Förra veckan körde Erik igång sin gamla trotjänande traktor. Det var dags att ordna med potatislandet, pärlanne. Möjligtvis är han den ende i byn med stort pärlann. Kanske ryms där även lite jordgubbar.
Denna maj månad har två kapverk varit igång i min del av byn. Ljudet är omisskännligt trevlig. Det paneras för den kalla årstiden när våren är som vackrast i ljusgrön skrud. Och numera har ved blivit åtråvärt så en del kanske går till avsalu.
Pappa och kapverket en gång i tiden.
"Se gärna på byggnaden som ett historiskt dokument, en informationsbank som kan svara på många olika frågor om de människor och djur som bott på gården. Frågor som kan vara svåra att få svar på om man "renoverar bort" all information. Även till synes obetydliga detaljer är produkter av någons tankemöda och många gånger hantverksskicklighet, som kan ge ledtrådar till en byggnads historiska användning."
Ur Lantbrukets byggnader som behandlar olika byggnader på gårdar i Sörmland, deras användning och husens olika delar. Även tips på underhåll och renovering.
På ett bord ligger en mindre duk i vitt med ett diskret broderat monogram i vitt, i ena hörnet. Jag tror att duken är hemvävd.
Jag har sett detta broderade monogram på åtskilliga textilier. Det känns lättsamt och i funktionalistisk stil men något "utbroderat". Nu har jag funnit märkboken varifrån det är hämtat som stil Nr 5.
Att märka textilier med broderade monogram var kvinnors sysselsättning en gång i tiden. Mamma började långt innan hon gifte sig och då med flicknamnets initialer men då ska man veta att hon gifte sig sent för den tiden, som 29-åring.
Det är oerhört värdefullt att detta finns kvar i huset där det hör hemma redan från början. Det finns minst tre olika monogramstilar som min mor har använt. Men glad är jag att märkning av textilier med broderade monogram hade försvunnit då jag själv var ung. Det vi fick prova på i syslöjden (textilslöjden) blev inget vidare för min del.
Jag tittar i sju bruna kuvert som ligger i en lådhurts, de är från 1950-talet och adresserade till mor. Där finner jag en mängd mönster till kläder, mest för barn och några för vuxna.
Kuverten är på framsidan tryckta med:
Detta är mönster nr 10, "Amerikansk blus för barn". Till detta medföljer en kopia av en maskinskriven sömnadsbeskrivning, ibland med handritade skisser. Mamma var utbildad sömmerska och sydde mina barnkläder, konfektion var inte lika vanlig som idag.
När jag hittat och tittat på de här mönstren jämförde jag med fotoalbumen och ser den amerikanska blusen som jag minns gick i grönt:
Har gjort en sammanställning av de mönster som finns och som beställdes hem mot en låg summa:
*
Letar på nätet när de olika myndigheterna existerade och hittar följande:
"Statens priskontrollnämnd var mellan 1940 och 1956 en statlig myndighet i Sverige. På grund av en risken för prisstegringar tillsattes 1939 en nämnd, de s.k. prissakkunniga, som skulle övervaka prisbildningen i Sverige."
"Hemmens forskningsinstitut bildades 1944 av husmodersföreningar och kvinnoorganisationer. Staten finansierade verksamheten och målet var att rationalisera hushållsarbetet med hjälp av forskning och konsumentupplysning."
"1957 ombildades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, nuvarande Konsumentverket."
Visst har bostadshuset här haft ett synligt spåntak en gång i tiden. Det hade oerhört många byggnader på landsbygden i skogrika trakter när spån/pärt blev vanligt på mitten av 1800-talet.
Från begynnelsen på tidigt 1910-tal till någon gång på 1930-talet var vårt hus lagt med det hyvlade spån som morfar lät spika på plats. På 30-talet lades taket om och den gången lejde han ett par av mormors systersöner för spånspikningen har det berättats för mej, han var lite höjdrädd. Först i början av 50-talet lades lertegel på taket. Det skedde i samband med fasadarbetet då masonite med läkt ersatte den dubbelfasspont som var ursprunglig.
