Violer till mej

Det kom ett brev med ett fång violer. Till mej!


Så glad jag blev. Både av violerna och den vackert handskrivna stilen och av innehållet. Det är fortfarande inget som går upp mot personligt adresserad papperspost. Tackar!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om papperspost, brev, frimärken, violer, styvmorsvioler

Rika

Visst är det trevligt med arbetshästar! Idag ser man mest ridhästar, möjligtvis någon travare.


Det här är Rika och hennes ettåriga föl på en bild från i höstas. Jag tror nog de trivs väldigt bra i Sunnansjö med visst arbete i skogen.

PS. Sônnasjö tycker jag är en av de allra vackraste byarna i socknen.

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arbetshäst, ridhäst, travhäst, jordbruk, Sunnansjö

Om ett gammalt porträttfoto

Kanske gick det till så här. En vacker animerad film om vad som kan ha föregått en porträttfotografering.



.
.
.

Insikt

En disig sommardag som försvann i ett minne. Ljuset är så känskt, så vackert.

Ett par hundra meter bort, till höger om högraste ljusstaken finns Mattes Isax´ns byggning och precis bakom mittposten Jakopp Isax´ns boplats. Där föddes morfar 1884. I högra rutan syns Käckens gård. Platsen är densamma som gamla byggningen men det nuvarande bostadshuset är från 30-talet. Allt finns med på laga skifteskartan men bara Mattes Isax´ns bostadshus är kvar med ursprunglig stomme men för övrigt starkt renoverad på 60-talet. Det är fantastiskt intressant att koppla ihop folk från förr med deras gårdar. Den hembygdsforskningen kommer jag att fortsätta med. I laga skiftesprotokoll kan man även få en uppfattning om husens planlösning och storlek. Perfekt.



Angående förgrunden så är fönstret ett standardfönster från SP-snickerier cirka trettio år gammalt. Inge tjusigt alls trots att spröjsen inte är fusk utan äkta, men platt och utan profilering. Det skulle rymmas persienner mellan glasen i den kopplade bågen. Äh, de har jag tagit bort. Jag drömmer om andra fönster som jag ritat själv. Det är härligt att kunna utforma dem precis som jag vill ha det och slippa standardisering.

Ljusstakarna har pappa svarvat. Ett par till mej, ett par till systern. Jag valde att måla mina med linoljefärg, pompejanskt röda.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hembygdsforskning, laga skiftet, fönster

Om att bli äldre

Vad ett gammalt födorådskontrakt och ett långt yngre nyttjanderättskontrakt kan få mej att tänka på samhällsförändringarna som t.ex. kan beskrivas så här:

Min farmorsmorfarsfar hette således Per Nilsson. Han var efter den tidens och ortens mått mätt storbonde. Per var gift med Anna Helena Matsdotter från min by. Bröllopet stod 1819. Lena var kusin med Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad, som jag skrivit om tidigare. Ulrika i sin tur var min morfarsmors moster. (Deras fäder Mats och Jacob Isacsson var bröder.)

1853, då var Pehr 66 år och Helena var 54, då överlät de hemmanet på sin näst äldste son Johan, 30, med förbehåll att de skulle bo kvar och av sonen få nödigt husbehov. Uttrycken för detta är här att bo på "undantag" eller som förmånsfolk. Så här är födorådskontraktet utformat:

Vid det köp som i dag slutad är om värdet och besittningen af vårt i Rönholm by af N-lings socken ägande Hemman under Nr l. 5 1/8 -dels selan hafva vi för godt funnit göra följande förbehåll om
våra lifstidsförmåner.

Till husrum förbehåller vi oss kammaren i Östra byggningen samt förstugukammaren i sätesbyggningen, Stolpboden samt nödigt rum i Brygg och Bakstugan. Af logen förbehåller vi oss årligen Fem tunnor korn, 2/8 dels tunna råg tätt och stridt men fritt från agnar, utsädesland för 2ne kannor linfrö och 3/8 dels tunna potatis på god och välhäfdad jord och lämpliga ställen, en fjärdedels tunna salt strömming, Föda för tvänne kor och fyra får som födes i likhet med hemmansägarens samt rum för desamma i hemmanets ladugård, hemförd och upphuggen torr ved till nödigt behof samt rum för densamma i Vedlidret, Kyrkoskjuts enär den åstundas samt hästens nyttjande till andra nödiga körslor. Skulle så hända att kreaturen ej blifver försvarligt skjöt, äger vi vid ett sådant förfarande bestämma och aftaga af Hemmanet hvad till deras föda kan behöfvas.

Om någon af oss för den andra med döden afgår återfaller till Hemmanet två och en half tunna af spannemålen samt föda för en ko och ett får men det öfriga blifver oafkortad medan någon af oss lefver.

N-ling och Rönholm den 23 Aprill 1853.


Pehr Nilsson (bomärke)

Hustru
Anna Helena Matsdotter (bomärke)

Wittnar


I Viklund                            A August Rönberg


...............................................................
Med de af mina föräldrar uti föregående handling af tagna födoråds förmåner förklarar jag mig till alla delar nöjd, samt förbinder mig att till alla delar utgöra.


