Mitt hav

Ikväll blev det utflykt till skärgården med medhavd matsäck. Inlandsisen arbetade på en gång i tiden och skapade ett vackert kustlandskap. Detta är mitt hav. Kvarken. Här finns Gohamna, en god hamn en gång i tiden. Minnen från fiskarnas id finns kvar i form av flera hundra år gamla gistvallar, de ställningar där fiskarna torkade sina nät. Det som finns kvar är rader av stenhögar som stöttade stolparna för torkställningen.

Här på stränderna växer så många fina arter. Fackelblomster, slåtterblomma, höskallra, smällglim, kråkklöver, blåsvingel, strandtrift och även en strandveronika såg vi. Säv, fräken, "krutkäring", havtorn.

Kråkklöver växer hemma på gården. Morfar brukade berätta att det var en rest från den tid då här var en sjöstrand. Ja, så är det. Landhöjning och främst utdikningen av sjön i två omgångar, en på 1800-talet och den sista på 1920-talet gav åkrar som gav möjlighet för fler att leva här. Morfar och hans syskon stannade kvar i byn då andra emigrerade till Amerikat.

Ute i Aspänget, den före detta sjöbottnen, växte slåtterblommor och höskallror då jag var barn och vi hade lägdor där som slogs under slåttannan. Slåtterblommor är så vackra vita med gröna nerver, Symmetrisk, nästan porslinsartad. Det är åratal sen jag såg de här blommorna där ute på lägdan. Av höskallrans fröställning gjorde vi barn pengar som vi använde då vi lekte affär. Det var tider det!

Aftonro

Afton två semesterkvällar efter varandra. Fridfulla slut på ganska intensiva dagar.

Salusand med sina sköna vågor och sin långa sandstrand. Min barndoms bästa badstrand. Och är det nog fortfarande.

Kvällssol hemmavid - skönt!
På förmiddagen hann jag rödmåla ena lagårdsgaveln till hälften. Sen kom regnet och vi for in till stan.
Nu har vi införskaffat spännband inför flytten av den timrade rökbastun. Det kan ju gå precis hur som helst...

Kåda från en gran

I tidigare generationer tuggade man grankåda som tuggummi, det kan man göra idag också. Jag har provat och det var inte alls dumt. Undrar hur många som gjort det? Många år gick innan jag provade men så var vi var ute och gick med kompisar och Åke sa, då han såg rinnande kåda på en gammal granstam: Har ni provat tugga kåda? Nej, det var bara han som gjort det. Åke har en otrolig nyfikenhet och öppet sinne kan tilläggas, den sällskapligaste av människor. Han och jag tog varsin klump och stoppade in. Inte förrän kådan värmts upp i munnen gick den att tugga - och då var det gott tycker jag. Ganska snart blev klumpen för hård och då var den förbrukad. Prova själva om ni inte gjort det! På Volasda´n i hälsingska Edsbyn, alltid en 25 juli, såldes då jag var där för flera år sen, grankåda förpackat i snurrat smörpapper, se bilden. Bra idé för att väcka kulturhistoriskt intresse. För övrigt visas där vardagssysslor från förr på ett väldigt "äkta" sätt. Då jag var där visades bland annat kransågning, borrning av rör av timmerstock, spånspäntning, tvättbyk på bryggan, pappersklippta gardiner och utsmyckning av spiselkrans med kräpp- och tidningspapper. Allt detta har jag haft nytta av, jo så är det! Därtill kunde man alltså köpa tuggummi direkt från skogen... Jag rekommenderar verkligen Volasdan i Edsbyn med förbehåll att allt kan förändras.

När jag bjöd min mor på tuggummit Chios jag köpt i Grekland för ett antal år sen, beskrev hon smaken med orden: ”en rekti’ gamm’-hackspett-tall-smak”. Det var oerhört träffande. Grekerna nyttjar verkligen kådan som jag gissar kommer från pinjer, både till retsinerat vin som är en urgammal tradition samt som sagt till tuggummi! Intressant tycker jag.

Läs även andra bloggares åsikter om grankåda, kåda, retsina, tuggummi

Falu ljus

Sommarstugan från 1956 har fått en strykning ljus Faluröd färg. Den har alltid varit målad med slamfärg från Falu koppargruva så det är ingen stor sak. Det är ett vinnande koncept i min värld! Inget kulörbyte, ingen "förbättring" av färgtypen med akrylat- eller alkydfärg. O, nej!

