Vem anade att bloggen skulle hålla i sig så länge att 1,1 miljoner har klickat in sig på den? Okey, det är inget mot influencers besökssiffror men den här skrivs ju av en femtiotalist som intresserar sig för annat än att tjäna pengar på bloggandet och som skriver bland annat om händelser i en liten by norr. Lite överväldigande är det allt!
Det är verkligen inte varje år midsommarafton innebär vackert väder med sol, värme och lugn vad gäller blåst. Hela eftermiddagen och till sena kvällen gick det att njuta utomhus tillsammans med vännerna från Dalarna som kom åkande till oss.
Ha du då inge´ fattaskift!? var en fråga som jag fick ibland av mina föräldrar då jag var barn och ung.
Det var ett sätt att försöka få mig på rätt spår, få mig att tänka igenom vad jag sagt eller gjort som betraktades som felaktigt. Jag är glad över de tillrättavisningar jag fick, gissar att jag lärt mig en hel del av detta. Det där är särskilt viktigt när det gäller insikt om moral och etik tycker jag idag.
Det finns barn som aldrig blir tillrättavisade eller får veta föräldrarnas ärliga mening i saker och ting som ligger nära. De får enbart beröm, stryks medhårs, men om och när de gör ett fel får de aldrig kännedom om det. Barnet uppfattar allt det gör som rätt. Sådana skyddade barn kan bli odrägliga som vuxna. Kritik har de svårt att ta emot. Alternativt så får barn bara veta hur dåliga de är och blir osäkra, villrådiga vuxna.
Att inte få uppmuntran för allt jag gjorde minns jag då det gällde gällde teckningar och målningar när jag blev lite större.
Det hände att när jag visade ett alster för mamma kunde hon säga att det där kan du göra bättre om hon verkligen tyckte så. Men då handlade det inte om fattaskift (förstånd). Det var ett sätt att sporra mej att avbilda eller använda färgkritor, att inte få mig att fastna på en viss nivå. De teckningar jag gjorde och som hon tyckte om de sparade hon inlagda mellan böckers blad. Det händer ibland att jag hittar en teckning.
Teckningen ovan (eller ritningen som man sa) har mamma sparat, den var bra tyckte hon säkert. Och visst är den det. Jag har nu lyckats återskapa finrummet som jag såg det som 5-åring med masonite-skrivbordet vid ett fönster, öppna spisen, almfanerad buffé (med fantasifärgsättning), låg bokhylla med Grundig radioapparat mm. Kul att ha denna förebild...
Så snart de ritats
finns de inte längre där,
svalas luftbågar.
Två sådana här pudlar i gips hade mormor och morfar stående på en hylla i kammar´n. De är äldre än 1910-talet då morföräldrarna satte bo, säkerligen arvegods. Från vilken av släktena de kom vet jag inte, men minnet av dem är tydligt.
Nu har jag köpt in två likadana sötnosar, men innan de får flytta in här i huset finns Lisa Larssons lilla porslinspudel som ersättning så länge. Den har fått sin plats på pigtittaren:
I köket finns en gröt-tvara och en slev. De är slöjdade av pappa och verkar oanvända. Tidigt i livet fick jag berättat för mig vad en tvara användes till och hur man hanterade den. För mej är det allmänbildning att känna till detta. Trots det har jag aldrig använt en tvara när jag kokat gröt. Man tar tvarans skaft mellan handflatorna (de naturligt växta grenarna ska vara neråt i grötkastrullen) och rullar/roterar tvaran fram och tillbaka mellan handflatorna så mjöl, vatten och salt blandas ordentligt. Tvaran ska inte hållas i en enda hand som man gör med en handvisp.
Kanske är det nu dags att prova på att vara bondmora från långt tillbaka i tiden och fram till några decennier in på 1900-talet då tvaran gick ut tiden som köksredskap.
Sleven ser ut att vara en namnsdagsgåva på Karin-dagen 1941.
