10 december 2024
Torpet i skogen
Här bodde någon permanent men inte i det gamla huset, kanske används detta som gäststuga eller som arbetshus av någon som distansarbetar. Torpet och det timrade uthuset var inte rivet trots att ett nybygge var uppfört helt nära vid något tillfälle. Ljuset var vackert, det var krispigt kallt och jag föll för den rofyllda platsen som passerades.
4 december 2024
Fäbodbruket är nu utsett till immateriellt kulturarv
Igår, den 3 december, utsågs fäbodbruket/säterbruket i Sverige och Norge till immateriellt världsarv av UNESCO (United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization).
"I Skandinaviens berg, skog- och kustområden finns sedan århundraden en historia av att flytta boskap till sommarbete och det har gett upphov till en mångfacetterad fäbodkultur. Fäbodbruk handlar om allt från djurhållning till livsmedelsproduktion, markförvaltning, hantverk, musik, berättande och ritualer. Det är en tradition som formar landskapet och bidrar till den biologiska mångfalden. Verksamheten fyller även en social och kulturell funktion för utövarna."
"Immateriella kulturarv är traditioner, seder och bruk som har överförts mellan generationer, till exempel olika former av hantverk, ritualer, musik och berättelser. Unescos konvention om tryggande av det immateriella kulturarvet syftar till att säkra respekten för och öka kunskaperna om dess betydelse."
Ovanstående och mer finns att läsa på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen
"Immateriella kulturarv innefattar traditioner, seder och bruk som överförts mellan generationer. I fäbodkulturen ingår bland annat kunskap om djur och natur, skogsbruk och musik."
Temperaturmätare
Jag har inget emot snö. Det får gärna vara minusgrader så den stannar kvar. Jag har inget emot en sådan här utetermometer heller. Efter fönsterbytet har den här gamla termometern flyttats till det nya fönstret men fotot är från före bytet, det klumpiga fönstret syns i bild.
Byggnadsvård och val av termometrar till ett äldre hus hör ihop och är viktiga saker för en ann´.
1 december 2024
Adventstid
Advent är här igen och första ljuset tänt. De andra lågorna är spegelbilder av vad som komma skall, speglade i det gamla fönsterglaset.
Den här tiden vill man inte missa, det är en väldigt speciell stämning som råder. Bara nu.
29 november 2024
Verkliga barndomsminnen
Jag blev så innerligt glad då jag läste ett inlägg från i augusti på bloggen Äkta hem. Så väl beskrivet av Nina om glädjen över det som finns kvar efter en älskad människa.
Läs Resa tillbaka till barndomen
Känner likadant över att mitt föräldrahem finns kvar som mitt.
24 november 2024
Vattenläcka vs vattenläcka
Är en ny vattenläcka bättre än en gammal?
21 november 2024
Hushållets loggböcker
Här syns de vaxduksböcker som jag kallar hushållets loggbok/-böcker. För mig är de värdefulla, de ligger mig varmt om hjärtat.
De andra sträcker sig från 1937 till 1990-talets mitt. Det är krig och fred, födslar och dödslar glädje och sorg. Det är mestadels pappa som skrivit, mamma hoppar in emellanåt efter giftermålet 1950. Deras olika kynnen kan beskrivas som fakta kontra känsla.
De här anteckningsböckerna är en källa till kunskap om byggnaderna och arbetet med det lilla jordbruket fram till nedläggningen 1971. Varje års skörd finns prydligt nedpräntad, inköp redovisade, speciella händelser noterade t ex när grävning för vattenledning gjordes är en bra sak att känna till och kostnader för detta. Sommarstugans tillblivelse är klargjord. Det som skiljer sig mest från dagens situation är hur mycket man hjälpte varandra här i byn förr i tiden - ja det gällde helt klart samhället i stort.
18 november 2024
Världens mest protestantiska
Undrar just om jag ska föreslå den till läsning till läsning i vår lilla bokklubb. Vi har rätt lika smak då det gäller böcker.
Detta kan man läsa om boken på internet:
"Världens mest protestantiska land. Sverige - det extrema landet lagom
Sverige brukar lyftas fram som världens mest sekulära land - men det kan lika gärna sägas vara det mest protestantiska. Ty Sverige vilar på en paradox. I ett försök att förstå hur Sverige blivit som det blivit - och varför det är så svårt att avvika i ett land som ser sig som öppet och tolerant - ger sig statsvetaren Katarina Barrling ut på en tankeväckande färd genom historien."