Fasaderna består av läktad masonite, traditionellt så det förslår. Inget funkisslätt. Masoniten, som alltså har suttit på plats i 54 år, har den präglade baksidan utåt för att färgen en gång i tiden skulle fästa.

Här är våt Falu ljus till vänster och som den ser ut som torr till höger. Slamfärgen torkar snabbt och är väldigt lättstruken med pensel. Man behöver bara kolla väderleksrapporten så att inget ösregn väntar de närmaste timmarna effter strykning.

Färgpyts lämplig storlek att handskas med på stegen. En gammal kaffeburk med handtag av ståltråd. Borsten borde vara en hornsugga men jag hittade ingen i brådrasket. Någon hornsugga med kohorn som skaft finns dock inte kvar på gården.

Att måla i gassande sol är inte att rekommendera. Kvällssol med vandrande skugga, som på bilden, går an. Angenämt jobb trots att det är semester!

Att ta hand om en äng

Yes, jag har anmält oss till en kurs i hantering och vård av en lie. Allt om längd, slipning,bryning, jordläggning, orv, skötsel. Förutom själva hanteringen att slå gräs med den. Yes, det ska bli kul och nyttigt!

Du slô sôm n´jettar som min gamle far sa om min hantering av lien. Att slå som en getarpojke betydde att slå illa. De yngsta fick börja med att se till getterna och kunde ännu inte svinga en lie som en fullvuxen karl.

Höet fick vi in i ladan innan regnet på söndag förmiddag. Det doftar så gott och är så mjukt att jag slängde mej i hörskörden i ladan då vi var klara. Njutbart enligt mej!

"Den biologiska mångfalden och kulturmiljövärdena är beroende av ett aktivt jordbruk, men också av vilka metoder som används i jordbruket. Jordbruksmarken består av åker, betesmarker, och slåtterängar. Ett varierat och välhävdat odlingslandskap uppfattas av de flesta som vackert och ger goda livsmiljöer för många slags växter och djur.

På 1700- och 1800-talet tredubblades Sveriges befolkning och matproduktionen måste öka. Därför togs mer mark i bruk för jordbruk och boskapsskötsel. Betes- och slåtterbruket blev intensivare, och nya marker odlades upp. Under 1900-talet behövdes arbetskraften i industrin. Allt färre bönder måste föda allt fler människor som arbetade med annat än jordbruk. Det blev möjligt med hjälp av traktorer och andra lantbruksmaskiner, handelsgödsel och bekämpningsmedel, samt nya högavkastande växtsorter och djurraser. De nya metoderna ger stors skördar och mycket mjölk, kött och ägg, men ett mer enahanda landskap där mångfalden av växter och djur minskar."

Ur en liten skrift som heter Lärkor och lador från Jordbruksverket.

Joo, den skärande eggen är bättre för kultur- och naturmiljön än det söndertrasande, rivande redskapet.

Tydlig gräns

Vi var ute redan i fjol med förfrågan om bygge av fastbandhage. Den lokale gärsgårdsbindaren Ola som har detta som fritidssysselsättning, sade sig inte klara av de dryga 100 metrarna på en sommar, och han hade inte möjlighet att få materialet kört på plats. För Höga Kusten Gärsgård som därefter fick en förfrågan var det inga problem. Själva stängslingen gick på 2,5 dagar men man ska komma ihåg att cirka 60 % av förberedelserna var gjorda tidigare med huggning av material, utforsling ur skogen, bränning av störarnas ändar.Vidjorna måste dessutom vara helt färska.

Gran används till hank och stör, till vidjor och stöttor. Fastbandhagen smyger sig på vissa ställen inpå de levande granarna.

Vidjor färdiga att värmas upp i kokhett vatten för att lättare formas till  sammanhållande ”knutar”. Det finns mycket att skriva om ett gärsgårdsbygge, det här får bli en osammanhängande berättelse.

I tomtens högsta hörn påbörjades bygget. I hörnet placerades en vidja för varje liggande hank.

Ett snöre ger riktlinje. Störarna spettas ner i marken, här är bra morän. Ändarna är svedda.

Hagen växer fram i rask takt.

Här är ett annat hörn som löper på. Här placeras en vidja endast nere och uppe.

Störar nerspettade i marken och färdiga för bindning av hage.

Som förr i tiden mot fätåe. Fastbandhagen stängde korna ute från inägan. Där ladan står fanns förr sommarlagården. Idag är det det 14 år gamla kalhygget som stängs ute. 1996 var första gången som ett kalhygge nådde inpå byn då tre skogsägare avverkade intilliggande skogsmark samtidigt.

