Förutseende

Så här skrev jag här på bloggen sommaren 2009:

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

* * *

Funkisköket är lika älskat nu som då. Verkligen. Så framsynt jag var. Då, 2009, brukade masonit dvs hård träfiberskiva tas bort utan urskiljning av byggnadsvårdare där den förekom, för vem kan älska det materialet? Linoleum revs bort bland byggnadsvårdare som ansåg att linoleummattor var för täta och gjorde att husgrunden möglade. Det var trägolv som gällde inom byggnadsvården, helst kilsågade skurgolv. Fernissade trägolv var inte heller av godo. Tapetserade väggar ansågs vara bättre - finare - än målade.

Nu har det svängt. Inte så att masonitkök alltid är bäst men resonemangen inom byggnadsvården har blivit lite mindre enkelriktade och kategoriska, vart decennium tillåts allt oftare få ta plats, likriktning av alla hustyper är fel. Låt var epok via upp sig. Ett intakt 70-talshus med originalinredning är lika värt att behålla som ett sekelskifteshus med snickarglädje och högt i tak och platsbyggd inredning.

Det finns mycket att säga om byggnadsvård och vad det är. Hur som helst är köket från 1950 bra som det är. Det inreddes på kallvinden en gång i ett timrat hus för den yngre generationen och hör till husets historia.

Högertrafikomläggningen 1967

 

Klockan fem på morgonen söndagen den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Minns någon? Därmed anpassade vi oss till det trafiksystem som finns i alla andra länder på Europas fastland.

 

Det där måtte ha varit en stor dag. Så mycket information som gick ut - och det var bra och säkerligen behövligt. Den här broschyren delades troligen ut i grundskolan, jag har skrivit mitt namn i den och här visas delar ur skriften som nyligen återfanns på tredjevinn´ , det kommer fram nygamla grejer nu och då.

På den tiden, 1967, var jag fotgängare och cyklist. Minns så väl att jag, när skolan i Lögd´ slutade för dagen måndagen den 4 september, cyklade ut på Riks13 på väg hemåt. På långt avstånd kom en bil körande och jag hann inse att jag cyklade på fel sida och svängde över till högersidan. Någon fler felmanöver med hänseende till högertrafikomläggningen minns jag inte hände mig.

Högertrafikomläggningen var en stor rikstäckande operation och som jag minns det var informationen till medborgarna mycket bra, bland annat med hjälp av de många typiska och tydliga H-skyltarna.Jag hade ett sånt här märke klistrat på cykelstyret på min rosa Crescent, den cykel jag fått då jag fyllde 7 år. Innan dess hade jag lärt mig cykla på en vuxencykel, en 28-tummare, som jag inte nådde upp till sadeln på. Ni kanske minns hur det fungerar - jag stod rak men cykeln lutade från sida till sida allt eftersom jag trampade. En syn som inte förekommer idag.

Adoptivbarn

Från år 1918 infördes en lag så att barn kunde adopteras och få en juridiskt hållbarare situation än som tidigare "fosterbarn" lär jag mig genom Släktband i Sveriges Radio P1 i januari 2021.

I min släkt- och hembygdsforskning har jag mött fosterbarn eller "uppfostringsbån" som man sa och har då undrat över skillnaden mellan fosterbarn och adoptivbarn. Programmet ger en bra förklaring till 1900-talets adoptionslagstiftning och i andra halvan av programmet vi får berättat för oss hur lagstiftningen har förändrats genom åren och vad det innebar för barnet. Till exempel ändrades lagen 1944 så att adoptivföräldrarna kunde upphäva adoptionen om barnet hade en dold sjukdom vid adoptionen och den upptäcktes inom fem år från adoptionstillfället. Det låter inhumant. Det får mig att tänka på dolda fel vid ett husköp.

