Möte i sommarnatten

Först kom en stor bil med gult blinkande ljus i sommarnatten.

När den försvunnit och jag svängt in på samma väg, fast åt motsatt håll, kom efter en stund ännu en lika stor bil som stoppade mig med röd lampa utsträckt genom sidorutan och bad mig stanna och hålla mig åt sidan. Jag backade in på en avfartsväg. Inom två minuter skulle en bred transport passera. 

Ett ljus uppenbarade sig bakom kröken. Det närmade sig och visade sig vara något så prosaiskt som en långtradare lastad med en del av ett vindkraftstorn tillverkat av icke-fossilfritt stål av danskt fabrikat, Vestas, som passerade på Norrforsvägen.

Direkt efter följde en mindre följebil som hade koll bakåt kan man förmoda. Totalt var det en transport med fyra dieseldrivna bilar inblandade för att se till att förverkliga produktion av miljövänlig elektricitet. Med bortsprängt berg och gjutning med många kubikmeter betongfundament, stor plan uppställningsyta för mobilkran intill varje fundament och många mil nya vägar i skogslandskapet.

Transporterna av de 84 vindkraftverk som ska resas på Blakliden och Fäbodberget utanför Fredrika pågår. Under juni till oktober kommer ca. 800 komponenter att forslas från hamnen i Holmsund till Västerbottens inland med bilar. Majoriteten av transporterna kommer att gå från Holmsund via Nordmaling och Norrfors och går i intervaller med en till två timmars mellanrum. Vilket sammanträffande att Riks13 nyligen har förstärkts så att transporterna delvis kan gå den vägen.

Mer elektricitet måste produceras. "Miljövänlig" och förnyelsebar ska den vara. Vattenkraft från utbyggda älvar, som faller inom den kategorin, räcker inte till de stora miljövänliga projekt som planeras i norra Sverige.

• Northvolt i Skellefteå
• Green Steel i Boden 
• SSABs fossilfria ståltillverkning i Gällivare

Byggandet av Northvolts anläggning i Skellefteå besökte vi förra sommaren. Här en del av den enormt stora anläggningen som uppförs av cellplastelement, ett inte speciellt miljömtänksamt byggmaterial. 

(Nästan samtliga nya stora industrilådor i landet uppförs med plåtklädda cellplast-kassetter, ett byggnadsmaterial som inte är miljövänligt. Industrier, serverhallar och logistikparker byggs med den tekniken, en tickande miljöbomb kan man tänka.)

• Batteritillverkning kräver väldigt mycket elektricitet (förutom sällsynta jordartsmetaller).
• Elbilar kräver elektricitet för laddning av batterierna.
  
• Fossilfri ståltillverkning kräver mycket elektricitet.

Vilka avtal med kommuner och energibolag har dessa företag? Får de fördelaktigt pris på elektriciteten för att etablera sig inom en kommun som trängtar efter arbetstillfällen för att kunna bli större, öka folkmängden? Kanske måste vi importera elektricitet för att klara företagens krav på de varan. Vilka fördelaktiga avtal har de för att etablera sig i kommunen?

Kommer "Norrland" att bli det nya Klondike? Kommer "Norrland" att få stor arbetskraftsinflyttning från södra Sverige? Eller kommer "Norrlands" inland att bli ännu mer glesbygd då kustlandet attraherar med arbetstillfällen?

 

Det är många tankar som går igång vid mötet i sommarnatten.

 

 

Väl hemma dansar inte älvorna längre. Det ser väl var och en att det är vanlig markdimma som syns.

Hett värre

Där borta i fonden på målningen bör det vara hett värre. Det ska föreställa Vesuvius som har utbrott och Neapelgolfen där nedanför.

Tavlan med den enkla oljetryckta vedutan finns i en vindskammare för uthyrning i en smedbostad som iordningställts som museum. Jag gillar verkligen sådana där miljöer som bevaras och vårdas. Både borgerliga och de breda folklagrens enklare boningar. Och de kungliga förstås, förlagorna till övriga livsmiljöer.

Ser fram emot att besöka Klunkehjemmet i Köpenhamn och två svenska sena 1800-talsmiljöer i borgerliga hem på landsorten, i Skåne och Småland, som jag tidigare inte besökt. 