16 november 2024
Jämförelse
Det här gamla fotot är från 1940-talet och beskuret för att byggnaderna ska framträda tydligare. I förgrunden syns systrarna Rakel och Gudrun Johansson vars morföräldrars hus syns till höger om dem. Detta timmerhus revs och strax dessförinnan hade ett nytt hus med korsplan uppförts med brädfodrad regelkonstruktion på samma gårdsplan. Det var vanligt här på 30- och 40-talen. Ladugården skymtar längst till höger. Till vänster i bild syns bostadshuset tillhörande familjen R. enligt muntlig uppgift uppfört 1909 med tillhörande lagård. Huset är även det uppfört i lösvirke med regelkonstruktion.
Denna bild är från oktober 2024. Det stora timmerhuset ersattes under tidigt 1970-tal med ett lågt bostadshus byggt med reglar och isolering. Den välbevarade lagårn finns kvar, välskött och vacker, målad med röd slamfärg och med pannplåt på taket.
Här är det gamla fotografiet obeskuret. Vyn är tagen från vedbacken på vår gård. Jag kan inte låta bli att tycka om det jag ser på bilden, traditionella byggnader samt ett landskap med brukade lägdor. Den gamla kustlandsvägen går förbi framför husen då som nu.
Här är ytterligare ett gammalt kort med de två fastigheterna. Bakom Erik, bror till systrarna ovan, syns hans morföräldrars timmerhus. Fint tycker jag som aldrig sett det. Erik lät så småningom bygga det låga röda 70-talshuset i samma läge som det rivna timmerhuset.
*
När jag tittat på kartor, gått igenom berättelser jag fått fram genom
samtal med äldre personer i byn, gjorde jag en sammanställning över de
byggnader som rivits och de som byggts nya. Den plankartan är alltför
stor för att få med här på bloggen.
14 november 2024
Har du frid med Gud?
Det handlar om kulturhistoria och vad omtanke om den och framtiden kan innebära i Värmland. Både för minnesmärken och frikyrkor.
HAR DU FRID MED GUD? är rubriken på inlägget om vikten av att förflytta en sten med inskription.
*
När jag 2021 fick veta att EFS missionshus skulle dekonsekreras (avkristnas) och säljas lånade jag nyckeln till bönhuset innan container beställdes att slänga "skräp" i. Jag plåtade dryga 300 bilder inuti byggnaden för att åtminstone ha något bevarat från den tid som var, allt ifrån helhet till detaljer. Andra stod snarare frågande över vad som var kulturhistoriskt intressant med denna byggnad från 1930-talet.
Till den här frikyrkan gick mest jordbrukande familjer.
Missionshuset byggt på 1930-talet och renoverat på 1970-talet (utvändigt bytta fönster, dörrar och takmaterial) står med skolan byggd på 50.talet i bakgrunden.
Altartavla av "K. Gustaf Strandberg. cop. 1946".
Möte med klassicistisk arkitektur - en pilaster med tre förgyllda kannelyrer, ett förgyllt joniskt kapitäl med voluter. Några benämningar på de där ornamenten hade nog ingen, det var endast praktfullt i allas ögon, åtminstone i mina barnaögon.
I detta rum hade vi skolavslutningar i juni, missionsauktioner höst och vår med produkter som tillverkats i bygden och i förstugan samlades till söndagsskola med flanellogram och en svart pojke på knä som insamlingsbössa. Varje peng fick honom att nickande tacka. Symöten ska inte förglömmas.
Kommunen var det som köpte fastigheten. De rev den tidigare skolan, en stor träbyggnad. Missionshuset ligger mellan 50-tslskolan och den rivna folkskolan. Länge efter rivningen låg papper, betyg, böcker mm och skräpade på tomten.
Har ni läst "Husen vid himlastigen" av Västerbottens store dokumentärfotograf Sune Jonsson? Den gavs ut 1998 och behandlar Västerbottniska byabönhus.