Åsså minns jag Karl-Lennart på Rundvik. En medelålders lite kraftig man med stultande gång och med ett lite staccatoartat tal. Han brukade hälsa och var jämt glad. Minns att jag satt på pakethållaren bakom mamma när vi en gång mötte honom och jag måste tidigare ha märkt att han var lite annorlunda. Jag frågade vad det var med honom och mammas svar minns jag inte direkt men det hade väl med förstånd/psyke eller något liknande att göra. "Vad är det?" blev förstås min följdfråga. "Han tänker inte som vi" blev svaret och jag nöjde mig med det men naturligtvis funderade jag över hur man då tänker och hur tänker egentligen jag? Det där med mentalt handikapp är inte lätt att förklara för ett barn i förskoleåldern precis.

Karl-Lennart var snäll och gick ärenden åt folk, ibland handlade han på Konsum åt min faster. När jag blev äldre fick jag veta att han var adoptivbarn till ett par på samhället. När de förstod att han alltid skulle ha ett intellekt på ett barns nivå fortsatte de att ge honom kärlek. Om hans intellektuella funktionsnedsättning uppdagades inom de fem stipulerade åren vet jag inte, jag vet inte heller vilket år han adopterades. Karl-Lennart kom att leva sitt liv på Rundvik, han kände alla och alla kände honom. Han hade en kunskap som få slog honom i: han visste vem som hade namnsdag på årets alla dagar. Datum och namn missade han aldrig när han blev tillfrågad.

Efter mina båda föräldrars bortgång har jag hittat brev där det framkommer att en släkting frågat om hennes lille son inte skulle kunna tänkas bli adopterad av mina föräldrar. Det var något nytt för mej. Brevet var skrivet några år innan jag föddes. Något svarsbrev fann jag förstås inte men att det inte blev någon adoption står ju klart. Hur mina föräldrar resonerade känner jag inte till men kanske tyckte de att det var bäst att mamman tog hand om sin son trots sin skilsmässa från maken, barnets far, de bodde trots allt på samma ort och barnet träffade båda. Eller kanske ändrade sig frågeställaren vid närmare eftertanke innan ytterligare diskussion kom igång.

Egenansvar

"Det är tryggt och enkelt att följa regler, särskilt om man gör det okritiskt och överlåter ansvaret för det man gör på andra. "Jag följde bara order", kanske känns bekvämt att säga, men vad får vi för samhälle om det är så vi förväntar att medborgarna och anställda i statlig tjänst ska agera. Idag är styrning och ledarskap, kontroll, kvalitets- och målsäkring svaren på väldigt många frågor. Allt färre får allt mer ansvar, och den stora majoriteten följer order uppifrån och fokuserar på mål som formulerats av andra. Vill man sänka skatten är det kanske ett bra sätt att agera, men är det ett långsiktigt hållbart samhälle man vill bygga är det inte det, eftersom ett samhälle som bygger på okritiskt följande av regler skapade av några få och mäktiga ledare riskerar att urarta.

Människan är social och har därför lätt att anpassa sig efter andra. Att slippa ta ansvar och att kunna skylla på någon annan är bekvämt. Så är det och det går inte att ändra på, men bara för att det är så betyder inte att det bör vara så; eftersom det finns stora risker med kollektivt, okritiskt följande av order och regler har alla att ansvar att bjuda motstånd och försöka att inte falla för frestelsen. Ett hållbart samhälle kan bara växa fram mellan människor som är och tänker olika men som samarbetar för det gemensamma bästa. Mångfald och delat ansvar är viktiga förutsättning för och beståndsdelar i ett hållbart samhälle."

Texten kommer härifrån.

De här frågorna har engagerat mej mycket på senare år. Var jag än läser finns referenser till den svenska nutidsmänniskans förhållningssätt. Att bortse från regler och skapa sig egna lagar eller att inte följa de som redan finns, är att tänka på sig själv och/eller sin elitistiska grupp och därmed bortse från de svaga ("dom andra") som var avsedda att skyddas av just den lag eller regel som det struntas i.