*

I veckan som var återvände jag till Göthlinska gården i Nora, en välbevarad 1800-talsmiljö. Och just 1800-talets mörka, färgstarka och svulstiga miljöer med många textilier och snörmakerier håller på att bli "heta" igen. Gamla korkmattor inte att förglömma. Äntligen!

Sommarladugårdarna

”Sommarfähus undantages i trenne serskildta ställen nemligen den ena utmed sandtaget å såkallade ”Löthen”, den andra utmed Holmgrens Enkas gård och den tredje vester om Hörnstens bohlstad, de twenne sistnemnde der platserne förr äro belägna.”

De här tre platserna bestämdes som bygemensamma vid laga skiftet här i byn. De var hagmark, inte odlingsbar mark.

 Denna sommarladugård stod på den nordligaste av de tre platserna.

Där fanns sommarladugårdar under den tid då korna varje dag släpptes ut på skogen och betade sommartid, efter att byns fäbod övergetts. Längs skogsbrynet löpte längs hela byn en fastbandhage, en trägärdesgård, som hindrade att kreaturen tog sig in på vall (lägdor) och åkermark där korn eller havre odlades. Jag minns vår egen sommarlagård men har inget rejält foto av den, endast en skymt. men jag minns den väldigt väl och kan rita upp planlösning och fasader ur minnet.

De tre platserna finns markerade på laga skifteskartan men en av platserna där flera sommarladugårdar stod, är friköpt. Det är fritt fram att ta bort resterna/ fragmenten av kulturhistorien, ta bort grundstenarna som fortfarande vid köpet för ett fåtal år sedan fanns kvar. Så kan det mycket väl bli när förståelsen för vår gemensamma kulturhistoria är så utarmad som här i denna by. Här försvinner allt peu om peu. Personligen funderar jag ibland över varför inte hemmansägarna är stolta över sina förfäders id och verk och varför det saknas insikt i vår gemensamma kulturhistoria. Att intresset att bevara är lågt står klart.

Här finns en enkel sommarladugård i Norrbotten beskriven.

*

Portalen "Hålla hus" beskriver sommarladugårdens  funktion. Konstruktionen stämmer inte med  vår sommarladugård som inte var timrad och inte hade gödsellucka:

"På sommaren gick djuren ute på bete. Betesmarkerna kunde vara i anslutning till gården, men de kunde också ligga en god bit bort. I anslutning till betesmarkerna satte man ofta upp en enkel sommarladugård, där korna togs in och mjölkades. Under betesperioden passade man också på att rengöra i den vanliga ladugården. Sommarladugården var vanligtvis en timrad, fyrknutad byggnad med ingång på ena gaveln och en gödsellucka på den andra. Golvet av trä låg direkt på marken och en enkel inredning i trä fanns för kobåsen. De sommarladugårdar som idag finns kvar är oftast i dåligt skick, skadade av markfukt och av de biologiska aktiviteter som frodas där kogödsel samlats. Det är därför värdefullt att rädda de som kan bevaras."

Födelsedag

Hej pappa!

Igår skulle du ha fyllt år om du levat. Men igår var det bråda slåttannstider för mig så jag hann inte skriva något på bloggen då. Vi hade slagit ut gräset på gården och det hade nästan torkat färdigt. Och inom ett par timmar skulle det komma regn. Det blev brådis och det där känner du till och utöver det fanns arbete med uppdrag i mitt företag att sköta.

Det var du som en gång började slå med lie här under ett sommarbesök. Det gick så bra och blev så vackert så det fortsatte vi med varje sommar. Men inte blir det lika jämnt som när du hanterade lien. Jag hade ju hjälpt till i slåttannan sedan barnsben och när jordbruket lades ner fortsatte du slå ôppe hägna (hägnet), sommarstugan där sommarladugården stod, och jag hjälpte till med räfsningen och du försökte även lära mig hantera en lie. Det var inte lätt - hall ne tjyven sa du ofta :-) eftersom liebladets spets ofta åkte ner i marken när jag lärde mig det där med att hantera lien. Det där pågick under somrarna i 10-15 år tills jag flyttade från Stockholm till den plats där jag nu bor och har egen lieslåtter.