Det som syns här mellan takfotsbrädan och takteglet är just spånen från 1930-talet som Torsten och Lennart hjälpte till att få på plats. Det är fortfarande ett gott underlagstak, alltså den yta som för ner eventuellt insipprande regn- och smältvatten till takfoten. Det här är ingen ovanlig lösning. Papp, duk eller träfiberboard är andra material som idag brukar användas som underlagstak men det är ett onödigt arbete att riva ett tätt spåntak.
Huset har aldrig haft hängrännor och stuprör. Det var heller inte vanligt på landets boningar vid tiden för uppförandet eller tidigare. Möjligtvis hade man hängränna ovanför ingångsdörren.
Den grönskande våren märks inte av så mycket här vid havsbandet. Men den är på ingång.
Den här kött-termometern från 50-talet är fortfarande i bruk. Och den fungerar bra. Till den behövs ingen elektricitet medelst batteri, inget batteri som kräver jordartsmetaller eller energi vid användning. I den finns ingen plast. Den tär inte alltför mycket på jordens resurser under sin livscykel. Bra va?
Här finns ett gammalt boträd för havsörn som skyddades redan 1947. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar. I dagsläget finns här dock inget bo, men trädet i sig är spektakulärt med sin platta krona.Vid Drivören i Nordmalings kommun ligger två gamla boträd för havsörn. För att hålla uppe ett örnbo krävs en platt stark krona som bildas på tallar äldre än 150 år. Något som idag är ovanligt i våra skogar och därför är extra viktiga att bevara.
Du vet också
att närmast människan står trädet
och alla vet vi
att i dess årsringar ligger folkvisor lagrade.
Samtal med träd hör därför till det möjliga.
Lennart Sjögren.
Idag, den 11 maj, kom de...
Jag kom plötsligt att tänka på
tant Edla
som dog för sjuttio år sedan.
Hennes hus är för länge
sedan borta,
graven också
och hur länge man kommer
att minnas henne
beror på mig.
.
Nils Åker
DN 1/6 2017
Så roligt det var att komma hem till byn och se en majbrasa brinna i mörkret och även höra storspovens drill i den sena blå skymningen.
Ingen allmän majbrasa har brunnit i byn sedan 1990-talets mitt då fyra byar gick ihop i en intresseförening och det beslutades att en av grannbyarna skulle stå för brasa och sång i intilliggande kapell varje Valborgsmässoafton. Jag minns att jag talade med Lilli som tidigare varit ordföranden för dåvarande hembygdsföreningen. Hon tyckte det var tråkigt för sammanhållningens och den borttynande traditionens skull men höll det mest för sig själv.
Det årets majbrasa var redan hopsamlad, den fick ligga och ruttna bort allt medan slyet med åren växte sig allt större och tätare på Irenes L:s mark intill bäcken som rinner genom byn.
Det var i samma veva som Sverige gick med i EU, allt skulle bli större,
slås ihop, öka i omfång. Minns ni hur företag outsourcades, lanthandlar
slogs igen till förmån för städernas externa köpcentrum, byskolor lades
ner och barnen bussades till nybyggda skolor i centralorten. Stort ska det vara.
Nu dök majbrasan upp här igen men något flyttad och därför mer synlig. Jag tolkar det som att anledningen är att den tidigare brasplatsen i grannbyn försvunnit pga Trafikverkets arbete med att förstärka den meandrande älvens brink mot rasrisk. Klimatförändringar kan innebära periodvis större vattenflöden vilket kan få förödande resultat för den allmänna vägen.
Alla de där tankarna for genom huvudet sent på Valborgsmässoaftonen.
Hårt smutsade blåkläder ligger i blöt i ett laggkärl före tvätt.
På klappbryggan ligger tvätterskan på knä, sköljer i sjön, tar upp klädesstycket och klappar ur vatten med ett klappträ för att slippa vrida ur det.
