Fogning med kalkbruk

Här har lagats sprickor vid öppna spisen. Maskning gjordes med tejp och tidningspapper mot teglet så att enbart fogarna syntes. Risk finns annars för att kalkbruk fastnar på teglet och missfärgar det.

I de små sprickorna mellan tegel och trägolv puttas lite fogbruk ner,
Fogslev användes inte för detta lilla arbete, utan en kittkniv och en spackelspade.

När fogningen är klar lossas maskeringstejpen.

När fogningen är färdig sprayar man med rent vatten ett par gånger per dag i några dagar för att kalkbruket inte endast ska härda på ytan och hindra att hela fogens djup ska karbonatisera.

Kalkbruket är blandat i förhållandet K1:3,  vilket innebär 1 del luftkalk och 3 delar sand (kornstorlek i denna blandning är 0-3 mm). Det tillblandade kalkbruket som inte går åt, är lätt att sedan förvara under många månader i en tät låda/hink/behållare utan syretillförsel, alltså med tätt lock. Kalkbruk har helt andra egenskaper än KC-bruk (kalkcementbruk) och betong och gips vilka måste användas inom kort tid från tillblandningen, före de hårdnar.

Kalkbruket hade vi blandat till under hösten för användning på annat håll. En liten del fick hänga med hit nu i oktober i en liten plastlåda med tättslutande lock.  Vi har mer nytta av kalkbruk i vår mellansvenska tillvaro än här, här på hemmanet har inte kalkbruk använts i någon större omfattning. Här användes ursprungligen soltorkat tegel och lerbruk i murstocken men det byttes till bränt tegel när den murades om 1948. I källaren är väggarna fortfarande putsade med lerbruk.

Betong skulle ha blivit alldeles åt skogen för starkt i de här fogarna och kunnat ställa till med skada i framtiden om det använts. Kalkbruk är svagare och dessutom elastiskt, följsamt.

 Klart. Hålrum/sprickor är ifyllda. En rätt obetydlig åtgärd som trots allt känns bra att ha utfört.
.
Denna öppna spis är inte speciellt vacker. Men tanken är ändå att den inte ska putsas eller formas om. Den ska få vara som den är bara för att den hör till detta hus.
.
.

Barnteckningar

Jag letar efter recept på inlagda frilandsgurka utan dillkronor. Tittar i Hemmets kokbok tryckt 1943. Där finns inte enbart recept, där finns andra saker gömda mellan bladen. Visar det sig.

Ett litet oregelbundet pappersark ligger dolt längst bak i innehållsförteckningen. Otroligt att det är sparat kan jag tycka. Där finns barnteckningar på den lilla biten papper.

Som 2,5 åring ritade jag huvudfotingar. Inget ovanligt alls, men tänk att papperet med blyertsfigurerna är sparat! Namn och ålder är antecknat av en vuxen, måhända av mamma.

Min syster ritade denna figur med kulspetspenna som 7-åring. På samma lilla pappersbit!
Jag har inget minne av att vi hushållade med ritpapper, det fanns en hel rulle på en stång under arbetsbänken.

Det recept på inläggningsgurka som till slut valdes fanns på nätet. Hur som helst var det roligt att hitta dessa ritade figurer. Plus en massa annat som dolde sig mellan kokbokens pärmar, daterade tidsdokument.
.
.

Rosa krull

En hink full av snittblommor från de egna odlingarna finns med i bagaget då resan går norrut på hösten. (Förutom krukväxter då.) I år var det sommarastrar, dahlior, vinterkyndel, solrosor, blad av röd alunrot, sommarriddarsporrar, vinrankor, kärleksört, tandpetarsilja och en gul gladiolus. Åsså de här vallmoknopparna varav en slagit ut. Busigt vacker kanske man kan kalla den. Normalt står de ståtliga i trädgården och blir sen till vackra frökapslar. Jag trodde knappast att knopparna på de smala, håriga stjälkarna skulle tåla trängseln under resan men tji fick jag.

Det återstrå att se om de andra två knopparna orkar slå ut. Ute blåser snöflingor omkring. Innanfönstren är på plats.

Upplysning

Den håller på att bli något lite av favorit, den här sexarmade taklampan från 60-talet. Den tänds med en kronströmställare, alltså 3+3 lampor.

Varannan av de blästrade glaskuporna har raka linjer och varannan korsande linjer. För övrigt är materialen mässing och bakelit.

