Det blev inte många odlade blommor som åkte med i bilen den här gången - bara ringblommor. Färggranna är de men inte speciellt hållbara. Men gott nog, en liten tid av färgsprak är det.
Villa del Casale, en halv mil utanför Piazza Armerina på Sicilien, har en mycket stor mängd romerska mosaiker, den största i världen faktiskt. Villan, en antik romersk lantegendom, är världsarv sedan 1997. Det blev många fotografier tagna då jag var där med ett arkeologigäng.
Trots mängden av föreställande bildmosaiker och mina fotografier var det alla de olika och vackra meanderbårderna jag fastnade mest för. Här ovan syns två av dem.
Bikinibrudarna är väl en av de mest kända mosaikerna härifrån bland allmänheten. En annan stor och välgjord mosaik består av jaktscener. På nätet fann jag detta foto från 1955 där en modell poserar i bikini på mosaiken med de antika badbrudarna.
Den här mannen med sin käpp, som sitter på trappan till Storbådans fyr, har jag aldrig träffat. Det är farfar Gottfrid. Han föddes 1881 och dog några år innan jag föddes. Käppen gav stöd efter den skada han ådrog sig på sågverket. Hur farfar kom ut till fyren i Kvarken vet jag inte, men hatt hade han och den blåste inte av. Kanske hade båten ruff...
I pappas familj fanns båtlivet som en självklar ingrediens. Man bodde vid havet, man byggde båtar, seglade, rodde, hade sommarstuga vid havet. Detta övergav pappa till stor del när han och mamma övertog hennes föräldrars jordbruk. Det fanns inte tid för båtliv då.
Ferrotypi användes främst till enkla porträtt. Det blev småfolkets val. Ferrotypin baserades på en billig plåtbit så fotografen kostade inte på en exklusiv montering. Plåtbiten försågs med en enkel inramning i kartong eller papper och fästes med en täckande klisterremsa på baksidan. Intrycket förhöjdes med kolorerad kartong i milda färger.
Ferrotyperna var ofta små - från ett par centimeter till mått nära visitkorten. Fotot med gossarna är 6,3 x 10,2 cm (2,5 x 4 tum) med kartong.
Här i landet verkar det inte som fotografen satte ut sitt namn på ferrotyperna och fotograferna är idag mestadels anonyma. Det kan bero på att tekniken användes av kringvandrande fotografer utan fast adress.
Detta och mycket annat om äldre familjefoton finns att läsa i Stora boken om familjebilder av Björn Axel Johansson.
Gulmåran, eller Jungfru Marie sänghalm, ger en så fin väldoft i ett rum om den plockas in i en bukett. En riktig högsommardoft! Som Karlfeldt fångade i en dikt vars ena vers lyder så här:
Lovsång och vällukt välla,
kornknarr, sänghalm.
Dimman från ängens källa
smyger sig till hans bröst.
Nejden befriat andas,
kornknarr, sänghalm,
sommar och svalka blandas,
avlande sonen höst.Erik Axel Karlfeldt
Förklaringar:
Kornknarr brun och grå rallfågel med knarrande läte (den rara fågeln har jag hört och sett här men endast en sommar) sänghalm gulmåra, Jungfru Marie sänghalm
Lovsång kornknarrens sång; vällukt gulmårans doft; hans bröst skymningsgudens bröst
Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.
* *
Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna när det gäller byte av kommunchefer i Nordmaling. Vare sid det är den röda eller den blå falangen som styr kommunen. Under nuvarande KSO har tre ordinarie kommunchefer slutat och ett antal tillförordnade. Under (S) styrning var det minst lika turbulent.
I det här senaste fallet kan jag tänka att t ex händelser med Olofsfors bruk blev ett problem för kommunledningen. Politikerna beslutar, tjänstemän genomför beslut. Inte tvärtom.
En tillförordnad kommunchef tillsattes i fredags 8/7 2022. Han är den fjärde tillförordnade efter att de ordinarie kommuncheferna Dan Vähä som avgick 2013 och Helen Sundström Hetta 2017 om jag räknat rätt.
Nordmaling har ett speciellt klimat (slogan från 1970-talet).
Läser en debattartikel i branschtidskriften Arkitekten 3 - 2022. Både som arkitekt och skogsägare delar jag tankarna med artikelförfattarna och därför tar med den på bloggen.
*
Hur kan det vara hållbart att bygga av trä om inte skogsbruket är ekologiskt hållbart? Vi tenderar att mest prata klimat kring skogen. Biologisk mångfald hamnar i skymundan. Men vi måste faktiskt hålla två tankar, eller kriser, i huvudet samtidigt här, skriver företrädare för ACAN Sverige (Architects Climate Action Network)
I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.
Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.
Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.
Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.
Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.
Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.
Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.
Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?
Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.
Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.