N-ling och Rönholm som förr

Johan Pehrsson

På en gång närvarande vittnen underskrifva

I Wiklund                     A August Rönberg

...............................................................
Det var ett kontrakt från 1800-talets mitt. Så här var kontraktet utformat då jag tog över det här hemmanet där pappa bodde kvar:

1. Nyttjanderättshavaren äger rätt att å fastigheten xxx, fritt nyttja den byggnad han nu bebor så länge han lever eller till dess Nyttjanderättshavaren säger upp avtalet.
2. Nyttjanderätten omfattar även tomt och trädgård samt i behövlig utsträckning befintliga uthus.
3. Nyttjanderättshavaren svarar för kostnader för uppvärmning och elström samt för löpande underhåll av bostaden. Nyttjanderättshavaren svarar för att byggnaden är fullgod försäkrad.
4. Nyttjanderätten får inte uppsägas av Upplåtarna och gäller även gentemot eventuell ny ägare av fastigheten. Om Nyttjanderättshavaren så önskar får han med omedelbar verkan säga upp avtalet.
5. Nyttjanderätten får inskrivas.
6. Med detta avtal förklarar vi oss till alla delar nöjda. Detta avtal har upprättats i två likalydande exemplar varav parterna har fått varsitt.
.
………………………
Nyttjanderättshavare
.
…………………………
Upplåtare
.
Nyttjanderättshavarens och upplåtarnas namnteckningar bevittnas:

……………………….         ………………………
Namn                                    Namn
.
.
●
Så här tänker jag då jag jämför kontrakten: andra tider har stundat. Självhushållningen tidervarv är borta. Energin kan köpas utifrån och levereras i trådar som hänger i luften. Köparen behöver inte ställa upp med egna tjänster och produkter från sin egen gård. Mat för överlevnad kan köpas i butik. Människor är mycket mer oberoende av varandra, ensamheten i samhället har ökat, segregationen mellan åldersgrupper likaså. Med ökade kvadratmetrar per capita kommer vi allt längre från varandra även mentalt. Det är väl inte så tillfredsställande...


 Kanske har även andra bloggare åsikter om nyttjanderätt, födorådskontrakt, undantagsstuga, förmånsboende, att bli äldre

Sommar och sol

Här sitter grannen farbror Kalle och rensar blåbär i halvskugga. En klassisk plåtbricka i knäet är till hjälp, tre plasthinkar omger honom där han sitter i gräset. Man ser på hans arm att den är lite stel efter vådaskottet han ådrog sig i sin ungdom då han stod med ett gevär med pipan i armhålan och skottet gick av. Ett minne han återkom till emellanåt. Kalle arbetade som vägarbetare under lång tid. Varje morgon, i ur och skur, åkte han iväg på sin motorcykel iförd lädermössa och "strut" mot fartvinden. Ni förstår väl vad jag menar...

När kan det här ha varit? Det är jag som är fotograf, det kan vara skiftet mellan 70- och 80-tal och jag hade utan direkt planering, börjat dokumentera min omgivning hemmavid. Farbror Kalle hamnade på "hemmet", om jag minns rätt 1994, och dog där år 2000, 94 år gammal. Vattenledningen från kallkällan gick sönder och de anhöriga ansåg att han skulle få bättre på ett äldreboende. Kalle längtade hem men ville aldrig komma tillbaka för att se sitt hus i annans ägo.

Kalles och Hildurs lagårdsgavel syns bakom och längre bak och på andra sidan Kustlandsvägen tittar morfars hus fram. Mot lagårdsväggen brukade tant Hildur ställa gamla fönsterbågar på försommaren för att ett växthusklimat skulle bildas för de köksväxter hon odlade där. Här ser odlingen ut att ha övergivits.

Bäcken, hemmansägarnas gemensamma vattendrag, numera tillika mitt,  rinner till höger utanför bild. Där fanns en tvättbrygga och där var ett av badställena för oss barn. Mamma sköljde någon gång trasmattor där. Masonitekanoten som pappa byggde låg förtöjd i närheten. Vilken bekymmersfri och glad tid det var.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om rensa blåbär, bekymmerfritt

Fortfarande aktuellt efter alla dessa år...

Maskinkriget

Ur Lutfisken årgång 1937.
.
- Jag är det sista skriket från Västerlandet. Jag förflyttar mej, laddar, siktar och skjuter utan hjälp av människohänder!
- Har då människan ingen uppgift i det modärna kriget?
- En viktig uppgift! ATT DÖ!
.
.