Lampan återfanns på en kall uthusvind, dammig och smutsig men hel, så först skruvade jag isär alla delarna och rengjorde dem. Resultatet blev gott och nu får lampan göra tjänst i finrummet som det hette en gång i tiden.
.
.

Regnväders syssla då

Pippi Långstrump sov som bekant med fötterna på kudden.

Sådant här sysslade jag och mina flickkompisar med när det regnade under sommarlovet. Klippdockor tillverkades, kläder ritades och målades med krämig temperafärg som fanns i kvadratiska askar. Grövre konturer och mönster ritades med tuschpennor just här. Det pågick i ett par, tre somrar och jag tyckte det var jättekul minns jag, särskilt att skapa kläder.

Ser ni att örngottet är av den äldre typen med knytband av bomull på ena kortsidan och att ett överlakan har vikts över täcket. Det var före den amerikanska typen av bäddning slog igenom med påslakan :-)
.
.

Härlig höst

Regn och rusk och gula björklöv. Det är härlig höst i byn. Bilden från en annan dag, det är nästan lika skönt med solsken ;-)

Tänk, fortsätter regnandet kan jag läsa de här böckerna (plus Ålevangeliet av Patrik Svensson) i sträck utan andra obligationer. Det är inga problem med regniga höstdagar i morfars hus.
.
.

Stugor att hyra

Minns ni folkhemstiden då bilismen sakta men säkert ökade, semestern blev längre och bilar med packning fastsurrad på taket var en vanlig syn under industrisemestern i juli? Stugor för uthyrning slogs upp lite varstans.

Även här vid Gålå, Sandöverken, strax norr om Sandöbron uppfördes stugorna nedanför bron där trafiken på E4 gick fram. Innan dess var detta Riksväg 13. Skuggan av bron ser ni på bilden. I mitten kiosken och på sidorna två typer av övernattningsstugor: tre lite större med veranda och tio mindre. Mitt emot rinner Ångermanälven helt nära. Detta var en så vanlig syn under alla år efter 1975 då jag började passera lite mer regelbundet - att dokumentera en levande stugby kom jag mig aldrig för. Att stanna på viadukten var heller inte ett alternativ då eftersom trafiken var alldeles för intensiv.

Då levnadssätten förändrats, flygresor gjorde bilsemestrar i Sverige mindre attraktiva och när E4 fick ny dragning med Vedabron/Höga Kustenbron som invigdes 1997 var det lätt att inse att det var döden för den här stugbyn. Slyet började snart få fäste. Så någon gång på 90-talets slut stannade jag för första gången för att fotografera, då med analog kamera. I maj 2011 stannade jag än en gång och fotograferade samt besökte stugorna som jag passerat under alla år. Där stod de, fullt möblerade, några med en liten lövträdstam som "lås" för dörren.

Nu är alla de där stugorna, som var placerade med viss finess i en linje som slutade  med en böj, rivna men de finns fortfarande med på satellitbild i en söktjänst på nätet.

Kvar finns ännu Sandöbron med sin spännande historia samt Westerlunds konditori med den stiliga neonskylten vid västra landfästet i Lunde. Samt Lenny Clarhälls monument över Ådalskravallerna1931.
.
.

Slö, slapp och likgiltig

Kommer ni ihåg det där uttrycket från 70-talet? Slö, slapp och likgiltig.

Naturligtvis var det en ungdomlig provokation att använda det - för vem ville betraktas som slö, slapp och likgiltig. Det var väl det sista man ville vara och bli!

En stelnad individ, förslöad i tanken, med bortblåst nyfikenhet, inskränkt, bornerad, trångsynt... Nä fy. Alert, förstående, nyfiken och engagerad är bättre.

"För att förstå fordras först iakttagelse. Namn eller beskrivning på det iakttagna. Det börjar med den nyfikenhet som finns bos barn. All undran är skapande. Den får inte förloras för det är den som bygger vår värld omkring oss."

Ur Gubbas hage av Kerstin Ekman (sidan 118) 

Att leva för livet är att leva för att lära.

En provocerat lustig skylt på dörren till ett ungdomsrum då på 70-talet.

.
.

Tre gracer

De tre gracerna i relief. Ett fint minne av mitt absolut mest stimulerande år, ett år med massor av input, nya lärdomar, jämförande studier, väldigt vacker arkitektur, stimulerande samtal, diskussioner  och utfärder, arkeologiska utgrävningar... Jag upplevde mig lika mottaglig för nya intryck, lika receptiv och bildbar, som en 6-åring. Så lätt och snabbt som jag tillägnade mig Roms nutid och historia har jag aldrig lärt känna någon annan stad, varken förr eller senare.

Just denna gipsmedaljong är ett minne från ett par av mina vänner. Den finns i mitt arbetsrum och påminner om vikten av humaniora i tillvaron. Hur många känner till vilka antikens tre gracer var? Om man inte löser korsord och numera googlar fram svar. Än värre lär det bli om antiken som ämne tas bort ur kursplanen för grundskolans högstadium. Att historielösheten redan nu är hög i detta land är ingen hemlighet och det är en stor sorg för oss som ser att historiekunskap behövs för att förstå sin nutid. Att känna till och vilja lära sig antikens historia är inte divalater.

Här finns nyskrivet om vansinnet i Skolverkets förslag att ta bort antikens historia ur grundskolans läroplan:

Norrbottens Kuriren

Dagens Nyheter

Aftonbladet

Svenska Dagbladet

Efter den låsta artikeln finns en öppen frågesport/quiz om antiken. Testa dig själv!

.
.

Håll Sverige rent

Jovisst, en gammal skylt som fortfarande (år 2019) sitter uppe och gör tjänst vid en papperskorg. Att inte slänga skräp omkring sig i naturen känns som en självklarhet om man som jag vuxit upp med kampanjen Håll naturen ren som lanserades 1962. Men det var flera generationer sen och mycket har ändrats i vårt sätt att se på naturen...

Fortfarande verkar många tänka att "människan är skapelsens krona" och att vi därför som självutnämnda härskare över djur och växter, ja jordklotet och rymden, kan ta oss vilka friheter som helst.
.
.

Historieskrivning

Nu har jag läst Herodotos historia rakt igenom. Jag köpte boken år 2000 e. Kr. när den kom ut i nyutgåva, men hade tidigare endast bläddrat och läst lite här och där. Humaniora in my mind.

Herodotos föddes 484 f.Kr. i Halikarnassos (dagens Bodrum) i nuvarande Turkiet, dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, nuvarande Syditalien. Han har kallats historieskrivningens fader men han hade själv inte upplevt striderna mot perserna utan i efterhand rest runt i den då känna världen på jakt efter uppgifter till sin berättelse.

Herodotos beskriver andra perserkriget då perserkungen Xerxes invaderade de grekiska stadsstaterna men börjar än längre tillbaka för att ge en bakgrund. Han redogör för geografi och etnologi: beskriver olika folkslag och deras olika seder och kulturer (visste ni att egypterna hade tre prisklasser att välja mellan då en död skulle balsameras och vad dessa innebar?), maktspel och intriger, diplomatiska förhandlingar, anekdoter.

En av de mest fascinerande sakliga uppgifterna enligt mig är hur perserna med sin här byggde en flottbro över Hellesponten för att landhären skulle kunna tåga över. Herodotos redogör för byggtekniken. Han beskriver de olika folkslag som ingick i persernas här med klädsel och vapenutrustning vilka skiljde sig åt. Utöver landhären med fotfolk och rytteri roddes/seglade krigsflottans fartyg jämsides. På båda sidor hade arméerna sina egna siare, spåmän, med sig för att i förväg försöka utröna utgången av en drabbning.

Antalet människor som ingick i krigsmaskineriet var oerhört många, Herodotos nämner antalet och påstår att vissa floder krigshären passerade tömdes, då manskap, tross och rytteri drack vatten. Vi får ta hans uppgifter med en nypa salt men att vattentillgången var ett problem är säkert. Hur som haver är boken mycket intressant. Att ha en historisk atlas intill sig vid läsningen är ett måste om man ska förstå sammanhang och trupprörelser. Herodotos världsbild såg inte ut som vår.

När en nyutgåva gavs ut av förlaget år 2000 inhandlade jag den på studs.

Slaget vid Thermopyle utspelades under tre dagar, i slutet av augusti eller början på september år 480 f.Kr. vid ett bergspass. Perserna vann överlägset och nådde därefter Attika där Aten brändes och skövlades och atenarna tog sin tillflykt till

Sjöslaget vid Salamis stod strax efteråt, i september 480 f.Kr. Perserna besegrades (oväntat nog) av atenarnas flotta, Xerxes vände hemåt men en del av hären stannade kvar, likaså en del av den persiska flottan.

Under slaget vid Plantaiai den 27 augusti 479 f.Kr besegrades den persiska armén
och samma dag vid slaget i Mykale besegrades resterna av den persiska flottan slutgiltigt. Hellenerna med atenarna i spetsen stod som segrare.
(Grunden till det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta grundlades där och beskrivs av Thukydides - men det är en annan historia.)

Tidigare har jag endast läst läroböcker där detta och många andra krig beskrivits med kort analys av de olika fält- och sjöslagen. Jag pluggade egyptologi och därefter antikens kultur och samhällsliv kvällstid vid universitetet jämsides med heltidsjobb en gång i tiden. Då läste jag för första gången korta utdrag ur bland annat Herodotos. Humaniora in my mind. Flera i min bekantskapskrets undrade vad det var för mening med det, till vilken nytta? Att förklara att det var för min egen förkovran var knappast lönt. Det gav mig inte högre lön, ingen cred  men det gav mig kunskaper och insikter som gav mig stor inre tillfredsställelse och andra möjligheter. Det var ett led i att lära känna sig själv! Att se sin egen plats i historien. De där studierna ångrar jag verkligen inte.

Bland annat ville jag förstå varför atenarna byggde så många vackra byggnader i sten under den klassiska tiden (400- och 300-talet f Kr) men även hur de gick till väga rent praktiskt. Byggandet började efter att man besegrat perserna. De byggnader som klassats som den mest högtstående i västerländsk kultur, de marmortempel som uppfördes under Perikles tid och tillskrivits Fidias som skulptör. Jag ville förstå arkitekturhistorien. OCH förstå den postmodernism som seglat upp som arkitekturstil där i min nutid, där klassiska element användes lekfullt men till synes utan större kunskap om ursprungligt sammanhang. Jag vill påstå att de klassiska arkeologerna har större kunskap om den dåtida grekiska och romerska arkitekturen än arkitekter. Med det sagt vill jag tillägga att jag inte tillhör dem som stöttar Arkitekturupproret.

Nu har jag läst hela Herodotos egen historieberättelse i svensk översättning av Claes Lindskog (1870-1954). För mej, som har antiken i hågen, var detta en stor läsupplevelse.
.
.

Vaxduk - så praktiskt

Vaxdukar användes på köksborden här i masoniteköket. När det skulle vara lite finare lades en mindre tygduk ovanpå. Det var vanligt i landsbygdens hem att en (hem)vävd mindre duk, inte så sällan enfärgad vit och vävd i drällteknik, kom till pass.

Vaxduken på fotot har ett riktigt typiskt 60-talsmönster, långt ifrån så småmönstrat diskret som hyllpapperen i ett tidigare inlägg utan mer svängigt. Plasten är troligen inte så hälsosam, den luktar starkt fortfarande efter alla dessa år då jag tar fram den och rullar ut den. Men åh så snygg!
.
.

Känsla för KOR

Tänka sig en hel bok som avhandlar kon bit för bit med ingående, t ex kons rygglinje, juver, ögon... en egensinnig bok... Martin Ott har på något vis skapat en slags kärleksfull guide. Yes!

"På tio år har antalet mjölkbönder i Sverige minskat från tio tusen till femtusen, och de fortsätter att bli färre. Att se betande kor i landskapet håller på att bli en sällsynthet. Högpresterande och avlad till bristningsgränsen lever en mjölkko idag knappt fem år, sedan är hon utsliten. Vet vi vilket pris kon betalar för att mjölken idag är billigare än kolsyrat vatten?

Kon gjorde en gång i tiden det möjligt för människan att bli bofast. Kon är det enda betesdjur som kan stanna länge på samma plats utan att utarma jorden, hennes gödsel har precis den sammansättning växterna behöver. Men denna symbios har vi människor slagit sönder – och så skyller vi korna för att vara en miljöfara.

Känsla för kor är en annorlunda och vacker bok om kor, saklig och utan sentimentalitet. Här får vi lära oss allt vi inte visste att vi behövde veta om dessa djur som varit människans följeslagare under tusentals år.

Den schweiziske bonden Martin Ott är verksam på gården Gut Rheinau, där man mycket framgångsrikt bedriver biodynamiskt jordbruk och socialterapeutiska verksamheter. I sin bok Känsla för kor delar han med sig av sin stora kunskap om kor, och visar att om vi behandlar kon på rätt sätt kan hon bli en ovärderlig tillgång i arbetet för en förståndig, hållbar och rättvis livsmedelsproduktion.
Känsla för kor är rikt illustrerad med fotografier av Philipp Rohner."

.
.

Hyllpapper à la 60-tal

 

Det formgavs vackra men också diskreta hyllpapper på 1960-talet, en tid då hyllpapper fortfarande behövdes.

Hyllpapper klipptes, veks och lades in i kökslådor samt på hyllplanen i köksskåpen. På den tiden var skåp och lådor sällan målade invändigt. Det ansågs inte av nöden. Det är tidstypiskt vackert. Tids nog, alltså på 70-talet, kom de fabrikstillverkade köksinredningarna med färdigbehandlade stommar och luckor, t ex melaminbelagda. Då behövdes inte hyllpapper längre.

Bara det nödvändigaste målades - utsidan och det som syns mest när lådan/luckan öppnas.

Idén med vaxat eller plastat hyllpapper som är lätt att torka av eller förnya om man vill - det är något som uppskattas i detta hus.
.
.

Att göra naturen värdefull

Hur glad blir man inte av människor som vill levandegöra naturen för skolelever. Som visar hur allt i naturen hänger ihop, hur vi människor är en del av djur och växter i biosfären, naturen, miljön, landskapet, verkligheten - kalla det ekosystemet. Och det är bara vi människor som i stora drag påverkar skydd eller exploatering av biosfären. Ett stort ansvar som vi människor har med vår livsstil.

Minns själv när jag (för första gången) tillsammans med ett gäng fick berättat på plats av en biolog hur vissa insekter och växter hängde ihop en viss marktyp. Det var en tidig aha-upplevelse en solig majdag i en beteshage. Det är annat än det som händer nu under människans tidsålder, där vi med teknikens hjälp exploaterar naturen utan hänsynstagande till annat levande.

Läs här om en fin naturguidning för skolelever.

 Life is an adventure!
Och vi människor är sannerligen jordens farligaste varelser.

.
.

Högt trähus

Förra veckan var jag på studiebesök med kollegor till landets hittills högsta trähus. Korslimmat trä, KL-trä, har använts i stommen i det 9 våningar höga bostadshuset. Vi fick möjlighet att studera arkitekturen ingående både från ut- och insidan. Konstruktionen med KL-trä är intressant. I Österrike har det länge använts men nu ser en boom ut att ske här i landet. Fram till i år fanns endast en tillverkare av KL-trä - i norrländska Bygdsiljum. Nu startar fler fabriker.

Beräkningar har gett vid handen att genom att använda trä istället för betong har koldioxidutsläppen kunnat minskas med 550 ton i detta projekt. (Ett ton motsvarar cirka 400 mils bilkörning.) Tänk bara vilka utmärkta kolsänkor alla gamla timmerhus är! De är värdefulla av flera anledningar än de eventuella kulturhistoriska och ekonomiska värdena, de är bra för natur och miljö.

HÄR finns en artikel om Sveriges högsta trähus ritat av ett danskt arkitektkontor.
.
.

Skördetid på levande landsbygd

Just nu skördas havrefälten utanför mitt sydligare hem. Det är en fin årstid, det är underbart att ha bönder och därmed en levande landsbygd tätt inpå sig. Det är som när jag bodde i uppe i norr men numera saknas där bönder och därmed en levande landsbygd.

Halmgul stubbåker. Utanför fönstret bullrar skördetröskan. Bosset flyger med vinden in på gården. Jag känner mej tacksam.

 Höstfärgerna börjar göra sig gällande så smått, vildvinet har börjat få djup glöd.
.
.

There´s a great future in plastics

På insidan av matskåpets dörr sitter en hängare av plast uppskruvad med spårskruv. Så nytt material då och det höll i sig flera decennier. Att säga plast 1957 är som att säga rymdfärd 1967, disco 1977, Microsoft 1987 och internet 1997.

Man ser samtidigt de hantverksmässiga penseldragen efter Målar´Mattssons pensel. Allt intakt från kökets tillblivelse 1950. Teodor Mattson bodde granne med pappas föräldrahem på Rundvik så kontakten fanns etablerad sedan länge, det var naturligt att anlita honom när övervåningen inreddes till generationsboende. (Alla fysiska lämningar efter hans bostad är bortschaktade sedan länge i samband med ny infrastruktur anlades inom sågverks-samhället.)

Jag älskar de här vetskaperna om mitt hus och vilka som bott, brukat, tillverkat, anlitats som hantverkare här. Det där som kallas proveniens. Jag har rätt god koll på detta eftersom jag framför allt har berättelserna både i minnet och nertecknade. Utöver detta har jag hushållets loggböcker som har massor med information. Dock hittar jag inte info om när denna hängare inköptes.

I loggboken mycket antecknat t ex  hur många linhässjor hö och deras längd som varje lägda gav i skörd från år till år. Statistikälskare som jag är, funderar jag skarpt på att göra en tabell över detta. ;-)
.
.

Ångermanlands landskapstavla

Den här tavlan i intarsiateknik, motiv utförd med fanérinläggningar, har mina ögon skådat i hela sitt liv. Min gissning är att den inköpts av mina föräldrar till den egna bosättningen. Eller kanske var det en gåva, vem vet. Vilka som formgett och utfört den står angivet på baksidan och jag har fått fram något lite mer om företaget så här i efterskott.

Tavlan visar viktiga attribut för landskapet Ångermanland.

• Landskapsvapnet med tre laxar kröns här av 
• Styvmorsviolen, Ångermanlands landskapsblomma.
• Kyrkan på bild är Boteå kyrka från 1100-talet med den fristående klockstapeln i trä från 1788. (Från den trakten kommer en gren av min släkt.)
• Slutligen visas en skötbåt med två fiskare, fiske var en viktig näring före industrialiseringen.

På baksidan sitter en fastklistrad maskinskriven lapp:
Landskapstavla "ÅNGERMANLAND".
Motiv: Vapnet, Styvmorsviol, Boteå medeltidskyrka, Strömmingsfiskare från Ulvön.
Träslag: Alm, Avodire, Svart päron, Peroba rosa, Päron, Ybam, Valnöt, Grå björk, Lönn, Jakaranda.
Komponerat av: Konstnär B. Ekman.
Tillverkad av: Bohus Intarsia, Uddevalla.
Generalagent: Firma Walter Mideskog, Motala.

På Digitalt Museum finns informativ text om dessa souvenirtavlor:

Historik 
"Bertil Gustafsson (1925 - 1985) född i Tanum, död i Höganäs, startade tillsammans med Rune Wahlström (1921 - 2005) från Östergötland, Bohus Intarsia i Uddevalla år 1947. Innan dess var de två männen anställda på Mjölby Intarsia med yrkesbeteckning decoupeur/dekupör/dekopör. Gemensamt beslutade de sig för att starta eget. Efter några år tog Bertil Gustafsson över Bohus Intarsia själv.

Firman låg på Jarlsgatan 12, Uddevalla. Totalt arbetade fyra kvinnor och tre män i verksamheten. Tavlor tillverkades i serier om 40. Därefter fortsatte man med ett nytt motiv för att inte trötta ut de anställda.

För Sveriges olika landskap - Skåne, Blekinge osv. gjordes tavlor med intarsia-inläggningar, så kallade landskapstavlor. De var populära bland svenskamerikaner. Andra objekt i företagets produktion var brickorna "När skönheten kom till byn" och "Hej och hå jungman Jansson". Förutom nämnda souvenirtavlor gjorde firman ämnen av fanér med intarsia till stilmöbler/byråer och smycken. Hals- och armband skapades i en kombinationen av ädelträ med metallinläggningar. De såldes bl.a. till Stockholmsbutiker.

Bertils hustru från 1949, Lilly Gustafsson, Höganäs, berättade i februari 2012 att hon kvällstid fick bränna skuggor på löv i intarsiaarbetena med hjälp av varm sand. Annars var hon mestadels verksam med administrativt arbete på firmans kontor.

År 1956 flyttar familjen Gustafsson till Ronneby och tar över den firma som tillverkade intarsiamöbler till vilken de tidigare levererat skurna fanér/intarsiaarbeten. Senare går familjen Gustafssons flyttlass till Höganäs där företaget Höganäsmöbler AB med tillverkning av kontorsmöbler etableras.

Konstnären Birger Ekman (1905-1999) född i Solna, död i Trollhättan."

.

Farmor rökte pipa...

...och då behövde hon ett tobaksskrin för förvaring av den tobak hon stoppade pipan med. Vad kunde vara naturligare än att använda fernissad masonite till skrinet? Inget! Jag vill minnas tobaksmärket Borkum Riff men nog använde hon väl också det äldre tobaksmärket Tiedemanns? Detta enkla föremål, ett tobaksskrin av masonite, sparade min far i "kulturkistan". Det var omtänksamt!

Jag minns farmor sittande på en karmstol nära vedspisen med den raka rökpipan, en hand runt piphuvudet och pipskaftet i mungipan. Lugnet fanns runt omkring henne där hon satt och njöt av pipstoppet.

Det mörka håret hade hon alltid stramt kammat bakåt och uppfäst i en liten knut där bak. Ett foto på min rökande farmor saknar jag. Hon dog på sitt 96e år.

.
.