Bild från internet.

Att sitta i en styrelse och bara tänka på sitt eget bästa istället för medlemmarnas är nog inte helt ovanligt. Att tänka och agera för kollektivets bästa är förfärligt underskattat idag enligt min erfarenhet här i byn. 

Det ligger ett stort ansvar på de som har makt och kunskap även lokalt. Har man inte kunskap ska man skaffa sig den enligt mitt sätt att se. Det är inte oöverstigligt idag. Under 1800-talet hade folk bättre kontroll och vetskap än idag om de regler som gällde - även de "minsta" i lokalsamhället visste. Det tycker jag mig se i de många dokument som jag läst och som finns i arkiv och byakistor.

Att utbildningsnivån i Sverige har ökat sedan länge är statistiskt belagt. Men det innebär inte nödvändigtvis att kunskapsnivån är högre nu än förr.

**

Hur ser du på dig själv?:
Följare, följd eller medresenär

.
.

Natur & kulturarv och ansvar

”Kulturarvet är av största betydelse för världens folk” läser jag i en skrift från Sida. Undantaget vårt eget folk då, tänker jag. För även om Sverige internationellt gärna talar stort om kulturarvets fundamentala värde för samhällets utveckling, och om vikten av att värna det vid väpnade konflikter, så låter vi gladeligen vårt eget lands kulturarv förgås vind för våg.

Jag tror att vi ser det allesammans. Att det svenska kulturarvet idag förfaller, förvanskas och rivs i en allt snabbare takt. Det rivs idag, upplever jag det som, fler kulturhistoriskt intressanta byggnader än till och med under 1960-talets centrumsaneringar. Fast idag är rivandet utspritt över hela landet. Det sker på flera plan och av flera olika anledningar. 

 

Men den främsta anledningen till att det sker är att vi låter det ske. Politikerna, både inne i staden och på landsbygden, verkar helt ha förlorat insikten om kulturarvets betydelse för ett samhälle.

(mynewsdesk)

Visst är det väl utmärkt bra med kunniga och engagerade människor??? Som försöker påverka makthavare då det gäller både kulturarv och natur. Det får vi alla glädje av - också de som är motståndare till "bråkmakarna" - även om de inte inser det eller aldrig skulle erkänna det. Särskilt i städerna finns många engagerade människor och det är inte alltid det går de engagerades väg. Ändå är deras insats berömvärd.

Västerbottens Kuriren 2020-05-18

Läs mer av artikeln HÄR 

Västerbottens Ornitologiska Förening, VOF, satte krav på och överklagade Trafikverkets planer med Botniabanans dragning söder om Umeå, ett Natura 2000-område och fågellokal som man menade måste skyddas. Så hatade VOF blev av många för detta som fördröjde invigningen av järnvägen. Pengar har sedan dess fonderats av Trafikverket i enlighet med en dom i Mark- och miljödomstolen. Så nöjda Länsstyrelsen i Västerbotten verkar vara nu. Stort tack till VOF som tog strid!

Heja alla kunniga som VÅGAR säga sin mening OFFENTLIGT vare sig det gäller att försvara kultur eller natur!

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

Vintrigt tidvatten

 

Nu mjukar snötäcket upp nästan hela landet. Snön tilltalar mej med allt man göra med den och kylan -  snölyktor för kvällen. Möblerade rum i snön - att sitta i en snöfåtölj är minst lika mjukt som att sitta i en soffa med kuddar. Frysa vatten i hink eller ballong och få vackra ljuslyktor i mängd, kanske staplade som pyramider där isformerna blir vintriga discokulor i solljuset. Vilka möjligheter som ligger i snö och kyla.

Att ta en promenad i kall snö är som att gå i florsocker, det är med lätthet man tar stegen och det knarrar under skosulorna. Rimfrost sätter sig i håret som sticker fram ur mössan. Landskapet blir lugnt av snön som modellerar bort allt ovidkommande.

