Mer om bygdens första baptister

En turbulent första tid började stadga sig. Men fortfarande uteslöts ganska många medlemmar och några av dem återupptogs som det står. Anledning till uteslutning framgår inte.

Här kommer andra delen av femtioårsberättelsen i urval. Den första finns att läsa här.

"

Församlingens tillväxt.

Vi uppdela nu tiden i tioårsperioder för var berättelse i det följande.

Under åren 1876 – 1885 blevo 30 personer döpta, 10 återupptagna och 4 inflyttade från andra församlingar. Ökning således 44 medlemmar. Däremot blevo 13 personer uteslutna, 3 utflyttade och 6 avgingo genom döden. Minskning 22 medlemmar. Vid 10-årsperiodens slut var medlemsantalet 44.

Åren 1886 - 1895 döptes 50 personer, 9 återupptogos och 8 inflyttade. Ökning 67. Däremot blevo 24 uteslutna, 23 utflyttade och 11 döda. Minskning 58 medlemmar. Vid periodens slut utgjorde antalet 46 medlemmar.

Åren 1906 – 1911 blevo 20 döpta, 3 återupptagna o. 12 inflyttade. Ökning 35. Däremot blevo 12 uteslutna, 12 utflyttade och 8 döda. Minskning 32. Församlingens medlemsantal vid årets början var 49 och sedan januari ha ytterligare 13 personer genom dop upptagits så att församlingen f.n. räknar 62 medlemmar.

År 1898 döptes 36 personer, det högsta antal som döpts under det flydda halvseklet. Broder J.A. Rydman från Sävar värkade då här så att en kraftig väckelse uppstod.
(I mitt exemplar av skriften kommenteras med blyerts brister i genomgången av medlemsantal.)

Dotterförsamlingar. 

(…)

Församlingens föreståndare och predikanter.

Församlingen har ej varit i stånd att under den flydda tiden anställa någon pastor, som uteslutande kunnat ägna sin tid åt evangelii tjjänst. Dock har Herren utrustat åtskilliga av medlemmarna med gåvan att tala ordet. Tilståndet skulle likväl ha varit mycket bättre inom församlingen om det funnits någon, som ägnat sin hela tid åt detta viktiga kall.

Sedan Jacob Sundström varit föreståndare omkring 2 år och Anders Rönnberg, A-å, likaså några år tills även han blev avskild från församlingen, kallades handlanden J. Forsberg till denna tjänst.

Uti det äldsta protokoll som finnes och som är skrivet den 5 november 1875 läses följande: Broder J. Forsberg, som under 12 år tjänat församlingen som äldste, avsade sig denna tjänst och broder Jakob Öberg invaldes i hans ställe. Om broder J. Forsbergs värksamhet under dessa 12 år kan sägas att han, oaktat de brister som torde ha funnits även hos honom, ändock fick vara den tjänande hand, som användes av Herren att rädda församlingen från att helt gå under i den kamp, som utkämpades här under den tid den Sjödinska villfarelseläran florerade. Forsberg hade även god förmåga att predika isynnerhet till väckelse. Ganska många kommo till frid med Gud och ej så få lades till församlingen. Hans minne lever ibland oss med en känsla av tacksamhet till Gud. Att han tjänat såsom äldste i 12 år, måste dock vara såsom predikant, ty säkert är, att Rönnberg före honom tjänade som föreståndare.

Broder Jakob Öberg blev kallad till föreståndare den 5 nov. 1875 och innehade platsen till den 19 okt. 1879, när han avgick och broder Efraim Oldberg kallades, vilken tjänade till den 6 mars 1881 då han uppsade sin plats. Protokollet säger, att anledningen var flyttning från orten. Nu blev för andra gången Jakob Öberg vald till föreståndare. Öberg tjänade nu till den 3 juli 1883, då Efraim Oldberg på nytt blev vald o. innehade platsen i 9 år. Därefter blev Öberg för tredje gången kallad och innehade denna post till sin död den 25 sept. 1897. Den 26 des. s. å. blev broder Efraim Oldberg återvald till församlingsföreståndare och innehar fortfarande sitt uppdrag.

Vi finna således att Sundström, Rönnberg och Forsberg voro föreståndare de första 14 åren, broder Jakob Öberg har därefter tjänat i 12 och broder E. Oldberg i 24 år. Utom dessa har även flera bröder funnits som haft gåvan att offäntligt vittna om Herren, t.ex. Johan Lagerlöv, D.M. Johansson (vilkens namn påminner om Demas i 2 Tim. 4:10), G.L. Lindgren, K.J. Gren och E.G. Ågren.

Broder Gren innehar nu kallelse att vara församlingens predikant.

Såsom sekreterare i församlingen har broder J. Öberg tjänat i 7 år, Efraim Oldberg i 22 år och Jakob Öberg d.y. i 7 år. För närvarande innehar broder Oldberg åter denna syssla.

Broder Mathias Persson, A-å, har en lång tid varit församlingens kassaman. Han har tjänat troget och är värd ett offäntligt erkännande. För närvarande innehar syster Elin Gren denna syssla.

Såningsmän Diakoner.

(…)

Söndagsskolvärksamheten.

(…)

Vår samlingslokal.

Från början av värksamheten samlades medlemmarna till sina möten här och där i hemmen i byarna, vilket ej var fullt tillfredsställande. Det började att ordas om att bygga en samlingslokal. Redan från den 6 mars 1876 finns ett protokoll, däri det står att läsa: ”Väcktes fråga om att bygga ett samlingshus, överlades och beslöts det broder J: Forsberg skulle till nästa möte förfråga sig med Abraham Lögdin, Mo, om han vore villig att upplåta och försälja en passande tomt till byggnaden”. Och den 3 april samma år läses i protokollet: Broder Forsberg upplyste det Lögdin var villig försälja tomt. Nödiga förberedelser skulle under sommarens lopp företagas av församlingen. Omständigheterna torde dock ha varit sådana, att man ej allvarligt vågade sig på företaget och frågan blev vilande i 7 år, eller till den 1 sept. 1883. I protokollet av denna dag läses: ”Församlingen beslöt att bygga ett samlingshus, samt det bröderna J: Forsberg o. J. Öberg fick uppdraget att hos bonden Anton Hockman, L-å, försöka få köpa tomt”.

Vid följande möte upplyste komitérande, att överenskommelse var gjord om tomt till ett pris av 300 kr., men när nu skriftlig uppgörelse skulle ske, ökade säljaren priset med ytterligare 100 kr., varpå församlingen avstod från köpet. Därefter vände man sig åter till A. Lögdin i Mo, med vilken köp avslutades. Samma år den 6 nov. bildades föreningen Sedlighet o. Gudsfruktan. Stadgar diskuterades och antogs under N. P. Thunells från Gävle ordförandeskap. Broder Thunell som vid tillfället värkade här som söndagsskolmissionär ansåg nog företaget vara något vågsamt, hälst medlemsantalet var ringa och de flästa voro fattiga. Men Herren stod oss bi, så att efter några år fingo vi inviga vårt Salem. Broder Valfrid Huss från Husum höll invigningspredikan.