Så här ser gränsen mellan hägna och skogen ut igen. Det känns bra tycker jag, utan att vara enbart utfall av romantisk iver, det har ju funnits en fastbandhage här då jag var liten och den finns även utritad på laga skiftskartan från 1869.

Det här är en trevlig blogg om gärdsgårdar: http://svenskagardsgardar.blogspot.com/

Avslöjande

Jomen, det var det här som skulle hända ôppe hägna där sommarstugan står.

Nu står hank och stör som gräns mot skogen åter igen. 

Det var därför vi fällde häggen som hade stått i vägen om den varit kvar.

Älskade pion

Min älskade pion blommar ohämmat i år igen. Hur härligt är det inte att komma hem till den... Och solstrålarna kommer in genom norrfönstret fortfarande på kvällarna.

Lika slösande som vacker. Lika lätt förgången som njutbar. Livet är kort! Livet är härligt!!!

John Silver

Jag har en märklig förkärlek till cigarrettrök. Visst är det lite konstigt. Rökare är jag inte, har aldrig varit. Visst, pappa och jag brukade blossa på cigariller, mestadels av märket Bellman Siesta, på nyårsafton - annars inte.

Min morbror Bertil, gift med mammas syster, var rökare. Han rökte John Silver, självklart utan filter (fanns knappast då). På somrarna då hela hans familj kom upp till oss någon månad och hjälpte till med slåttannan, brukade jag försöka få sittplats vid middagsbordet bredvid honom. För efter maten tände han en cigarett av märket John Silver och jag gillade att få doften i näsan. Mmmm... Vi var tio personer runt bordet så det var inte alltid min plan att få plats bredvid honom lyckades.

Rökiga jazzklubbar och restauranger, ja. Men jag har inte enbart positiva minnen av rök. Min jobbigaste upplevelse av cigarettrök var under studietiden då jag under en termin satt mitt emot en kurskamrtat som rökte franska Gauloises ur vackra ljusblå paket och sände ut rökmoln rakt i ansiktet på mej. Det var urk! Att tala honom till rätta gick inte, på den tiden diskuterades inte rökförbud alls.

Gamla inrökta lokaler som stått ovädrade och tomma luktar illa. Men ibland kan jag tycka att en lokal, t ex ölhall, som sedan dess tillblivelse haft rökare, borde k-märkas och rökning vara tillåten där. Det är nåt speciellt att komma in i en rökig lokal. Det är bara så svårt att spara dofter, lukter som minne. Men de hör definitivt till mitt och allas opåtagliga kulturarv vare sig vi vill det eller inte.

Läs även andra bloggares åsikter om cigaretter, cigarettrök, k-märkning, John Silver, Bellman Siesta, Gauloises

Sommarregn

PRELUDIUM
Vi var i en annan dimension
i den timrade ladan
när vi hörde regnet utanför
lyssnade på smattret mot
pärttaket

såg dagsljus
i springor mellan stockarna
uppe vid taket
tog svalorna sig ut och in
såg deras bon

sommaren
hade stämt möte
med oss barn
i ladan
när regnskurarna kom

bjöd på musik
preludium till livet

BARBRO GÖTESSON
DIKT I DAG
DN 2008-08-13


Vi kusiner satt en sommar under regniga dagar uppe på hässjstörarnas förvaringsplats vid rökbastun och låtsades röka cigaretter. Många störar var i användning på lägdorna, bara några få fanns kvar, och därför vi kom in där under ladans tak. Ciggen var tillverkade av vita tillklippta ritpappersark och som tobak använde vi röta, torvströ. Där satt vi på störarna och låtsades röka, för vi vågade väl ändå inte tända "cigaretterna"???

Dikten fångar stämningen så bra!

Torvströet, rötan, var ju annars var avsedd att användas under korna och i möckerömme. Möckerömme var rännan bakom korna där ko-rusen och urinen samlades upp. Torvströet sög åt sig fukt, mockades ut på gödselstacken inne i huven. På våren spreds alltihopa ut som gödning på åkrarna. Det kallas visst kretslopp...

En sômmarjänt

Här ser ni en sômmarjänt med mammas hemsydda klänning i vitt bomullstyg garnerad med svavelgult zigzagband runt krage och nertill vid fållen. Mamma (eller pappa) tyckte jag var så fin att klänningen skulle förevigas, vilket pappa gjorde med sin Kodak-kamera. Det var en somrig söndagsmorgon jag stod modell, pappa var ledig från sitt jobb.