Gårdstun av klass

Det här är ett foto från början av 1990-talet (en skannad diabild). Det är samma gård som jag kommit tillbaka till i några inlägg -Gunnars gård i grannbyn. Det här tyckte jag så mycket om, att jag fotograferade den sommaren, både härifrån och annorstädes i bygden. Jag hade fått ett stipendium och skulle vistas på Svenska Institutet i Rom ett år. Året skulle ägnas åt att enbart förkovra mej inom kulturmiljövården, riktigt frossa i restaurering, konstvetenskap och arkeologi. Det var lycka det... Beslutade att ta med några bilder för att visa hur min hembygds träbyggnadskultur såg ut, något som borde vara exotiskt i Italien. Det här var en av bilderna som gjorde den långa resan i mitt flyttlass.

Titta på skillnaden på kort trampvänligt gräs utanför köksträdgården, saftigare därinne. Köksdelen användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd. För en "gammpojk" kanske det inte är det vikitgaste. Men längre tillbaka odlades ätbart här. Som det var på många håll i landet. Några hembygdsgårdar har kvar den här täppan vid husväggen för att visa hur det var en gång i tiden. Högbergsgården i fiskeläget Skags udde vid nordligaste delen av Höga Kusten är ett äldre exempel, där spjälorna är högre, tätare och grånat trä.

Ett falurött spjälstaket omgärdar tomten mitt i byn. Det grå huset är korsbyggnaden som blev satt åt sidan då det nya huset byggdes på 30- eller 40-talet. Detta "nya" hus skymtar till höger i bild. På dess gavel fanns köksträdgården med ett fruktträd OCH - det staket som hindrar kreaturen från att äta upp odlingarna i kökslandet, den avgränsning som finns mellan gårdstunet och köksträdgården ser lite annorlunda ut. Det är visserligen falurött (slamfärg, inget annat) men har lite glesare mellan de lodräta spjälorna och ytterligare en tvärgående spjäla som gör indelningen kvadratisk. Så jättefint och omtänksamt! En vitmålad smal grind (säkerligen linoljefärg) leder in till odlingen. La´gårn från 1917 står till vänster utanför bild. Med hjälp av byggnader och staket skapas ett fint gårdstun med en öppen sida mot solljuset i söder samt mot samfärdsleden Kustlandsvägen/Riks13. Gården ligger mycket centralt vid en trevägskorsning.


På flygbilden från 1957 finns även kornhässjan, storhässjan, kvar. Den minns jag så väl.

Gårdstunet har också den beväxning som jag åtrår men som inte går att behålla då man börjar slå med gräsklippare. Trampvänliga grässorter och örter. Jag har diabilder med hästen som står på gårdstunet och käkar hö. Djur, människor och vagnar nötte gräset himmelens vackert!

Nu när det har blivit självklart att ha en gräsklippare kommer en sådan här gårdsplan aldrig mer igen som fenomen. Har man väl börjat klippa gräset med gräsklippare ändras floran. Min bevekelsegrund för att använda lie är rent kulturhistorisk och det är lika gott som något, anser jag, så länge man orkar och ser värdet i det.

Det är senhösten 2010. Köksträdgårdens staket är borta och det ska mycket till för att det kommer på plats igen tror jag nog. Staketer i tomtgräns är lite på "halvstång" och inte utom räddning. Om det rustas upp hoppas jag samma spjälavstånd, höjd, material och färg används. Varför ändra ett vinnande koncept? Vari består de kulturhistoriska värdena, vem talar om för en fastighetsägare hur han/hon ska ta till vara på dem? Ibland försvinner de av oförstånd, utan att man ens vunnit ekonomiskt på det.

Husgrunden har tätats vilket kan ha varit behövligt, vad vet jag. Tätningen av frigolit (?) sticker upp över mark, fogskum har använts för tätning av källarfönster. Så här skulle inte jag har gjort men är inte alls ovanligt sätt att idag försöka lösa fuktproblem. Men hur ser det ut när det är klart, vilken blir marknivån?

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om gårdstun, tramptåligt gräs, spjälstaket, kökträdgård, trevägskorsning

Brandförsäkring av år 1845

Farmorsmorfarsfar hette Pehr Nilsson. Han var född 1787 och bonde på hemmanet no 1 i "Rönholm". Pehr och brodern delade hemmanet då deras far dog.

"Rönholm" av lantmätare Jacob Cristoffersson Stenklyft, 1640-talet.

Per gifte sig 1819 med Anna Helena Matsdotter (Mattes Isax´ns dotra sôm ja berätte ôm te förre inägge, hon sôm grint över grädda hon spillt ut å feck ge namn åt n´dänn plassen där hon ramle: Lena-bärge längs fäbostigen). Elva barn föddes i äktenskapet. Deras äldsta barn föddes 1820 och den yngsta 1843. Jacob, som föddes 1837 kom att bli min farmorsmorfar, Gammelmorfar som pappa kallade honom. Pappa var 10 år då Gammelmorfar Jacob dog 1927, 90 år gammal, och han hade starka minnen av honom eftersom Jacob bodde på övervåningen i farmors och farfars hus. Med sina berättelser har min pappa alltså fört vidare minnet av en man som föddes 1837 till mej. Fascinerande...