Båda de här köksredskapen kan användas vid kok av gröt, speciellt kornmjölsgröt´n.
Idag den 6 juni är bomullsflaggan på vår stång i Mellansverige i topp. I byn har vi ingen flaggstång men det flaggas lika fullt där med gemensam blågul flagga.
Efter hemmansklyvningen i byn vid förra sekelskiftet blev det
svårare att helt livnära sig på sitt småjordbruk, hemmanens skog
och jord var inte tillräckligt stora. För att överleva på landsbygden krävdes då som nu ofta fantasi och
uthållighet och flera födkrokar.
Sågverket i Rundviksverken, och senare även Masonitefabriken, fem kilometer bort gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in till kajen. Därför anordnades på 1890-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. Därför kallas berget sedan dess ”Flaggberget”. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet på före detta sjöbotten. Då flaggan hissades var det en signal om att en lastbåt hade kommit in till Rundvik. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågverket.
Några årtionden senare hade de flesta av de småjordbrukande männen en anställning utanför hemmet, kanske vid sågen/fabriken. Då var det hustrurna som hade största arbetsbördan med hem och jordbruk: korna skulle mjölkas två gånger om dagen och de skulle ha föda (kvinnan skulle stell kossen), mjölkkrukorna forslas till och från mjölkståndet där mjölkbilen hämtade och lämnade dem, hönsägg samlas in, barnens skötas och passas, kläder sys, mat skulle lagas till familjen, bär plockas, syltas och saftas, huset städas. Var hustrun sjuk eller klen gick det inte ihop - jordbruket lades ner.
Idag lever traditionen med flaggning vidare i byn men utan betydelsen från förr. Bybor turas om att hissa
och hala flaggan varje söndag under sommarhalvåret med början första söndagen i maj. Det är fint.
Efter många veckor här uppe i Ångermanland har våren och nu även försommaren kommit på riktigt.
När
vi kom i mitten av april drillade storspoven för fullt, tranor trumpetade, tofsvipor vinglade fram, sen kom starar och svartvit
flugsnappare, likaså ladusvalor och tornseglare, en buskskvätta
hälsade på och göken började gala i slutet av maj.
Snön täckte först marken, skaren gick att gå på under morgontimmarna. Sen började backskärvfrö att blomma i det bruna fjolårsgräset.
Nu blommar maskrosorna och rödbläran, skogsstjärnorna, ekorrbären, harsyran, åkerbären, kärrviolerna, häggarna, liljekonvaljerna, smörblommorna och midsommarblomstren och till sist också syrénerna.
Det sägs att man kan uppleva två vårar genom att resa från söder till norr i maj. Så har det inte varit i år, vi har missat en stor del av den sydligare våren.
Glada är vi ändå trots att vi missat backsipporna, kastanjeblommorna, magnoliorna och äppelblomningen som vi fått information om av de som vänligt nog tagit hand om vårt hem i söder under vår bortavaro.
Nu växer gräset sig långt här i norr och den biologiska mångfalden gynnas tills dess det är dags att slå gräset med skärande verktyg.
Det fanns ett ämne som hette hembygdskunskap då jag gick i lågstadiet. Vad hembygd är fick vi elever lära oss bland annat via skolradion 1964 men även på några utfärder i omgivningarna.
Det var färgstarka teckningar av hembygder i olika landskap. Tre landsbygder och en tätort.
Där fanns även svart-vita fotografier av kulturminnen. En runsten och en kungshög i Sörmland samt två allvarliga och uppklädda barn hos fotografen. Jag gissar att bilderna upplevdes tråkiga av oss barn men trots det har jag besökt Uppsa kulle ett par gånger i vuxen åder och beundrat platsen med utsikten över Runnviken och inloppet från havet som en gång kunde nås. Och runstenar har jag sett många av men de saknas i norra Sverige.
