Ett älskat ställe

Tyck synd om alla fula små
stationssamhällen
där aldrig i livet
du kan tänka dig att bo
Förakta inte!
Överallt finns rum
som någon älskar
Runda små dukar
av vit spetsbrodyr

Elsie Johansson
ur Tigerfrukost, 1989

Sommarkapellet

EFS sommarhem byggdes på 1960-talet som en gemensam samlingspunkt sommartid för föreningarna inom Evangeliska Fosterlands Stiftelsen i byarna runt om i kommunen. På 1960-talet fanns framtidstro och gemenskap i bygden och sommarhemmet är en god exponent för detta.

Tanter täcker ibland sitt huvud (bär hattar) medan männen tar av sig huvudbonaden i Guds hus. Det är sen gammalt, en fin gammal sedvana inom kristendomen.

Ovanför altarbordet hänger på väggen ett enkelt omålat träkors. Predikstolen har, som jag förstår det, stått i salen sedan den invigdes.

Belysning består av nio pendelarmaturer med stora stiliga glaskupor, två vägglampetter på fondväggen samt läsbelysning vid predikstolen.

En tramporgel används som ackompanjemang vid sånger ur Sions toner eller Psalmboken. Tramporglar har jag ett särskilt gott öga till.
Ursprungligen fanns återbrukade biobänkar med fällbar sits och emaljerad nummerbricka på varje stol. De bänkarna hade en obestämbar kulör med en yta omöjlig att nöta ut. Dessa bänkar har långt senare bytts ut till vad som ansågs som en bekvämare lösning. Några av de gamla bänkarna står turligt nog kvar längs långväggarna.

Ventilation ordnas genom att fönster öppnas för korsdrag och då fladdrar gardinerna så fint.

Byggnaden innehåller en enda stor sal. Invändigt är sommarhemmet välbevarat med:

• Fernissat grangolv som är förhöjt längst fram vid altarbordet (koret).
  
• Väggar har liggande spontad smal träpanel laserat i ljust gult men fondväggen i ljusblått. 
• Enkelt obehandlat träkors
  
• Vitlaserat tak (tredingstak)
• Pendelarmaturer med stora glaskupor
  
• Infravärme uppe vid tak i blank metall, strålningsvärme som knäpper när den är igång.
• Stringhyllor på bakre väggen för psalmböcker.
  

Hur mycket 60-tal är inte detta... Nu läggs missionshusen / bönhusen i länet ner allt eftersom utan dokumentation, utan berättelse, och detta sommarkapell lär väl gå samma öde till mötes framöver. Synd på en sådan oförstörd 60-tals pastellkaramell.

De nyare bänkarna.

Sommarhemmet har fjällpanel på fasaderna som ursprungligen var tidstypiskt brunbetsade men är numera rödmålat med något som inte är Falu rödfärg.

Efter de möten som börjar på tidig söndagseftermiddag, är det kaffeservering i den gamla röda timmerstugan som ligger en bit närmare havet. Den stugan används också för ungdomsverksamhet. Det senaste som tillkommit utanför sommarhemmet är ett litet hus med vattentoalett och förråd men det var många år sedan. 

 

Samlingssalen, detta enkla pastellkapell, är fortfarande intakt.

Böcker som format mej

Av ungdomsböckerna utgivna av B. Wahlströms förlag är de med röda ryggar flickböcker och de med gröna är ungdomsböcker (mest avsedda för pojkar). Och de med röd rygg samt mindre format är barnböcker. 1966 var det år jag köpte och fick flest böcker från Wahlströms bokförlag. I boksamlingen finns bland annat:

Kitty-böckerna som skrevs av olika personer under pseudonymen Carolyn Keene
Tvillingdetektiverna skrevs av pseudonymen Sivar Ahlrud
Fem-böckerna av Enid Blyton
Kulla Gulla-serien av Martha Sandwall-Bergström 

Av de här författarna är alla böcker äventyrsböcker med gåtor som löstes. Kitty var i övre tonåren och ensam detektiv, tvillingdetektiverna var två pojkar och Femböckerna en blandning av pojkar och flickor som råkade ut för spännande saker, inte sällan skrämde de upp sig själva.