Ladorna stryks ut och
        försvinner.
Som rivna underifrån.
Sist de svävande taken.
Ett vintrigt tidvatten, sparsamt
belyst av nyvässad månskära.


                Per Helge
                Ur "Kråkskuggor"

Hornsgatan

Hornsgatan med spårvagn 1929.Okänd fotograf.

Hornsgatan 2-6 från Götgatan norrut 1959.  Fotograf Lennart af Petersens (1913-2004). Fotografier från Stockholmskällan.

 

Till höger syns en renskrapad fasad som på 1990-talet återfick sina fasadutsmyckningar. Det var en ganska stor debatt om detta var "tillåtet" eller inte. Stadsmuseet ligger diagonalt över gatan till höger och vi arkitekter och antikvarier diskuterade om det var rätt att "återföråldra" en byggnad, återföra den till sitt tidigare utseende, rekonstruera den? Så gick diskussionen då. Idag skulle ingen ifrågasätta att göra detta.

Jag arbetade några år i den låga byggnaden från 1760-talet som syns näst längst till vänster. Min väg till arbetet var vacker, den gick ofta via Katarina kyrkogård, Mosebacke torg, Hökens gata alternativt Urvädersgränd, Götgatsbacken och Södermalms torg, där utsikten mot Saltsjön via Slussen öppnade sig.

 

Drog man sig mot Mariaberget för lunch passerade man Carlbergska huset, ritat och bebott av Johan Eberhard Carlberg som var stadsarkitekt i Stockholm från 1727-1773. Ibland mötte man Ivar Lo på ensampromenad. Lunchställena var många både uppe på Mariaberget, vid Mariatorget och i Gamla stan. Konstgallerierna likaså. Fascinerande Folckers snörmakeri finns fortfarande vid Mariatorget och även det då nyetablerade Tea Center på puckeln där vi köpte "Söderblandning" som skapades just där. Här på puckeln var flera av de äldre fasaderna åter igen kalkputsade/kalkavfärgade och därför lite skäckiga. Idag är det snarare norm inom restaureringsbranschen. Så lång tid det tar för oss människor att acceptera patina och hantverket, att slippa känslan av det maskinmässigt perfekta. Det var en fin period i livet. Fatbursområdet stod ännu obebyggt. Omgivningarna var en fin kulturblandning som på 80-talet blev yuppiefierad som gentrifieringen kallades då (yuppie = young urban professional).

 

Det var lika nära till Gamla Stans alla lunchrestauranger, antikvariat och kopieringsfirmor. Med mera. Via Slussens fyrklöverblad, skapat av Tage William-Olsson och invigt 1935, tog man sig enkelt till Stockholms ursprung.

Öppningen till vänster ner mot järnvägsspåren på nedersta fotot, är igentäppt då spåren däckades över på 1990-talet. Just där,  till vänster på bilden, ligger idag SKRs byggnad, Sveriges kommuners och regioner. Men vid dess uppförande arbetade jag inte på Hornsgatan längre.

En viktig klimatforskare

Paul Crutzen, pionjär inom klimatforskningen gick bort igår, 87 år gammal. Utöver Nobelpris och viktiga forskningsföreträden etablerade han år 2000 begreppet antropocen, för att beskriva den geologiska epok vi lever under idag, där människans aktiviteter har en avgörande betydelse för förhållandena på jorden.

Miljöhistorikern Sverker Sörlin har i Antropocen - människans tidsålder (Weyler förlag 2017) beskrivit Crutzens och andra klimatforskares viktiga insatser. Det var när jag läste den boken jag lade Crutzens namn och gärning på minnet.

Om hans bortgång läste jag HÄR.

Bild ur filmen Koyaanisqatsi från 1983. En dokumentärfilm av Godfrey Reggio med filmmusik av Philip Glass. Jag såg filmen när den när den kom till Sverige och glömmer den gör jag aldrig. Då var ordet antropocen inte myntat men det är antropocen filmen handlar om.

Högtidsstund

När den här kulturtidskriften dyker upp i postlådan väntar intressant och stärkande läsning.

Frihet - jämlikhet - solidaritet

Balder fortsätter att utforska det som hjälper människan att behålla sinnet för proportioner.
Med en redaktion i Strömbacka, Bjuråker, Hälsingland vet man hur livet på landet kan levas.

Har man ord på en plats - då minns man den

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Och de gamla timmerhusen har i stor mängd redan rivits under 1900-talet.

"Spela roll" brukade vi säga på 70-talet då vi inte brydde oss. Spelar det någon roll att historien försvinner? Man lever väl lika välmående ändå i vårt välfärdssamhälle! Se framåt istället för att grotta ner dig i det som var, låt bli att stoppa "utvecklingen". Allt förändras alltid, samma vatten flyter inte två gånger under samma bro. Vad spelar det för roll att en gammal stig och gamla husgrunder eller spår efter tidigare generationers knog försvinner där skogsmaskinen drar fram? De var ju till ingen nytta! Vad spelar det för roll att ett gammalt hus rivs? Patina är fult och visar på fattigdom anser äldre välfärdsmänniskor. Om vi skakar av oss vår gemensamma historia kan vi starta om på nytt från scratch. Blir vi inte bättre människor om "det gamla" inte tynger ner oss? Låt allt det där falla i glömskans djup.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här i landet, här i bygden gör vi det av oss själva utan att reflektera! På andra platser finns hembygdsföreningar eller kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här i bygden??? I många fall brukar det vara det bildade kulturbärande skiktet i samhället som står på kulturarvets sida.

 

Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819 och stavningen är ibland av äldre typ, före senare stavningsreformer:

Knösen

Räfveln

Storgärdan - åker

Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern

Nysvedjan - åker

Halla - åker

Hjulholmen - åker

Stubbrödningen - åker

Qvarnhusfällan - åker

Wipperfällan - åker

Gammrödningen

Ladusvedjan - åker

Åkersvedjan

Norråkern

Bredlandet - åker

Halldaln - åker

Norråkern

Nyåkern

Stomtegarne

Sundssvedjan - åker

Mjurntegarne? - åker

Lill Aspängsrödningen

Strandrödningen eller Långfällan

Årödningen

Ladu rödningen

Kråkbo

Platserna finns utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.

 

Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden. Eller betydde något för människorna som bodde i bygden. Att ge barn en kunskap om äldre benämningar är enda sättet att behålla namnen. Det är svårt i glesbygd där få barn växer upp och långt ifrån alla stannar kvar när de blir vuxna.

ETSNING

Tre hässjestänger i snön

och en gärdsgård

Övergivna på ängen

sedan många år

Skuggar i maj

ett flugsnapparbo

Skyler om vintern

skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen

försvagas

Minnet av hästen

doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig

rötan och mörkret

Bild utan namn

svart och vit

Lars Lundkvist

ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia. Har man benämning på en plats då minns man också var den finns, kanske till och med de människor som levde med de där orden...

En spegel av ditt inre liv?

Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är...

Det är alltid spännande när man för första gången är hemma hos nya människor och ser hur de har valt att inreda sina hem. Kanske precis som man själv vill ha det, kanske så som man önskade att man orkade ha det, eller varför inte en lagom dos sjösjuka av mixen som inte alls passar en själv. 

Och det man helst vill när man är hemma hos någon är att komma lite närmare, bakom den upputsade fasaden, och se vem personen i fråga egentligen är. Vi har alla olika sätt och prioriteringar när det gäller att snoka i våra nya bekantskapers liv. En del spanar in golvlisterna för att se om de torkade eller inte, andra är mer fräcka och öppnar kylskåp eller, ännu värre, badrumsskåp i sin jakt sprickorna i sin värds fasad. Själv är jag inte så intresserad av om listerna är torkade eller inte, och skulle aldrig får för mig att snoka i skåp av olika slag. För det finns nämligen mycket bättre sätt, mer diskret, att se vad som döljer sig i andra människors inre. Och det är inte ens oartigt att snoka där.

Jag talar självklart om bokhyllan, denna öppna härd av inre tankar och funderingar. Jag vill inte sträcka mig så långt att den avslöjar allt om en människa, men den berättar i alla fall en hel del. Inte bara om lässmak och författarfavoriter (vilket i sig kan vara oerhört intressant), utan även om vad personen i fråga väljer att ställa i en offentliga bokhyllan. Vilken bild ska besökaren få av värden? 

Läser hen klassiker, svår prosa eller enbart fackböcker? Samhällsintresserad, har några särskilda hobbies eller följer utvecklingen inom olika ämnen? Är det bara topplistepocketar som det rasslar sand ur, panikköpta på flygplatsen, eller tefläckade specialutgåvor som lästs om och om igen? Hänger böckerna i trådar och knappt ihop, eller ser de ut som om de aldrig har blivit lästa? Bor böckerna hemma hos någon som verkligen har läst och tyckt om dem, eller står de mest där för att visa på ägaren i alla fall vill visa att hen förstår att det är viktigt att ha böcker i sitt hem?

En snabb blick kan nästan säga mer än vad man får veta om en person under en medellång middagskonversation. Vad det betyder, däremot, det är en helt annan fråga ...

Brukar du i smyg kolla in bokhyllan när du är på besök hemma hos någon första gången? Många av dina gäster bildar sig en uppfattning om dig när de ser din bokhylla. Är bilden de får rättvisande hemma hos dig?

Krönika av Emma Kreü i LitteraturMagazinet

Jag kommer från en bondby där bokhyllor, om sådana fanns, mer frekvent innehöll prydnadsgrejer än (många) böcker. Några högutbildade steg ytterst sällan över tröskeln till mitt barndomshem eller hos andra i byn. Många med samma bakgrund som jag brukar hävda att det inte fanns några klasskillnader när de växte upp. Så upplevde jag det också som barn.

 Fotografiet från 1950-talet hämtat härifrån.

En miljö som den på bilden ovan hade jag nog inte sett när jag lämnade grundskolan. Intellektuella och filosofiska samtal hölls sällan i bekantskapskretsen men i vissa sällskap diskuterades de lokala politiska händelserna. Vad är det som ger en människa med en sådan uppväxtmiljö ett behov av utvecklas vidare? Sträva vidare utan att se ner på det som var, inte låta sig bedåras av helt nya och väsensskilda miljöer?

Visserligen fanns jämförelsevis många böcker hemma med en far som läste så mycket han kunde på lediga stunder, men heltidsarbete på sågverket och masonitefabriken och arbete på det lilla lantbruket gav inte långa lediga stunder. Självklart influerades jag av att se en vuxen läsa.

En annan släkting som ivrade för bokslukning var min mors moster som var bibliotekarie dära Vall´n. Visst hälsade vi på hos Astrid och Valdemar i kommuncentrat men jag minns Astrid främst med böcker på biblioteket. Hade hon inte fullt upp kom hon fram till mej när jag besökte biblioteket och föreslog böcker att låna eftersom hon visste vad jag tyckte om.

Men som sagt - lärda miljöer, som jag förknippar stora hemmabibliotek med, de fanns inte i byn. Det var jordbruk, odlingslycka eller motsatsen, väderlek och påtagliga, substantiella ting det pratades om. Självklara saker i en jordbruksbygd - immateriella frågeställningar var frånvarande. Förutom möjligen frågor som kristen tro kunde skapa.

Jag fascineras av boksamlingar, bibliotek och arkiv. Att färgkoordinera böckerna eller vända ryggen inåt, som man kan se i vissa inredningsmagasin och på nätet, tycker jag är en mycket förenklad syn på böcker. De böcker jag äger har gett eller ger mig kunskap, de är inte inredningsdetaljer. Att slänga bort mina böcker bara för att ljudböcker och digitala böcker kommer stort, kommer inte i fråga.

Har man har en trädgård och ett bibliotek saknar man inget lär Cicero ha sagt.

Massor av snö

Vintern 1953 var bevisligen väldigt snörik. Förevigat på några fotografier.

 

Dressed for success

Exclusive fashions by Mattel. Book 3.

 

Så mycket det finns att köpa till de där dockorna. Små nuttifnutt-prylar til exempel.

Där är dress-up hattar.

Och där är den i verkligheten - hatten i reklambroschyren för eftermiddagspartyt. Tillhörande ärmlös knälång klänning för eftermiddagsbjudningen finns också. Den här klädseln ingick i köpet när jag köpte Barbiedockan från en klasskamrats lillasyster som ville ha en docka med långt ljust hår och inte en korthårig och ettrigt rödhårig typ.
 

Och här är en salig blandning av köpt konfektion och egna hemmatillverkade kreationer, sydda eller virkade. Två av de välgjorda hemmakreationerna har min kompismamman sytt.

Så roligt det var att göra kläder och leka med den här välsvarvade skapelsen. Så succéartat välanvänd att sminket suddades ut med tiden och huvudet trillade av :-)

Gör förståndiga möbelköp!

 Annons från 1940-talet:

Möbler och heminredning

Leverans sker per järnväg. Efterkr. el. förskottsbetalning. Alla möbelsändningar transportförsäkras. Priserna äro netto fabrikspriser exkl. oms.-skatt, varå vi lämnar 3 % utgörande kassa- och fraktgottgörelse. Vår katalog över manufaktur, kortvaror och möbler sändes eder kostnadsfritt vid begäran.

Beställ genast! Köp med förtroende från oss! Vi garanterar full belåtenhet eller pengarna åter!

Dubbelottoman med 2 bäddar.

Storlek 80x190x44 cm. hopfälld. Reservbädden ligger nedfälld i den utdragbara lådan för sängkläder. Konstruerad så att båda bäddarna komma i samma bäddläge. Levereras med pölstöd. Tillverkad av furu och bonas i ljus eller mörk färg. Försedd med prima kedjebottnar av galvaniserad ståltråd. Ny konstruktion med största hållbarhet.

Pris Kr 55:-

A. -B.  G u n n a r s   F a b r i k s l a g e r,   B o x  7,   A l v e s t a.  Tel.  340

Jag har en stark känsla för den här typen av möbler för trångbodda som var så vanliga under förra seklets första hälft och mitt - som våningssängar, bäddsoffor, dubbelottomaner... Många möbler hade också en dubbelfunktion t ex stort matbord av trä med möjlighet att fälla upp en mangel som förvarades på undersidan.

I sommarstugan som stod klar 1956, finns en dubbelsäng av den här typen men helt i metall. Extrabädden fälls ner dagtid och där förvaras sängkläderna. På dagen blir sängen en schäslong, dyschatell (dyscha), ottoman. Minns ni hur det är att ligga på en kedjebotten, en konstruktion som med tiden blir som en hängmatta? Då lägger man dit en masoniteskiva och genast blir komforten liiite bättre. 

I denna sommarstuga byggdes även väggfasta sängplatser in i två nivåer med spiralfjäderbottnar. Det är reminiscenser av de gamla skåpsängarna som fanns i bondgårdarna föritin men i detta fall även rumsavskiljare. Ett sätt att hålla kvar värmen när bondstugan kyldes ut på natten, den tid då den öppna härdens brasa var den värme som gavs. Till sängarna från 1956 hade mamma sytt flera långörngott med knytband på ena kortsidan - även det en gammal tradition som i de allra flesta hushåll försvunnit på 50-talet. I denna sommarstuga lever gamla traditioner kvar har jag insett och det kan man ju inte ha något emot.

Möbeltyget

  

Det här möbeltyget har hängt med sedan 1950. I hela 70 år. Men här hjälper inte snötvätt som jag skrev om i förra inlägget. 

 Stolarnas klädsel har jag lossat och försiktigt tvättat i tvållösning och sen nubbat tillbaka. Soffans tyg kan jag ju inte ta loss och tvätta så istället lägger jag över ett skyddstyg. Men hur som helst har möbeltyget hållit otroligt bra under de 70 åren. Stolarna har varit i användning hela tiden, soffan från Lammhults AB har varit utrangerad en period men förvarats väl enligt mitt önskemål så att den almfanerade ytan inte har förstörts och tyget inte bli gnagt av möss. Möblemanget har intagit högsätet igen i finrummet.

Doften av snö - snötvätt

 

Det här är en matta som bör snötvättas framöver eftersom den inte får tvättas i vatten. Den är stor och ganska otymplig. Men än så länge behöver den inte tvättas eftersom den är ny. 

Ett gammalt husmorsknep för mattor är snötvätt och det brukar jag använda mig av. Kall, ny snö gör skillnad och kan rekommenderas - ytlig smuts och damm försvinner i snön och mattorna får en fräsch doft av vinter och snö som är underbar. Men minns att snön ska vara ren och KALL.

Detta är ett fenomenalt sätt att fräscha upp trasmattor lika väl som "äkta" handknutna mattor. Tipset återfinns ganska frekvent, första gången jag läste det på nätet var 2009. Men husmorstipset är så mycket äldre än så! Det går lika bra att tvätta fårskinn, yllerockar mm på det här sättet.

Utvilad är ordet

Den skönaste av jular jag kan påminna mig sedan mycket länge är över. Ingen skilsmässa i närmaste släkten, inget byte av boplats mitt i helgerna. Bara lugn och ro. Men nu är julen slut för det är Tjugondag Knut.

.

.

.

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

Bildning - a never ending story

"Utbildning ger färdigheter,
bildning ger människan värdighet."

 

Så uttryckte Gunnar Hirdman (1888-1963), verksam inom ABF, skillnaden mellan utbildning och bildning. man kan även använda begrepp som livsförståelse, insiktsfullhet och helhetssyn för att försöka fånga ordet (folk)bildning.

Du kan lära dig saker på en massa olika sätt. Läsa böcker, se på teve, gå på föreläsning… Ofta är detta envägskommunikation. Någon berättar och du lyssnar. Inget fel i det, men i studiecirkeln är det sällan så, åtminstone inte hela tiden.

Oscar Olsson startade 1902 den första ”moderna” studiecirkeln. Han betonade att folkbildning var ”för folket, genom folket”. Genom folket, alltså, vilket gör deltagarna till medskapare i lärandet. En revolutionerande tanke på den tiden, när prästen och folkskolläraren var auktoriteter att lyssna på och lära av, inte samtala med.

Att i samtal låta olika perspektiv brytas mot varandra, att ha respekt för varandras åsikter, att dela med sig av erfarenheter, är numera centrala delar i cirkelns pedagogik. Man kan tillägga att den kommunikativa delen av pedagogiken i sig innebär ett lärande. Ungefär en tredjedel av cirkeldeltagarna säger sig ha blivit bättre på att uttrycka sig genom att delta i cirkeln.

Ur aspekter av folkbildningens pedagogik

I en öppen gruppgemenskap, kanske en studiecirkel eller läsecirkel, möts man inte av påståendet "du analyserar för mycket" eller ett platt "du har fel" utan någon som helst eftertänksamhet och  argumentation. Bildning innebär att få möjlighet att lära sig och att kunna argumentera för sin sak.