Här står jag vid lägdans grässtrån, gräs som jag än idag finner mycket behag i att plocka, arrangera och binda kronor av. Slåttannan verkar ännu inte ha kört igång.

Här är det den yviga rosetten i ryggen som ska dokumenteras. Jag har ännu inte tröttnat på modellandet men lite trulig var jag hela tiden. Att fotograferas så här är inte riktigt min grej...

Jag minns så väl att jag fått en vit matrosmössa som var väldigt vanlig bland barn just då, åtminstone i vårt sociala sammanhang. Och jag minns hur intensivt pappa försökte få mej att vika upp den så att den såg ut som en matrosmössa. Men nej, jag var mycket bestämd. Brättet skulle vara nervikt. Så fick det bli. Jag måste ha tyckt att det såg bättre ut på mej, varför annars denna envishet? Greta Garbo hade jag nog inte sett bild på ännu.

Allt detta och lite till minns jag då jag ser bilderna. Det var en väldigt vacker sommarmorgon och bilderna togs bakom lagårn, intill rökbastun samt på gårdsplanen.

Stolparna i bakgrunden togs bort för två år sen då Vattenfall grävde ner ledningarna.

Favoritblomman

Kejsarkronor kallade min pappa de här trädgårdsblommorna. Kejsarkronor var hans absoluta favoritblomma. Han berättade att de här färgstarka liljorna växte vid hans mormorsfars torp ute Tenstrana. Jag är säker på att det var därför han gillade dem, hans förknippade dem med sin älskade gammelmorfar som dog då pappa var 10 år.

Gammelmorfar Jacob brukade trolla fram 5-öringar ur sitt långa gråa skägg då något av barnbarnsbarnen satt i hans knä. Efter att barnbarnet Olivia gifte sig, bodde han hos hennes familj till sin död 1927. Han blev 90 år gammal.

Fast kejsarkronor ser ju annorlunda ut har jag lärt mej. Det här är brandlilja eller brandgul lilja. Så vanlig vid gamla bosättningar, liljorna finns kvar länge efter att människor och hus multnat. Men för mej är det pappas favoritblomma - kejsarkronan. Idag är det hans namnsdag. Och liljorna ska vara av gammal sort och ha bulbiller, så det så.

Kanske andra bloggares har åsikter om kejsarkronor, brandlilja, brandgul lilja, torparväxt

Barfota i daggvått gräs

Jag har starka minnen av min pappas glädje över daggvått gräs soliga sommar-morgnar. Han älskade att gå barfota och särskilt i dagg. Det gjorde han ända in på ålderns höst. Hans blev som barn på nytt med grönt gräs under fötterna.

Då mamma hade köksland där hon bland annat odlade morötter (ofta London Torg) tog han gärna en sväng till landet, drog upp en morot som han nogsamt torkade av på det daggiga gräset och mumsade förnöjt i sig. Detta är ett starkt pappa-minne för min del!

För övrigt hörde han till den generation som inte alls gillade grönsaker på mattallriken. Det fanns ju inte att tillgå under en stor del av hans liv, inte som nu. För att hårddra blev det kokta ärter och morötter till söndagsteken. Idag skulle han ha fyllt år om han levt.
.

Läs även andra bloggares åsikter om dagg, gräs, morötter

Kicki-Maja

Får jag presentera KICKI-MAJA för er! Här är hon:

Då jag fyllt tre år fick jag henne som julklapp. Lyckan var omedelbar.

Jag hade anat att någonting spännade var på gång. En gång före jul då jag inte kunde sova och klev upp ur sängen fanns inte mamma på övervåningen. Hon satt nere och sydde på mormors Singer trampsymaskin i kammaren i lampans sken. Då hon hörde mej komma gömde hon vad hon hade för händer och fick mej i säng igen. (Så minns jag det). Symaskinen, lampans sken i det för övrigt mörka rummet och den mörka ryggtavlan är ett säkert minne, omständigheterna lite osäkrare.

 

Vad hon hållit på med förstod jag långt senare men på julafton fick jag alltså en docka som var nästan lika lång som jag själv var.

Varför trampmaskinen och inte den egna elektriska symaskinen användes vet jag inte. Den elektriska var en Hugin i grön metallicfärg. Båda symaskinerna finns kvar, för allt i världen!

Nu kommer en kavalkad av bilder på min allra mest omhuldade docka:

Och hon kan förändra utseendet genom att fälla ut ”håret” eller vad det nu är, så hon ser ut att ha en bahytt.

Kicki-Maja fick nytt ansikte, en ansiktslyftning, omkring 1970, vilket var en vånda för mej att säga ja till. Hon var då ganska så smutsig vilket hon fortfarande är på armar och ben. Och så får hon förbli. Jag gillar henne skarpt ändå eller just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om docka, tygdocka, dockansikte, leksak

Klirr i godisskålen

Det här är en enkel pressglasskål vars ljud jag känner så väl. För ljud finns det i den. Fortfarande är det härligt att lyfta på locket och ta en karamell - helst något annat än polkagrisarna på bilden. Skålen står än idag på buffén, högt ovan mindre barns räckvidd.

Det räckte med att mamma lyfte locket försiktigt för att jag skulle komma krypande från ett annat rum har hon berättat. Vilket godis som fanns där då minns jag inte.

Jag var tydligen ett noggrant litet barn, för jag brukade hänga om tvätt som hängde på tork på en ställning vid elementet. Eller om jag vek ihop den torra tvätten på mitt sätt, kanske. Det handlade om tiden innan jag började gå vilket var sent i livet, jag var 1,5 år då det hände. Men så fort mamma klirrade i glasskålen släppte jag allt jag hade för händer och kom farande från ett annat rum. Jag undrar om hon satte detta i system - Pavlovs hundar, ni vet...

Neeej... jag vill ha vitt, renaste vitt

Nu har jag varit och knappat och tryckt på tangenter och fram kom en skugglinje runt om min blogg. Dessutom ändrades texten i bildhuvudet. Jag vill tillbaks till det gamla vita men vet inte hur...
Så kan det gå då man är nyfiken men inte tillräckligt kunnig. Arrrrghhh...

Plastöverdragen järntråd = stringprylar

Det här med plastöverdragen tråd är en uppfinning som fick stor genomslagskraft inom många bruksområden under några decennier. Plastöverdragen järntråd finns här i morfars hus som diskställ, tvålkoppar, stringhyllor. Den allra vanligaste inventarien med stringtrådar lär väl vara just stringhyllan, formgiven av den ångermanländske arkitekten Nisse Strinning. Gavlar av plastöverdragen tråd, hyllplan av teak, nu åter i produktion.

Så finns det fruktfat, telefonhyllor, badrumshyllor med mera, med mera... you name it!

Jag har en spiralformad tvålkopp att fästa på kranen, nästan som hämtad ur artikeln i Vi husmödrar från 1953. Numera är både kranen, som bara är för kallvatten, degraderad som tappställe utomhus. Tvålkoppen har hängt med men jag ska se till att den inte går ett tråkigt öde till mötes. Den passar dock inte på den kran som finns på övervåningen numera. Jag skulle vilja byta tillbaka vattenarmaturen däruppe men den behöver två kranar - en för kall- och en för varmvatten - numera.

  

Gissa om här finns knallgröna Hook-krokar på sidan om den elektriska Husqvarna-spisen? De självhäftande krokarna som beskrevs i artikeln ovan. Jo men visst! Nice!!!

Jag har införskaffat en ampel för krukväxter av vita stringtrådar men det absolut märkligaste föremålet av stringtrådar är en bågformad ljusstake som jag köpte för ett par år sen på loppis. Den trivs jag utomordentligt med och den passar så bra in här på övervåningen om ett halvår igen.












Läs även andra bloggares åsikter om stringhylla, string, Hook, spiralformad tvålkopp, 1950-talet

Midsommarblomster

Tryckta blomster på en kvadratisk tygbit. Ett ting som ger sommarkänsla och barndomsminnen.

Det här är en scarf, halsduk, huvudduk, ja en kvadratisk textil som jag sett sen barnsben och som jag alltid tyckt mycket om. Så vacker och skön att hålla i. Bomullstyget är glansigt och av tjock, mycket god kvalitet. Den har tillhört min mor en gång i tiden, mer vet jag inte.

Kanske är det en halsduk som hör till en folkdräkt, men någon sådan har aldrig funnits i min familj. Den kvinnodräkt som skapats för socknen är ny, från 1950-talets första år, och den hör inte ihop med denna. Mansdräkten är från 1974.

Jag bär det här blomstrande tygstycket ibland runt hals eller som huvudduk. Då med glädje och viss försiktighet. Jag vill att den ska vara länge än. Jag som inte är en "blommig" typ, älskar den...