Kulla-Gulla var flickan från påvra förhållanden som visade sig vara en herrgårdsfröken och därmed steg i samhällets rangordning men vägrade nedvärdera den klasstillhörighet hon växte upp i.

Detta är en del av de böcker som först formade mej. Andra lånade jag på skolbiblioteket i Lögd´ och folkbiblioteket dära Vall´n.

Anne på Grönkulla var en bok för sig. Den var en födelsedagspresent från min faster men jag var  alltför liten, inte mogen nog och boken var tjock, hade så många små bokstäver och inga bilder (en klassisk anledning för många att inte öppna en bok). Jag började alltså läsa men kom inte vidare. Boken fick ligga oläst några år men så blev jag sjuk och sängliggande vid ett tillfälle och när andra böcker som låg på vänt var lästa började jag av ren leda läsa Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery. Den gavs ut 1908 och översattes till svenska året därpå.

Det blev en oerhört stor, positiv läsupplevelse. Så inne i boken var jag att jag glömde/väntade länge med att hörsamma mamma då gemensamma familjemåltider vankades - bara några sidor till...  Förutom innehållet som fascinerade blev varje bladvändning minnesvärd då en himmelsk doft lämnade sidorna och nådde min näsa. Doften satt i länge men nu är den borta efter alla dessa år. Något liknande har aldrig inträffat igen.

Anne var, när berättelsen börjar 11 år och en självständig, nyfiken och påhittig flicka med temperament. Som läsare var jag i passande ålder och kunde identifiera mig med den rödhåriga flickan.

BRA BOK har jag präntat med barnsliga blockbokstäver längst ner på bokens sista sida. Så var det.

De övriga åtta volymerna i Anne på Grönkulla-serien som fanns på svenska då jag var liten finns också i hyllan, såklart.

Andra flickböcker jag läst var Pollyanna-serien av Eleanor H. Porter från 1913 som inte fastnade i minnet på samma sätt. Pollyanna kändes krystad med sin gladlynthet, nästan självutplånande genom att aldrig visa sig ledsen eller arg. Nä, Anne på Grönkulla passade mej bäst! 

Att växa upp utan tv har gjort att jag läst mycket istället. Tv skaffade familjen först 1971 och efter att jag flyttade hemifrån samma år för att börja gymnasiet blev tv:n en apparat  i mitt hem först 1996. Jag tackar min lyckliga stjärna  för det.

En annan MYCKET starkt läsupplevelse som barn har jag berättat om HÄR. Det var en storm att minnas!

Ett eget efternamn

Varför är det så svårt för vissa att lära sig inse att om ett par är gifta måste inte båda ha samma efternamn. Det finns styrelser i samfällighetsföreningarna här som envisas med att på kuvert och utskick påstå att jag har samma efternamn som min man. Jag har inte min mans efternamn vilket jag också påpekat.

Detta med olika efternamn är på inget sätt ovanligt där jag bott sedan jag flyttade hemifrån, kanske särskilt i städer och kanske i kulturkretsar. Jag skriver kanske för jag har inte läst någon avhandling i ämnet som visar på detta samband. En generationsfråga är det troligen också. Men här på den norrländska landsbygden tvingar man på mig ett efternamn jag inte har. Borde inte styrelserna genom sina medlemsförteckningar kunna få det rätt efter mina påpekanden.

För mig är det mycket viktigt att både stava namn rätt och använda rätt efternamn  på mina kontakter. Hur vore det om jag skrev en faktura med felstavade namn och helt fel efternamn? Skulle mottagaren känna sig förfördelad? I 23 år har jag varit medlem i samfälligheter här och fortfarande får jag post med fel namn, ett efternamn som inte ens liknar mitt verkliga. I styrelserna sitter både välutbildade och folkskoleutbildade personer och jag har påpekat förhållandet. Gissa om jag är förvånad att ingen förändring sker på två dryga decennier.

Så här skrev jag på bloggen för åtta år sen:

"Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt."

Jag var ensam om de här åsikterna den där kvällen. Vi var alla uppvuxna på små lantbruk och fostrade av mammor som var hemma. Flickorna bytte efternamn då de gifte sig men inte jag. Kravet på att behålla mitt efternamn ingick i tanken på självständighet. För  mej var det en rätt självklar hållning.