Bland dem som inlagt stor uppoffring i kapellets uppkomst må nämnas: Handl. Jonas Forsberg, O. Huss, J.P. Jonsson, P. Arktædius m. fl.  Gud vet om dem och känner dem. Ett må sägas: Ett kapell hava vi utan skuld, ehuru ej fullt tidsenligt.

Från början av församlingens tillvaro tillhörde den Sundsvallsdistriktet av baptistförsamlingar, till dess Ångermanlands distriktsförening blev bildad den 1 januari 1885 och samvärkande församlingar med denna förening till den 18 mars 1907, då församlingarna i Västerbotten utträdde och bildade ett eget distrikt.

Föreningar och ungdomsvärksamhet.

(…)

"

Efraim Oldberg, Rundvik, som skrev jubileumsskriften, var då föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Att Oldberg, som var sonson till en kyrkans man - Erik Gustaf Oldberg (1762-1840) - valde att engagera sig frikyrkligt klarnar då jag finner att Efraims far Karl Anders Oldberg (1802 - 1875), som var prästbordstorpare på Kyrkovallen Nordmaling, gifte sig med Margareta Elisabet Håkman (1814 - 1901). Många i släkten Håkman var medlemmar i baptistförsamlingen från allra första början och kanske även initiativtagare till denna frikyrkoförsamling.

Mellan raderna tycker man sig kunna läsa att det var en viss tävling om vem av Jacob Öberg (1849 - 1897) -  gift med Karolina Holmgren - och Efraim Oldberg (1856 - 1915) - gift med Katarina Kristina Holmlund -  som skulle vara församlingens föreståndare. De växlade ofta. Dessa två män var yngre än de tidigaste föreståndarna och kunde gå "all in" i den nya läran och inte döpa något av sina 10 respektive 12 barn som föddes då baptistförsamlingen var etablerad. I kyrkböckerna har prästen nogsamt antecknat "ej döpt" efter varje barn, vilket var brukligt då. Idag skulle det betraktas som åsiktsregistrering vill jag tro.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring.

Husförhörslängd 1900 - 1907

Klicka på bilden för förstoring. 

Jag finner även att Öbergs dotter Karolina gifte sig borgerligt 1899 vilket även det anges i en husförhörslängd. Det bör ha varit synnerligen ovanligt i en liten bondby vid denna tid.

.
.

Baptistförsamlingens första 50 år

Jag läste för ett tag sen detta lilla häfte på 29 sidor. Plötsligt lärde jag känna några av bygdens dåtida människor ytterligare. Det är lärorikt och intressant att förstå än mer av hur livet här kunde te sig en gång i tiden.

Här är ett utdrag ur de första tre kapitlen, en diger textmassa. Det var ganska skakigt vid den unga församlingens tillblivelse. Månggifte, lika mormonerna, verkar ha praktiserats av vissa under en tid innan de blev uteslutna. Den "Sjödinska syndfrihetsläran" kom också att dela församlingen. För den som inte känner till det utmärker sig baptismen genom troendedop, alltså dopet är ett medvetet val i vuxen ålder.

Efternamnet Hockman som nämns i texten stavas i kyrkböckerna Håkman.

Församlingens första upprinnelse

(…)

Vad det andliga tillståndet i Nordmaling före församlingens bildande beträffar, torde detta få betraktas såsom ganska mörkt. Visserligen besöktes kyrkan ofta av stora skaror, som härigenom pliktenligt sökte göra sina ”oandliga” lärare till viljes, på samma gång som andra ärenden och göromål uträtades. Handelsbodarna höllos öppna sju dagar i veckan och jämte andra varor försåldes även rusdrycker, så att kyrkobesökarne hade tillfälle att berusa sig och raglande beträda hemvägen. Kristendomen stannade och vid dessa kyrkobesök. Livet i Gud kom ej i fråga, varken hos lärarna eller folket: det var nog när det senare hade präst och kyrka med dennas seremonier.

Några erforo dock att detta icke var nog för värklig lycka, utan – om också uti okunnighet – sökte efter en högre sällhet. Och Gud lät sig ej vara utan vittnesbörd ty de funno vad de sökte genom tron på Jesus Kristus. Dessa troende uppsökte varandra för att på bästa sätt tjäna varandra till uppbyggelse. Luthers postilla och gamla salmboken var den andliga spis, de bestodo sig med.
En och annan fanns dock som begynte samla folk omkring sig för att föreläsa ur bibeln. Bland dessa var Lindström från Agnäs i Bjurholm en.

Det berättas att en torpare, A.D: Hockman i L-å, kallat nämnda L. att i sitt hem hålla några möten, och det hade berättats vid dessa, att i Grundsunda några troende skulle ha separerat från kyrkan och bildat en förening för sig själva. Med anledning härav hade Hockman frågat om de icke i likhet med dessa Grundsundabor skulle utgår från kyrkan. Lindström hade då svarat:

-          Varför ej skilja sig helt när de egentligen börjat.

-          Vad, ha de icke gjort det riktigt? Frågade Hockman tillbaka.

-          Nej, svarade Lindström, de skulle ha tagit dopet också.
Hockman sporde nu:

-          Vad, äro vi ej riktigt döpta? Huru vet du det?

Om Lindström förstått det han talade om, hade han icke talat så. Han var en avgjord motståndare till den sanning, som väckts till liv uti en sanningssökandes själ. Bibeln, som hittills varit undangömd, söktes nu fram och lästes under tro och bön och nämnde Hockman och hans hustru voro bland de första som kommo till sanningens kunskap beträffande dopfrågan.
Vid denna tid torde Grundsunda hava bildats eller omkring 1857.

Den andliga rörelsens pionjärer

Den tiden plägade resehandlare från Dalarna genomvandra Norrland med sin handel, och emedan andliga rörelser uppstått på några platser i Dalarna hade en och annan av dessa resehandlare blivit fattade av Guds anda och förda till levande tro på Jesus. Dessa troende vittnade nu om den skatt de funnit, både med ord och gärning. Det var något ovanligt för folket, att andra än prästerna kunde predika, t.o.m. utan koncept. Och många trodde att dessa predikanter måste vara drivna av Guds anda, ty ”de talade med kraft och icke som de skriftlärda”. Stora skaror samlades till mötena och åtskilliga personer kommo till frid med Gud.

Vilka dessa kringresande voro, som först förkunnade ordet här i Nordmaling, kan icke  uppgivas. Men Herren känner dem och vi prisa Gud för deras arbete, som blev krönt med Guds välbehag.

Vid den tiden plägade det gamla konventikelplakatet användas, en lag som förbjöd enskilda sammankomster omkring Guds ord. Överträdelse häremot kunde beläggas med böter och fängelse, ja till och med landsförvisning. Och lagen gälde både predikanter, åhörare och de som öppnade rum för mötena. Denna orättvisa lag kom dock ej till användning här emot baptisterna, men den stora massan av folket började dock snart att andas hot och mord mot Herrens lärjungar.