Och inte slog du gräs endast med tanke på den biologiska mångfalden, på floran, krypen, insekterna - du utförde ett hantverk som du lärt i tidiga år. Ett hantverk med flerhundraåriga anor som gynnade floran och faunan, som gav foder till kreaturen och därmed mat till människorna, ett hantverk som vårdade landskapet och gjorde det vackert att se på för alla - även för dem som inte var bönder. För turister t ex.

Här på vår gård har vi nu slagit ut gräset med liar, använt räfsa för att vända det så att det torkar, räfsat det i strängar, sen föst ihop det i högar för att med högrepen lyfta upp det på "skrindan". Jag är tacksam över det kulturella kapitalet du delgav oss, jag är tacksam över att jag fick det med modersmjölken och att du aldrig tyckte det var omodernt, att det var en överflödig kunskap, något som maskiner kunde göra lika bra - för det kan de inte. Och okej då, slåtterbalk går också an men är inte lika miljövänlig med tanke på att det är ett motorredskap - men skärande egg har den dock vilket en trådtrimmer inte har.

Jag glömmer aldrig när du slog vägrenarna som hörde till vårt hemman med lie, den dikesslåtter som nu utförs av maskiner och i din del av landet aldrig kommer att bli så varsamt och väl utfört som när du och andra bönder skötte detta. 

Gräs ska slås med skärande egg för att överleva i längden, höet ska torkas på plats och luftas (röras om med räfsa) för att torka alternativt hässjas eller volmas. Då ger fröställningarna ifrån sig sina frön och ängsblommorna förökas och finns kvar. Och detta ska ske på rätt tid på sommaren. Allt det där som du bara gjorde är sådant som landskapsvårdare, biologer och länsstyrelsers naturvårdsenheter känner till numera. Och de som utbildar sig till landskapsvårdare (sådan utbildning finns) får arbete vid t ex slott, naturreservat, nationalparker - långt från den enkla jordbrukarmiljö du levde så nära hela ditt liv.

Hur ska jag kunna tacka dig för att du var den förste som fick mig att inse värdet av traditionell landskapsskötsel!? För mej är det ovärderligt ska du veta...

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Historisk holme i Hjälmaren

På en tidigare holme i Hjälmaren, tar man sig på en fuktig stig som delvis är spångad. Mygg och två vänner följde med dit. Vi var på hemväg efter att ha tittat på konst. Det vore väl lögn att påstå att skyltningen till denna plats var tydlig.

 

På holmen ska en historisk händelse ha ägt rum år 1436. Frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, född i Ängelsberg i Västmanland, mördades under en resa vattenvägen från Örebro till Stockholm av Måns Bengtsson (Natt och Dag). Engelbreksts-holmen, som den nu kallas, ligger nära Göksholms slott som ätten Natt och Dag innehade. En gjutjärnstavla meddelar följande:

 

HÄR FÖLL ENGELBRECHT ENGELBRETSSON
SVENSKA FRIHETENS VÄRN
GUSTAF WASAS EFTERDÖME,
OFFER FÖR ETT NIDINGS MORD
D. 27 APRIL 1436.
MINNET HADE LEFVAT 382 ÅR
INNAN MINNESMÄRKET RESTES
AF
GÖKSHOLMS ÄGARE
G.M. VON REHAUSEN.

Nu var det andra gången jag letade upp holmen, denna gång för att visa mina vänner platsen. Första gången blev jag själv förevisad den av en som läst i böcker var och att den fanns. Det var en historiskt intresserad mig närstående person.

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Varma dagar

 

De varma dagarna som varit inledde sommaren med full kraft. Ganska skönt då att sitta i trädgårdsmöblemanget under ett stort skuggande träd och äta sallad, grekisk sallad. Och duken Fiki av Maria Åström för Ljungbergs textiltryck kom fram i ett nafs.

Natten till måndagen brakade ett våldsamt åskväder loss med blixtsken "all over" rymden och knallar direkt efteråt, knallar som fick fönsterrutorna att skaka. Sommaren har inletts med dunder och brak.

Olika approach

Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.

Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.

Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.

Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...

Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.

Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.

Det är inte denna mängd stolar som finns i mitt förvar men ändå tillräckligt för att vara i vägen.
Foto från OpenART Biennale i Örebro 2017.

Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.

Raklåda med hyvel

 

Farfars raklåda numero 2 är av trä med masonitelock! Denna raklåda använde han efter att han började med rakhyvel. Läderflärpen mitt på locket användes för fastsättning av rakspegeln. (Där sitter normalt den tillfälligt borttagna etiketten där pappa beskrivit lådan och dess funktion.) I lådan finns raktvål, rakborste, rakbladsslipare, några styckeförpackade rakblad, rakhyvel med originalkartong och alunstift.

Rakhyveln "SESAM", Best Swedish Work, Saftey razor. Patent nr 109997.

"Genom apparatens snedställda skärläge uppnås en verkligt behaglig och effektiv rakning. Bekväm att använda, då man kan spola apparaten fullständigt ren utan att den behövs isärtagas. Inga delar som rosta."

Och vad är då detta?

Jo, en slipapparat att vässa rakblad med. Rakblad återanvändes, hur många gånger de tålde att slipas vet inte jag. Men återbruk och sparsamhet gällde.
 

Alunstiftet från HEGA finns också i lådan. Alunstiftet är första hjälpen för huden när rispor eller skärsår uppstår vid rakning. Stiftet fuktas och placeras kort tid på såret, blödningen stoppas på enbart några sekunder, genom att alun stramar åt huden.

Det lättbrutna stiftet har en skyddskapsel av trä som skruvas på. Kapseln är svarvad med spår målade i grön kulör, samma kulör som trädelen där alunstiftet är fastsatt.

Farfar dog 1951, detta har pappa sparat sedan dess. Ting utan värde - utom för honom. Min tolkning är att han såg de här tingen som minnen efter en älskad far. HÄR finns farfars raklåda nummer 1.

Rakkniv och strigel

Min farfar Gottfrids första raklåda finns sparad. På en liten etikett  står det med pappas handstil: "anv. under "rakknivstiden", hans rakkniv var berömd för sin skärpa". Lådan är av gammal modell, så såg t ex ljuslådor ut under talg- och vaxljus-eran. Själv hade jag en gång ett pennskrin av samma modell fast mindre.

I lådan finns ett bryne för rakkniv samt en rakkniv "köpt av en gårförehandl. "Karlén" 1904, skaft egen tillv." På skaftet står farfars initialer samt 1904.

 

 

Rakstrigeln Imperial Cushion no 275, Howard Strop Co. Boston Mass. U.S.A. köptes på samma gång som rakkniven av gårdfarihandlaren Karlén. Den är för lång för att rymmas i raklådan. Rakstrigeln av trä är klädd med läder runt om bladet, redskapet användes för skärpning av rakknivar, i skaftet finns pasta att stryka på strigeln (har pappa nogsamt antecknat).

Rakningsprocedur

Jag har starka minnen av proceduren när pappa rakade sig. Han satt vid köksbordet med den uppfällda lilla runda rakspegeln och rakhyveln. Framför sig hade han varmt vatten i en liten rund rostfri skål, en raktvål och en rakborste. Med raktvålen for han en runda i ansiktet, sedan användes den fuktade rakborsten för att få till rikligt med vitt lödder. För att komma åt alla ställen med hyveln gjorde han olika miner för att få stram hud där hyveln gick fram. Huden måste ju vara slät för att rakhyveln med Gillette-rakblad skulle komma åt på bästa sätt. Efter varje drag med rakhyveln doppade han den i vattenskålen och sköljde bort löddret. När det hela var över sköljde han av rakborsten i vattnet, klämde ur vattnet och torkade sig i ansiktet med en liten, ren bomullsduk.

Det hände att han skar sig med hyveln  av misstag någon gång. Då tog han fram hylsan med alunstift, som såg ut som en skolkrita i formen, blötte toppen och satte den till rispan. Blodflödet stillades snabbt på så sätt.

