Julstämning

 

Förlag: Betty Dahlströms Bokhandel, Tel. No. 22
Foto: Albert Ohrlander
Konstförlaget FRAM, Stockholm.

Vykort ur samlingen. Då en grå stenkyrka.

Tomtebloss

Ett gammalt paket med tomtebloss/julgransbloss finns bevarat. Det är köpt på Konsum för länge sedan. Evighetskringlan på prislappen påminner om det.

Hur många trevliga tillfällen har inte tomtebloss gnistrat i juletid här i huset. Det är ett enkelt sätt att sätta lite fest på tillvaron om man som jag tycker att det kan räcka ibland. Pyroteknik när den är som enklast som har använts här i huset många gånger, gärna när det är lite mörkt. Det bästa var att böja ståltråden till en krok och hänga blosset i något, t ex granen, och sedan tända på. Och då får man vara lite uthållig för att få blosset att tända. Att hålla i blosset med bara händer är ingen hit, ståltråden blir rejält varm.

På finlandssvenska heter tomtebloss sprakasticka. Observera att alla vokaler här uttalas som korta dito. På danska heter det stjernekaster och på norska stjerneskudd. Läser jag på wikipedia.

Hammargrens i Kungsbacka tillverkar fortfarande julgransbloss.

Då korkmattan var en nymodighet

  

Det är så riktigt trevligt att besöka kulturmiljöer där en bit korkmatta (linoleum) ligger mitt på skurgolvet under matbordet. För övrigt  ligger på trägolvet långa trasmattor. 

Det var så här mormor och morfar hade i sitt kök. Deras korkmattebit lades in på 1930-talet under det runda matbordet mitt på golvet. Den korkmattan hade ett 30-talsmönster förstås. Så småningom täcktes hela golvet med en hel inlagd korkmatta/linoleummatta.

På 1860-talet öppnades den första fabriken med linoleum, förutom att sälja linoleummattor såldes också bland annat vaxdukar. Walton hade sökt patent på linoleum (...)

Så fort patentet tagit slut spreds fabrikerna relativt fort och redan i slutet av 1800-talet kunde man lägga linoleumgolv både i England, Tyskland och USA. Till Sverige kom korkmattor först vid sekelskiftet 18–1900.  Korkmattor var väldigt populärt i Sverige ända in på 1950-talet, men därefter förlorade de i popularitet. Idag är det inte helt ovanligt att en golvläggare rivit ut linoleumgolvet för att komma åt trägolvet under. Detta har lett till att linoleum idag är relativt sällsynt, så om man har en korkmatta från 50-talet i sitt hem gör man klokt i att bevara den.

Luciakväll

Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.

När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.

Sen blev det kaffe eller saft/mjölk med dopp för alla tre generationerna i huset och eventuella besökare. Det var kul att hjälpa till med dukningen eftersom lussekatter, pepparkakor och sockerbitar las ut på bordet helt utan inbördes ordning. Luciasånger ljöd från radion eller än säkrare från grammofonen. Hur många år det här gick av stapeln vet jag inte men fotona ovan är från två olika år kan jag se. När skolan började hade jag med all säkerhet slutat vara stjärngossa men Luciakaffefirandet fortsatte länge än och har gett mig glada minnen.

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Åker- och betesmark i världen

En av de bloggar jag följer, en statistikblogg från Jordbruksverket, hade i september 2021 ett intressant inlägg. Andelen åkermark och  betesmark i världen presenterades i inlägget.

ÅKER

Klicka HÄR så kan du se andelen land för land om du för pekaren över respektive land.

 

BETE

Klicka HÄR så öppnas en karta där du kan se procentsatserna land för land.

Här kan du läsa inlägget i sin helhet.

När vi exploaterar vår åkermark i Norden blir vi allt mer beroende av import av de grödor, ja av mat som vi äter. Hur ska vi se på det med tanke på ett hållbart samhälle och miljönytta? I Norrland har nerläggning av jordbruk gått snabbare än övriga landet.

Myrslåtter i kustlandet

Här i byn hade man myrslåtter när min mamma var barn och långt innan dess. Då var bruket på upphällningen för snart nog dikades fjärden ut intill vilken man slog våtmarken.

På senare tid har jag läst om myrslåtter på skilda håll, i en skrift från Jordbruksverket, i länsmuseers skrifter och på sociala medier. Så roligt att detta blir tillgängligt för många. Senast beställde jag, som komplettering till de skrifter jag redan har, tre broschyrer från JBV som liten födelsedagspresent till mig själv: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. Jag är ensam i bekantskapskretsen med detta mitt intresse och broschyrerna är verkligt stimulerande.