Nå, år 1845 lät Pehr och Helena brandförsäkra sin gård. Brandförsäkringsprotokollet finns kvar. Man brandförsäkrade antagligen hemmet därför att man inte ville riskera att ägodelarna skulle bli lågornas rov och familjen ställd på bar backe utan medel att bygga upp något nytt. man ansåg självfallet även att gårdens inventarier och djur var värda en del. 1853 överlät Per och Helena sitt hemman till näst äldste sonen Johan.

Jag tycker det är intressant att se vad som fanns i ett stort hushåll och hur tingen värderades. Med viss felmarginal för att fingrarna halkat på tangenterna så fel uppstått i sammanställningen, särskilt då det gäller siffror, får ni ta del av detta. Och att få till en tabell på bloggen verkar förgjort. Så här lyder brandförsäkringen med nästan samtliga inventarier handgjorda under självhushållningens tidevarv:

År 1845 den 14de November Blefvo undertecknad kallad af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm, för att värdera dess Lösa Egendom som i dess bo be­fans för att uti Väster Bottens Läns Brandstods Bolag intagas, för att få åtnjuta och erlägga enligt värdering som följer, Neml:
 
Guld                                       Banko R
2 st Guldringar á 18 karat á 4,16 st.  * 8,32

Silver
l st Silfver dosa * 4,-
5 st Större och mindre Silfver Skedar
          9 lod á Rgs pr lod * 9,-
l st Silfver Tumlare 31/2 lod á l Rgs * 3,224

Then
1 st ten fat  * 2,16
2 st tallrikar * -32

Mässing
2 st mässings Ljus plåtar á 12 / * 24
1 st dito staka * 1,-

Koppar
1 st Bränvins Panna med hatt och pipor * 16,-
1 st Caffe Panna * 2,16
1 st fot panna * 1:-
1 st Skopa * 1,16
1 st skål * -32
1 st dito mindre * -16

Bleck
2 st Silar 1 för 24 s, ra 12 s *  -36
2 st Skålar * -36
2 st Trattar * -24
1 Caffe Dosa 12, l st grädd snäcka 8 * -20

Glas& Postliner
4 st ½ stops Kristals flaskor á 16 * 1,16
3 st 1 ½ kans grön flaskor * 1,06
4 st 1/8 kans dito * -32
3 st Sup glas kristals * -24
2 st Toddy glas * -16
1 st glas Stop 12, l st Glasfat  * -24
1 st glas Löckta  * -8
1 st Postlins fat * 1,16
4 Dussin Djupa och flata tallrikar á 1,16  * 5,16
1 st skål * -16
1 st The kanna * l,-
6 par Caffe koppar á 8 * 1,-
1 st Spägel *  5,-
1 st Dito mindre * 2,-
1 st Rakspegel  * 1,-
9 st Stenfat á 8  * 1,24
1 st Sten skål  * -8
1 st 4 Kans gryta  * 1,16
1 st 2 Kans panna  * 1,16
1 st ½ kans dito  * 1,08
1 st 1 kans dito  * 1,-
1 st ½ kans dito  * -40
1 st sämre gryta 8 kan  * 1,16
1 st Stek panna  * -24
1 st Malm Panna och Brandjärn  * -16
1 st Caffe brännare och Qvarn  * 1,32
2 st Ull saxar  * -32
2 st Hand Sågar  * 1,16
1 st Vin skaft med 11 Borrar  * 1,-
1 st Husnafvar, 1 st Takvedsnafvar, 1 st arstang dito  * 1,08
1 st Husdrag  * -8
1 st Eldgaffel  * -16
3 st Ko Skällor  * -36
6 par Bol knifvar á 8 s  * 1,-
2 st För Skjärar knifvar á 8  * -16
2 st Gryt Låck 12, 1 st Hack knif à 8   * -20
1 st Järn kjädja 6 aln. á 8  * 1,-

Trädsaker
2 st Fäll Bord  * 4,-
1 st Stann Bord  * -32
1 st Bake Bord med bulnor * 1,-
2 st Hög Sängar med förhäng á 5 rd  * 10,-
1 st Drag Säng  * 2,-
2 st Hög Sängar utan för häng * 7,-
2 st Stann Sängar * 2,16
1 st Roskåp *  4,-
1 st Dito med lås och målad * 5,16
1 st Kista med lås och smide * 2,32
1 st Dito dito dito * 2,32
1 st Dito dito dito mindre * 2,-
1 st Dito dito dito dito * 1,16
18 st Stolar á 16 * 9,-
5 st Sjinn Stolar á 8 *  -40
2 st The Brickor * -24
1 st Sjudar Kar * 1,32
1 st Sätt Kar * 1,32
3 st Såar 24 * 1,24
1 st Dricks Tunna och Bunke á 24  * 1,-
24 st Mjölk Tråg á 4 * 2,-
5 st Baku Tråg á 16  * 1,32
7 st Byttor á 12 * 1,36
2 st Spinn Råckar * 3,16
2 st Tåg Korgar * 1,24, 1 st Sädes Korg, 1 st mindre * 2,40
4 st ½ ankar Kaggar á 18 * 1,24
3 st Sållar á 24, l rd 24, 1 st Redssel 24 * 2,-
1 st 1 st Skersmått  * 12, 1 st Kapp 4  * -16
1 st Järn Betsman * 1,16 1 st Brand Järn 40 * 2,08
1 par Väf Stolar * 3 rd, 1 st Refträd  * 12, 2 par kabbar 32  * 3,44
1 st Nyst Vin och Nyst Krona á 12 * -24
1 st Slip Sten med Järn vef  * 2,-

