj tagit över parstugan som står på samma gårdstun tillsammans med en lagård med bryggstuga. Gården finns i byns allra äldsta del - "Knösen".

Den kvällen samlades 10-12 troende, mörkklädda, allvarliga, äldre personer i kammar´n hos Lövgrens, mamma var en av dem och jag var enda barnet. Skulle tro att samtliga var småjordbrukare. Min mamma var då nybliven kristen. När jag tänker tillbaka funderar jag om de här människorna kunde kallas ”läsare”? Detta var enda gången mamma och jag var med, om mötena fortsatte vet jag inte.

Vi sågs i ett hem som hade samma känsla som i Bilder av Nådens barn. Det var Västerbotten på tidigt 60-tal. Någon, det borde rimligtvis ha varit farbror Fritiof, höll en inledning och läste ur Luthers postilla eller Rosenius dagbetraktelser tänker jag. Efter en bra stund (betyder alltså i min barnavärld ganska länge) blev det bönestund och jag tittade storögt på alla gamla människor som reste sig upp från sina stolar och därefter föll på knä med stolen som armstöd. Så konstigt minns jag att jag tyckte var, men gjorde själv som de vuxna. Därefter bad man högt, vem som helst hade möjlighet att säga sitt till Gud och Jesus. Lite obehagligt var det – tänk om det blev min tur, vad skulle jag säga? Men bönestunden avslutades utan att jag yttrade någonting. Något ytterligare hemmahosbönemöte var jag aldrig med om.

Nej, mötena hölls i EFS bönhus (Evangeliska FosterlandsStiftelsen) i grannbyn och hade ett annat upplägg men även där var Bibeln och postillan i centrum och orden som lästes ur dem förklarades av en predikant. Den som i många, många år spelade tramporgel till sångerna ur Sions toner var Irene, dotter till Hanny och Fritiof.

˄ Tre foton av Sune Jonsson vid byabön i Rismyrliden.

˄  Två foton från byabön i Brände.

I "Västerbotten" 1961 utgiven av länets hembygdsförbund, även den i pappas innehav, finns kort biografi av Gerhard Gerhardsson, en västerbottnisk läsarhövding och schartauan. Den har jag plockat fram för att läsa. Läseriet innebar möten i hemmiljö utan präst, möten som var strängt förbjudna under konventikelplakatets tid 1726-1858.

Över huvud taget har jag under 2017 läst en del om reformatorn Martin Luther som varit i fokus mer än vanligt eftersom det var 500 år sedan han offentliggjorde sina teser på kyrkporten i Wittenberg. Det är tydligt att jag söker fakta om den bakgrund som säkerligen format mig. Tramporgel lyssnar jag gärna till. Ljudet är vackert och tramporgel valdes som huvudinstrument vid min egen vigsel.

Samtliga bilder i detta inlägg finns i Bilder från Nådens barn av västerbottniske dokumentärfotografen Sune Jonsson från 1963. Boken beskrivs så här på baksidesomslaget:

"Kärva yttre villkor eller geografisk isolering brukar göra människor sinnade för religiösa ytterligheter och en viss sekterism. Man hittar den i fjälldalarna, i ödemarksisoleringen eller i fiskelägena. Vad Sune Jonsson skildrar i denna bok är Rosenianismen, dvs. den form av väckelserörelse, som har sin lärofader i lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius och sin organisation i Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

De troende lever av nåd, de har sitt hopp hinsides och i förbidan på den eviga saligheten gäller det att troget vänta under bön och arbete. Det är en de tåligas och saktmodigas religion. Och den passar bra i de fattiga villkor, som småbrukarna levde och delvis alltjämt lever i långt i norr. Sune Jonsson skildrar deras miljö, deras hem, som är totalt utan annan utsmyckning än bilder av Jesus och tavlor och bonader med bibelspråk samt familjeporträtt. Sune Jonsson har kommit människorna nära i deras hem och deras andakt: bilderna skulle vara rent ofattbara, om man inte visste att Sune Jonsson i grunden förstår dessa människor. Han tycks så självfallet ha smält in i miljön att ingen märkt hans kamera.