Apotekspåsar från förr

Minns någon Apotekets papperspåsar, de där grå med små vita medicinska symboler?

Påsarna påminner om en tid med socialrealism och strikt mönsterglädje. Kommunalgrått (?) och väldigt vackert. Påsarna jag har är från 1970-talets mitt.

Påsen är fotograferad stående på en laminatskiva från dåvarande KLB-fabriken dära Vall´n och på väggen masonite från dåvarande fabriken i Rundvik. Träfiberskivan har sidan som formpressats mot ett finmaskigt nät utåt -vira-sidan. Det hela är därpå målat med en avtorkningsbar färg.

 

Koncentrerad kulturhistoria tänker jag. Inget av detta går att köpa nytt numera.

Ökenväxten

Denna märkliga växt finns kvar sedan jag var barn och förvaras i ett skåp som en hoptorkad boll. Kom på att den kunde få röra på sig efter många år i mörker och torka. På sin naturliga växtplats blåser vindarna iväg med bollarna och när årsregnet faller stannar de till och vecklar ut bladen.

Den får lite vatten på ett fat...

och efter en kvart har den rört sig så pass som på bilden ovan.

En knapp timme senare ser den ut som på de här två bilderna.

Jerikos ros, eller som den beskrivs på Wikipedia, falsk Jerikos ros (Selaginella lepidophylla) är en mosslummer  Det gamla exemplar som jag har grönskar inte längre men vecklar ut sig då den får vatten. (Enligt SAOB är Odontospermum pygmæum Hoffm. den äkta jerikorosen,)

Vivi Täckholm säger om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra.

Detta senaste citatet är hämtat från Brittakarolinas blogg. Britta är 93 år och nyfiket undersökande med väl underbyggda fakta. En väldigt fin läsning.

På bordet

 

 

På det fanerade almbordet i finrummet ligger en tryckt mindre duk med blåbär. Duken är ett vintageköp. Namnet på formgivaren saknas men ack så trevligt litet stycke textil.

På duken står en bukett jättekåpor i en vit klyftvas från Upsala-Ekeby som formgavs av Anna-Lisa Thomson. Keramikvasen köptes in av mamma en gång i tiden. Detta är min lilla oas.

Helgsmålsringning

 

Helgsmål på radions P1. Brasan i öppenspisen sprakar. Lugnet lägrar sig. En skön tradition.

Ängspärlemorfjäril i fin kombo med renfanans knappar

  

En ängspärlemorfjäril fångades på bild bland renfaneknappar i krukan på bron.

I kyldisken

 

Detta var något nytt för mej! Färdigskivad falukorv. Dessutom i jätteförpackning - ca 2,5 kg. Aldrig sett något liknande, helt klart ett måste att fotografera. Jag har hört att i norra Sverige grillar man gärna falukorv på utegrillen och detta måste vara avsett för "ett helt kompani".

Parisare hände att jag köpte som ung i korvtjorren. Den korvskivan hade större omkrets och serverades mellan hamburgerbröd. Men varm korv (med skinn) i bröd med senap, ketchup och bostongurka small högst.

I motsatt kyldisk fanns jättestora plastförpackade korvar med lufttorkad vitlökssalami med vikt 2,477 och 2,235 kg. Nyhléns/Hugossons levererar, Konsum i Nordmaling säljer. Jag blir storögd ovan som jag är med de här produkterna. ;-)

Intill bron

Malvorna blommar och humlorna verkar trivas.

Störstmjölken

Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!

Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)

Tunna volanggardiner à la 50-talet

Tunna volanggardiner är inte min grej. Titta på gardinerna här nedanför - man skulle kunna tro att jag blivit en hemmafru på 50-talet.

Känner inte igen mej själv riktigt men det är lite kul att testa nytt. Hittade i gömmorna hemma i söder ett par sparade tunna volanggardiner med svagt blommönster som härrör från min svärmor om jag förstått det hela rätt. I sådant där konstmaterial som jag aldrig använder. Ska de lämnas bort för att återbrukas, slängas eller vad...?

Så mindes jag ett foto ur föräldrarnas fotoalbum där mamma pysslar med en krukväxt i lillrumme. Där hängde ju samma typ av gardiner (men med en gardinkappa upptill). Jag tar med svärmors återfunna hem till norr och testar hur de ser ut. Och nu är jag fast - de får hänga där i sommar.