Artikeln kan även läsas här: https://arkitekten.se/debatt/debatt-biologisk-mangfald-gloms-bort-nar-vi-pratar-om-trabyggande-och-klimat/
"Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut."
Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.
Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.
"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."
SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.
Här har vi en byggnad i byn med klassiska arkitekturelement:
Den här vackra gaveln har förenklade doriska kapitäl, kannelyrer på pelarna (knutlådorna). Kalla det gärna kolossalordning, Fasaden är vackert tvåfärgad med röd slamfärg och vit linoljefärg. Lägg märke
till takfotens undersida - kan det bli vackrare???
Det här är ett av husen i byn som står obebott. Ett nytt bostadshus byggdes på tomten på 50-talet och då flyttade man ut ur detta timmerhus.
Nedan utdrag ur beskrivning ur Svenska gods och gårdar (vill jag minnas att det kommer från). Se hur "kapitälen" flyter ut och binder ihop takfoten. Tufft. inga hängrännor och stuprör stör arkitekturen. Avvattning med rännor och rör var inte vanligt föritin. Möjligen en kort ränna över ingångsdörren om denna fanns på en av husets långsidor. Och visst har delar bytts ut vid moderniseringar men det jag beskriver ovan finns kvar.
Byggnaden hitflyttad fr. Lögdeå omkr. 1890, ombyggd 1936, moderniserad 1950. Timmer samt spåntak. 2 våningar med 1 lägenhet om 2 rum och 2 kök. Sovalkov, 2 hallar, förstuga, källarvåning. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w.c.,
Fastigheten har varit i släktens ägo sedan omkring 1890 och övertogs av nuvarande ägaren efter modern genom köp 1943.
Nu står detta "norrländska tempel" öde.
Finlands vita ros, som ursprungligen är ett skott från granntanten Hildur hemma i byn, har blivit en vacker rosenbuske i Mellansverige. Jag är glad över den.
Några kvistar av denna vita ros blev min mammas brudbukett. Samtidigt fick hon ett skott av Hildur och planterade detta vid sommarstugan där rosen lever vidare, numera utan öm omvårdnad.
Uppe i norr blommar den i juli, i Mellansverige tidigare.
Här har jag skissat hur triglyfer och metoper förändrats under den grekiska antiken. För många troligen ett värdelöst vetande men inte för mig. Att ha möjlighet att fördjupa sig i byggnadskonsten, få den förklarad, fördjupar även självinsikten. Jag lär faktiskt känna och förstå mig själv, vilket är ett inbyggt behov hos mig. Dessutom lär jag mig förstå delar av mänskligheten som gått före, varit föregångare.
I Apollotemplet i Delfi finns inskriptionen "Känn dig själv". Filosofen Sokrates menade att det rådet var menat till alla att de skulle analysera sina egna begränsningar och kompetenser, sin egen situation, vara vetgirig.
Känn dig själv!
En snabb skiss för minnet av Palazzo dei Conservatori.
Renässansarkitektur när den står högt. Michelangelo Buonaroti karvar och gröper ur när han skapar arkitektur. Pilastrarna av kolossalordning rår över två våningar och bär upp entablementet. Innanför kolossalpilastrarna står kolonner i en våning. Bottenvåningens kolonner står i urgröpningar i det bakomliggande vägglivet. Konservatorspalatset på Capitolium i Rom.skapades av Michelangelo och fullföljdes efter dennes död 1564 av Giacomo della Porta.
Det finns så mycket som blommar i mitt permanentboende nu. Av lökarna blomstrar skägglök, berglök, bollök, kirgislök och en låg liten vitblommande lök som kan vara papperslök. Utöver honungslöken. Senare kommer klotlöken. Av de ätliga har jag gräslök förstås, piplök, luftlök, kajplök och vitlök.
En liten jordbrukare bor i mig sen jag var barn och sådde frön som kom upp. Och såg när grönfoder, korn och havre såddes i byn och kom upp som vackra matnyttiga fält. Nu har jag sått 8 kvadratmeter lin som gror. Hoppas innerligt att jag är hemma så jag får se minifältet blomma i ljusblått när det bär av. Blomningen går så fort över.
En skiss för minnet.
Donato Bramante (1444-1514) påbörjade Cortile del Belvedere vid Vatikanpalatset i Rom år 1505. Knappt fem sekel senare satt jag där och skissade för att undersöka och förstå Bramantes rytmiska travé, ett begrepp inom renässansarkitekturen. Det här konceptet eller sammansättningen av arkitekturdetaljer fick genomslag i formgivningen av innergårdar (cortiler) och torg under kommande sekler i Europa. Utöver detta skilde Bramante bärande och buret genom materialdifferentiering, något som under renässansen blev ett nytt sätt att förhålla sig till byggmaterial. Travertin + kalkputs + tegel använde Bramante synligt på en och samma byggnad.