"Till myrslåtterängar räknas ängar belägna i kärr och mossar. Myrslåtterängar med naturlig vattenföring kallas för kärrängar medan de med reglerad vattenföring antingen är dammängar eller översilade slåttermarker, så kallade silängar.

 

Kärrängar nyttjades förr allmänt i Sverige som slåttermarker. I vissa områden hade de en särskilt stor betydelse. I nordvästra Svealand och Norrlands inland var slåttern av kärrängarna avgörande och man slog ängar som låg långt bort från gården. Däremot slogs inte mossarna i Norrland.

 

Efter kärrängarnas storjhetstid för dryga hundratalet år sedan har många områden torrlagts och odlats upp, övergått till att bli betesmark eller växt igen till sumpskog. Idag finns få hävdade kärrängar kvar."

 Ängar, Jordbruksverket 2012.

"Myrslåttern började med ett slag från myrkant till myrkant. Slaget tillbaks lades mot det första så att en rygg av slagen starr bildades. [Alltså inte som när man slår en äng, där slår man slagen från ett och samma håll. (min anm.)] Då var det lätt för räfsarna att samla höet i torkbredor. På gungflyn bar man trygor på fötterna. Regnade det i bredan kunde höet få vändas åtskilliga gånger innan det var hässjetorrt. Det fick inte bli några surtuppar med mögelhärdar i hässjan. När höet var torrt blev det brått att få det under tak."

Ladornas land i serien Biologisk mångfald och variation i odlingslandskapet är utgiven av Jordbruksverket 1999. Den skriften laddade jag ner utan bilder för många år sedan men nu har jag den alltså sedan i år i pappersformat med foton och illustrationer.

Här får jag också lära mig att till skohö användes främst blåstarr, flaskstarr och norrlandsstarr. 

"Slåttermyrarna låg ofta en dryg väg från gården, varför slåttern och hemtransporten av fodret var ett helt företag. Efter inägoslåttern bar det iväg till myrarna. Starren slogs med lie och hässjades på platsen. Höet förvarades i lador eller hässjor, för att hämtas på vinterföre med häst och långsläde med skrinda."

Ur häftet Rismyrliden. Sevärt i Västerbottens län.

 

 

Småskrifter utgivna av Jordbruksverket. De är mycket bra och informativa. Jag har fått dem gratis på olika kurser jag deltagit i. Det är bara de tre nyförvärven jag köpt via JBV:s hemsida: Ladornas land, Fäbodskog och fäbodbruk samt Skogsbetesmarker. De finns inte med på bilden ovan. Den lilla skriften Ekologi på villatomter och bostadsgårdar är producerad av den kommun där jag nu bor och delades ut gratis för några år sedan. Något att ta efter för Nordmalings kommun?

 

* * * 

 

Torkplatsen för myrslåttern här i byn är fortfarande en byallmänning: "Reveln", som betyder sandbank, sandrev, rev; ås (i en myr). En upphöjd plats nära våtmarken. Det klargjordes av lantmätaren då byns samfällighetsförening bildades 2007. Bildandet kom till efter påtryckning från mig. Det räcker att övergå från delägarförvaltning till samfällighetsförening om enbart en delägare (hemmansägare i vårt fall) kräver det.

Ur min anteckningbok nr 1 från 1990-talets begynnelse: 

Dyscha = stor utbredd låg hög med hö som gjordes på ängsmark och i myrslått.
När man "dro lôpen" innebar det att man drog starr ur vattnet efter att starren mejats ner med lie.

Tidigare användes granbark med insidan nedåt. På den lades starren och det hela drogs upp på land. Vi vet att i byn pågick myrslåtter efter år 1928. Bror Söderström berättade att masonite användes att dra upp starr på/med. Masonitetillverkning i närliggande Rundviksverken kom igång 1928. Alltså har vi ett årtal angivet som visar att myrslåtter fortfarande torde ha pågått in på 30-talet. Betänk att detta inte är Västerbottens inland där myrslåtter pågick länge utan i kustlandet.

Frågan är om det är fler än jag som önskar att vi hemmansägare tar hänsyn till denna del av byns historia när vi beslutar - oftast får vi medlemmar inte vara med att besluta då styrelsen gör det utan att införskaffa medlemmarnas åsikter. Istället för en byålderman, som utsågs före 1973, agerar styrelsen numera som byålderman med starke man som övriga styrelsemedlemmar bejakar. Det blir lätt så då ingen känner till hur en förening ska skötas - att medlemmarna beslutar och styrelsen genomför beslutet. Det är sorgligt och odemokratiskt.

 

På Fäbodmyren fanns uppodlad myrjord. Den har markberetts och fäbodallmänningen kommer att fortsätta att markberedas, allt enligt skogsbruksplanen som endast jag protesterade mot. Som sprungen ur en enkel familj i en by där bildning aldrig stått högt i kurs, träffar jag många som inte präglas av eftertanke då det gäller vår gemensamma kulturhistoria.

Mer om Norrlandsförhållanden att läsa: Myrslåtter - en del av naturahushållningen.

Snöfall på bloggen

Visst känns det lite konstigt med snöfall på bloggen när jag visar sommarbilder på människor mitt i slåttannans höbärgning. Men jag gillar både äldre tiders arbete med och skötsel av jordbrukslandskapet OCH snöfall. Snöfallets kod fick jag för länge sedan av Annica på Snaquesaligt. Tack för det!!!

Samtliga årstider har sin tjusning.

Höbärgning i Österbotten 1912

Det är fantastiskt vilka kontakter man får genom att blogga. Och vilka kunskaper, frågor, påståenden som kommer mig till del. Det kan verkligen vara givande.

Marianne Myllymäki i Munsala, Österbotten, sände ett mejl med ett foto från skördetiden ca 1912. Det är hennes farfar och farmor och deras två äldsta barn som var födda 1905 och 1906 samt några byskvinnor på väg till höbärgning. Ett väldigt fint foto av ett arbetsgäng i olika åldrar. Marianne påpekar att hennes farmor bär sina skor eftersom de skulle sparas i möjligaste mån och inte slitas i onödan. Själv lägger jag märke till att kvinnorna bär både räfsa och lie och att kvinnorna har vita hucklen om håret, knutna under hakan.

Marianne berättar också att i Munsala användes inte hässjor utan man använde störar i de fall man inte torkade höet direkt på marken (som jag skrev om här).

Hon skriver "Här säjer vi att man störar höet, tyvärr är det numera sällsynt att se störat hö. Inte gör man just heller småbalar av torrt hö längre utan nu är det inplastning och jättebalar som gäller. I vår by finns inte en endaste ko mera fastän det på 60-talet fanns nästan på varje gård."
 

I ett annat mejl sänder Marianne ett foto där arbetsfolket tar en paus från höbärgningen och äter ute i det fria. Snacka om familjesammanhållning och att alla hjälps åt på bondgården för att få mat på bordet hela året. Det var långt ifrån det individualistiska samhälle som vi har idag.

Stort tack för fotona Marianne!

Bästa adventsstjärnan

Min absoluta favorit när det gäller adventsstjärnor är både ekologisk, biologiskt nedbrytbar, kräver inga batterier innehållande dyra jordmetaller som bryts i gruvor, kräver ingen elektricitet över huvud taget,  den kräver ingen lysande lampa, varken glöd-, lågenergi- eller LED-, den är lokalt producerad, lätt att tillverka - inga elektriska apparater krävs för tillverkningen,

Den är bara bäst! Helt befriad från blingbling. Det är så jag trivs bäst.

Stjärnan syns inifrån mot den ljusa himlen på dagen. På natten syns den både inifrån och utifrån om rummet är upplyst.

Den sexuddiga stjärnan är klippt ur smör- eller skisspapper med en vanlig sax. Modellen formgavs av Lisa Bauer på 1950-talet. Hon var glaskonstnär och flitig illustratör med vackra linjeteckningar.

Frostnupna fåror

 

Finns det något finare, något mer genuint, något mer basic än att bo vid plöjd mark. Mark som producerar den mat vi äter... Denna första advent ligger fårorna kalla och frostnupna men så blir det inte framöver.

Det BLÅ skåpet

 

Det här blå skåpet förknippar jag med farmor Olivias och farfar Gottfrids hus i Rundvik. Drickamålning i en starkt blå kulör, kan det vara koboltblått? Stort är skåpet med över- och underdel och stod i det tillbyggda sovrummet mitt emot kakelugnen. Det har långt efter detta stått undanställt länge och den ljusa patenteringen (färggrunden) har kommit fram på än flera ställen. För mej är detta DET BLÅ SKÅPET. Ett sådant där skåp som är svårt att bli av med eftersom väldigt få vill ha/behöver/kan få plats med en så stor möbel.