Juni månad började med ett besök i Håknäs mangelbod som hade öppet i ett par timmar. Ett väldigt trevligt initiativ av bygdegårdsföreningen. Boden ligger i en korsning med gamla Riks13 så vi bestämde att åka den vägen från Levar vilket inte var första gången. Det var dock lättare tänkt än gjort då Botniabanans korridor stängt av självklara sträckningar sen sist. Efter många grindar och väldigt vackra små skogsvägar kom vi på rätt spår.
Mangeln var en gång i tiden publik och alla i byn hade rätt att boka den. Nyckel fanns då hos den bonde som bodde närmast. Stortvätt skedde ett par gånger om året.
På gavelröstets insida fanns namnen på de bönder och hemmansägare som byggde mangelboden dokumenterade med rödkrita i sirlig text.
Den 23 April 1884
Eskil Johansson, Joh. Andersson, J E Edlund, Nils Forsberg, Joh. Lundström, Erik Jacobsson, J O Österlund, Joh. Rönberg.
*
Det finns även en mangelbod i byn Levar men om mangeln är kvar där vet jag inte. Även i min hemby fanns en gång en mangelbod. Den stod vid Kustlandsvägen där den rundar Hallberget, på höger sida då man rör sig norrut, om jag fattat mammas berättelse rätt. Boden är borta men mangeln finns kvar, den är av äldre typ än den ovan beskrivna, den är byggd helt i trä. En gång i tiden fanns troligen en mangelbod i varje bondby här.
Folkbibliotekens vara är viktig för bildning och personlig utveckling men har börjat bli något skör.
När jag besökte kommunens bibliotek för att låna ett par böcker blev jag superglad. Trots att det var åratal sedan jag lånade något på detta bibliotek och dessutom inte hade med mitt lånekort, fanns jag med i rullorna. Att låna och beställa böcker som fanns på något annat bibliotek i länet gick också väldigt bra och enkelt. Meröppet har biblioteket också, ännu en utmärkt servicefunktion som jag nyttjar rätt frekvent i Mellanserige. Olika universitetsbibliotek och Kungliga biblioteket är andra institutioner som får besök.
Väl hemkommen var det dags att plocka ner saker från väggarna för att de inte skulle åka i golvet av de hammarslag som behövs för att spika upp fina panelbrädor på utsidan. Då fann jag bibliotekskortet.
Son ko-älskare kan man inte bli annat än glad över kortet! Visst, det är avsett att få barn att läsa böcker förstår jag, ge läsglädje. Men även jag som både cow-lover och library lover blir glad av det.
Minns skolbiblioteket i den gula tegelskolan från 50-talet med stora vackra fönster, ljust och stiligt. När bokslukaråldern infann sig var de maximerade antalet på 5 låneböcker per vecka snart lästa och det var bara att vänta till kommande vecka då 5 andra kunde lånas. Tiden kunde gå långsamt.
När det var dags för högstadiet dära Vall´n blev det folkbiblioteket i kommun(al)huset som fick besök. Det låg en trappa upp i ett stort rum med lågt i tak och små fönster. Ganska mörkt var det. Där var min mammas moster Astrid Sundqvist bibliotekarie. Alltid när man kom in där kom hon fram, om inte genast så när andra låntagare omhändertagits, och rekommenderade böcker att låna. Snacka om personlig service. Astrid hann vara med när nya biblioteket byggdes i anslutning till högstadieskolan.
Idag är det fönsterrenoveringens dag. Här har in dock fem nya fönster satts in på bottenvåningen, två kom på plats förra året. Huset har genomgått en metamorfos och till hjälp har vi haft Västerbottens Bygghantverk som gjort ett proffsigt arbete.
Fönstren ritade jag för drygt två år sen, lika de som tidigare fanns här. Därefter skickades anbudsritningarna ut för upphandling till sex snickerier.
Nu sitter den öppningsbara bågen på plats. Vintertid öppnas bara de översta kvadratiska ytter- och innerbågarna för vädring.
Mer minnen kommer fram ur garderoben. Senast var det Skolradiohäften från 1963 och 1964, hålslagna och sparade i ringpärm. Av mej. Varför? För att många år senare vaggas av det förflutna, det som undanskuffats fram till nu. Hur trevligt är inte det!
Devis i Carl Gustaf Wrangels slott Skokloster som började byggas 1654. När Wrangel dog 1676 var slottet inte helt färdigbyggt. Tak fanns det dock därpå. Visdomsordet gäller även mindre byggnader.
Några äldre inlägg här på bloggen har handlat om bildjakten på Slottssenaps-tuben som den
såg ut under en stor del av mitt liv, tror det var fram till 1999. Efter det blev
formgivningen indistinkt, grötig och ful.
Så kom det en kommentar den 15 maj i år på ett inlägg från augusti 2010! Där tipsades jag om en bild från 2014 på digitalt museum. OCH där var den, den grafiskt rena och stringenta, vackra och minnesvärda senapstuben. Så igenkännande. Ett varumärke som format mig. Tack för tipset! Hur många gånger har jag inte kommit körande in i Uppsala med riktning från Kungsängen och sett fribokstäverna med Slotts på det som var senapstillverkningens fasad.
Se och läs om tuben på digitalt museum.
... gör mig glad!
Slamfärg är en härlig färg att arbeta med - då är det. Senast huset målades var det med röd alkydoljefärg. Den hade färgförändrats och fått blåstick i tonen. Det var färghandlarn dära Vall´n som rekommenderade den färgtypen och det blev föräldrarnas val. Nu väljer jag den färg jag själv vill ha, den färgtyp som huset en gång målades med och som hängde med till 1969.
Hantverkarna gör ett fint träarbete och jag målar rött med slamfärg, mannen med bruten vit linoljefärg.
Tack U för förklaring till att samfällighetens delägare inte tillfrågades om upplåtande av bygemensam mark!
Det var brådskan som inte medgav inflytande från medlemmarna eftersom projektet kom till så hastigt att det inte hanns med att förankra bland medlemmarna. Några i byn hade sökt pengar till projektet från vindkraftsföreningen och när beslut om tilldelning kom måste pengarna utnyttjas under kalenderåret. Därför blev delägarna inte vidtalade (överkörda) och projektet beskrevs aldrig på en stämma i efterhand. Däremot skulle vi delägare inse på en stämma ett par år senare vad det handlade om då en muntlig fråga ställdes till delägarna ifall projektgruppen fick fälla ett litet träd som stod i vägen - detta ansågs räcka som projektredogörelse enligt den förklaring vi delägare nu fått. Absurt.
Ja, projektet är till gagn för alla. Det må vara hur bra som helst, det är inte det jag vänder mig mot. Det är tillvägagångssättet. Att först ta upp frågan på en stämma och därefter söka vindkraftspengar hade varit rätt projektgång. Med den förklaring som lämnades till oss delägare - brådska - inser man att detta kan inträffa fler gånger. Att skyndsamt bränna ekonomiska medel ger inte tid till demokrati.
Det har hänt flera gånger att vi medlemmar blivit överkörda av styrelsen eller ordföranden trots att vi alla är "självägande bönder" och inte torpare eller statare som förväntades stå med mössan i hand och tacka och ta emot vad som än erbjöds.
* Kalavverkning av bygemensam mark
* Markberedning tvärs emot stämmobeslut om att det inte skulle utföras
* Användandet av hela kassan i en vägsamfällighet utan att den ekonomiska frågan över huvud taget fanns med i kallelse eller dagordning.
Att engagera sig i hembyn utan att bo här permanent är suspekt. Varför bry sig? Det gör långt ifrån alla utbor.
Jag fick 2003 i förtroende veta av den dåvarande ordföranden när jag besökte honom i hans hem att ingen säger något på stämmorna, men hemma vid köksborden pratar man på. Detta utnyttjas naturligtvis till att driva igenom lite vad som helst, ingen protesterar. Av rädsla, av okunskap om vad som gäller eller att man helt enkelt inte bryr sig. Jag upplevde ett existerande människoförakt.
Den föreningskultur som finns i byn har under min tid som delägare funnits oberoende av vem som sitter som ordförande. Visst har förbättringar kommit till (alla delägare blir kallade till stämmorna, i två av samfälligheterna har alla ett exemplar av stadgarna t ex) men det är inte helt och hållet styrelsernas förtjänst.
*
Samtidigt som dessa tankar kommer till uttryck vill ge en eloge till sekreteraren i skogsbilsvägens sff som i samband med en enkel ändring i stadgarna visste att beslut i en så´n fråga skull tas vid två stämmor och att ändring ska sändas till och stadfästas av Lantmäteriet. Allt har genomförts som sig bör. Tack för den kunskapen om tillvägagångssätt. Det behövs inte mer än så för att göra mej glad!!!
I samfällighetsföreningar gäller bland annat att:
* Samtliga medlemmar ska kallas till stämma.
Det dröjde 7 år innan jag blev kallad trots att jag skrev och bad om att bli kallad och skickade adresserat kuvert med porto! Detta negligerades och först när jag drivit igenom att en samfällighetsförening bildades kom kallelser. Beslut fattades innan dess över mitt huvud och beslut som jag inte kände till trots att det i en föreningsförvaltning måste råda konsensus bland medlemmarna i alla beslut.
* Andelstal får inte ändras utan lantmäteriförrättning.
Detta har inträffat innan jag blev hemmansägare/medlem och två försök har gjorts under min tid som medlem vilka jag förhindrat genom den kunskap jag införskaffat.
* Styrelsen ska hålla ett aktuellt medlemsregister som ska vara tillgängligt för alla medlemmar. Registret ska innehålla fastighetsbeteckning, fastighetens (samtliga) ägare med namn, adress, telefonnummer och kanske e-postadress om
styrelsen fått tillstånd av personer med e-post att använda denna vid kontakt. Registret ska naturligtvis även innehålla andelstal i samfälligheten.
Detta nekade ordföranden i bysamfälligheten att ställa samman för tre år sedan av ren och skär okunnighet. Det var jag som medlem som måste bevisa för henne och styrelsen vad som gäller.
* Inför varje förändrad uttaxering ska en medlemsförteckning med samtliga medlemmars andelstal och ny uttaxering upprättas och hållas tillgänglig för medlemmarna.
* Försäljning eller upplåtande av samfällighetens egendom får inte göras utan medlemmarnas medgivande. Det finns regler för tillvägagångssättet.
Så skedde inte då försäljning av mark gjordes till nuvarande ordföranden. Vad såldes och vem satte priset? Dokument vi medlemmar aldrig fick se om de nu finns.
* Justering av stämmoprotokoll ska inte göras tillsammans med någon eller några ur styrelsen.
Justeringspersoner ska agera självständigt och läsa igenom stämmoprotokoll enskilt och därefter skriva under eller skriva en kommentar om vederbörande anser att något i protokollet inte stämmer. Justeringspersonerna är medlemmarnas säkerhet för att de beslut som är nedtecknade i protokollet stämmer med det som sas på stämman.
Från bildandet av bysamfälligheten 2007 till 2019 skedde justering gemensamt med styrelsemedlemmar trots att jag nästan varje år sa ifrån, justeringspersonerna ska inte vara "lydiga knähundar" till styrelsen. Datum för justering beslutades på stämmorna. 2018 fick jag, i samband med min protest, till svar av den dåvarande ordföranden att skriva en reservation angående detta. Det var ordförandens mor Vera J som instiftade denna regelvidriga praxis och ingen (!) i styrelsen eller någon medlem protesterade förutom jag.
* Självfallet ska det finnas stadgar i en samfällighetsförening och samtliga medlemmar ska ha dem.
Det var inte så i någon av de tre samfällighetsföreningar jag automatiskt kom med i när jag blev hemmansägare. Jag såg till att få kopior på stadgarna för skogsbilvägen via Lantmäteriet och såg till att de delades ut till samtliga medlemmar. Såg till att en samfällighetsförening med stadgar bildades i byn, såg till att en samfällighetsförening med andelstal efter båtnad återinfördes för Kustlandsvägen (någon gång på tidigt 1990-tal togs andelstalen bort, oklart när då stämmoprotokollen inte säger något i frågan). Den föreningen använder fortfarande inga giltiga stadgar vilket jag påpekat!
Andra självklara saker inom föreningslivet över huvud taget:
* Samtliga ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något (under "Övriga frågor" t ex) utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.
* Inkomna motioner ska skickas med i sin helhet i kallelsen till stämma/årsmöte, de ska inte formuleras om av styrelsen eller underlåtas att skickas med. Allt detta har inträffat så många år under min tid som medlem. (Motion kallas det medlemsförslag som lämnas in till styrelsen inom den tid som stipuleras i stadgarna. Ett förslag utarbetat av styrelsen kallas styrelseförslag eller ibland proposition.)
Har inga motioner inkommit kan punkten tas bort från det årets dagordning eller så förklaras under punkten att inga motioner inkommit. Står bara punkten "motioner" på dagordningen vet medlemmarna inte om motioner inkommit eller ej och inte heller vad de behandlar. I de samfällighetsföreningar i min hembygd där jag är medlem behandlas detta vårdslöst.
* Styrelseförslag ska vara så tydligt formulerade att medlemmarna kan rösta om dem med ja eller nej. De ska inte utformas som diskussionsfrågor där utfallet kan bli vad som helst. I ekonomiska frågor ska icke beslutas utan att reella förslag från styrelsen lagts fram i kallelsen. Sådana frågor ska absolut inte tas upp under "Övriga frågor", en punkt som bör undvikas.
* Inga beslut i ekonomiska frågor får tas om styrelseförslaget eller medlemsmotionen inte står med i kallelsens dagordning. Summan ska klart anges.
* Valberedningens förslag ska finnas utskrivet med namnförslag i varje års dagordning som sänds ut tillsammans med kallelse till stämma även om ingen personförändring föreslås. När jag för två år sedan bad att valberedningens förslag skulle sändas ut i kallelsen sa den nya ordföranden att visst skulle man göra så. Nästa år gjordes det i bysamfälligheten men inkonsekvent nog inte i den vägsamfällighet hon är styrelsemedlem i.
* Styrelsemöten innebär att styrelsemedlemmarna och ev. suppleanter möts fysiskt. Alternativt i flerpartssamtal eller videomöte. Gemensamma möten är viktiga för att frågor som ska beslutas om blir genomlysta och diskuterade i hela styrelsen. Separata telefonsamtal kan inte räknas som styrelsemöte då samtliga styrelsemedlemmar inte hör vad de andra säger. Otillbörlig påverkan kan ske av den som ringer upp.Tyvärr är det mer regel än undantag i samfälligheterna här vilket beskrivs i verksamhets-berättelserna. Samtidigt skrivs det ofta som slutord att byn/föreningen "sköts efter bästa förmåga" utan att uppkomna frågor alltid diskuteras vid gemensamma styrelsemöten utan genom enskilda telefonsamtal. De ordinarie styrelsemedlemmarna är arvoderade.
*
Jag har suttit många timmar framför Lantmäteriets datorer och sökt material, har läst böcker om samfällighetsföreningar och om föreningskunskap och praxis, gått kurs, ringt och mejlat myndigheter och kunniga i föreningsliv eller samfälligheter, Riksförbundet Enskilda Vägar inte minst avseende gamla Kustlandsvägen, allt för att få klarhet i vad som gäller. Allt det där det som hör till en styrelses uppgift. Utöver det har jag har många års erfarenhet av styrelsearbete att luta mig mot.
