Tjänstefel?

Jamen herreje, hur kan han! Hur kan en offentlig person på landsorten bete sig på detta sätt? Fullkomligt horribelt enligt skrivelse inkommen till Domkapitlet i Lund någon gång under åren 1935-1955. Förvaras hos Riksarkivet.

Amen.

Riksarkivet har ett instagramkonto värt att följa.
.
.

Vintermöte mor och som emellan

Farfarsfar Israel besökte, såvitt jag vet, sin hembygd vid Ångermanälven endast en gång efter att han kommit till Olofsfors bruk som 13-åring. Vilket år resan företogs vet jag inte men jag har hört att han färdades med sparkstötting och det måste därför ha varit vinterföre. Resan kan ha gjorts på 1870-talet före giftermålet 1877.

Med dagens vägmått var det 13 mil enkel resa. En vårvinterresa genom det skönaste av Sveriges landskap - Ångermanland! Utan biltrafik.

 Läs om sparkstöttingars historia

Inget i övrigt har traderats om denna resa, hur lång tid den tog, hur länge han stannade, vilka han träffade och så vidare. Det enda som berättats är att han träffade sin mor och när han närmade sig hemmet och hon kände igen honom efter den flera år långa frånvaron utbrast hon -Men äre n´Israel! Det var hennes karga sätt att visa sonen uppskattning.

Det är det enda lilla jag vet från deras enda möte efter att sonen flyttat norrut - Men äre n´Israel!
Så få berättelser, så lite vet man om sin släkting förutom uppgifter som finns i arkiv. Hur hon såg på sitt liv och vilka drömmar hon hade kommer jag aldrig få reda på.

Jag vet att hennes far båtsmannen dog då hon var fyra dagar gammal och hennes mor då hon var sex år. Mamman dog hemma i sängen med de två yngsta barnen sovande på var sin sida. De föräldralösa syskonen kom att placeras ut i byarnas olika bondgårdar, jag antar att de auktionerades ut som var vanligt inom fattigvården på 1800-talet. Den bonde som begärde minst i ersättning fick ta hand om barnet och fick därigenom arbetskraft till sitt förfogande. Man kan i kyrkoarkiven se hur barnen flyttades runt i socknen.
.
.

Döden och Selma, Selma och döden

När jag läser biografin över Selma Lagerlöf fastnar jag även för hur Selma ordnade det vid modern Louise Lagerlöfs begravning. Selma hade under många år delat bostad med sin mor och faster. Fastern Lovisa dog 1907 och modern Louise 1915 efter en längre tids sjukdom, 88 år gammal. Då var Selma på sitt 57:e år.

Hon var väletablerad i samhället, hade fått Nobelpriset 1909 och invalts i Svenska Akademien 1914. När mamman dog befann sig Selma Lagerlöf i Stockholm på möte med Nobelkommittén och upplevde det bittert att inte ha varit hemma när Louise Lagerlöf dog.

"För att hedra modern ordnade hon en riktigt storslagen, gammaldags begravning: hon köpte svart klänningstyg åt jungfrurna och de fjorton lantarbetarhustrurna på gården, hon bjöd sextiofem personer på middag, släktingar, grannar och underlydande. Modern fick ligga kvar i sitt rum ända tills hon bars ut i kistan: "Hon själv ligger vit och fin, så riktigt vacker och leende, inte alls förändrad. Jag går in till henne, att säga god morgon varje morgon, så som jag brukade. Jag tycker om att ha henne kvar så länge som möjligt". (...)

Mårbacka då Selma Lagerlöf var barn. 1921 började ombyggnaden till det man kan se idag.

"Under själva begravningsakten i Östra Ämterviks kyrka fick Selma Lagerlöf en oerhört tydlig förnimmelse av kontakt med mammans själ. Det var en strålande vinterdag, med sol och gnistrande iskristaller, och redan på vägen till kyrkan i släden fick hon en känsla av att mamman försökte nå henne. Och sedan kom förnimmelsen åter, inne i kyrkan."

.
.