Det jag gör är alltså att återskapa en interiör, ett utseende men framför allt en känsla av 50-tal på övervåningen. Den restaureringsideologin kan man tycka vad man vill om men för mig är det rätt. Möjligheten finns eftersom jag har två hem och kan och vill experimentera eftersom det i min värld, med mitt yrke är roligt och intressant. Det är lättare att ta ut svängarna med återskapande här där jag i mångt och mycket vet hur det sett ut.

Kossor i akvarellteknik

Titta vilket fint brevkort jag fick av en som vet att jag gillar kossor.

Vishet

 "

Insikterna är avgörande för att först och främst kunna inse att kunskap inte är en synonym för fakta. Men det räcker inte för utan bildning går det inte att förstå konsekvenserna av den oundvikliga förändringen av såväl vetandet som kulturen där resultatet av forskningen uppstår, sprids och används. Vishet, som är den högsta nivån av vetande, är i sin tur en förutsättning för att kunna ta kloka beslut.

"

Hela inlägget om Förståelsens hierarkiska struktur finns att läsa här.

En slät människotyp

Jag läste en prisad skönlitterär bok som inte kommer att fastna i minnet, nej. Men det fanns på några rader en personbeskrivning som jag kände igen och återger här:

(...) och B. i bakgrunden, jag får leta ett tag eftersom hon smält samman med den, som aldrig skulle höja sin röst i en egen åsikt, eller gå emot någon, eller våga vara en rebell bland rebeller som min pappa. De gånger hon yttrade sig höll hon oftast med föregående talare, helt beredd att ändra sig om någon annan skulle verka mer övertygande, mån om att uttrycka sig så vagt och trevande att det hon sa öppnade för vilken tolkning som helst. Till varje pris undvek hon att väcka anstöt och hamna i konflikt, och därför ogillade hon att min pappa ständigt utsatte sig för omgivningens irritation.

Under de senaste åren har jag stött på alltför många kvinnor, men även män, som passar in i den beskrivningen. Som rö för vinden. Helt ointressanta att prata med, helt utan egna åsikter. Att diskutera med en sådan människa är omöjligt. I henne finns rädsla att visa vem hon egentligen är som individ. Och rädda människor är farliga människor. Farliga och opålitliga.

Påbrå

Det är pappa som jag har att tacka för mitt intresse för min dialekt, kulturhistoria, hembygdshistoria, ja historia i allmänhet. Han som inte var född i byn utan flyttade hit i samband med gifte var mycket intresserad av sin egen men även mammas släkt och av byns historia, mer än min mamma någonsin var.

Kanske borde det inte förvåna mig för det var ett sätt för honom att lära känna sin nya hembygd. Är man bofast på en och samma ort genom hela sitt liv blir man lätt hemmablind och kanske ointresserad av vad som timat tidigare på platsen. Så uppfattar jag situationen här i byn för närvarande - det finns ingen önskan och vilja att fundera över hembygdshistorien. Under de tjugotre år jag varit hemmansägare har jag funderat en hel del över detta och tycker mig ha förstått mera om varför läget är sådant här i byn.

Idag skulle pappa ha fyllt 106 år och jag är glad och tacksam för hans inställning till kulturhistorien som smittade av sig. Smittade och smittade förresten, utan hans upprepade berättande hade inte mycket fastnat för det var först när jag blev äldre som jag tog papper och penna i bruk för att anteckna hans berättelser samt göra ljudinspelningar. Detta tack vare att jag hade förmånen att ha en förälder som orkade dela med sig av sitt historieintresse även under mina oengagerade tonår.

Ljusinfall av olika sort

 

Husets ögon 2023 vs 1972. Den som har ögon att se med, hen ser skillnaden.

 

 

Ordningen återställd.

Den ämabla gamla rosen

 

Rosen Minette blommar just nu. Det är så varmt att blomningen snart nog är över. Men jag tar in en ros för att kunna njuta lite extra. Rosen är en gammal sort som fanns på den mellansvenska gården långt innan jag flyttade till den.

Majat

 

Sommarmitt.
Sol och värme.
Grönska.