12 november 2024
Vävstolen
När kommer den dag då jag kan sätta upp min gamla vävstol? Den som Ulrika Christiansdotter (1781-1865) vävde med när den var ny. Kanske fick hon den vid giftermålet 1804... Sex generationer senare är jag användare ac den stora vävstolen, en koloss som tar stor plats. Har samlat på mig massor med matt-trasor så det kan bli en hel del vackra trasmattor. Ser fram emot att uppliva vävkonsten, två gånger tidigare har jag vävt på den.
Bilden visar en annan vävstol men snarlik den jag har.
10 november 2024
Skolbänkar
Den här typen av skolbänkar hade min klass under låg- och mellanstadiet. De var av massiv, fernissad björk och botten av plywood, bänkskivornas lock med laminat på ovansidan innanför en kantlist av björk. Längst ut på frånsidan var en rundad försänkning där pennor kunde läggas. Benstativen var av sprutlackerad metall vilket även de fanerade stolarna hade.
På bänkens frånsida fanns också ett hål upptaget och där fanns en bleckburk. Burken fylldes med vatten då vi elever målade med vattenfärg/temperafärg. Eller så kunde de fyllas med blommor på skolavslutningen, de år det fanns några som blommade då. I klassrummet delades betygen ut. Men mest pågick skolavslutningen i EFS bönhus som låg tvärs över skolgården. Där sjöng vi av hjärtans lust. Tänk så söta vi måste ha varit med sommarkläder och ljusa barnröster.
När locket på skolbänken fälldes upp fanns utrymme för skolböcker, anteckningsböcker, ritblock mm. Pennorna låg i försänkningen längst fram. (Räkneapparater och mobila telefoner fanns inte i dåtidens verklighet.)
Det är bara att konstatera att skolmöblernas formgivningen var väl genomtänkt.
Stencil från en lektion i franska.
I klasserna 7-9 blev det skolskjuts in till högstadieskolan i kommunens centrum. Dit bussades samtliga högstadieelever i kommunen som inte hade cykelavstånd till skolan.
Minns inte något speciellt om skolbänkarna på högstadiet. Då hade man
alla böcker och utensilier i skolväskan eftersom man flyttade mellan
klassrummen beroende på lektion. Min stora skolväska minns jag däremot väldigt väl. Det finns en del att skriva även om de åren med morgonsamling i aulan, klassföreståndare, ämneslärare, fluortant, håltimmar och skolvärdinna som höll ordning på kön till matsalen. Men det måste anstå.
Det var först i
gymnasiet som varje elev hade ett låsbart elevskåp så vi slapp dra med oss samtliga tunga böcker hem varje dag.
6 november 2024
5 november 2024
Jag räddade ett gammalt kök
1 november 2024
Fridfullt
I aftonlampans sken av Stefan Johansson (1876-1955)
Just så här fridfullt kan jag uppleva kvällarna nu när normaltiden inträtt och mörkret kommer tidigare än när sommartid pågår. Kaminen ger värme och fladdrande ljussken och läsning av en bra bok pågår. Höstmörkret håller stress borta, det blir färre synintryck automatiskt om man håller sig inomhus till en bok. De inre intrycken och fantasin utvecklas istället.
Utomhus syns stjärnhimlen tydligt där jag bor, inga retliga föroreningar från gatlyktor och fasadbelysningar förtar den upplevelsen.
28 oktober 2024
Kulturellt kapital
Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne
Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan
här. Ett av paren som deltar bör vara
Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.
Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.
Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.
- Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
- Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
- kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.
I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara
utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt
liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande
samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.
Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få
personer som är födda här
skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka
till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några
få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella
kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella
kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk
utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet
inflyttade till trakten (förutom pigan).
För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser
jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt
bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och
distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter
som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom
att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra
socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen
så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt
lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men
sannolikt inte.
Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i
hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om
man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar
sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man
utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre
lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.
När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner
som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär
eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de
tankfulla.
Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon
sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den
undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar
"deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära
företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska
utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten.
Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett
meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga -
för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv
vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben
och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte
vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och
hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.
Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig
ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det
ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen)
även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta
tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer
att fortsätta. Stadens och
landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler
generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?
Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill
de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i
dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta
kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig
själv, sin egen vinning?
Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.
(Det
är svårt att formulera sig
solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt
kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av kunskap och bildning.)