Skåpet stod fram till 1927 i storstugan,dvs köket, i farmors morföräldrar Jacob Perssons (1837-1927) och Brita-Kajsa Jonsdotters (1835- 1896) torp i Tennstrand, Tenstana. Jacob flyttade 1913 in till dotterdottern Olivias hushåll men först när arrendekontaktet för torpet gick ut flyttades skåpet till Rundvik. Pappa, som föddes 1917, mindes var någonstans skåpet stod i torpköket - direkt till höger innanför dörren från farstun. jag är förundrad över att jag var så förutseende att han fick frågor om sådana här uppgifter. Det är jag nöjd och glad över så här sett i backspegeln! Jovisst, det var ett sätt att söka sina rötter, att få veta mer om den plats på jorden där anfäderna bott och verkat samt förstå deras levnadsförhållanden. Strukturomvandling och urbanisering, där min flytt var en del av landsbygdsförvandlingen, har fått till följd att jag velat hålla kvar minnen och kunskap om släktgrenarna.

Ett BLÅTT skåp har varit en del i den processen.

När elektriciteten kom till byn

För 97 år sedan undertecknades ett kontrakt.

 

KONTRAKT

Mellan LÖGDEÅ ELEKTRISKA AKTIEBOLAG, härnedan kallad leverantör, och
herr .................................................................................. som abonnent av elektrisk ström är följande avtal upprättat att gälla i ..5... år, räknat från den....juli....... 1924...
        Leverantören förbinder sig, med stöd av omstående bestämmelser, att tillhandahålla elektrisk energi av...   volts spänning för belysning under den mörka årstiden, dock under följande villkor:
        att vid dagsljus och nattetid mellan klockan 1 e.m. och 5 f.m. avbryta ström-
tillförseln;
        att för verkställande av reparationer, undersökningar, ändringar och utvidgningar av ledningar, maskiner, apparater och dylikt tillfälligtvis avbryta strömtillförseln, dock utan att därvid vidkännas någon ersättning;
        att vid inträffande av force majeure, såsom strejk, lockout, krig, eldsvåda, olyckshändelse, vattenbrist, isskruvning eller till följd av andra händelser till vilka leverantören icke varit vållande och varigenom leverantören blivit urståndsatt tillhandahålla abonnenten den elektriska energin, upphör leverantörens åtagande den tid avbrottet varar. leverantören förbinder sig dock att efter inträffat avbrott, i den mån det är möjligt avhjälpa detsamma.
        Abonnenten förbinder sig:             16 ljus
        att för ström till ....4 stycken glödlampor enligt särskild förteckning samt för ......................................................... betala en årlig avgift av kronor........40:-.................... som erlägges halvårsvis med kronor ...20-... den ..1/6.... 19... samt kronor....20:- ........... den ..1/12 .... 19..årligen.
        att ej utan leverantörens skriftliga medgivande göra förändring i installationen samt att ej insätta flera eller större lampor eller andra apparater än de som finnas upptagna å för teckningen, med risk att underkasta sig de straffbestämmelser, som leverantören kan pålägga;
        att respektera omstående allmänna bestämmelser;
        att i händelse avgift ej erlägges å den i kontraktet stipulerade tiden, betalas 3 % av räkningens belopp i indrivningskostnader, dock minst 50 öre.
        Med detta kontrakt, varav två likalydande exemplar upprättats och växlats, förklara vi oss nöjda.
        Lögdeå den ..18 Nov..... 1924...

Stämpel och underskrifter

 *

Det man kan utläsa av det här kontraktet är att endast glödlampor installerades på gården, inga uttag för elektriska apparater. De var ju ytterst ovanliga 1924 i det sociala skikt som bodde här i byn. I högreståndsbostäder fanns dock redan t ex elektriska dammsugare och kylskåp.

Det var givet och förtryckt att det var en "herr" som blev abonnent.

Eftersom samtliga installationer var fasta och gällde belysning i tak fästes kablarna vid taklisten och löpte ut till lampan i taket och ner till rummets enda strömbrytare intill ingångsdörren. I köket hängde en rund, vit glasglob. Nere vid golvsockeln fanns inga installationer. Om ingen taklampa placerades mitt i rummet monterades den vid ett fönster för att förstärka dagsljuset när skymningen föll.

Belysning var viktigast inte minst i ladugården. Här i ladugårdsporten finns fortfarande tvinnade ledningar kvar som minner om denna första installation.

När något enstaka eluttag så småningom började krävas för elektriska apparater och bordslampor, placerades de ofta vid fönstret i höjd med fönsterbrädan eller strax ovanför och kablarna drogs fortfarande från taket ner till uttagen. Så placerades vägguttagen fortfarande 1950 då övervåningen på morfars hus inreddes till bostad.

Lögdeå elektriska kom igång med elleveranser 1919. Ju längre bort från kraftstationen man bodde desto svagare ljus fick man och spänningen var ojämn och blinkade. År 1929 brann kraftstationen ner. Den återuppbyggdes och 1931 kunde el levereras igen. 1957 övertogs kraftstationen av Vännäs Kraft och lades därefter ner 1959.

Västerbottensmuseums arkiv har material om elproducenter i länet. Där kan man hitta mer om denna  och andra kraftstationer och elektriska företag.

Här har jag skrivit tidigare om elektrifiering av morfars hus. Jag kan tänka mig vilken annorlunda känsla det var att fira jul 1924, samma år som elektriskt lyse drogs in. Fortfarande användes levande julgransljus i granen. Värmen kom genom vedeldade brasor, maten lagades på samma vedspis som gav värme i köket. Och lamporna tindrade och blinkade som barnaögonen.

Höbärgning i byn på 1900-talet

Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som  plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.

Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.

Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.

        Stånghässja tidigt 1950-tal                                      Linhässja 1970 utan linor pga höladning.

Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.

På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.

På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".

Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...

När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)

 

Detta var att torka "på bredden".  Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.

 

Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.

Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)

*** 

 Museala hässjor

Jag tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE för att få mat till hushållet.

 

***

Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa

Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Hommage

 

På senhösten brukar jag förbereda något lite inför jul/nyårsvistelsen. Enris i en tillbringare och den fyraarmade ljusstaken med nya kronljus placerade på på spiselkransen, björkved i vedkorgen av masonite och en ny brasa förberedd att tändas i öppna spisen. Brasorna under regniga höstkvällar har brunnit ut och härden askad.

Så här såg det ut då.

Efter att ha granskat ett svart-vitt foto från andra halvan av 60-talet såg jag att sadeljordsfåtöljen var klädd med randig markisväv. Se där. Från svärföräldrarna kommer tyget som nu täcker min stol.

100-års jubileum

 Idag är det 100 år sedan min mamma föddes - 1921. Samma år fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

Här är fyra generationer kvinnor samlade för fotografering. Mormorsmor Brita, mamma Alma, mormor Amanda med lilla Karin.

Här sitter kvinnokvartetten ute i det fria. Ponera att fotona är tagna 1922 - då är Brita 77 år, Amanda 56, Alma 32 år.

De senaste generationerna har blivit långa eftersom Alma fick sitt första barn vid 31 års ålder, Karin var 34 då hon i sin tur fick sin förstfödda.

Slutligen ett foto på Alma (med det vackra andranamnet Eufrosyna) och dottern Karin. jag tycker mycket om de här porträtten.

* * *

100 år är lång tid med en människas mått mätt. Men betänk att det inte var längre sedan som kvinnor fick rösträtt och för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men efter det tog det 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd och 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn. 

På några håll i landet har jag i år sett utställningar för att minnas det hårda arbete som låg bakom kvinnors rätt att rösta. Lokala kvinnor och föreningar har presenterats i planschutställningar. Det får mig att fundera på om det fanns några kvinnor som arbetade för, och ivrade för, kvinnlig rösträtt i min hemkommun, den socken där mina förmödrar på fotografierna levde. Att dom, sprungna ur bondesläkter skull agera för detta är inte troligt, konservativa som bönder har varit genom tiderna. Därmed inte sagt att de inte var viljestarka inom familjen och släkten. Men att gå samman och agera utåt tillsammans har inte varit bondkvinnors styrka. Hur var det med lokalbefolkningen i övrigt här i socknen, agerade någon/några självständigt eller lät kvinnorna som levde här andra kvinnor (främst i städerna) gå i bräschen för krav på allas rösträtt och självständighet? Kände kvinnorna här i bygden till Emmeline Pankhurst (1858-1928)? Kände de till Signe Bergman (1869-1960)? Det vore något att forska i. I min släkt har jag inte hört någon i de äldre generationerna prata om lika rösträtt och jämställdhet mellan könen, ja inte heller bland kvinnor i min egen generation.