Boken inleds med en skildring av Rosenianismens framväxt, där några av ledargestalterna, alla enkla och rättframma män, är starka i tron och i sin ansvarskänsla för sina trogna. Bilderna från de olika hemmiljöerna har inga andra texter än själva namnen på dem som bebor hemmen. I sammanhanget låter namn som Augusta Abrahamsson, Aron Johansson, Mirjam Lundmark gammaltestamentliga och patetiska. För övrigt består bildtexterna enbart av utdrag ur Sions sånger. I bokens slutavsnitt finner man några brev från en ansvarskännande församlingsmedlem till grannförsamlingen Vebomark med maningar att de skall stå fasta i tron och hoppet. Det är som ginge apostlarna Paulus och Petrus omkring i Västerbottens kustland och skrev brev till församlingarna, inte i Korint och Galatea men i Vebomark och Ånäset.

Sune Jonssons bok är ett dokument, men inte ett kallt registrerande protokoll utan en medlevande skildring av ärliga, ödmjuka människor. Tydligt är att den som en gång kommit i beröring med Rosenii väckelse för alltid är märkt av den. Sune Jonsson är det uppenbarligen. Hans bok är en sensation, men den är fri från allt sensationsmakeri."

Några miljöer och porträtt av några nådens barn:

P.A.Söderström

Hanna Glas

 Anna Andersson

Jenny Edström

Min Jesum, som himlarnas himlar omfattar,

Jag långt mera älskar än jordiska skatter.

I Jesum namn mitt nöje jag endast kan finna:

Af kärlek till Jesum jag ewigt will brinna.

.

Arkitektyrket förr

På de här bilderna syns ett foto med dagens digitaliserade arbetsmiljö och ett från den tid då ritningar framställdes hantverksmässigt.

Gruppbild av sex unga män i en ritsal med vinkellinjaler och ritbord. David Helldén sittande längst till vänster. Arkitektskola. Interiör.  Från Digitalt museum.
Man hade vita rockar för att skydda kläderna från tuschspill.

Här är de utensilier som användes då jag startade inom yrket.

• T-linjal av trä alt. trä och genomsiktlig hårdplast eller av metall.
• Skalstock, har triangulärt tvärsnitt och totalt sex skalor; 1:100 och 1:200; 1:250 och 1:300; 1:400 och 1:500. De finaste var av körsbärsträ.
• Vinkelhakar, fasta eller ställbara. 30/60 graders; 45 graders
• Linjaler
• Kurvmallar
• Cirkelmallar
• Skisspapper, opakt vitt papper med genomsikt. Inte smörpapper ;-)
• Plastfilm för renritning, plastarken hade färdigtryckta ramar och markeringar för vikning. Alla ritningar ska kunna vikas ner till A4-format.
• Ritbordstejp att fästa papper eller film på ritbordet
• Ritbordstyngder av bly klädda med sämskskinn.
• Radergummi, fanns för blyerts eller tusch.
• Ev. elektrisk raderapparat 
• Radermall
• Ritbordsborste
• Samt pennor av olika typer.

  

Ritbordstyngder, två modeller. De sämskskinnsklädda till höger är mest användbara. Tyngderna användes tillfälligt istället för tejp vid skissning då T-linjal inte användes.

 

 

Textmall för tusch. Kanterna på långsidorna gör att mallen höjs upp en knapp millimeter från underlaget och när man tuschar kletas tuschet inte ut då mallen förs fram och tillbaka längs T-linjalen. En mall för blyerts ska inte ha upphöjd kant. Detsamma gäller för linjaler och vinkelhakar.

Den här apparaten hade jag glömt bort. Intressant nog fanns den i Tekniska museets digitala museum. En elektriskt raderingsapparat.

För att radera en viss linje eller figur och inte kleta ihop linjerna användes radermall av stål. Den har former avpassade till tekniska ritningar och var ett bra hjälpmedel för att radera detaljer.

Redskapen med grå bakgrund har jag hittat på Digitalt museum, de är alltså museiföremål. I välsorterade butiker för kontorsmaterial kan vissa föremål fortfarande köpas.