.
26 oktober 2024
Den gamla vägen genom byn
VID VÄGKANTEN
En blomma
vid vägens kant
är inte alls intressant
för vägprojekterare
eller jäktad trafikant.
Men den sprider
sin glädje ändå
till alla dem
som har tid att förstå
att skönheten också finns
på gräsrotsnivå.
ur POESI, Rallarros nr 3/1982.
"Vägarna vittnar om svunna tider och lika svunna beslut. Varför gör vägen en sväng just här? Eller varför svänger den inte alls, utan går rakt upp på kullens topp? Hur tänkte de som gick här först?"
Vägarna och stigarna, broarna och spängerna är en stor del av hembygdshistorien!
25 oktober 2024
Hembygdsrörelsen
Denna insändare var införd måndag 7 oktober 2024 i Västerbottningen och tisdag 8 oktober i Västerbottens-Kuriren.
"En hembygdsförening är bygdens kulturcentrum

”Hembygdsrörelsen är en de av det levande samhället!” Så inleds stadgarnas för länets hembygdsförbund. Visionen är ”Levande hembygd öppen för alla”.
Hembygdsföreningarna skapar broar mellan det förgångna, nutiden och framtiden. I länet finns 50-talet föreningar med cirka 5 000 medlemmar som är anslutna till länsförbundet.
Intresset för att bevara fornminnen och äldre kulturyttringar ledde till att man i början av 1900 talet bildade lokala minnesföreningar. Man värnade om bygden. Det var i många fall lärare som var grundare av lokala föreningar och det kan ha sin orsak i att lärare hade en särställning som nyckelperson i bygden. Man kan se föreningarna som kulturcentrum.
Den rollen finns fortfarande, då medlemmar svarar för vården av alla dessa föremål och hus men även dokumentation. Många är äldre med livslång kompetens från förr. När jag läste minnesbok om berättaren Greger Ottosson får man bra exempel på hur han lyssnat av berättelser från sina förfäder. Berättandet har varit viktigt för många.
Skolan hade förr ämnet ”medborgarkunskap”, ett ämne som skulle ge eleverna kunskap om samhället. När man fyllt 21 år fick man av kommunen ”Medborgarboken”. I min bok från Vännäs kommun inleds med ”Vårt demokratiska arv” och fortsätter med kapitel ”Att vara myndig”.
Det här visar viken viktig roll som skolan hade. Eleverna fick grundläggande kunskaper och ofta även praktiska övningar i att tillämpa demokrati.
Kommunerna förfogar över ett kulturcentrum för bygden. Här får generationer mötas i dialog. De nyanlända kan bjudas in för att lära känna sin hembygd. Här kan det bli särskilt intressant om man får ta del av historik, exempelvis var fanns det skolor förr och när lades en del ned. Hur har samhället förändrats från jord- och skog till industri etc. Var fanns det affärer?
Hur var det med vården förr? Kanske en karta över hur bebyggelsen var. Vilka kända kulturprofiler finns det? Historik över ut och inflyttade i bygden. Varför flyttade man? Från vilka länder har det kommit inflyttningar. Hur har de påverkat bygden? Vilka religiösa rörelser har det funnits och vilka problem kunde finnas för en del.
Hembygdsrörelsen har många kulturskatter som har spännande historier bakom sig. Det gäller att dokumentera de minnen som de äldre har. De har också i regel mycket intressanta bilder som speglar bygden. Det finns skolor som lagt in särskild tid för projekt där elever får intervjua sina förfäder om ”förr i tiden” och låter trycka upp det till en skrift.
Det här vill vara en del i upprop om att politiker måste värna om folkbildningen och ett levande föreningsliv. Alla kommuner har kulturcentrum för levande hembygd. Ta vara på den enorma kompetens som finns där innan det är för sent!
Bo Nilsson
Ordförande Västerbottens läns hembygdsförbund
"
23 oktober 2024
Skylta upp kulturminnen
Den stuga som låg här hyrdes under lång tid av Gåsinge sockens fattigvårdsnämnsd. Från 1850 och fram på 1900-talet hyste man in såana hjon som något sånär kunde sköta sig själva. Vid mitten av 1800-talet ägdes stugan av Malmström i Anders Carls-stugan,Laxne. Han fick tio kr i månadshyra.