Staketstolpe

Kan man annat än älska denna lavbeklädda staketstolpe av grov betong? Nä, tänkte väl det. Här satt tidigare ett staket (fler stolpar finns) som gränsade mot den gamla Kustlandsvägen. Två grindstolpar av betong finns också. På tomten finns ett ödehus.

Stolpen är troligen gjuten på cementgjuteriet som fanns i grannbyn. Den imiterar formspråket från en trästolpe med fasade kanter och en spetsad topp. Ni ser märlan för grinden som är fastgjuten i höjd med fasningens slut. Om jag skulle bygga ett staket runt delar av tomten då skulle jag mycket väl kunna tänka mig den här typen av stolpar men vad jag vet finns de inte att köpa numera.

Allt sådant här är snabbt försvinnande och sådana här lokaltillverkade byggnadsdetaljer, föremål är snart nog helt borta och historien med dem

Jag har skrivit om dessa fina stolpar tidigare här: Kulturhistorisk betong
Så här skrev jag i slutet av den bloggposten då:

Allt det där är kulturhistoriskt intressanta delar som så lätt slängs på tippen, väldigt mycket trots en
positiv kulturhistorisk värdering.

Det sägs att byggnadsvård håller på att bli en klassmarkör. Att det endast är människor med insikt (ska antagligen tolkas som intresse, bildning eller utbildning) som värnar sina äldre hus och sin kulturhistoria. Jag skulle vilja att det påståendet vore osant. Ändå är det är en hel del som pekar ditåt. Mot min egen bakgrund med en uppväxt i ett enkelt småbruk i norra "Norrland", skulle jag gärna se att de människor som bor och verkar här skulle se värdet av bevarandet av fysiskt påtagliga byggnader, interiörer och konstruktioner men också av vår gemensamma historia som finns ingjuten i byggnader, landskap, skog och lämningar. Är man stolt över det man har, om än sprunget ur enkla förhållanden, och glad i sin bygd ger det ringar på vattnet långt utanför bygden för framtiden.

Det kan faktiskt handla om sådant som betraktas som mycket obetydliga detaljer. Hur dumt det än låter i mångas öron.

Lokala material - laminat och masonite

Jo, jag tar om den här bilden. Det finns mycket mer att berätta om den. Mina gamla barnsandaler står alltså på fönsterbänken i sommarstugan som har en yta av laminat.

Jag förmodar att laminatmönstret ska föreställa Kolmårdsmarmor, och är en lokalproducerad produkt från KLB eller KaLaBerg som grundades av herrar Karlstedt, Larsson och Berglund. De startade laminat-tillverkning dära Vall´n 1953.

Laminat har för mej blivit likvärdigt med ett oäkta material, något som oftast ger sig ut att vara något annat än vad det egentligen är. Därför har jag inte haft samma känsla som mina t.ex.föräldrar för detta, jag har svårt för dagens click-golv med träimitation. Men de postitva barndomskänslorna finns kvar till laminatet här i stugan. Fönsterbänkarna ska absolut vara kvar. I söderfönstret, där solen gassat som mest, har laminatet på några ställen spruckit upp och lossat från träunderlaget. Jag petar försiktigt in trälim med en tändsticka under den uppstående flagan, trycker försiktigt ner den, tar bort eventuellt lim som pressas ut och lägger på vitt papper och sedan böcker som press ovanpå i något dygn. Sen hoppas jag det ska hålla i många år till. Kolmårdsmönstret från KaLaBerg går inte längre att få tag i längre. Det är kulturhistoria nu.

 

Däremot har Perstorps laminatmönster Virrvarr av Sigvard Bernadotte från 1958 fått en riktig renässans. Det är väl jättekul! Vill man ha arbetsbänkar i köket med Virrvarr går det bra. Högsta mode men trots det en billig skiva till arbetsbänk. Perfekt! Det här är ett mönster som inte imiterar något annat material.

Här nedanför finns andra trevliga saker att vara rädd om. Dels laminatet på arbetsbänken i ett mönster närbesläktat med Virrvarr men jag tror nog att det är en KLB-produkt. Liknar linneväv.

På arbetsbänken finns en bricka. Gissa vilket material den är gjord av, förutom trä i kanter och handtag? Joo, just det - de oranga rutorna är präglad masonite som behandlats med vattenavvisande, högblank färg. Masonitekaklet är tillverkat 5 km från sommarstugan. En lokal produkt som har några år på nacken. Me like.