Kjörredskap
1 st Sjeskärra med jul och ås * 26,-
1 st Dito dito dito * 8,-
1 par Klubb jul med ås och 2ne flakar  * 9,-
1 st Åkerskrinda  * 6,-
1 st Lång Släda Järn Skod * 3,-
1 st Dito vallad  * 1,16
1 par Järn Skod Stöttingar * 3,16
1 st Åker plog * 2,-
1 st Sädes ahl 2 rd 16, 1 st Ristell 18 * 2,34
1 st Åker Harfva  * 1,16
1 st Bättre Seltyg  * 8,-
1 st Sämre Dito  * 2,-
3 par Skacklar  * 1,12

Säng och gång kläder
1 st Dun Bållster 1 10 á 16  * 11,16
1 st Dito Dito 1 10 á 16  * 10,-
2 st Dun Kuddar 18 á 16 * 6,-
3 st Dito Dito 1 10 á 16  * 10,-
1 st Nytt Bollster var af Blaggarn * 1,16
4 st Half nött Dito Dito á 1/2 rd   *  4,-
3 st Nya fällar med västgöt täcken á 8 rd * 24,-
1 st Sämre Dito Dito * 6,-
3 st Medelmåttig nötta fällar á 2 rd * 6,-
1 st Rens Hud * 1,-
1 st Ylle Täcke * 2,16
5 st Lärfts Lakan á 1 rd * 5,-
2 st Blaggarns Dito 32  * 1,16
5 st Kudd öfver Drag á 24 * 2,24
Mans gång Kläder i Ett för alt inberäknat * 66,32
Qvins gång Kläder Ett för alt inberäknat * 81,16

Diverse
7 par Gardiner á 24 s * 3,24
1 st Bord duk * 2,-
2 st Särvetter á 16 * -32
1 st Häske tåg Nytt med krok * 2,32
1 st Socker Skrin * 1,-
1 st Vägg Klocka * 6,-

Kreatur
1 st Häst Kreatur i 7 året * 100,-
8 st Kor á 17 rd * 136,-
1 st Oxe * 8,-
15 st Får á 1,16 * 20,-
Böcker för * 6,32
30 Tunnor Korn och Bland Säd á 6 rd  * 180,-

Summa Banco RiksDaler 958,06
--------------------
.
Den enskilt dyraste prylen var brännvinspannan med hatt och pipor som var värd 16 riksdaler banco. Det här var på självhushållets tid och att bränna hemma var inte förbjudet alls. Jag har en historia om vad en rejäl fylla kan få för konsekvenser med Pehr som huvudperson. Den ska jag förtälja för er tids nog.

Annars var det den sjuåriga hästen som var högt värderad, nämligen till etthundra riksdaler banco. Att jämföras med våra dagars bilar.

Västgötatäcken var värdefulla, dunbolster likaså. Kanske hade man fyllt bolstren själva med sjöfågeldun, det var ju under självhushållets tid och nära till havet. Västgötatäckena var nog inhandlade av en knalle som vandrade runt och sålde textilier från Sjuhäradsbygden. Ja, knallarnas färder sträckte sig ända hit upp. Det här skulle jag vilja forska mera i. Själv minns jag gårdförihandlaren (gålförihannlar´n) med glädje.

Det är många ord jag lyser upp då jag läser. Minns min barndoms dialekt. Den lyser igenom även i ett instrument som ett försäkringsbolag upprättar. Hela dokumentet ger en inblick i vad man ägde, hur det värderades.  Jag bara älskar ordet "roskåp". Javisst, två fanns det, det ena bemålat. De stod i ron, i vrån, för de var hörnskåp. Like it. Och bolknivar. Och dessa högsängar som jag tycker så mycket om, så typiska för bondesamhället. Fyra stycken fanns det, två med förlåt, med textila förhängen. Åsså en dragsäng som är en säng vars långsida man drar ut, också kallad gustaviansk säng. Det fanns två "stannsängar" i hushållet. som jag inte har koll på vad det innebär. Men då jag funderar och tittar i Sigurd Erixons bok Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler börjar jag förstå att det är ståndsäng som menas men på min dialekt, en benämning som aldrig användes i min barndom för den typen av ålderdomliga sängar fanns inte i bruk. "Med ståndsäng menar man vanligen en helsäng som ej är utdragbar och som saknar överbyggnad. Sidoväggarna är antingen inskiftade i rännor på ståndarna eller också intappade i hål på dessa."

Ståndsäng från Västerbotten. De svarvade dockorna är karakteristiska för den romanska stilen. Teckning av kapten J.A.Linder 1875. Ur Sigurd Erixons bok som nämnts ovan.