Vittvätt på tork. Just nu signalerar tvätten att tvätterimuseet Hagalund är öppet. Museet ligger i Masmo, nedanför Myrstuguberget i Vårby i de södra förorterna till Stockholm vid Albysjön. Här drev en familj tvättinrättning och tvättade innerstadsbornas byk. Och många fler tvättinrättningar fanns i grannskapet.
Läs mer på hemsidan för Vårby-Fittja Hembygdsförening
Strykjärn står i rader men bara översta raden kom med på foto eftersom jag tycker installationen med trådarbeten var viktigare att visa, en vacker konstinstallation. Trådarbetena är till för att ställa ifrån sig de heta strykjärnen på.
Surf, Sulfo, Lux, Tend är syntetiska tvättmedel jag minns.
I tvätterimuseet finns en betydande samling av klädnypor i plast från olika delar av världen. Ja, även de äldre typerna av träklykor finns naturligtvis (men inte på min bild).
Själv samlar jag också något lite på klädnypor.
Ett enkelt hjälpmedel vid kokning av tvätt, här kallat grytroder.
*
I hembyn finns 2-3 tvättstugor kvar. En av dem sköts om. När Lillie Söderström var dåvarande hembygdsföreningens ordförande samlades några kvinnor inklusive jag i hennes fina lilla tvättstuga intill Degermyrbäcken, för att tvätta som förr i tiden. Tvätten lades överst i pannmuren med björkaska i botten med ett tygstycke över. Därefter östes tvätten flera gånger med det kokheta sodavattnet, textilierna låg stilla utan att röras om. Senare, då bomull blev vanligt i textilier, rördes tvätten om i det kokheta vattnet. Linnefibrer bryts om de rörs under tvätt. Det hela var mycket intressant.
När Vera Jonzon tog över ordförandeskapet i hembygdsföreningen anslöts föreningen till Bygdegårdarnas Riksförbund vilket innebar att all kulturhistoriskt innehåll upphörde. Hembygdshistoria blev oviktig i bygdegårdsföreningen. Detta saknar jag intensivt. Tror inte att någon föreningsmedlem förstod vad en anslutning till Bygdegårdarnas Riksförbund innebar förutom Vera. Hon är pensionerad lågstadielärare, det som förr kallat småskollärare, är inte född i byn och kulturhistoriskt ointresserad trots sin utbildning. Det har jag insett efter att ha gjort arkivsökningar tillsammans med henne.
Förr i tiden var det lärarskrået som var kulturelit och förde kultur- och lokalhistoria vidare i små byar. Men det var länge sedan.
Andra platsers kulturhistoria förs vidare i föreningsform. Jag gläder mig och söker mig dit - till exempel till tvätterimuseet.
Edit:
”Ibland fylls jag av en hejdlös lycka vid tanken på att det alltid kommer att finnas barn. Ung och dum får man vara, det har jag också varit. Åldrad och dum är lite tråkigare. Man bör undvika dumhet, således försöka erövra litet människokunskap och vett under resans gång. Nyfikenhet är bra, men det bör vara en inkluderande nyfikenhet, som ger plats för reflektion och självrannsakan.”
Det har ibland hänt sedan jag flyttade ut från storstan att jag upplevt att jag betraktas som ett ufo, som en fornlämning, som något i otakt med tiden utifrån andras sätt att betrakta mej Det handlar om både släktingars och bekantas värderingar. Någon som inte hänger med i boendets modetrender. Som vägrar elektrisk espressomaskin ;-)
Det handlar om grupptillhörighet. I en storstad är det helt enkelt lättare att hitta likasinnade än på landsbygden där färre människor bor och likriktningen i tyckande är större och mer stressande.
Men framhärdar man med att inte anpassa sig till rådande förhållanden, det som det stora flertalet anser vara trendigt, har samhällsnormen förändrats och man inser att man lever helt up-to-date. Då är jag inte fornlämning längre om jag eldar med ved i vedspis, kakelugn och kamin, har kvar de gamla enkelfönstren med innanfönster, köper föremål och byggnadsdelar secondhand, har elspis med järnhällar, använder beprövade byggnadsmaterial och färgtyper, torkar tvätten utan elektricitet, föredrar ett gammalt timmerhus framför ett nytt kataloghus, valt bort diskmaskin och många andra elektriska apparater, undviker kanske att flyga i möjligaste mån, komposterar och odlar utan konstgödsel, använder lukt och smak för att kontrollera färskvarors användbarhet...
Gruppen som börjat leva enligt de här premisserna har blivit större, särskilt bland yngre. Att veta att man gör riktiga och viktiga livsval känns stimulerande. Det handlar om kulturell grupptillhörighet. Om av kunna leva avslappnat.
För en samfällighetsförenings styrelse gäller:
Styrelsen ska se till att det hela tiden finns en aktuell förteckning över de fastigheter som är delägare i samfälligheten. Denna förteckning är basen för förslaget om uttaxering som ska lämnas på varje föreningsstämma. Medlemsförteckningen ska innehålla uppgifter om:
· Fastighetsbeteckning
· Fastighetens ägare med namn, adress, telefonnummer. Har fastigheten flera ägare, ska samtliga vara med i förteckningen. Och numera kanske e-postadress om styrelsen fått tillstånd av personer med e-post att använda denna vid kontakt.
· Andelstal i samfälligheten
Detta självklara står att läsa i Samfälligheter av Björn Lundén. Det är hela styrelsens skyldighet att se till att det finns en aktuell medlemsförteckning, alltså styrelsens gemensamma uppgift. 👍
Det har hänt en del när det gäller ägande - köp och sammanslagningar av hemman i byn sedan jag blev hemmansägare år 1999.
Därför begärde jag av styrelsen att en ny uppdaterad medlemsförteckning skulle delas ut till medlemmarna. Det som sedan delas ut på förra stämman var flera lappar med namn på samtliga medlemmar. That´s all! När jag senare påpekar att fastighetsbeteckning och andelstal borde väl ändå finnas med i förteckningen får jag till svar av ordföranden att "Ulla sa att man inte får föra register över medlemmarna."
Vad menar du? säger jag och förstår genast att GDPR spökar. Eftersom det inte går att tala någon i styrelsen till rätta genom att förklara vad som gäller för i en samfällighetsförening, ställer jag en fråga via mejl till företaget som givit ut den bok som refereras till ovan.
Hej!
Jag har en fråga efter att ha köpt och läst Samfälligheter. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik.
Styrelsen i dels en bysamfällighet, dels en vägsamfällighet där jag är medlem vill inte lämna ut en medlemsförteckning med de uppgifter den ska innehålla. Vad den ska innehålla är väl beskrivet i boken Samfälligheter från Björn Lundén AB - fastighetsbeteckning, fastighetsägarens/-nas namn o adress mm samt andelstal i samfälligheten.
Fastigheter i samfälligheterna har bytt ägare och fastigheter slagits samman genom lantmäteriförrättningar sedan föreningarna bildades genom lantmäteriförrättning 2007 resp 1984.
Styrelsen hänvisar till GDPR - att förteckningar över personer inte får sammanställas.
Samfälligheterna har inga hemsidor där uppgifter kan läggas ut. Uppgifterna kan möjligtvis finnas lagrade i en dator men inte på Internet eller i "molnet". Om medlemsförteckning överlämnas på en stämma behöver de heller inte sändas per mejl.
Vad gäller för samfälligheters medlemsförteckningar i förhållande till GDPR och till utlämnande av medlemsförteckning till medlemmarna? Är medlemsförteckning endast en angelägenhet för styrelsen?
Tacksam för svar då GDPR inte nämns i utgåvan från 2017 som jag har.
Vänliga hälsningar
S xxx
Svaret blir som följer:
Detta vidarebefordras till ordföranden som jag verkligen hoppas tar till sig de fakta som presenteras av någon annan än jag som hon inte lyssnar till.
Då styrelsen lyssnar mer på varandras okunskap än tar
reda på vad som verkligen gäller genom att läsa sig till det eller fråga
kompetenta personer utanför bykretsen blir det här i byn så lätt galet. 👎👎
Läsförmåga, läsförståelse, förmåga att dra slutsatser, källkritskt tänkande, vetskap om var kunskap och svar på frågor ska sökas måste finnas i en samfällighets styrelse. (Särskilt om någon i styrelsen, numera ordföranden, är så att säga välutbildad.)
(Att andelstalen inte får ändras förutan ny lantmäteriförrättning är en annan grundläggande kunskap som en samfällighets styrelse normalt måste känna till.)
I en annan bok om Samfälligheter står nedanstående att läsa om medlemsförteckningar.
Sekreteraren eller kassören ska föra en förteckning över de fastigheter
som har del i samfälligheten. Förteckningen skall förutom den officiella
fastighetsbeteckningen innehålla uppgift om med vilket andelstal
fastigheten äger del. Förteckningen skall också innehålla uppgift om vilka
som äger delägarfastigheterna samt deras adresser. Uppgifterna behövs när
man skall kalla till föreningsstämma eller om det blir fråga om omröstning
på en föreningsstämma. Förteckningen kan normalt läggas upp med ledning
av förrättningshandlingarna som upprättats när samfälligheten kom till.
Dessa uppgifter måste sedan uppdateras när förhållandena ändras.Samfälligheter av Tommy Österberg
Ovanstående bok delades ut till styrelsen då sff bildades genom lantmäteriförrättning 2007.
”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”
Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.
Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.
*
Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma hade en sjalett över håret och tog på sig en rona (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.
Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.
Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!
Att de andelstal som spikades då en lantmäteriförrättning genomfördes inte ska ändras utan ny förrättning är något som varje styrelse och för den delen även varje medlem bör känna till. Viktigast är nog ändå att ledamöterna i styrelsen har den kunskapen. I Mellansverige är jag medlem i en vägsamfällighet där kunskapen hos styrelsen är hög.
I den ena av vägsamfälligheterna här i norr som vi är medlemmar i har styrelsen två gånger försökt ändra andelstalen. Min barndomsvän sitter i styrelsen och bör absolut känna till vad som gäller - ändå går det snett.
Budbärare 2010 ville man förändra andelstal (till styrelseledamots fördel)
Det kommer att bli mycket rättvisare om alla betalar samma summa, jag får till exempel lägre avgift vid utdebiteringar eftersom mitt andelstal är rätt högt, sa min barndomsvän. Hon förstod inte eftersom kunskap om vad som gäller för en sff saknas.
Trippelfel 2021 ville man ändra andelstalen för andra gången (till styrelseledamöters fördel).
Vad är jäv?
Vad är att sitta i en styrelse och gynna sig själv, se till sin egen vinning?
I den andra vägsamfälligheten, gamla Kustlandsvägen, var andelstalen ändrade något decennium innan vi blev medlemmar då den ingående fastigheten blev vår. Även nya vägavsnitt hade blivit medtagna 2004 utan att medlemmarna underrättats, än mindre säga sitt. En ny förrättning skedde 2013 då två vägsamfälligheter slogs ihop. I den styrelsen sitter nu en kommunpolitiker som ordförande, en person som bör veta hur föreningsliv går till. Men styrelsen inte bryr sig om (eller ha kunskap om) vad som gäller i form av transparens och medlemmars insyn. Vilka stadgar styrelsen lutar sig mot är osäkert.
Styrelsen ska vara vaksam och se till att föreningsstämman inte fattar beslut om att göra något som inte är tillåtet enligt lagen eller stadgarna. I så fall måste styrelsen klargöra att den inte kommer att verkställa beslutet.
Om föreningsstämman ändå vidhåller sitt beslut, kan styrelsen ställa sina platser till förfogande och stämman får försöka skaka fram en ny styrelse som kan tänka sig att genomföra beslutet.
Om styrelsen följer stämmans direktiv och verkställer ett beslut som strider mot lagen eller stadgarna, kan ledamöterna bli ansvariga. Man kan inte skylla på stämmobeslutet. Trots att styrelsen är underställd stämman, får styrelsen inte verkställa ett sådant beslut.
Lag (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter § 35.
I
lagen står inget om hur man som medlem ska bete sig om styrelsen
föreslår något som är emot lag eller stadgar. Det har hänt rätt många
gånger nu under min tid som hemmansägare att så har gjorts.
Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.
Det kan inte fungera så här illa i alla små norrländska byar. I längden är det förödande för förtroende människor emellan i så fall. Vem kan man lita på? Är det någon skillnad på om man har folkskoleutbildning eller en högskoleexamen?
Vårt äldre byggnadsbestånd står inför omställningar. Kungl. Konsthögskolan i Stockholm erbjuder vidareutbildningskurser på avancerad nivå i Restaureringskonst år 2023 :
RESTAURERINGSKONST
EKLEKTICISM VID SEKELSKIFTET 1900
Arkitekturen och den byggda
miljön utgör en del av ett fysiskt arv som tidigare generationer lämnat
efter sig. Restaureringskonst innebär att utifrån en arkitektonisk och
konstnärlig praktik synliggöra, beskriva och utveckla kulturarvet så att
detta kan bestå och stärkas över tid. I kursen fördjupar vi oss i hur
och på vilka sätt kulturhistoriska värden kan lyftas in i framtiden och
hur vårt byggnadsarv kan bidra till att möjliggöra ett långsiktigt
hållbart samhällsbygge. Genom att kritiskt granska olika bevarandefrågor
utvecklar vi tillsammans restaureringskonstens kunskapsfält och stärker
disciplinens relevans. Under läsåret studerar vi eklekticism vid förra
sekelskiftet och undersöker vilka utmaningar detta relativt stora
byggnadsbestånd står inför idag.
OMBYGGNADSKULTUR
ARKITEKTUR I OMPRÖVNINGENS TID
Årets fokus för
Ombyggnadskultur är postmodernismen. Byggnadsbeståndet från denna
tidsperiod är mycket omfattande och står idag inför stora utmaningar.
Det korta avståndet i tid gör det svårt att värdera de kvaliteter som
finns inneboende i dessa miljöer. Kursen Ombyggnadskultur sätter fokus
på postmodernismens byggnadsbestånd för att pröva och skapa förståelse
för tidsepoken och dess utvecklingspotential inför framtiden.
RESTAURERINGSKONST
FÖRDJUPNINGSKURS
Du som tidigare har läst
restaureringskonst får nu möjligheten att bidra med din kunskap och
fördjupa den i en studie av restaureringsfältets metodik. I kursen
ställer vi oss frågan och diskuterar: Får behovet av omställning till
ett mer hållbart samhällsbyggande konsekvenser för restaureringskonsten
eller kan restaureringskonstens metoder rent av vara en katalysator för
nya synsätt i samhällsdiskussionen?
Som arkitekt blir man aldrig färdig med sin kunskap. Postmodernismen var i sin höjdpunkt det decennium jag tog examen. Att förstå den riktningens både stil och teori helt och fullt under samtiden var inte helt lätt trots tidskrifter, diskussioner, studieresor och utövad arkitektpraktik på ett väletablerat arkitektkontor.
Visst vore det intressant att gå kursen i Ombyggnadskultur just därför. Med den smala tidskriften Magasin Tessin - Tidskrift för arkitektur, estetik och miljökritik, som jag prenumererade på, som bredvidläsning. Något som jag menar var av godo med postmodernismen var att antikens byggnadselement blev högaktuella igen. Ytlighet och defragmentering av tillvaron innebar dock att det var svårt att finna kärnan i postmodernismen, den saknades.