Jag minns på min första anställning en elektrisk skrivmaskin med utbytbar kula - för att få olika typsnitt. Med skrivmaskinen skrev vi anvisningar på en 10 cm bred självhäftande genomsiktlig plastremsa om det skulle gå fort. Den klistrades fast på plastritningens marginal. Det var surt om luftfickor uppstod eftersom de blev mörka fläckar när ritningen kopierades på papper. Annars skrev man för hand eller med textmallar. I årtiondets slut kom datorerna men först enbart för att skriva med, t ex. administrativa föreskrifter, rumsbeskrivningar, materialbeskrivningar osv. Allt det där rinner upp i minnet när jag fick ingivelsen att skriva om arkitektredskap före digitaliseringen. Det var evigheter sedan och jag hann ändå uppleva det under några år på 80-talet.
.
.

Ritbord

Foto Åke E:son Lindman

Min första kontakt med ritandets konst var i årskurs 8 som pryoelev en vecka på ritkontoret vid Masonitefabriken i Rundvik :-) Där användes lutande ritbräde med ritmaskin.

Nästa möte med ritmaskin och ställbart ritbord var när jag efter gymnasiet några månader arbetade som ritbiträde på Hägglunds i Örnsköldsvik där jag lärde mig tuschritning genom att rita maskinritningar efter maskiningenjörerna skisser.

De där justerbara ritplankorna innebar bra arbetsställning, vare sig man satt eller stod var arbetsställningen ergonomisk. Den enda svårigheten var att placera ritverktygen på en plats där de låg kvar och inte dråsade i golvet. En horisontell bordsyta eller en hurts vinkelställd mot ritbordet krävdes.

Efter detta har jag använt horisontella ritbord, fasta eller höj- och sänkbara.

Ritbordet med ritmaskinen på bilden har tillhört den svenske möbelformgivaren Bruno Mathsson. Där syns mer av saker som krävs för att göra en ritning. Skisspapper för utkast. Under min tid med handritande användes en plastfilm för själva renritandet. Både skisspapper och plastfilm tejpades fast med ritbordstejp. Flera lager kunde det vara, skisspapperet var genomsiktligt och man såg underliggande streck och därmed bearbeta utkastet till något ännu bättre. Arkitekten söker sig på så sätt fram till bästa lösningen på ett problem. Kvalitén på skisspapper, plastfilm och även tejp skulle jag kunna orda en hel del om. De måste ha speciella egenskaper för att fungera maximalt bra.
.
.

Om att rita

Detta är ett dragstift, ett verktyg som använts för att utföra en teknisk ritning. Dragstift användes in på 1960-talet.

 

Här ser man principen för att rita med dragstift och T-linjal.

Man doppar inte dragstiftet i tusch utan man skruvar ihop spetsarna med den ställbara skruven. Därefter droppar man en tuchdroppe mellan skänklarna. De äldre tuschflaskorna hade ett smalt rör i korken, de nyare har en spetsig mynning. Ställskruven är till för att variera tjockleken på linjen.

Drar man ihop skruven för hårt kan spetsen förstöras. Det är lite tålamodsprövande att rita med dragstift och få till rätt tjocklek på linjen. En ritning innehåller oftast olika tjocklekar på linjerna. Konturer på ett arbetsstycke som ritas är ofta grövre. Måttangivelser hade tunnare linjer osv.

Arkitektritningar och konstruktionsritningar ritades i svart tusch. Elistallationer i ett hus ritades med sepiafärgad tusch.

Se här.

Dragstift användes inte under min egen tid i yrket. Då fanns mer sentida tuschpennor. Rotring var fabrikatet som gällde. Pennor med linjetjocklek 0,13 mm, den allra finaste, kärvade ofta, ofta. Tuschet torkade i den tunna stålspetsen och proppade igen. Hade man tur gick det att lösa upp genom att lägga huvudet i vatten. Tusch slutade jag att använda då datorprogram kom in i ritningsvärlden.

De där rörpennorna fylldes med svart tusch i patronerna som satt på pennorna. Sen skruvade man på förlängningsskaft av hårdplast för att pennan skulle ha bra balans i handen. Det var viktigt att skruva på huven direkt efter användning, gärna med en vattendroppe inuti så att risken för torkning minimerades. Tuschritningar utfördes på transparent plast i olika A-format. Det där med tuschritande lärde jag mig under ett halvårs anställning på Hägglund & Söner i Ö-vik. Hösten samma år började jag på Teknis.

Olika byggnadskonsulters ritningar kopieras på olika färgat papper.
Arkitektritningar kopieras på vitt papper.
Konstruktionsritningar på blått.
Elritningar på rött.
VVSritningar på brunt papper.

Den här typen av pennor som ovan är ändå mina favoritverktyg - Caran d´Ache Fixpencil. Jag köpte en omgång på 1970-talet och de är fortfarande i full gång, helt felfria. Blyertsstiften jag använder till de här stiftpennorna är av fabrikaten Caran d´Ache eller Staedtler. Hårdheterna B, 2H och 3H med diametern 2 mm är de jag tycker allra bäst om. En riktigt bra penna att skissa med har grafitstift med 3 mm tjocklek och hårdhet 6B. Stiftpennorna använder jag när jag skissar och även för renritning av små projekt. För att få en jämn linje ska pennan snurras när linjen dras.

Stiftet i pennan behöver ofta spetsas. Då använder jag en sådan här pennformerare.

Men numera sitter man framför en skärm och använder ritprogram för att göra tekniska ritningar. Det finns olika program att välja på till exempel ArchiCad, AutoCad, Revit, Sketchup.


* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Att använda blyertspenna och rutat block går inte för sig om man vill framställa en teknisk ritning. Inte alls.

Bilden på blyertspennan är hämtad härifrån.

Men en sådan blyertspenna kan användas till mycket annat bra. Just pennan på bilden är sedan 1996 ett museiföremål. Den har använts av Astrid Lindgren.

"Blyertspenna, trä, grafit, lackerad. Sexkantig, gul, ändhylsa pressad metall, rött radergummi infattat. 'Made in China Keich HB' 1970-t anv författarinnan Astrid Lindgren, Sthlm. L 17 cm. Tuggad. Bilaga. G[åva] 13/11 1996 [av] Författarinnan Astrid Lindgren Dalagatan 46 Stockholm. [Brukningsort:] Stockholm."

.
.

Kuddstopp i form av plastdun

Kommer ni ihåg det här studsiga, obehagliga materialet från 60-talet som stoppades i kuddar? Jag hittade en öppnad plastförpackning i gömmorna. Detta var då framtidens material. Bort från det gamla mot den nya sköna värld. Idag tillverkas 300 miljoner ton plastprodukter om året och många av plastpartiklarna hamnar i världshaven där de är av ondo. Ändå fortsätter vi människor att ha samma livsstil.

Som barn sydde jag mig en liten extra  "läskudde" att ha när jag läste böcker liggandes i sängen. Kudden fick ett var av knallgrönt bomullstyg med små skära grisar på :-) Den fylldes med sån´t här plastdun tills den blev oerhört formsäker, dvs hård. Till läskudde var den perfekt men vilket trist material det ändå är. Statisk elektricitet omgärdar detta "vacuumpackade plastdun" som är väldigt långt från dagens miljötänk. Ändå var det roligt att hitta påsen som blivit sparad.

Kuddstopp

Vacuumpackad plastdun

Polyeter - Polyester

Bruksanvisning
1. Öppna förpackningen genom att sticka några hål på polyetenpåsen med en kraftig nål eller med spetsen å en sax varvid luft insuges i påsen och materialet utvidgar sig.

2. Rätta ut materialet i påsen på samma sätt som då kuddar "snyggas till".

3. Klipp av en hörna på påsen, lagom stor så att Ni ledigt kan få in en hand, drag därefter materialet direkt från förpackningen i kudden.

.
.

Arbete på kajen 1957

Transportarbetarförbundets film från 1957 är ett bildsvep kring Svenska Transportarbetareförbundets verksamhetsområden.

 

Ungefär 11 minuter in i filmen (där den här ovan börjar) finns arbetsförhållandena vid Nordmaling-kajen beskrivet. Där sägs: "Norrlänningar är ett tålmodigt släkte och gör sitt jobb ändå." Jo, nog är det så nog :-)

Stuveriarbetare i Nordmaling 1957. Det är mycket märkligt att tänka sig att det fungerade ungefär så här när jag var barn.

Vill du se hela filmen på 29 minuter kan du klicka här ovan. Den visar ett Sverige där välfärden håller på att byggas upp, ett land före starten av miljonprogrammet och innan urbaniseringen tagit rejäl fart. 

Ett dokument över ett då.

.
.