Stugan har haft många namn, allt efter dem som bodde där. "Uddstugan" efter soldat Udd "Saras hål" efter mor Sara - Tok-Gustafs, som var klok fram till detsoldat Walter slog honom i huvudet med en tallgren.
Då vägen rätades fylldes Marviksstugans boplats delvis över. Stugan var då riven. G-D Hembygdsf. har foto på stugan och mor Lina som då bodde där.
*
När kalhuggning av några av byns allmänningar var på tapeten för tre år sedan föreslog jag att en skylt skulle sättas upp där Lill-Emmas stuga stått. Hon var den sista som bodde där men den timrade stugan fanns där före 1870. Den togs ner på 1950-talet då Emma flyttades till äldreboende och dog ganska snart därefter. Även Norrbys´Soff (Sofia Norrby f. Sandman 1807-1873) hade haft sin boning där tidigare, som jag förstår det i samma stuga eftersom Sofia-gärdan ligger i direkt anslutning till stugans plats.
Förvånad är jag över att byastyrelsen vill kalhugga området. Inte förvånad men bedrövad är jag över den historielöshet och ointresse för vår gemensamma historia. Förståelse för kulturhistorien och hembygdshistorien finns inte, den ser ut att saknas bland dagens hemmansägare.
I vissa fall har man växt upp i familjer där både intresse för historien saknats eller där man inte vill avslöja familjehemligheter. Eller så saknas insikter om att även
fattigdom är värt att berätta om för oss själva och eftervärlden.Det är inte fult att vara fattig eller hur?
När jag tidigare skrivit om Emma här på bloggen fick jag veta att prostituerade kvinnor skulle man inte skriva om utan hålla inne med. Vår by är en FIN by där inga osedligheter ska berättas enligt Tomas E. som skällde ut mig ordentligt. Och jag undrar - varför vara skenhelig? Putsa och släta över? Varför trycka ner och försöka förändra vår historia?
Kan vi inte istället se det som att vi ska vara oerhört glada över att ingen har det så knapert ställt dag att prostitution är enda utvägen för en kvinna? Så sammanfattade min man det hela när vi gick hemåt från byastämman.
* * *
17 oktober 2024
Rånmördarna Hjert och Tector
På resa från Sörmlands museum i Nyköping säger maken att här någonstans ska det finnas ett minnesmärke över ett dåd som rånmördarna Hjert och Tector utförde. Han hade tidigare letat febrilt efter detta men misslyckats kapitalt. Själv har jag kört förbi platsen otaliga gånger men aldrig uppmärksammat minnesmärkena. Historien var okänd för mig ram till i år (2024).
Jag hade ingen aning hur minnesmärket såg ut men skådade plötsligt något på vägrenens bakslänt. Kanske kan det vara detta? Vi körde av vägen och parkerade en bit bort för att försiktigt gå tillbaka längs den rätt hårt trafikerade länsvägen. Och tro det eller ej - där fanns en minnessten och ett järnkors. Minnesmärken över händelser, glada likaväl som obehagliga, livar upp. Det är någon som bryr sig, som vill bevara minnet över en händelse eller en människa.
Den sista augusti 1874 var ingenjören Herman Upmark på hemväg från en tjänsteresa. Kusken som körde hästekipaget var August Larsson. Rånarna Hjert och Tector låg i bakhåll i skydd av nattens mörker men de tog fel på postdiligensen de tänkt råna och ekipaget med Upmark på grund av dålig sikt i regnet. Kusken träffades av en kula och dog direkt, Upmark träffades av en hagelsvärm och avled några timmar senare.
Mördarna greps i Stockholm den 5 november 1874 och dömdes av häradsrätterna att mista livet genom halshuggning i de härader där de fått sina slutliga domar. Hjert på Lidamons avrättningsplats i Södermanland och Tector på avrättningsplatsen Stenkumla backe på Gotland.

UPMARK
mördad af
Hjert-Tektor
1874
Kusken Aug. Larsson
Rest 2001
Hembygds-
föreningen
Malmköping
(År 2001 fick kusken August Larsson, som dog 24 år gammal, ett järnkors rest som minne över det vådliga mordet.)
*
Läs mer initierat om Hjert och Tector: