Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne
Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan
här. Ett av paren som deltar bör vara
Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.
Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var småskolelärarinna.
Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som kunde anses äga dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.
- Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921 (far till Manfred Björkquist).
- Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare.
- kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.
I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara
utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt
liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande
samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.
Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få
personer som är födda här
skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka
till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några
få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella
kontext som man gjort sedan barnsben och har kanske inte det "kulturella
kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk
utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet
inflyttade till trakten (förutom pigan).
För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser
jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt
bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och
distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter
som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom
att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra
socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen
så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt
lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men
sannolikt inte.
Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller just förhållandena i
hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om
man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar
sig? Inte vågar ge och säga något förutom det som förväntas. Hur överlever man
utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre
lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin eller vården.
När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner
som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär
eller som är klassresenär men inte bor på hemorten, blir de
tankfulla.
Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon
sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den
undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar
"deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära
företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska
utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket/dialekten.
Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett
meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga -
för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv
vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben
och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte
vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och
hemflytt till en liten by påverkar klassresenären.
Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig
ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad blir det
ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen)
även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta
tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer
att fortsätta. Stadens och
landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler
generationer som skiljer dem åt. Det är lätt att tro att kulturen enbart hör till staden?
Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill
de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i
dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta
kontrollbehovet ta över hand och utan att endast gagna sig
själv, sin egen vinning?
Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.
(Det
är svårt att formulera sig
solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt
kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte används av boende här men vilken benämning ska jag använda istället - kanske tillskyndare av kunskap och bildning.)
.