Det var våtrakning som gällde men inga engångshyvlar av plast användes. Pappa hade även en elektrisk rakapparat men den användes så sällan. Ja, på resor. Det var först efter en stroke som den kom mer frekvent till användning. Och tänk att jag var så pass förutseende att jag tog ett snabbt foto under den förenklade rakningsproceduren med apparat. Den runda spegeln med röd baksida är densamma som användes från 50-talet. Den hade sin plats på en krok i köket, och ja - den finns kvar.

Av ett misstag blev han blind som nyfödd och hade syn endast på vänster öga. 

Han beklagade sig aldrig över detta.

Utensilier som normalt kom till användning: raktvålar (den ena oanvänd), två rakborstar (den ena ser välanvänd ut med gles borst), rakblad och skymd i bakgrunden den röda, runda rakspegeln. Rakhyveln av metall kan jag inte hitta, tids nog kommer den väl fram. Den rostfria skålen glömde jag ta fram.

* * *

Jag köpte en raktvål av märket Crabtree & Evelyn i mahognyskål till min man under en arbetsresa och  Londonbesök. Tror ni den har kommit till användning? Icke - lödder på aerosolflaska används istället och engångsrakhyvlar av plast. Bah...  Farsan hade kanske satt större värde på den raktvålen...

Bortom allfarvägarna

 

På resorna mellan de två boendena brukar vi ofta ta småvägar, åtminstone bitvis, under somrarna. Man hinner se mycket som är vackert och/eller intressant när man viker av från E4:n. Här är tre bilder från "bygatan" i Hedesunda tagna i farten genom bilens sidoruta. En välskött gård med faluröda hus, pardörr med överljus, gården omgärdad av rött staket och en vackert travad vedkast centralt på gårdstunet. Wow för den!

De fula soptunnorna i grön och brun plast finns där men döljs för förbipasserande av staketspjälorna på vilka blicken fastnar. Enkelt knep, ett gott sådant, om man nu inte drar in soptunnorna i ett uthus. Det blommande fruktträdet ger nog bra skörd till hösten, vädret är vackert och pollinerarna trivs och gynnas av det.

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

„

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.

„

Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

Sommarnatt

2 juni klockan 22.57

3 juni klockan 04.33

Kommer att tänka på Jeremias i Tröstlösa och den dikt han skrev på närkingska.

En borde inte sova, då natta faller på,
för tänk då blänker stjärnera högt oppe i det blå.
Dä ä så tyst och stilla.
Te sova vure illa.
Jag vandrar mina vägar över slätt å gynom skog,
å stjärnera di följer mej, så sällskap har jag nog.

En borde inte sova när natta faller på!
En borde se på stjärnera…
En borde vara två.”

Jeremias i Tröstlösa

 

Här är hela dikten sjungen på rikssvenska.

 

Landmärket

 

Stannade till för att fota den gyllene klädhängaren i Ullånger när jag passerade förra veckan. Ljuset var fint. Har länge tänkt göra det därför att snart nog kan den vara borta. Sandströms klädvaruhus i Ullånger var för några decennier sedan det jag skulle vilja kalla "Norrlands Ullared" för kläder. Ägaren ”Peppe” Sandström lät tillverka jättegalgen i slutet av 1960-talet. Den har alltid funnits där sedan jag började köra E4 söderut 1975. Varje gång jag ser den blir jag lika förtjust :-) 

"Det blev enklare att orientera sig i Norrland när klädhängaren kom på plats" läste jag någonstans att någon tyckte.

Klädvaruhuset avvecklades 2003 men i bostadsdelen, som fanns i samma byggnad, bodde paret Sandström kvar till för några år sedan. Förra året låg fastigheten ute till försäljning.

Den här klädhängaren finns omnämnd i Guinness Rekordbok som den största i världen, med sina cirka elva meter mellan "vingspetsarna" på läser jag på nätet. Bara det, haha... Och den fick även en neonslinga som kontur så galgen lyste även i natten för bilisterna. Ett riktigt landmärke i "Norrland", i Västernorrland, i Ångermanland. Jag känner mej som norrlänning in i själen när jag ser det där landmärket. Många har tagit efter med jättestort strykjärn, osthyvel, pinnstol mm. Men ännu finns det endast en gyllene klädhängare.

