Av ungdomsböckerna utgivna av B. Wahlströms förlag är de med röda ryggar flickböcker och de med gröna är ungdomsböcker (mest avsedda för pojkar). Och de med röd rygg samt mindre format är barnböcker. 1966 var det år jag köpte och fick flest böcker från Wahlströms bokförlag. I boksamlingen finns bland annat:
Kitty-böckerna som skrevs av olika personer under pseudonymen Carolyn Keene
Tvillingdetektiverna skrevs av pseudonymen Sivar Ahlrud
Fem-böckerna av Enid Blyton
Kulla Gulla-serien av Martha Sandwall-Bergström
Av de här författarna är alla böcker äventyrsböcker med gåtor som löstes. Kitty var i övre tonåren och ensam detektiv, tvillingdetektiverna var två pojkar och Femböckerna en blandning av pojkar och flickor som råkade ut för spännande saker, inte sällan skrämde de upp sig själva.
Kulla-Gulla var flickan från påvra förhållanden som visade sig vara en herrgårdsfröken och därmed steg i samhällets rangordning men vägrade nedvärdera den klasstillhörighet hon växte upp i.
Anne på Grönkulla var en bok för sig. Den var en födelsedagspresent från min faster men jag var alltför liten, inte mogen nog och boken var tjock, hade så många små bokstäver och inga bilder (en klassisk anledning för många att inte öppna en bok). Jag började alltså läsa men kom inte vidare. Boken fick ligga oläst några år men så blev jag sjuk och sängliggande vid ett tillfälle och när andra böcker som låg på vänt var lästa började jag av ren leda läsa Anne på Grönkulla av Lucy Maud Montgomery. Den gavs ut 1908 och översattes till svenska året därpå.
Det blev en oerhört stor, positiv läsupplevelse. Så inne i boken var jag att jag glömde/väntade länge med att hörsamma mamma då gemensamma familjemåltider vankades - bara några sidor till... Förutom innehållet som fascinerade blev varje bladvändning minnesvärd då en himmelsk doft lämnade sidorna och nådde min näsa. Doften satt i länge men nu är den borta efter alla dessa år. Något liknande har aldrig inträffat igen.
Anne var, när berättelsen börjar 11 år och en självständig, nyfiken och påhittig flicka med temperament. Som läsare var jag i passande ålder och kunde identifiera mig med den rödhåriga flickan.
BRA BOK har jag präntat med barnsliga blockbokstäver längst ner på bokens sista sida. Så var det.
De övriga åtta volymerna i Anne på Grönkulla-serien som fanns på svenska då jag var liten finns också i hyllan, såklart.
Andra flickböcker jag läst var Pollyanna-serien av Eleanor H. Porter från 1913 som inte fastnade i minnet på samma sätt. Pollyanna kändes krystad med sin gladlynthet, nästan självutplånande genom att aldrig visa sig ledsen eller arg. Nä, Anne på Grönkulla passade mej bäst!
Att växa upp utan tv har gjort att jag läst mycket istället. Tv skaffade familjen först 1971 och efter att jag flyttade hemifrån samma år för att börja gymnasiet blev tv:n en apparat i mitt hem först 1996. Jag tackar min lyckliga stjärna för det.
En annan MYCKET starkt läsupplevelse som barn har jag berättat om HÄR. Det var en storm att minnas!
Oj vad jag känner igen mig i detta! Anne på Grönkulla läste jag i den utgåva som min mamma läst och jag fick den nog i rätt ålder, för oj vad jag levde mig in i hennes värld. Och alla de andra, tvillingdeckarna förstås, och Kokalollole Boblolomomkokvovisost (jag talat fortfarande rövarspråket flytande), Femböckerna och Kulla-Gulla (som jag tycker är riktigt bra socialskildring). Kul att påminnas om dem alla!
SvaraRaderaÅh, en till Anne på Grönkulla-diggare. Så bra var den att den fortfarande finns kvar i minnet för jag har inte läst den på nytt.
RaderaMästerdetektivens språk sitter också kvar - bra att kunna om man pratar hemlisar med en jämnårig som också kan rövarspråket. T ex när man ville hålla lillasyster utanför :-)
Tack för kommentaren - den gav ännu fler perspektiv på min barndom!