Selma Lagerlöf och de dödas röster

"Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

Författaren John Berger frilägger något egentligen fasansfullt i vår tids förhållande till de döda: hur vi brutit förbindelsen och därmed utplånat dem. Deras kunskap, berättelser, vanor och verklighet försvinner ifrån oss, in i det förflutnas töcken. För Selma Lagerlöf, född i en annan tid, var de döda fortfarande i hög grad närvarande. Historierna hon hörde i sin barndom lyfte de döda in i nuet, gav dem en plats bland de levande. För barnet Selma var det självklart att sedan länge döda släktingar eller personer från trakten,deras öden och särdrag, berättades fram och hade en betydelse för de levande. En människa kunde inte förstå sig själv och sin plats i världen utan att också reflektera över sina döda.

I sitt författarskap återvänder Selma Lagerlöf om och om igen till dessa döda föregångare. Jag tänker att den brytningstid hon levde i, då ett livsmönster höll på att oåterkalleligt förvandlas medan gamla, sedan länge etablerade sätt att leva försvann för att inte återkomma, gjorde behovet av att vända sig mot det förflutna större. Industrialiseringen och urbaniseringen avfolkade landsbygden, vars sedvänjor föll i glömska eller ansågs oväsentliga för den nya tidens moderna människa med blicken riktad mot framtiden.
(...)
Måste utveckling betyda glömska? Fanns det inte något hos dessa äldre tiders människor och deras sätt att leva med varandra och världen, som var värt att bärga in i framtiden? Och på ett mer filosofiskt/existentiellt plan: vad händer med oss om vi glömmer, om vi bryter förbindelsen bakåt? Om vi betraktar de döda som utplånade och därmed betydelselösa?"

Ur Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, 2019.

Hur ser man på detta med återberättande av människor från föritin när man inte har släktingar eller bybor i tidigare led som har haft inflytande i samhället, tillvarons små människor, när inga pompösa skrönor om dem finns att berätta, kanske bara en mening som de uttalat och som återberättats i senare led - kanske inte ens det, endast obetydliga anekdoter finns kvar om ens det. Hur förhåller man sig till föregångarna om man vill inte fabulera och göra föregångarna mer betydelsefulla än de var, då man själv inte är författare eller har sådana ambitioner? Den frågan sliter jag litegranna med. En del av de närapå femtio inlägg som jag har på gång handlar just om några av dessa människor. Visst har jag skrivit en hel del här om människor som levat tidigare men a´ Baba-Kajsa, a´ Norrbys´Soff, mamsell Hanna, n´Anners Öberg är några av dem ur tidshavet som hittills fått tiga still.

När jag nu i veckan läste utsnittet ovan i biografin om Selma tänkte jag - varför inte låta dessa människor få komma fram här allt eftersom. Människor som inte lämnat några spår efter sig förutom i kyrkliga och statliga arkiv men som onekligen har levat.
.
.

KOSSORNA

Barnteckning av kalv

KON

Vemod glänser i nötkreaturets öga.
Av livets rikedom njuter hon endast föga.

Redan som liten kalv, knapptunnad sitt liv,
Blev hon fråntagen modersmjölken av bondens viv.

Ensam i kätten fick hon läntgtansfullt blicka
Mot solen och friheten redan som lite flicka.

Kärlekens ljuvliga känsla och djupa mystär
Mötte hon ej, utan endast en veterinär.

Moderslyckan tilläts hon aldrig att känna
Ty bonden tog hennes kalv och åt upp denna.

Han mjölkade henne i detta sammanhang
Länge och väl med hjälp av en pump och slang.

När hon avlämnat åttiotusen liter tåligt
Så erkände bonden att det var inte dåligt.

Men då hon åldras och minskar sin produktion
Så slår bonden genast ihjäl den gamla kon.

Kons bedrövade blick är lätt att fatta.
Hon har i sanning ingen orsak att skratta.

21 mars 1953

Ur Minsann, vers från många år, 1976

Tänk, så där som dikten beskriver hade inte korna i vår ladugård. Kalven fick en kätte - ja, men korna handmjölkades och insemination medelst en veterinär var det inte tal om. Det fanns ju minst en tjur i någon annans ladugård men på slutet fick vi gå med brunstiga kor till grannbyn. Ut i det fria på gröna ängar släpptes våra kor när efterskörden tog fart. Då började mjölken smaka "grönska". Och innan kosläppet serverades kossorna grönfoder, ärtväxter som odlades i växelbruk för att förbättra markernas kväveinnehåll. De där ärtskidorna var väldigt goda minns jag. Konstgödsel användes inte, kogödsel spreds ut på åkrarna. Det var självklart och helt naturligt!

HÄR kan ni läsa om våra kossor Gullan, Lycka, Silja, Krona, Rena, Stjärna, Rosa, Gullkrona, Snygga och Frigga. De levde bra liv men inte alla samtidigt.
gen kätte
.

Dilutin

Ni gamlingar som läser bloggen - kommer ni ihåg Dilutin? En petroleumprodukt, lacknafta, som innehåller en blandning av kolväten. Varumärket Dilutin ägdes av Shell. Här en annons ur Hemmets Journal 1947.

Där längst till vänster i städskåpet står Dilutinflaskan som jag minns den. Den fylldes på i färghandeln dära Vall´n. Men inte minns jag att den användes vid tvätt. Observera även den smarta hållaren för snörnystanet: i en skålad form av rostfri plåt har ett litet hål gjorts i botten. Där löper bomullssnöret ut och man tar den längd som behövs för tillfället. För att knyta om stekar, försluta syltburkar, knyta ihop, paketera...  En bra funktion än idag.
.
.

Funkisköket

Ett städat funkiskök. Med lysrör från 50-talets början i taket, linoleummatta från 50-talet på golvet, möbler (stolar, bord, sittbänk med förvaring, tidningshylla) tillverkade av mannen i huset, dörrbeslag i original, inga dörrfoder, tekoppar inköpta till köket 1958, spegel och kamväska i original från tiden då det begav sig för inflyttning i köket. Vaxduken och gardinerna är från senare tid.

En reproduktion av Nils von Dardels målning Indianflicka på väggen, Husqvarna elektriska spis från tiden, hemvävd handduk med broderat monogram av frun i huset, kakfat från 50-talet, inomhustermometer som alltid hängt vid dörren till farstun, strömbrytare i original...

...en glasglob på sned porslinssockel över spisen - ingen fläkt som i senare tider, endast en imkanal att reglera utsug med. Rostfritt stänkskydd bakom diskbänken och  platsbyggd köksinredning med Tryckobeslag. Snickerierna - dörrblad, luckor, golvsocklar är målade med blank eller möjligtvis halvblank färg (högt glansvärde), absolut inte matt färg som ger ett stumt intryck och som är svår att torka av. Funkisen var ren och rak.

Så var det, så är det.

.
.

Masonite som fasadmaterial

Det här är ett egnahem med tvåkupigt lertegel, masoniteklädda fasader med träläkt, betonggrund, farstukvist med svart papptak, spröjsindelade tvåluftsfönster runt vilka fönsterfoder avlägsnades då fasaderna masonitekläddes. Gulmålad fasad, vita fönster och kromoxidgrön ytterdörr.

Här bodde Aina Gren, den tant som på sin stickmaskin stickade flera av mina koftor innan jag fyllde tonår. Mamma och jag cyklade till tant Gren för måttagning, kvalitets-och kulörbestämning av garnet samt modellval och några dagar senare var koftan klar för avhämtning.

Bostadshuset är ett egnahem på Tullen, Tullvägen 8 i sågverkssamhället Rundvik. Det är byggt på 1910-talet med senare tillkommen gul oljefärgad Masonitefasad med ribb. Byggnaden är utpekad som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program.

Detta kan läsas i den byggnadsantikvariska rapport som Västerbottens museum gjorde 2006. Masonitesamhället Rundvik - Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv. Sedan detta skrevs har inget hänt med detta hus som stått obebott länge. Rapporten är en vällovlig inventering som inte låtit sig förankras bland lokalbefolkningen. Här finns fler ödehus. Kanske är vår nordliga del av Sverige mer svårmottaglig för kulturmiljöargument än resten av landet?

Masonitevägen 8, Rundvik. Foto 2019.

Masonitefasad centralt i samhället som efterliknar slätputs, i eftersatt skick.

Byggnader med oljehärdad masonite som helt slätt fasadmaterial att efterlikna slätputs är i princip helt borta i kommunen idag - de har rivits eller brädslagits/panelats. Den inventering som Västerbottens museums rapport kom kanske lite sent, fastighetsägarna hade redan bytt ut de oljehärdade träfiberskivorna utan att inse eller bry sig om att det skulle bli kulturhistoriskt intressant att ha kvar. Kvar finns de mer traditionsburna fasaderna med masonite klädd med träribbor. Men vad är väl det mot ett hus från 30-talet med helt släta ljusmålade fasader där en Nordmalings egen Gunnar Asplund varit i farten.

Hård eller halvhård Masonite till utvändig väggbeklädnad: Det största antalet byggnader som idag fortfarande har Masonitefasad är klädda med hård eller halvhård Masonite och ribb efterliknande locklistpanel. Några exempel där den hårda eller halvhårda Masoniten skall efterlikna puts finns dock också bevarade; tex. egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Bagaren 6, skomakare Otto Nordlunds egnahem från 1920-30-talet i kvarteret Grusåsen, egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Sjömannen 9 samt egnahemmet från 1930-talet på fastigheten Stocken 9. 

Ur Masonitesamhället Rundvik, 2006.

Denna bild från 60-talet höll jag på att glömma. Ett riktigt funktionalistiskt masonitehus i Levar längs Kustlandsvägen/Riks13. Visst är det en tjusig slät funkislåda! Numera helt förändrat. Återkommer eventuellt med bild av dagsläget senare. Det fanns en hel del sådana här funkishem i kommunen. Några är rivna. andra omgjorda.

.

.

Masonit som konst

Nu i samband med Coronakrisen lägger flera museer ut sina utställningar på nätet och Youtube.
Konstakademien i Stockholm har filmat sina tre pågående utställningar, varav Insidor och utkanter med skulptören Berit Lindfeldt är en. Hon har skapat rumsligheter i MASONIT. Då kan det bli som på filmen.
.
.

Lagom till påsk blommar narcisserna

Många narcisser har slagit ut till denna påsk. Det har bara varit att plocka in dem och njuta av dem som snittblommor. Två sorter är nya för i år, lökarna planterades i höstas. Resten återkommer år efter år.

Ny för i år: Narcissus Jersey Roundabout.

Ny för i år: Narcissus Banana Daiquiri. 

 

 

Ett secondhandfynd sedan flera år tillbaka: en vas från Lindshammars glasbruk formgiven av Gunnar Ander (1908-1976). Jag tycker mycket om det färgade glaset, prismaformen och den tunga foten som gör att vasen står stadigt trots sin förhållandevis begränsade anliggningsyta. Fler vaser med samma tema i andra storlekar och former samlar jag på mig. Det går inte att ha för många vaser! Det blir så många olika typer av blombuketter, den ena olik den andra...
.
.

Påskhälsning

Flortunn och maskinbroderad loppad duk med vårhälsning.

Lovsång till påsken

I år blir det firande av påsk där vi som vanligt brukar hålla till. Ljuset är alldeles speciellt vid påsk oavsett om påsken infaller i mars eller april. Oavsett var i landet man befinner sig. Vem uppskattar inte detta ljus! Och några dagars ledighet.

Ärtskott ger den ljusa grönska som hör påsken till ▲

Långfredagssvart ▲

Men tårtan var gul och god ▲

Den påskpsalm jag uppskattar mest är nog Upp min tunga som jag sjöng hemma som barn (icke samtliga verser för jag kunde inte läsa vid den tiden). Barnet som var jag förundrades över hur vuxna kunde använda ett felaktig ord för ordet "dog", man sjöng "dödde". Dödde tog man nog till för att rimma på blödde var min tanke då...? Långt, långt senare insåg jag att psalmen är från 1600-talet och svenska språket har förändrats en hel del sedan dess... Som jag sjöng medan jag for fram på min trehjuling inomhus:

Upp, min tunga
Att lovsjunga
Hjälten, som på korsets stam 
För oss blödde, Led och dödde
Som ett menlöst offerlamm! 
Han ur griften, 
Efter Skriften
Nu i ära träder fram

Han fullgjorde
Vad vi borde
Och blev vår rättfärdighet.
Han avvände
Vårt elände
För båd tid och evighet.
Han förvärvde,
Att vi ärvde
Ljus och frid och salighet.

Andra versen kunde jag bara början av - sen togs första versen om igen :-)

Här kan man lyssna på en barnkör som sjunger den fina gamla psalmen:

Det kan vara nyttigt att påminna sig i dessa hemmakarantäntider att fram till 1969 gällde förbud mot anordnande av offentliga nöjestillställningar på långfredagen. Förbudet upphörde att gälla den 1 juni 1969. En dags långtråkighet kan vara välgörande. Men vårljuset fanns och finns där att njuta av 🌞
.
.

Våren, våren

Våren visar sig med nytt liv.

Våren är glimmerdropp

på enbusk.

Snöflingslik snösparvflocks

gnisselvissel

är våren. 

Våren är bäckbubbel,

våta tuvor.

Här gol tuppen, hönan

kacklar där.

Våren är skär rodnad

på naturens aningskind.

Ur Stark men mörk 1930.

Elmer Diktonius (1896-1961)

.

.

.

.

En bok om döden

Vem kunde tro att den här boken, När döden gästar av Louise Hagberg, skulle bli en så inspirerande läsning för min del, boken jag köpte på bokreans första dag, den 25 februari. I begynnande coronavirustider här i landet. Det blev många blogginlägg just med tema döden. Och än är inte alla 700 sidor lästa, mycket av intresse finns kvar att studera.

Den folkliga föreställningsvärlden om döden var mångfasetterad och i mitt tycke mycket mer spännande och även vackrare än dagens förhållningssätt. Jag hann som barn uppleva en del av detta gamla sätt att se och uppleva döden.

Fruktan för döden har dock i allmänhet inte gjort sig gällande hos allmogen; med frimodighet har den svenske bonden brukat räcka den objudne gästen sin hand. (...) I allmänhet motser allmogen döden med fatalistiskt lugn, man böjer sig med tyst undergivenhet för det oundvikliga,det som en högre makt en gång har bestämt.

När vi här i landet inte var så sekulariserade som idag, och då många trodde på en Gud, var detta med döden också ett hopp. Ett hopp om att få återse de närstående som dött tidigare, ett hopp, kanske särskilt för de mindre bemedlade, om ett bättre "liv" bortom döden, ett hopp om att få gå på gator av guld och spela harpa. Det var något att se fram emot. Visst låter det långtråkigt - nä, det ansåg man nog inte då.

Roffe Wikström sjunger "Jag har hört om en stad ovan molnen:

Jag har hört om en stad ovan molnen
ovan jordiska dimhöljda länder.
Jag har hört om dess solljusa stränder,
och en gång tänk en gång är jag där.

Halleluja! Jag högt måste sjunga.
Halleluja! Jag går till den staden.
Om än stegen blir trötta och tunga,
bär det uppåt och hemåt ändå.


Jag har hört om ett land utan tårar,
utan sorg, utan nöd, utan strider,
och där ingen av sjukdom mer lider,
och en gång, tänk en gång är jag där!

Halleluja! Där fröjdas vi alla!
Halleluja! Vart tvivel försvunnit!
Aldrig mer skall jag stappla och falla,
jag är framme, ja, hemma hos Gud.


Jag har hört om den snövita dräkten,
och om glansen av gyllene kronor.
Jag har hört om den himmelska släkten,
och en gång, tänk en gång är jag där.

Halleluja! Jag fröjdas i anden.
Jag kan höra den himmelska sången.
Och det sliter i jordiska banden,
ty jag vet, jag skall snart vara där.

Svensk text: Lydia Lithell (1909-1957)

.
.

Gröngölingen är på väg

Någon gång ska vi dö

Någon gång ska vi dö
du och jag
Alla människor ska dö
och alla djur
och alla träd ska dö
och blommorna på marken
men
inte allihop på samma gång
utan då och då
så att det knappast märks

ur Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra av Barbro Lindgren.

Jag läser rätt mycket lyrik. Tycker om att ta fram en bok ur hyllan då jag passerar och bara slå upp en sida för att läsa. Barbro Lindgren kan tala till barn och vuxna om svåra saker. Och så mycket annat.

"Nu föds ett barn", "Jag ligger på en äng", "Tänk alla millioner år", "Den här spiken", "Jag är som jag är" är några titlar ur diktsamlingen Gröngölingen är på väg. Dikter för barn och andra från 1974.
.
.

2014 skrev jag så HÄR om den diktsamlingen.

.

.

Att vara nära döden

Jag fanns hos min mor i sjukrummet när hon dog. Det var fint. Det var hemskt. Det var viktigt.

Jag befann mig långt från min pappa när han dog och åkte norrut direkt när jag fick beskedet. Ringde till universitetssjukhuset och bad att få se och ta adjö av honom. En tidpunkt bestämdes. Jag blev välkomnad till minnesrummet av en sjukhusanställd som bad mig ta den tid jag behövde på mig. Blev sen lämnad ensam med min döde far. Avskedsrummet var lugnt  och vackert. Ljuset kom från alla fyra väderstreck in genom högt sittande fönsterband. Det var fint. Det var annorlunda. Det var viktigt.

Vid båda föräldrarnas begravningar deltog jag. Läser att nu i dessa tider av coronavirus inskränks möjligheterna att närvara vid begravningar. Att få ta avsked av närstående som avlidit är så viktigt för de efterlevande vilken religion eller kultursfär man än tillhör.Förbudet är dock förståeligt just nu.

Spanien förbjuder begravningar

Alla religiösa sammankomster, inklusive begravningsceremonier och minnesstunder i hemmen, förbjuds i Spanien fram till åtminstone den 11 april. Jordfästningar kommer fortsatt att tillåtas, men bara tre personer får delta och de måste iaktta ett avstånd på minst två meter.

TT-AFP

Anders Bolling (DN) edited by Frida Hansson (DN)

Publicerat 31 mars 2020

Bild  HÄRIFRÅN

.

.

Tollundmannen - död sedan 2300 år

Museiman

Min far hade en stark önskan att se Öresundsbron, som invigdes sommaren år 2000, intresserad som han var av broar bland mycket annat. Det här ledde till en resa genom Jylland, Fyn och Själland tillsammans med en gemensam bekant. Året var 2001.

Vi tog bilfärjan Göteborg - Fredrikshamn. Att strosa i sanden på Skagens udde i skymningsblått ljus var en skön början. Dagen efter kom vi till Sankt Laurentii ödekyrka, "den tilsandede kirke". En annan kyrka vi besökte var Mårup kirke i Lønsrup på västra sidan av Jylland. Med risk för att den skulle störta 70 meter ner i havet monterades den senare ner sten för sten. Det hela var klart 2015.

Tollundmannen (foto från Internet).

Så småningom nådde vi Silkeborg där vi övernattade. I familjen har vi sällan eller aldrig i förväg bokat hotell eller vandrarhem då vi rest runt. Så inte heller på denna resa. Dagen därpå besöktes Silkeborg museum med Tollundmannen.   Han var ett fantastiskt lik från si så där 300 f Kr. Här tog pappa äntligen fram sin Instamatic och tog flera foton ;-) Det är fascinerande med människokroppar som bevarats så väl i mossar genom många århundraden, Bockstensmannen har vi här i landet. Här blir döden på sådant avstånd att den döde upplevs som ett spännande föremål som vi kan få kunskap av.

Andra besöksmål var:
Harald Blåtands Jelling,- världsarv sedan 1994.
Koldinghus slott - nu är arkeologiskt och historiskt museum.
Faaborg museum - ett underbart litet färgstarkt konstmuseum på Fyn från 1915.

Bron över Stora Bält mellan Fyn och Själland stannade vi till vid och körde sedan över och tänkte på om om hade varit. Om den funnits den 1658 då Karl X Gustaf  tågade över isen och riskerade livhanken på den svenska armén.

Lejre arkeologiska friluftsmuseum - ett experimentellt forsknings- och kunskapscentrum om vår förhistoria.

I Roskilde bodde vi på det nybyggda vandrarhemmet centralt beläget med Vikingeskibsmuseet och domkirken nära inpå som båda besöktes.

Danhostels vandrarhem med Roskilde domkyrka i fonden.

Efter en snabb tur in i hjärtat av Köpenhamn körde vi äntligen över Öresundsbron som ju var resans ursprungsmål. Hur glad är jag inte över att den där önskeresan verkligen blev av, pappa var då 84 år gammal.

Vid Malmö C lämnade vi av vår medresenär som tog tåget vidare mot nordväst. Pappa och jag fortsatte till Ystad och tog in på vandrarhem, besökte Kåseberga och Ales stenar. Tidig morgon därefter körde vi in till Malmö, pappa för att besöka det då nya stadsbiblioteket av Henning Larsen Tegnestue och läsa intressant litteratur. Själv ägnade jag dagen åt att besöka Bomässan Bo01.

På eftermiddagen drog vi norrut. Körde natten igenom men tro det eller ej - då vi nådde Älmhult vid midnatt på väg mot Diös ville min gamle far se Råshult. Självklart svängde jag av. Att komma till Carl von Linnés barndomshem där och då var en upplevelse i sig, en folktom och vacker dunkel sommarnatt. Inga bilar, ingen belysning. Under resten av nattens bilkörning blev jag underhållen med gamla slagdängor från farsans ungdomstid för att inte skulle somna vid ratten. Själv saknade han körkort.

Jag tänker ibland tillbaka på resan och inser våra likheter. Motorer och sport höll vi oss ljumma inför. Bilar är transportmedel, basta. Vi hade flera gemensamma intressen och båda hade vi åsikter om vad som skulle ses. Ingen styrde helt och hållet men kom med förslag och det var berikande med de gemensamma kulturhistoriska intressena. Idag saknar jag en sådan resekompis, faktiskt...

Hur gärna skulle jag inte vilja se och träffa ismannen Ötzi som levde för ca 3 300 år sedan och som nu bor i arkeologiska museum i Bolzano i Italien.Ännu en påminnelse om vår dödlighet ;-)
.
.

Här finns en något noggrannare resebeskrivning av Danmarkstrippen: En museiman
.
.

Saknad

Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.


Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.


Ingrid Arvidsson (f. 1919)
Ur "Livstecken" 1964

En gammal torpare har dött och ligger lik på gårdstunet, änkan står i regnet under paraplyet. Grankvistar är strödda på den leriga marken. Foto: en av mina favoriter - August Christian Hultgren.

Arjeplog den 4/4 1920. Begravning av döda i spanska sjukan. Smittan spreds till stor del genom att människor träffades på vintermarknaden i februari månad samma år. Foto i Västerbottens museums arkiv, Gustaf Lundgrens fotosamling.
.
.

Vanitasmotiv

Vanitasstilleben med dödskalle, bok och rosor. Målat av holländaren Jan Davidszoon de Heem (1606-1683/84).

En souvenir från Nationalmuseum i Stockholm i form av en metallask innehållande pastiller med saltlakritssmak. Denna vinst, ett förstapris i ett liten informell frågetävling, passar mig fullkomligt.

Memento mori!

.
.