Bland andra sanningar, dessa dalamän förkunnade, var även tro och dop, församling och nattvard, något som blev orsak till att ännu några kommo den förut nämnda Hockman till hjälp i rannsakandet av Guds ord. Och följden blev att de funno att det dop som Kristus befallt och som praktiserades under apostlarnas tid samt det som de, vilka bekände sina synder och kommo till tro på Kristus, undfingo, var något annat än spädbarnsbegjutningen, ty denna senare saknade stöd i skriften både i avseende på ord och handling. De insågo att statskyrkan hade sin grund i mänskliga stadgar, och att dess gudstjänst består i tomma seremonier, vilket inte kan vara Kristi församling, som enligt skriften består av sådana som kommit till levande tro och låtit döpa sig: de funno att nattvarden missbrukades när största delen av gästerna voro öppet ogudaktiga, då den i stället var instiftad för Kristi sanna lärjungar, samt att den kyrka som måste använda den världsliga lagens hjälp för sitt bestånd, och som förföljde dem som, så långt de kunde förstå, ville följa Herrens ord, och ingalunda kunde anses vara den ”församling” nya testamentet omtalade.

Församlingens grundläggare.

På denna grund fattade några personer beslutet att låta döpa sig. Huru många de voro vid första tillfället är ej säkert känt. Enligt de källor, som finns att tillgå, måste det år 1861 ha varit minst två dopförrättningar. Ty första gången blev skomakaren Jacob Sundström döpt och kanhända även någon annan. Dopförrättare var en dalkarl vid namn Sundberg. Förenämnde Sundström förrättade det andra dopet. Tillsammans döptes sju personer. Dessa sammanslöto sig nu till en församling under Sundbergs ledning. De 7 första församlingsmedlemmarna voro: skomakare J. Sundström samt Anna Sofia Persson, L-å, hemmansägare Anders Rönnberg och hans hustru Anna Magdalena, Anders Jonsson, änkan Barbara Katarina Jonsson (henne tänker jag återkomma till, min anmärkning) och ogifta Dorotea Lindblom, A-å.

Emedan Jacob Sundström hade gåvan att offentligt uttrycka sina tankar i ord, valdes han till den lilla församlingens föreståndare och genom samtal och predikningar förkunnades ordet i fortsättningen. Dock var han ej i besittning af den fasthet som behövdes för detta kall, som vi sedan skola få se.

Den lilla församlingen rönte ingen tillslutning förrän år 1863, då 12 personer blevo döpta, bland dem handlanden Jonas Forsberg, A-å samt den förut omnämnda A. D. Hockman och hans hustru.

Under de två år som gått hade den lilla gruppen nödgats utesluta 3 av sina medlemmar, och bland dessa sin föreståndare, som visat sig omfatta den mormonska villfarelsen, ivrande för månggiftets köttsliga lära mm.

Det var svårt för den lilla gruppen. Dock var den planterad av Gud och kunde ej uppryckas med rötterna. Den hjälp Herren sände känna vi ej nu. Kanske var det broder Sundberg eller Hamrin eller Lind. Dessa torde hava besökt Nordmaling denna första tid. Ett är säkert: församlingen fick hjälp i nöden samt en god tillväxt.

Broder Anders Rönnberg blef nu vald att upptaga den fallnes mantel som församlingsföreståndare.

Under de första 14 åren blevo enligt tillgängliga uppgifter 37 personer döpta. År 1867 blevo 6 medlemmar uteslutna, de flästa emedan de omfattat den s.k. ”sjödinska syndfrihetsläran”**, däribland även församlingens andre föreståndare Anders Rönnberg. Man behöver dock inte tro att dessa arma blevo mer hälgade genom denna lära. Nej! Men de blevo fria uti att synda. Inga band kunde hindra dem och de som förehöllo dem det orätta, blevo bemötta med råheter och hån. Dock, Gud som är rik på barmhärtighet kunde återföra några av dessa arma till sig, där de fingo begråta sina dårskaper och på nytt mottaga nåd.

Fjorton personer blevo uteslutna under dessa 14 år och 3 hade inflyttat från andra församlingar samt en återupptagits. Församlingen bestod således år 1875 av 22 medlemmar. Om 5 av dessa saknas nödiga uppgifter om vart de tagit vägen, ett par torde dock ha avflyttat till Amerika.

Forts följer

Efraim Oldberg (1856-1915) hette mannen som skrev och som vid tillkomsten av jubileumsskriften var föreståndare för Nordmalings baptistförsamling. Denne Oldberg var sonson till den tidigare kyrkoherden i Nordmalings församling, Erik Gustaf Oldberg (1762-1840).

** Vill någon sätta sig in i vad den "Sjödinska syndfrihetsläran" innebar kan man hitta svar på sidan 56 i den pdf jag länkar till här . Själv lärde jag mig något jag inte kände till genom att läsa detta.

.
.

Brännvinsutskänkning å Helgdag

Det fanns krogar i många byar under 1800-talet och tidigare. Den uppfattning man fått är att det mestadels skänktes ut brännvin och starka drycker, inte maträtter. De var inte nödvändigtvis lönnkrogar som några kanske tror, utan krögarna bedrev sin verksamhet fullt öppet och lagligt. På den egna gården. Det var dock inte tillåtet med utskänkning på helgdagar.

I grannbyn hade bonden Möller sin verksamhet centralt i byn. År 1861 blev han dragen inför tinget då kammarskrivare Grundberg angivit att han lagstridigt utskänkt brännvin å helgdag.

Dombok 1861 den 16 september

Utskänkning av brännvin på helgdag

S.D. Kronolänsmannen N. Nolund fullföljde, å tjenstens vägnar, det af Kammarskrifvaren  P. Grundberg såsom vice Länsman, till Tinget instämde yrkande som ansvar å Hemmansägaren E. G. Möller i Lögdeå för det han å Helgedag under sitt förflutne och innevarande år olofligen utskänkt brännvin, Och inställde sig dervid Grundberg, i egenskap av angivare, äfvensom svaranden personligen, hvilken sistnämnde, efter det Åklagaren förmält sig utsträcka åtalet till enahanda förbrytelser, begångna jemväl å Söckendag, hördes äfven angifvelsen, hvars riktighet dock av honom bestreds.

Åklagaren anhöll härpå om vittnesförhör med Lars Jönsson och Jacob Norrlänning i Mo, samt Johan Edenius och Båtsmannen J. Hörning i Lögdeå, hvilka samtlige vid upprop voro tillstädes, och enär de ojäfvigt sades och befunnos fingo de aflägga vittnesed, varnades för dess missbruk och vid med den anstälde serskildte förhör berättade.

1o Lars Jönsson att han komit före innevarande års höst af Möller fått låna ett stop brännvin, som ännu icke blifvit återstäldt och hvarför icke eller några pant till Möller blifvit lemnad.
2o Edenius och 3o Norrlänning: det de icke hade att meddela någon uplysning i förevarande sak.
4 Hörning: att han åtskillige gånger under de två sist förflutne åren, dock aldrig å Helgedag af Möller fått låna från och med ett halft stop till och med en half kanna brännvin, hvilka låneposter han under den sednare tiden till Möller återstält, emot det att han dervid åter bekommit de penningar, som Möller merendels fått mottaga såsom pant då han till vittnet utlånat brännvin; tilläggande vittnet att de till Möller erlagde penningebeloppen motsvarat brännvinets värde.

Wittnesmålen uprepades och vidkändes af vittnena som för  Tingsbesöket fordrade ersättning, Lars Jönsson, Edenius och Hörning hvardera Två Rs samt Norrlänning, som varit kallad till vittne jemväl i ett annat mål, En Rs ant? Rmt; (Riksdaler ant? (svårtolkat) Riksmynt) och ålades Grundberg att med fordrande beloppen gottgöra Edenius och Norrlänning hvaremot angående det öfrigas anspråk. Häradsrätten vill framdeles sig yttra.

För införskaffande af ytterligare bevisning anhöll härför Åklagaren om rådrum till nästa ting; och aktade, med bifall dertill, Häradsrätten skäligt låta målets vidare handläggning anstå till nästa i Häradet infallande lagtima Ting, då parterna borde för Rätten åter komma, Svaranden vid äfventyr af hemtning på egen bekostnad. Och ålåg det Åklagaren att då vara försedd med all den vidare bevisning i målet, hvaraf han kunde vilja sig begagna.

Norrbacka värdshus av Elias Martin

Hur det slutade för den 35-årige bonden Erik Gustaf  Möller? Det kan man läsa sig till på Landsarkivet i Härnösand.

Det som är bra att veta är att när böter utkrävdes gick del därav till Konungen, till Kronan, till åklagaren eller målsägaren, till fattigvården. Det låg således i en länsmans intresse att se till att bötfälla många då detta genererade pengar i kassan.

En annan viktig sak att känna till i sammanhanget är att år 1860 förbjöds hembränningen slutgiltigt. Då upphörde den lukrativa möjligheten för bönderna att själva lagligen bränna och sälja sitt eget brännvin. Staten övertog produktion och kontroll. Målet här ovan togs till tings 1861. Det är frekvent med bötesfällande i brännvinsutskänkning i de domböcker jag undersökt under denna tid.

"Husbehovsbränningen började successivt minska och redan i slutet av 1830-talet fanns ett 20-tal större brännerier – ångbrännerier – i Skåne. Man räknar med att det under 1830-talet tillverkades rejält mer än 100 miljoner liter brännvin per år i landet. Folkmängden vid den tiden var omkring tre miljoner. År 1855 ställdes all brännvinstillverkning åter under statlig kontroll och det slutliga avskaffandet av husbehovsbränningen började.
      Antalet legala brännvinspannor i landet minskade från ca 43 000 år 1855 till 591 år 1861, och de var placerade vid större fabriksbrännerier."

Info från spritmuseets hemsida

.
.

Kortklippt folkskollärarinna

Tänk er att se en kvinna i kort frisyr här på nordliga landsbygden under 1890-talets första år! Vilket uppseende det skulle ha väckt, vilket tisslande människorna emellan... 1890 föds min mormor som jämförelse, hon hade aldrig kortklippt hår. Huruvida shinglat eller bobbat hår får genomslag i socknen på 1920-talet har jag inte forskat i. Men på 1950-talet vet jag att kvinnor började klippa sig kort även här.

Kvinnan på fotografierna föddes 1858 på svenska landsbygden.
Hösten 1882 började hon sin utbildning vid Högre Lärarinneseminariet i Stockholm mot faderns vilja.
Som 27-åring sökte hon och fick en tjänst som lärarinna i Landskrona. Året var 1885. Den tjänsten innehade hon i tio år, till 1895. Hon klippte håret kort under 1890-talets första år vilket tyder på en stor viljestyrka. Inför den andra utlandsresan 1899-1900 bestämde hon sig för att spara håret långt igen. Det hade varit alltför uppseendeväckande med kort hår under första utlandsresan 1895-1896 som gick till Italien. Till svägerskan konstaterar hon  i brev från Rom:

"Annars märker jag mest att jag är kommen långt bortifrån därför att människor gapa så förfärligt på en på gatorna. Det är som vore jag en chines. De ha förfärligt roligt år mitt korta hår. Det är ju en oskyldig förnöjelse med det är inte alltid trefvligt."

.
.
.
.
.
.
.
.

Selma Lagerlöf, Ateljé Jaeger 1928.

Titlar i byn 1880-1890

Ur husförhörslängder går det att utläsa vilka yrken/belägenhet människor hade som då levde. Husförhörslängden för 1880-1890 visar vilka yrken/titlar som fanns i byn under denna tioårsperiod eller del av tidsperioden.

Bonde, kapten, styrman, handelsföreståndare, handlande, gamle bonden/ förre bonden (dvs. med födorådskontrakt), inhyses, arbetare, torpare, skomakare, kronobåtsman. Änkorna beskrevs ofta först med sin döde mans namn och dennes sysselsättning, därefter med sitt eget namn. Som vanligt vid denna tid är stavningen inte enhetlig.

I byn fanns så många fler människor än de nedan uppräknade som är familjens "överhuvud". Där fanns hustrur och barn, pigor och drängar. Ett myller av liv pågick.


Bond Kapt Gustaf Karlsson Lindgren f 1853
Bond Nils Ol. Nilsson f 1838
Bond J O Sikström f 1849
Bond Nils Ol Hörnsten f 1847
Bond Johan Hörnsten f 1849
Bond P. Käck f 1818
Bond Jonas Jonsson f 1816
Styrman Lars Anders Larsson f 1833
Bond Mats Person f 1834
Handelsföreståndare Jacob Öberg f 1849
Bond Jacob Jonsson f 1833
Bond o Handl Jonas Forsberg f 1828
Bond Edvard Rönnberg f 1844
Bond Oskar Berglund f 1851
Gamle bonden Jakob Olsson f 1817
Bond Joh Söderström f 1831
Bond Erik Johan Tornberg f 1844
F bond Jonas Pehrson f 1818
Bond Jonas Augt Jonsson Thurdin f 1858
Bond Johan Petter Jonsson se pag 37 ½
F bond Nils Pett Holmgren f 1820 Dog 1859 men står med ändå (!?) Änkan omgift 1862.
Bond Per Anton Nilsson Höglund f 1858
F bond Olof Lindström f 1815
Bond Johan Hjalmar Eriksson f 1857 i Norrköping
Bond Jakob Jakobsson f 1830
Bond Joh Strömberg f 1835
Inh N J Sandmans Ea Marga Kath Renbom f 1810
Torp Per Efr. Sandman f 1838
Torp Johan Erik Ersson f 1846
Inh Enkan Johanna Östlund f 1844
F d kronobåtsman Anders Brömster f 1804
Gårdsegare Skeppareenkan Johanna Östlund f 1844
Inh P Bergqvists Enka Maria xxx Olovsdr f 1825
Torp P Efr Öberg f 1832
Inh Olof Jakobsson f 1815 - blind
Inh Erik Gustaf A-oläsligt f  1836
Inh Erik Lydig f 1802
Inh P Jonssons Ea Barbru Kata. Håkman f 1804
Inh Isak Isakssons Ea Anna Margr Pehrsdr f 1815
Arb. Pehr Isaksson f 1834
Arbet. Jonas Pehrson f 1834
Arbet Nils Erik Emmanuilsson Öberg f 1836
Arb Johan Nilsson Öbergs f 1864
Torp Anders Öbergs E:ka Maria Lovisa Mårtensdr f 1838
Inh Sven? Gustav Amqvist? f 1831
Arbet Erik Lindblom f 1821
Arbet Johan Lindblom f 1853
Arbet Pehr Anton Lindblom f 1858
Inh J Lindbergs E:ka Maria Augusta Sandman f 1834
Torp Jakob Olofson f 1837
Arbet Johan Olof Mattson f 1845
Torp Erik Gust. Olsson f 1845
Torp Joh Petter Jonsson f 1848
Socken skomakare Nils Ol. Sundström f 1853
Kronobåtsman Karl Vänström Brömster f 1867 (flyttade åter till Vännäs 1887)
Torp Nils Erik Nilsson f 1860

 

 

Detta är visitkort ur ett album. Personerna är okända för mig, kanske är de bybor. 

De är i alla fall med största säkerhet från socknen.

Alla bönder var småbrukare, här har aldrig funnits några stora godsägare.
Torpare hade torpkontrakt så det måste ha funnits många torp en gång i tiden, torp som låg på böndernas mark. Var de inhyses bodde skulle jag bra gärna vilja veta, det kunde vara hela familjer som behövde tak över huvudet.

Trävaruindustrin hade kommit igång, sågverk i Rundviksverken och Hyngelsböle krävde arbetare, järnframställning vid Olofsfors bruk hade grundats redan 1762. Var i byn bodde de som tituleras arbetare? Arbetarbostäder fanns det inte i bondbyn. Vi vet att torparen och sågverksarbetare Anders Öberg, som dog under tioårsperioden,  arrenderade ett torp. Och båtsmannen hade sitt båtmanstorp.

Titlar som visar på boklig bildning saknas under denna tioårsperiod och tidigare. Inga tjänstemän bor i byn men när en skola uppfördes på 1890-talet flyttade en folkskollärare/folkskollärarinna till en lägenhet en trappa upp i skolbyggnaden. Folkskollärare/-lärarinnor hade då hög status på grund av sin utbildning och skrivkunnighet.

Hade någon av de som är uppräknade, eller någon i deras familjer, någonsin läst en roman? Av Flygare-Carlén, Almqvist, Strindberg? Eller annan författare. Lästes något annat än kristlig uppbyggelselitteratur? Det är inte troligt.
.
.

Fattig - ett känsligt ord

"Hon gick hem före de andra. Isak Mårten var ju så upptagen med att ha roligt;
historier på Skjelletmål levde om, små talesätt som förutsatte kännedom om dén galningen och dén rågångspålen och dén rättegången som någon vunnit eller förlorat - i stort sett hade alla vunnit hela tiden; om de så dog var det en triumf, alltid hade de överlistat någon - om inte Vårherre så åtminstone en luskung.

Och ni ser inte att ni är fattiga?
Man ska vara försiktig med stora ord.
Fattig är ett stort ord det?
O ja rent farligt är det. Nästan bara Ibrahim är modig nog att svänga sig med det så där som en utmärkelse.
Och för er som är mindre modiga än Ibrahim?

En fattig männisch det är en som ingenstans har att bo och som måste tigga sig maten. Alla andra har det äventyrligt. Knapert. Kan hålla sig för skratt. När det är som värst. Men fattig använt till vardags betecknar ett själstillstånd. Om man är låg i modet därför att en Högste plågar en. Om en skakel har gått av mitt mellan två skjutshåll. Om man är olyckligt kär med mera sådant. Då kan man säga: I känns fattö (jag känner mig fattig)."

Ur Lifsens rot av Sara Lidman, 1996.


Det här utsnittet av Lidman där Rönnog, som är ingift och inflyttad till byn, tänker till om vad ordet fattigdom betyder, visar hur man i det längsta vägrar inse eller erkänna att man är fattig. Fattigdom är något skämmigt, fattiga är andra. Det lever kvar än i denna dag. Det absolut lustigaste tillfället jag hört någon protestera mot att ordet fattig användes var under en av de tre domstolsförhandlingar jag satt med vid i Mark- och Miljödomstolen samt Mark- och Miljööverdomstolen före 2010. Det var förhandlingar med syn på plats som vi motståndare mot ett vindkraftsprojekt här hade begärt och därmed fått.

Öppen, mineralfattig myr, närmast kameran dominerad av trådstarr.

Bild från wikipedia.

Vindkraftsbolaget och dess medhjälpare, företaget som tagit fram den miljökonsekvensbeskrivning som bolaget lutade sig mot, höll sin föredragning som jag minns det. Man beskrev den mark som skulle nyttjas. Platåberget var ett fint, orört naturområde med våtmarker av klass 1 (mycket högt naturvärde) och 2 (högt naturvärde). På ett åtta kvadratkilometer stort område skulle 40 vindkraftverk med betonggjutna gravitationsfundament och uppställningsplats för lyftkran byggas. Till detta kom drygt 20 km vägar. I alla industriella exploateringsprojekt blir såklart naturen och närmiljön lidande, särskilt om det finns höga naturvärden.

Den person som muntligt beskrev området uppe på platåberget använde bland annat den bland biologer vedertagna benämningen "fattigmyr" för en av naturtyperna som skulle exploateras. Genast protesterade en av åhörarna å det skarpaste och hävdade att ordet var felaktigt, här är naturen inte fattig. Att ordet fattig gav hen en känsla av att kommuninvånarna också fick en släng av sleven och betraktades som fattiga var tydligt. Protesten var ljudlig.

Jag lät mig förundras, jag lät mig förvånas.
Över lättkränkthet och okunskap i förening.

När jag senare kom att läsa Sara Lidmans beskrivning av människor i Västerbottens inland förr, kom jag att tänka på den händelsen.

En fattigmyr är en trädlös, mineralfattig myr med lågt pH-värde.

.
.

Torparen Anders Öberg

 Detta är en drög

Ett av alla torp som fanns här i byn låg uppe vid Degermyran. Där bodde en period torparen Anders Öberg med familj, som förutom att sköta torpets lilla åkermark även hade arbete vid sågverket i Rundvik. Nordmalings Ångsågs AB (NÅAB) startade 1861 i Rundviksverken.

*
Ur torpkontraktet:

...att nu genast tillträdas med den derå befintliga gröda med en köpesumma stor Etthundrafemtio /150/ rdr samt som nu är genom liquid och revers betalt och qvitteras, skall köparen dessutom till hemmansegarena årligen utgöra 1 mandagsverke på egen kost efter påkallning.
Med föregående förklara vi oss å ömse sidor nöjde (...) den 31 juli 1866.

 *

Det berättas att han varje morgon året om gick från torpet till och från Rundvik, en sträcka på ca 5 kilometer. Sågverksarbetet begynte klockan 6 så han bör ha lämnat torpet vid 5-tiden på morgonen. När han slutade kl 20 hade han ofta vintertid en drög (kälke/spark) med ved med sig hemåt. Kvällarna blev sena och han såg inte byn i dagsljus annat än på söndagarna. Det fanns ingen elektricitet, knappast plogning längs den vägen upp till torpet, inga motorfordon, ingen musik att bära med sig och få styrka av.

Det har berättats att vedlasset ofta var så tungt att han måste lämna det på vägen nedanför Degermyråsen och gå hem för att äta kvällsvard och vila en stund, innan han med hjälp av någon av barnen gick tillbaka och hämtade drögen med ved och drog den uppför den sista backen.

Bild från Nordiska museets instagramkonto. 
Bildtext: En liten flicka skjutsar sina älsklingsdockor i ett vintrigt landskap i Lima, Dalarna omkring 1930-1940-tal. Själv är hon varmt klädd i stickade plagg, medan dockorna bär stiliga klänningar med spetskrage. Kälken glider fint över de isiga vägarna. Den har nog inte bara använts för lek, utan kanske också för att köra tunga las av med. Foto okänd/Nordiska museet.

Anders Öberg dog 1889 endast 49 år gammal och hans hustru Maria Lovisa Mårtensdotter två år senare, 1891. Hon blev 53 år. Då var det yngsta barnet, sonen Albert, 9 år gammal.

Det äldsta barnet, dottern Carolina, var 27 år då modern dog och hade några år tidigare (1886) flyttat till Sundsvall  tillika med fyra yngre syskon. Sundsvall drog till sig många eftersom där fanns ett stort sågverk och efter branden 1888 kan man även tänka sig många arbetstillfällen inom byggenskap. Med tiden kom flera av Anders och Maria Lovisas barnen att emigrera till Amerika.

De år som återstod av torpkontraktet, som var skrivet på 50 år, köptes av Jacob Öberg på hemmanet nr 3.

Där torpet låg på Degermyråsen, skär sedan 1930-talets slut ett stort grustag, alltså en grustäkt, in i åsen. Det kom till i samband med att Riks13 anlades och stod färdig 1942. Torpet var måhända en gång i tiden den första uppodlade delen av av Degermyran som utdikades och uppodlades i sin helhet 1867.

Jag har sett en av torpets grundstenar nära randen till sandtäkten men numera kan jag inte hitta den hur jag än letar, grundstenen är borta. Byns gemensamt ägda väg som torparen Anders Öberg vandrade längs till sitt torp är numera bortplöjd genom markberedning efter en kalhuggning. Historien värdesätts inte högt.

**************************
Jag ville kolla upp detta med Anders Öbergs härkomst och gick till kyrkböcker och ett privat båtsmansarkiv. Anders Öberg föddes den 25 december 1840. Hans far var båtsman Anders Mattsson Brömster född 1804 i Nordmaling. Denne antogs som ordinarie båtsman 1827-03-24, (23 år gammal) och fick avsked 1848, (44 år gammal). Han var obefaren, hade ingen erfarenhet av sjöfart. Modern var Segrid Jonsdotter f 1799. I båtsmanstorpet föddes sex barn,  Anders var näst yngst.

Anders Öbergs faddrar var Bonden Jon Jonsson o Hu Anna Cata Jonsdr. (född 1813)

Bonden Jacob Jacobsson o Hu Maria Lovisa Renbom

Husförhörslängd 1836-1842. Båtsman Anders Brömster och hans hustru Segrid Jonsdotters barn:

Jonas 1828-1842
Ulrika Wilhelmina f 1831
Segrid Catrina f 1834
Maria Helena f 1837
Anders f 1840 25 dec
Mattias f 1843

Husförhörslängd 1880-1890. Anders Öberg f 1840, gifte sig med Maria Lovisa Mårtensdotter född 1838 i Sunnansjö. Giftermålet gick av stapeln den 20 september 1863.Tre år senare skrevs torpkontraktet under.

Barn:
Carolina f 1864  - till Sundsvall 1886
Eric Anton f 1866    - inskriven 87, till Sundsvall 1887
Johan Olof f 1868    - frejdebetyg till Sundsvall 1887
Hulda Lovisa f 1870    - till Skön 1889
Maria Amanda f 1872
Johanna f 1873     - till Sundsvall 1889
Robert f 1876
Viktor f 1877
Selma Sofia f 1880
Albert f 1882

Så formellt kan ett antal människoliv beskrivas.
Om något av de yngre barnen blev kvar i hemsocknen har jag inte forskat i.
Kanhända lever ättlingar kvar här.

.
.

Maskrosbollar i motljus

Upphovsman till Riddaren och jungfrun som målades 1897 var Richard Berg (1858-1919). Berg var en av initiativtagarna till Varbergsskolan som utövade landskapsmåleri i en stil med starkt förenklade detaljer. Se närbilderna med de utblommade maskrosorna i förra inlägget.

Målningen finns på Thielska galleriet.

.
.

Tiden är kommen

...för de här snyggingarna. Det går ju inte att låta bli att tycka om dem.

De här färgglada närbilderna som jag har fotograferat, kommer från en känd målning. Vet ni vilken?
.
.

Tjänstefel?

Jamen herreje, hur kan han! Hur kan en offentlig person på landsorten bete sig på detta sätt? Fullkomligt horribelt enligt skrivelse inkommen till Domkapitlet i Lund någon gång under åren 1935-1955. Förvaras hos Riksarkivet.

Amen.

Riksarkivet har ett instagramkonto värt att följa.
.
.

Vintermöte mor och som emellan

Farfarsfar Israel besökte, såvitt jag vet, sin hembygd vid Ångermanälven endast en gång efter att han kommit till Olofsfors bruk som 13-åring. Vilket år resan företogs vet jag inte men jag har hört att han färdades med sparkstötting och det måste därför ha varit vinterföre. Resan kan ha gjorts på 1870-talet före giftermålet 1877.

Med dagens vägmått var det 13 mil enkel resa. En vårvinterresa genom det skönaste av Sveriges landskap - Ångermanland! Utan biltrafik.

 Läs om sparkstöttingars historia

Inget i övrigt har traderats om denna resa, hur lång tid den tog, hur länge han stannade, vilka han träffade och så vidare. Det enda som berättats är att han träffade sin mor och när han närmade sig hemmet och hon kände igen honom efter den flera år långa frånvaron utbrast hon -Men äre n´Israel! Det var hennes karga sätt att visa sonen uppskattning.

Det är det enda lilla jag vet från deras enda möte efter att sonen flyttat norrut - Men äre n´Israel!
Så få berättelser, så lite vet man om sin släkting förutom uppgifter som finns i arkiv. Hur hon såg på sitt liv och vilka drömmar hon hade kommer jag aldrig få reda på.

Jag vet att hennes far båtsmannen dog då hon var fyra dagar gammal och hennes mor då hon var sex år. Mamman dog hemma i sängen med de två yngsta barnen sovande på var sin sida. De föräldralösa syskonen kom att placeras ut i byarnas olika bondgårdar, jag antar att de auktionerades ut som var vanligt inom fattigvården på 1800-talet. Den bonde som begärde minst i ersättning fick ta hand om barnet och fick därigenom arbetskraft till sitt förfogande. Man kan i kyrkoarkiven se hur barnen flyttades runt i socknen.
.
.

Döden och Selma, Selma och döden

När jag läser biografin över Selma Lagerlöf fastnar jag även för hur Selma ordnade det vid modern Louise Lagerlöfs begravning. Selma hade under många år delat bostad med sin mor och faster. Fastern Lovisa dog 1907 och modern Louise 1915 efter en längre tids sjukdom, 88 år gammal. Då var Selma på sitt 57:e år.

Hon var väletablerad i samhället, hade fått Nobelpriset 1909 och invalts i Svenska Akademien 1914. När mamman dog befann sig Selma Lagerlöf i Stockholm på möte med Nobelkommittén och upplevde det bittert att inte ha varit hemma när Louise Lagerlöf dog.

"För att hedra modern ordnade hon en riktigt storslagen, gammaldags begravning: hon köpte svart klänningstyg åt jungfrurna och de fjorton lantarbetarhustrurna på gården, hon bjöd sextiofem personer på middag, släktingar, grannar och underlydande. Modern fick ligga kvar i sitt rum ända tills hon bars ut i kistan: "Hon själv ligger vit och fin, så riktigt vacker och leende, inte alls förändrad. Jag går in till henne, att säga god morgon varje morgon, så som jag brukade. Jag tycker om att ha henne kvar så länge som möjligt". (...)

Mårbacka då Selma Lagerlöf var barn. 1921 började ombyggnaden till det man kan se idag.

"Under själva begravningsakten i Östra Ämterviks kyrka fick Selma Lagerlöf en oerhört tydlig förnimmelse av kontakt med mammans själ. Det var en strålande vinterdag, med sol och gnistrande iskristaller, och redan på vägen till kyrkan i släden fick hon en känsla av att mamman försökte nå henne. Och sedan kom förnimmelsen åter, inne i kyrkan."

.
.

Selma Lagerlöf och de dödas röster

"Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

Författaren John Berger frilägger något egentligen fasansfullt i vår tids förhållande till de döda: hur vi brutit förbindelsen och därmed utplånat dem. Deras kunskap, berättelser, vanor och verklighet försvinner ifrån oss, in i det förflutnas töcken. För Selma Lagerlöf, född i en annan tid, var de döda fortfarande i hög grad närvarande. Historierna hon hörde i sin barndom lyfte de döda in i nuet, gav dem en plats bland de levande. För barnet Selma var det självklart att sedan länge döda släktingar eller personer från trakten,deras öden och särdrag, berättades fram och hade en betydelse för de levande. En människa kunde inte förstå sig själv och sin plats i världen utan att också reflektera över sina döda.

I sitt författarskap återvänder Selma Lagerlöf om och om igen till dessa döda föregångare. Jag tänker att den brytningstid hon levde i, då ett livsmönster höll på att oåterkalleligt förvandlas medan gamla, sedan länge etablerade sätt att leva försvann för att inte återkomma, gjorde behovet av att vända sig mot det förflutna större. Industrialiseringen och urbaniseringen avfolkade landsbygden, vars sedvänjor föll i glömska eller ansågs oväsentliga för den nya tidens moderna människa med blicken riktad mot framtiden.
(...)
Måste utveckling betyda glömska? Fanns det inte något hos dessa äldre tiders människor och deras sätt att leva med varandra och världen, som var värt att bärga in i framtiden? Och på ett mer filosofiskt/existentiellt plan: vad händer med oss om vi glömmer, om vi bryter förbindelsen bakåt? Om vi betraktar de döda som utplånade och därmed betydelselösa?"

Ur Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, 2019.

Hur ser man på detta med återberättande av människor från föritin när man inte har släktingar eller bybor i tidigare led som har haft inflytande i samhället, tillvarons små människor, när inga pompösa skrönor om dem finns att berätta, kanske bara en mening som de uttalat och som återberättats i senare led - kanske inte ens det, endast obetydliga anekdoter finns kvar om ens det. Hur förhåller man sig till föregångarna om man vill inte fabulera och göra föregångarna mer betydelsefulla än de var, då man själv inte är författare eller har sådana ambitioner? Den frågan sliter jag litegranna med. En del av de närapå femtio inlägg som jag har på gång handlar just om några av dessa människor. Visst har jag skrivit en hel del här om människor som levat tidigare men a´ Baba-Kajsa, a´ Norrbys´Soff, mamsell Hanna, n´Anners Öberg är några av dem ur tidshavet som hittills fått tiga still.

När jag nu i veckan läste utsnittet ovan i biografin om Selma tänkte jag - varför inte låta dessa människor få komma fram här allt eftersom. Människor som inte lämnat några spår efter sig förutom i kyrkliga och statliga arkiv men som onekligen har levat.
.
.

KOSSORNA

Barnteckning av kalv

KON

Vemod glänser i nötkreaturets öga.
Av livets rikedom njuter hon endast föga.

Redan som liten kalv, knapptunnad sitt liv,
Blev hon fråntagen modersmjölken av bondens viv.

Ensam i kätten fick hon läntgtansfullt blicka
Mot solen och friheten redan som lite flicka.

Kärlekens ljuvliga känsla och djupa mystär
Mötte hon ej, utan endast en veterinär.

Moderslyckan tilläts hon aldrig att känna
Ty bonden tog hennes kalv och åt upp denna.

Han mjölkade henne i detta sammanhang
Länge och väl med hjälp av en pump och slang.

När hon avlämnat åttiotusen liter tåligt
Så erkände bonden att det var inte dåligt.

Men då hon åldras och minskar sin produktion
Så slår bonden genast ihjäl den gamla kon.

Kons bedrövade blick är lätt att fatta.
Hon har i sanning ingen orsak att skratta.

21 mars 1953

Ur Minsann, vers från många år, 1976

Tänk, så där som dikten beskriver hade inte korna i vår ladugård. Kalven fick en kätte - ja, men korna handmjölkades och insemination medelst en veterinär var det inte tal om. Det fanns ju minst en tjur i någon annans ladugård men på slutet fick vi gå med brunstiga kor till grannbyn. Ut i det fria på gröna ängar släpptes våra kor när efterskörden tog fart. Då började mjölken smaka "grönska". Och innan kosläppet serverades kossorna grönfoder, ärtväxter som odlades i växelbruk för att förbättra markernas kväveinnehåll. De där ärtskidorna var väldigt goda minns jag. Konstgödsel användes inte, kogödsel spreds ut på åkrarna. Det var självklart och helt naturligt!

HÄR kan ni läsa om våra kossor Gullan, Lycka, Silja, Krona, Rena, Stjärna, Rosa, Gullkrona, Snygga och Frigga. De levde bra liv men inte alla samtidigt.
gen kätte
.

Dilutin

Ni gamlingar som läser bloggen - kommer ni ihåg Dilutin? En petroleumprodukt, lacknafta, som innehåller en blandning av kolväten. Varumärket Dilutin ägdes av Shell. Här en annons ur Hemmets Journal 1947.

Där längst till vänster i städskåpet står Dilutinflaskan som jag minns den. Den fylldes på i färghandeln dära Vall´n. Men inte minns jag att den användes vid tvätt. Observera även den smarta hållaren för snörnystanet: i en skålad form av rostfri plåt har ett litet hål gjorts i botten. Där löper bomullssnöret ut och man tar den längd som behövs för tillfället. För att knyta om stekar, försluta syltburkar, knyta ihop, paketera...  En bra funktion än idag.
.
.

Funkisköket

Ett städat funkiskök. Med lysrör från 50-talets början i taket, linoleummatta från 50-talet på golvet, möbler (stolar, bord, sittbänk med förvaring, tidningshylla) tillverkade av mannen i huset, dörrbeslag i original, inga dörrfoder, tekoppar inköpta till köket 1958, spegel och kamväska i original från tiden då det begav sig för inflyttning i köket. Vaxduken och gardinerna är från senare tid.

En reproduktion av Nils von Dardels målning Indianflicka på väggen, Husqvarna elektriska spis från tiden, hemvävd handduk med broderat monogram av frun i huset, kakfat från 50-talet, inomhustermometer som alltid hängt vid dörren till farstun, strömbrytare i original...

...en glasglob på sned porslinssockel över spisen - ingen fläkt som i senare tider, endast en imkanal att reglera utsug med. Rostfritt stänkskydd bakom diskbänken och  platsbyggd köksinredning med Tryckobeslag. Snickerierna - dörrblad, luckor, golvsocklar är målade med blank eller möjligtvis halvblank färg (högt glansvärde), absolut inte matt färg som ger ett stumt intryck och som är svår att torka av. Funkisen var ren och rak.

Så var det, så är det.

.
.

Masonite som fasadmaterial

Det här är ett egnahem med tvåkupigt lertegel, masoniteklädda fasader med träläkt, betonggrund, farstukvist med svart papptak, spröjsindelade tvåluftsfönster runt vilka fönsterfoder avlägsnades då fasaderna masonitekläddes. Gulmålad fasad, vita fönster och kromoxidgrön ytterdörr.

Här bodde Aina Gren, den tant som på sin stickmaskin stickade flera av mina koftor innan jag fyllde tonår. Mamma och jag cyklade till tant Gren för måttagning, kvalitets-och kulörbestämning av garnet samt modellval och några dagar senare var koftan klar för avhämtning.

Bostadshuset är ett egnahem på Tullen, Tullvägen 8 i sågverkssamhället Rundvik. Det är byggt på 1910-talet med senare tillkommen gul oljefärgad Masonitefasad med ribb. Byggnaden är utpekad som kulturhistoriskt värdefull i Nordmalings kommuns KMV-program.

Detta kan läsas i den byggnadsantikvariska rapport som Västerbottens museum gjorde 2006. Masonitesamhället Rundvik - Ett projekt inom Det moderna samhällets kulturarv. Sedan detta skrevs har inget hänt med detta hus som stått obebott länge. Rapporten är en vällovlig inventering som inte låtit sig förankras bland lokalbefolkningen. Här finns fler ödehus. Kanske är vår nordliga del av Sverige mer svårmottaglig för kulturmiljöargument än resten av landet?

Masonitevägen 8, Rundvik. Foto 2019.

Masonitefasad centralt i samhället som efterliknar slätputs, i eftersatt skick.

Byggnader med oljehärdad masonite som helt slätt fasadmaterial att efterlikna slätputs är i princip helt borta i kommunen idag - de har rivits eller brädslagits/panelats. Den inventering som Västerbottens museums rapport kom kanske lite sent, fastighetsägarna hade redan bytt ut de oljehärdade träfiberskivorna utan att inse eller bry sig om att det skulle bli kulturhistoriskt intressant att ha kvar. Kvar finns de mer traditionsburna fasaderna med masonite klädd med träribbor. Men vad är väl det mot ett hus från 30-talet med helt släta ljusmålade fasader där en Nordmalings egen Gunnar Asplund varit i farten.

Hård eller halvhård Masonite till utvändig väggbeklädnad: Det största antalet byggnader som idag fortfarande har Masonitefasad är klädda med hård eller halvhård Masonite och ribb efterliknande locklistpanel. Några exempel där den hårda eller halvhårda Masoniten skall efterlikna puts finns dock också bevarade; tex. egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Bagaren 6, skomakare Otto Nordlunds egnahem från 1920-30-talet i kvarteret Grusåsen, egnahemmet från 1920-talet på fastigheten Sjömannen 9 samt egnahemmet från 1930-talet på fastigheten Stocken 9. 

Ur Masonitesamhället Rundvik, 2006.

Denna bild från 60-talet höll jag på att glömma. Ett riktigt funktionalistiskt masonitehus i Levar längs Kustlandsvägen/Riks13. Visst är det en tjusig slät funkislåda! Numera helt förändrat. Återkommer eventuellt med bild av dagsläget senare. Det fanns en hel del sådana här funkishem i kommunen. Några är rivna. andra omgjorda.

.

.

Masonit som konst

Nu i samband med Coronakrisen lägger flera museer ut sina utställningar på nätet och Youtube.
Konstakademien i Stockholm har filmat sina tre pågående utställningar, varav Insidor och utkanter med skulptören Berit Lindfeldt är en. Hon har skapat rumsligheter i MASONIT. Då kan det bli som på filmen.
.
.

Lagom till påsk blommar narcisserna

Många narcisser har slagit ut till denna påsk. Det har bara varit att plocka in dem och njuta av dem som snittblommor. Två sorter är nya för i år, lökarna planterades i höstas. Resten återkommer år efter år.

Ny för i år: Narcissus Jersey Roundabout.

Ny för i år: Narcissus Banana Daiquiri. 

 

 

Ett secondhandfynd sedan flera år tillbaka: en vas från Lindshammars glasbruk formgiven av Gunnar Ander (1908-1976). Jag tycker mycket om det färgade glaset, prismaformen och den tunga foten som gör att vasen står stadigt trots sin förhållandevis begränsade anliggningsyta. Fler vaser med samma tema i andra storlekar och former samlar jag på mig. Det går inte att ha för många vaser! Det blir så många olika typer av blombuketter, den ena olik den andra...
.
.

Påskhälsning

Flortunn och maskinbroderad loppad duk med vårhälsning.