Det här är något som intresserar mig mycket - klassisk grekisk arkitektur in i detalj. Har du namn på saker och ting är det lättare att minnas och förstå dem. Det gäller klassiska arkitekturornament lika väl som geografiska små och nästan bortglömda platser i landskapet eller för den delen allmogeredskap för höbärgning. (Det klingar illa i öronen när en höräfsa - av trä - kallas kratta.
Attisk-jonisk ordning
En gång i tiden ingick det i allmänbildningen i vissa samhällsklasser att kunna skilja de fem kolonnordningarna åt - främst dorisk, jonisk och korintisk ordning. Det är kapitälen som gör att man lätt kan skilja dem åt. Korintisk ordning har bladverk av akantus i kapitälen och den finns inte medtagen här ovanför. Kompositaordning samt toskansk ordning säger vi är överkurs.
*
Vad kan det vara som ingår i dagens bildning? Något som vi alla, i samtliga socioekonomiska grupper, känner till tillsammans och som alla åldersgrupper kan referera till?
Vet vi alla vad demokrati innebär?
Helt bestånd med getrams.
Vy från utflyktsberget. På andra sidan ån syns ett blommar rapsfält. Nedanför berget satsar kommunen på att hålla standängarna öppna. Snart kommer grannens kreatur att beta där. Den biologiska mångfalden märks.
Buketten med styvmorsvioler jag plockat på berget arrangerades genast i vasen som är inköpt just för dem. Älskar detta! Är glad över att ha hittat nya ställen att plocka mina favoritblommor här vid nya boplatsen. Flera av "mina" blomställen är borta i hembyn. Hörde i veckan om en plats där kattfot växer vilt i kommunen här i Mellansverige. Måste dit. Att se vilda kattfötter är som "att gå i barndom" och minnas hur man gick längs gamm´vägen och plockad kattfötter längs vägrenen nedanför Hallberget.
Och det är inte nog med gökotta.
I eftermiddag blir det fanbärande, musikkår, kvartettsång och högtidstal på ett berg med park i den lilla stadens centrum. Efteråt serveras kaffe i hembygdsgården (kulturminnesmärkt) ett par kvarter därifrån. Det blir en cykeltur även dit. Traditionen är sen gammalt.
Första gången jag besökte Stourhead, Wiltshire, England, blev jag betagen. Tillsammans med en kompis hade jag besökt arkitektoniska sevärdheter i London därefter flög hon hem till Svedala men jag stannade eftersom jag ville se mer av England. Nu gick jag omkring ensam i den engelska landskapsparken och njöt för fulla muggar. I resedagboken skrev jag ner mina intryck. Två år senare skulle jag återvända till Stourhead i en grupp restaureringsarkitekter och antikvarier.
Parken i Stourhead formgavs av Henry Hoare II (1705-1785) och anlades mellan 1741 och 1780 runt en konstgjord sjö. Parken som skapades enligt den engelska stilen, bygger på att upplevas som naturlig, en landskapspark med follies, överraskningsmoment i form av kopior på antikens byggnader osv. Helt i motsats till det strikta, symmetriska franska trädgårdsidealet som varit förhärskande sedan 1600-talet. Mellan det böljande landskapet och parken löper ett haha-ditch som innebär att omgivningarna ser ut att komma rakt in i parken eller att parken fortsätter ut i det idylliska landskapet med betande får. Detta låg i tiden - tänk bara på Jean-Jacques Rousseaus valspråk "Tillbaka till naturen".
Fredrik Magnus Piper lät sig inspireras i Stourhead år 1779. Ur detta skapades t ex Hagaparken och Drottningholms engelska park i Stockholm.
Jag läste i The Stourhead Landscape av Kenneth Woodbridge om rundtemplet:
It is a version of a round temple illustrated in Robert Wood´s Ruins of Baalbec, of which Henry Hoare bought a copy in 1757. But more probably Flitcroft was inspired by Sir William Chamber´s Temple of the Sun at Kew (1761), a nearer rendering of the Balbec temple.
T v: Kände behov av att ta en bild, en "selfie", med självutlösare (minns ni den tiden?) vid rundtemplet. Arrangerade upp Nikonkameran och resultatet syns till vänster. Jag har en klänning jag sytt av ett tyg formgett av Inez Svensson, medlem av 10-gruppen. Där och då vid denna tempelkopia bestämde jag mig för att någon gång resa till Baalbek och besöka resterna av rundtemplet där. I samma klänning.
Baalbek är en stad och en arkeologisk plats i östra Libanon på 1 150 m ö.h. Baalbek ligger cirka 70 km nordost om Beirut, i Bekaadalen. Där finns fler storslagna romerska tempelrester där än detta rundtempel som upptogs på Unescos världsarvslista 1984. På den här kulturresan var Baalbek ett av tio världsarv som besöktes.
Arkitektur och textilformgivning inspirerar!