I samma Ullånger fanns även ända till för några år sedan även det förgyllda emblemet för vägrestaurangen "Tre snäckor" kvar. En gång i tiden fanns de där tre snäckorna på många vägkrogar runt om i landet alltid ihop med en Shell bensinstation. Tveksamt om någon av de där snygga skyltarna finns kvar längre, någonstans i Sverige.

Väldoft

 

Syrénbuketten står sig också efter lång dags färd mot natt. Den plockades under tidig morgonsvalka, det mesta av det gröna plockades genast bort och buketten sattes direkt i vatten, snittytan får inte torka. Se så fin den håller sig dag fyra. Ofta brukar syrénblommorna sloka snart efter att de plockats in.

 

Doften är ljuvlig. 

***

Ute är det häggarna som blommar och doftar just nu. En så underbar tid!

Jag såg att häggen blommade
det kom en doft från den.
Då sa jag till min älskade
"Se, och känn!"

Hon stod vid makaronerna,
hon sydde på en klut
och när hon lyfte ögat
hade häggen blommat ut.

Alf Henriksson

Tålighet

 

Tänk att en bukett hjärtan på böjda stänglar klarar av en lång bilresa så bra ändå. Det är bara att njuta för fulla muggar.

Tapetfynd

En bit av en papperstapet återfanns. Den sattes upp 1956 och sitter på väggarna i sommarstugan under den tapet som jag valde och tapetserade med på 70-talet. Då helt utan tanke på dokumentation hur det såg ut före omtapetsering. Så bra då att en bit 50-talstapet fanns kvar. Diskret kan man kalla färg och mönster.

En masoniteskiva där en dikt ur en tidskrift (antar jag det är) uppklistrad. Runt kanterna klisterremsor av papper avsedda för tätning av innanfönster. Det blev en tavla i sommarstugan på 1950-talet. Återfunnen lite bedagad i ett högskåp.

 

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i världen, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP

 

Fönsterrenoveringens dag 30 maj

Fönster från 50-talet och bakåt är oftast tillverkade av bra kärnvirke. Att (linolje)färgen vittrat betyder inget. Under finns trä utan tendens till rötskador. Så var det på övervåningens fönster i morfars hus. Inget trä behövde bytas ut, det räckte att skrapa, olja in, kitta och måla nya lager linoljefärg.

 

Vi tog hjälp av proffs med renoveringen av de flesta fönsterbågar. Ett par små bågar ska vi själva se över i sommar är planen - sedan är alla fönster på övervåningen färdiga för några decennier framåt. Karmar och innerbågar har vi också åtgärdat själva mestadels genom färgskrapning och ommålning.

Totalt har vi 65 fönster att ta hand om på våra två gårdar, jag kan ha glömt något litet gavelfönster. På gården med permanentboendet har vi renoverat samtliga fönster själva. Och då räknar jag ett fönster som en karm med bågar (både ytterbåge samt innerbåge i vinterbonade hus) Jo, vi har den gamla typen av fönster med enkelglas och lös innerbåge kvar överallt, utom på bottenvåningen i morfars hus. Där bytte min föräldrar tyvärr ut de fina fönstren mot kopplade och mindre bågar i början av 70-talet. Jag tycker mig se att det var vanligare i Norrland än i Mellansverige att byta bort de gamla fina fönstren i enbostadshus. Men denna teori bygger inte på statistik, det är bara en uppfattning jag har efter att ha sett och lyssnat runt under decennier. De norrländska fönster som klarat sig från att bytas ut, sitter ofta i ödehus, eller det som för några år sedan var ödehus.

Så bra då att Fönsterrenovering sedan fyra år tillbaka får en egen dag den 30 maj varje år. Att dessutom läsa om människor som idag lägger ner sin själ i att bevara gamla hus (och fönster) på ett förtjänstfullt och antikvariskt överlagt sätt, känns gott för framtiden.

Det är inte alltför många event i norra Sverige under Fönsterrenoveringens dag. Dock har Västernorrlands museum en jättebra aktivitet som pågår en vecka. Det handlar inte om praktisk byggnadsvård där man hur man lär sig handgripligen renovera ett fönster utan digital fönsterbingo via Instagram. Sån´t bra nytänk, så´n bra idé i sann folkbildningsanda!!!

Fönsterbingobricka från Västernorrlands museum i Härnösand.