Annars har jag skrivit om sängtyper här och specifikt fållbänkar här. Sängmöbler intresserar mej, särskilt som jag har vissa planer i morfars hus. Om några år.

Undrar hur gardinerna såg ut? Färg? Hemvävda av egenodlat lin förstås, bomull var dyrt. Och två servetter. Två! Vilka använde dem? Husbond och husmor? Dagligen? Fest? Hade man med sig servetter då man var bjuden på kalas? Många tallrikar fanns i hushållet och 6 par kaffekoppar. Hade man något på golvet? Klädtrasor av linne samlades in till lumppapp, bomull var ovanligt, och då också trasmattor. Hade man någonting på trägolven?  Fasen vad lite jag kan ändå om bondesamhällets liv och leverne.

Jag skulle kunna ge många tusen kronor för att få leva med i det här hushållet under en veckas tid, ja enbart en dag skulle ge lärdomar som är ovärderliga. Undrar vilka böcker till ett värde av 6,32 riksdaler banco som fanns i den lilla hyllan eller kanske i ett bokskåp? De var säkerligen av kristen karaktär allihopa. Luthers postilla eller åtminstone Luthers lilla katekes. Hur det stod till med läskunnigheten har jag inte tittat efter om i husförhörslängderna ännu. Nä, den var nog inget vidare bevänt med kommer jag på, därför att Pehr undertecknar brandförsäkringen med sitt bomärke. Barnen lärde sig läsa vad jag vet, den äldste var 25 år då försäkringen skrevs. Alltså fanns någon/några som var läskunniga i hushållet.

Idag återstår knappt hörnstenarna efter den här, för dåtiden och socknen, rätt stora bondgården med alla
sina byggnader. Det var, som jag förstår det, laga skifet som fick den att gå under. Men pappa har visat mej platsen. Den finns kvar, där är fortfarande ganska öppet landskap men sly och ödebygdskänsla tränger sig på...

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om brandförsäkring, Brandstodsbolag, inventarier, sängar, dragsäng, högsäng, ståndsäng, roskåp

Gråta över spilld grädde

Anna Helena Matsdotter, Lena kallad, var dotter till Mats Isaksson, en bonde här i byn, eller sôm ve säg: Mattes Isax´n. (Med vår dialektala betoning som jag föredrar framför rikssvenskan. Det ger åtminstone en hint om hur det lät då man pratade här i byn förr i tiden.) Lena föddes i juli 1799 som nummer 4 i skaran på 9 barn.

Helena har gett namn åt en plats längs fäbodstigen som är den stig genom skogen som leder till byns fäbodar. Den har jag gått tillsammans med min far som nogsamt berättade vad han visste om de omärkvärdiga platser vi passerade.

Fotot visar en bit av Fäbodstigen som numera endast används av scoteråkare vintertid.

Platsen jag tänker på, som Helena Matsdotter fått ge namn till, är Lena-berget. Helena skulle ta med sig grädde, som skummats av under några dagars mjölkning, ner till byn. Hon bör ha varit en ung flicka då och hur det nu kom sig så snavade hon och grädden rann ur laggkärlet eller vad hon nu fraktade grädden i, kanske gick behållaren sönder. Man kan tro hon blev ledsen, grädde var dyrbart. Man kan tro att det blev omtalat i byn eftersom bergknallen gavs namn efter händelsen.

Det här är fäbodstigen och där framme syns en annan bergknalle, den med Anner-vilarställe (andra stället att vila på, räknat nerifrån byn). Ganska långt bakom oss ligger Lena-berget. Jag tror inte namnen på de här obetydliga platserna i skogen lever kvar i mer än högst en generation till. Det är också stor risk att stigen försvinner mer och mer, för här i byn brukar man normalt inte märka ut natur- och kulturminnen i skogen före slutavverkning och markberedning.

Här är Helenas vandringsväg utmärkt på laga skifteskartan från 1860-talet. Den natur som hon vandrade i var i huvudsakt av typ västlig taiga samt hällmarksimpediment beväxt med tall. Helenas hem i byn ligger längst ner på kartan, fäbodarna ligger högst upp på kartan.

Jag kan inte längre av att göra bilderna klickbara för förstoring sen Picasa gjorde om sitt system. Nån som kan berätta hur man gör?

Kanske har även andra bloggare åsikter om lokala namn, fäbodväsendet, kulturmiljö i skogen, slutavverkning, markberedning

Inhägnader

Jag fick en kommentar om ryska inhägnader i förra inlägget. Som kontrast till det som där beskrevs ska jag visa några inhägnader i Ryssland som jag tycker väldigt mycket om. Här kommer den första bilden.

Det här är den ryska byns utmark, det är sönderbränd sensommar och kreaturen befinner sig på annan plats. En smal grusväg slingrar sig bortåt. Ni ser hägnen som stora bås med liggande grånande brädor. Det här gillar jag!

Något liknande detta har jag inte sett i Sverige av idag. Jag blev/blir oerhört tagen av den karga känslan i det inhägnade landskapet. Så här såg det naturligtvis ut ôppa Löta i min by vid sekelskiftet och tidigare, då jordbruket bedrevs intensivt och sommarla´gårdar var en självklarhet. Jag har aldrig sett det men genom att ha studerat många foton från det gamla bondeSverige känns det som jag minns.
Eller kan man minnas med sina gener??? Hur som helst var det inte svårt att låta tankarna fara iväg till min hemby före min tid, då jag besökte den här platsen. Trots att jag bara har ett foto sitter upplevelsen ordentligt kvar i min kropp.

Det här är också fascinerande. Inhägnade potatisland på en sluttning med de omålade bostadshusen på toppen bland bergknallarna. Yes, like it...

En ny inhägnad, träet är fortfarande ljust till skiland från det solbrända timmerhuset. Ett grånat utedass av bräder står i andra änden av inhägnaden. Här bodde jag ett par dagar och det var ett sant nöje.

Här är marken ner mot älven med ägorna inhägnade. Liggande brädor i hägnen ner mot vattnet och stående spjälor längs stranden. Att allt inte ser perfekt ut bekymrar mej inte med dessa hägn, för jag vet att de hålls efter eftersom här i byn fanns keatur som måste hållas borta från grödorna. Ingen ko får komma in här och föröda grödorna. Här fanns inga smaragdgröna gräsmattor, gubevars, utan all mark användes till odling av ätbara köksväxter eller hö. På någon liten täppa närmast huset kunde ibland finnas blommor till lyst. Annars stod potatisblasten ända in mot knuten. Det var en mycket stark upplevelse för en historieintresserad typ som jag. Så här levdes livet fram till 20-30-talet i min by och bakåt i den suddiga forntiden.

Är det något som säger att mäniskor som lever i miljöerna på bilderna har ett sämre liv än vad vi har?

Jag tog de här fotona som diabilder och har skannat av dem, vilket gör att de inte blir så väldans bra. Med ljuskänsligheten 400 ASA på diafilmen blir avskanningen väldigt kornig.



Kanske har även andra bloggare åsikter om inhägnader, staket, kreatur, odlingar, ryska landsbygden, Karelen, levnadssätt

Spjälstaket

Staket och gränsmarkeringar för tomter är på utdöende här. På fotona från i höstas syns det som är grannbyns enda inhägnade väg. Så här såg det ut för fem år sen. Det som syns idag upplever jag som landsbygd i förfall.

Fortfarande är inhägnaden inte bortom all räddning. Med en ganska enkel insats kan man få ordning på det här staketet utan stor penninginsats. Det är mest vilja och förståelse som behövs.

Det är inte bara tidpunkten på året och dagen som gör att de här bilderna ovanför är glåmigare än de jag tog för 5 år sen. Staketet förfaller, träd har kapats utan att nya planterats, ingen har bott på gården under några år. Här kommer två bilder från 2005:

■ ■ ■

Det står en väldigt fin korsbyggnad på den här gårdsplanen. Tegeltak, ribbad träpanel, korspostfönster med fönsterbågar i avvikande färg, fönsterfoder i väggfärg, en trästege mot takskägget - allt detta ger byggnaden karaktär. Huset blev undantag eller överloppshus då det nyare gulmålade till vänster byggdes. Antagligen är det därför som det är välbevarat förutom att Gunnar som levde här till sin död för några år sen förstod det här men vikten av traditioner, av att bevara det som bevaras borde. Han var en stolt bonde som visste värdet av sitt arbete med mark och byggnader.

De typiska elementen i landskapet, som till exempel inhägnader, försvinner då jordbruket inte drivs av markägaren. En arrendator har inte samma känsla för lägdorna, grödorna kan jag tro. Snart nog  kommer betestuggar att köra runt för att hålla landskapet öppet med konstgjord andning.

Där framme till vänster ligger byns och traktens stolthet - Modehuset i Lögd´. Det är väldigt om-och tillbyggt under årens lopp ju fler kunder man fått.  Runt huset till höger fanns tidigare ett vackert vitt staket med grind och grindstolpar.

Det här fotot är en diabild jag tog 1997 av det vita spjälstaketet utformat med finess och med stolpar av granit. Detta jättefina omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare, på tidigt 2000-tal.

För i tin sågé ut e sanna. Intill skrädderiet löper en trägärsgård, n´ fassbannhagga. Staketet till höger är det så vanliga vid förra sekelskiftet: snedställda spjälor som bildade diagonalrutor. Det ersattes långt senare av det som syns på foto från 1997.

Vägen som syns är den gamla Kustlandsvägen som sedan blev den asfalterade Riks13 med ny bro över den meandrande älven. Den älv där min morfarsfarfar drunknade.

Ett par kilometer härifrån ligger en byggnadsvårdsbutik... Jorå!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om staket, inhägnad, grind, fägata, landskapselement, betestugg, lägda

Vad som är värt att minnas

Jag blir glad av att läsa de här tankarna av 21-åriga Jonna. Att få läsa att enkel liten stuga i begynnande förfall ger goda kickar. En människans positiva barndomsupplevelser är oerhört viktiga. Hela livet.

I  min barndom bodde morfar, mormor och mamma, pappa, barn i samma hus, vi bodde i generationsboende. Här är morfar med Micken i knäet och jag uppklättrad bakom.Ofta var det tvärtom – jag satt i morfars knä i den här 40-talsfåtöljen och vi lekte "bulleri-bulleri-bock – hur många horn står opp?" Jag blev aldrig less på leken men det blev nog morfar. I skåpet bakom brukade kattungarna vara i en låda tills de började skutta runt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om generationsboende, barndomsminnen, prägling

Glada burkar : )

Jag har hittat gladröda kaffeburkar i gömmorna. Cirkelkaffe och Gevalia. Isakssons och Luxus. Jag tittar och gläds. Längtar till jag får en bra plats att ställa dem på. Synliga. Ska jag göra som några inredningsbloggare - ställa dem i Stringhyllan...

Då kokkaffet i de här burkarna förbrukades drack jag inte kaffe. Jag njuter av dem nu istället - tomma.

..
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kaffeburkar, kokkaffe, Gevalia, Isakssons, Luxus

Seriöst...

Nog behövs det väl fler byråkratiska myndigheter. Som man kan få skratta åt?


Joooooooooo....oooo..o


.

Om att känna STOLTHET

.
”Känner du hembygden älskar du den! Älskar du hembygden vårdar du den!”

Devisen ovan skrevs av Ivar Schnell och Carl Ivar Ståhle. Ivar Schnell var landsantikvarie i Södermanland 1938-1969 och han var väldigt produktiv med bl a 350 tryckta publikationer. Själv har jag stött på hans namn och verksamhet i uppdrag jag har haft med de kulturhistoriska byggnader han dokumenterade eller var antikvarisk rådgivare för vid en tidigare restaurering.

I Södermanland arbetade Schnell för att öka antalet hembygdföreningar som var fyra då han tillträdde som landsantikvarie. År 2008 fanns 65 hembygdsföreningar med mer än 20 000 medlemmar! Det är annars ganska vanligt att de kulturhistoriska myndigheterna inte ser med helt blida ögon på hembygdsföreningarnas verksamhet eftersom man anser medlemmarna som oprofessionella. Jag tycker det är ideella krafter som man absolut ska ta tillvara! Här i byarna finns ingen hembygdsförening, bara bygdegårdsföreningar som inte alls ser till byns kulturhistoria.

Själv sliter jag med frågan om min bygds folk, ja kommunens invånare, är stolta över sin bygd eller inte...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hembygd, stolthet, hembygdsvård, kultur, Ivar Schnell, hembygdsförening, bygdegårdsförening

Det som var och det som är.

En skogsbilväg byggdes här på skogen 1984. Jag är en av delägarna eftersom den går över min mark. Vägen öppnade upp för mer än skogsavverkning. Vägen gör det till exempel lättare att besöka byns fäbodplats. På väg dit ser man följande:

Sandtäkt

En sandtäkt som vid  laga skiftet betecknas som gemensamägd av byns hemmansägare hamnade nära inpå vägen. Husbehovstäkten, "grusgropen" kallad, användes en gång i tiden för sandtag till lertegel, lerklining och andra behov som ett hushåll hade. Sand hämtades med häst och kärra på den lilla kärrvägen, inga stora lass alltså.

Ända fram till 2000-talet har täkten nyttjats utan rovdrift. Men så började här hämtas sand med många vändor traktorskopor. Exploateringen har fortsatt. När jag tog med en kompis, som är sörlänning upp till fäbodarna, höjdes ögonbrynen och jag fick frågan om täkttillstånd fanns för täkten.

Det gör det nu inte. Hur kan då exploateringen tillåtas blev följdfrågan, hur ser vi på såret i marken. Det här tycker jag är symptomatiskt för olika synsätt i vårt avlånga land. Vilken norrlänning höjer ögonbrynen för en ”grop i marken”? Det är nog så att en sörlänning från ett tätbebyggt landskap bättre förstår värdet av orörd natur.

Här har många kubikmeter sand hämtats de senaste 10 åren. Utan täkttillstånd. När det för två år sedan på stämman beslutades att vart och ett hushåll i byn skulle få möjlighet att köpa 100 kubikmeter var, reserverade jag mig.

Kalhuggning och markberedning

Nästa exploatering som berör samfälld mark, alltså som vi hemmansägare gemensamt äger, rör en skogsareal vid avfarten ner mot fäbodplatsen. Fäbodarna är klassat som fornminne. För att nå fäbodarna kör man längs två av den samfällda skogsmarkens långsidor. Ytan kalhöggs helt utan stämmobeslut 2007. Året därpå röstades ifall markberedning skulle utföras eller om vi hemmansägare själva skulle plantera ytan för att behålla åtminstone något av oförstörd upplevelse då man närmar sig fäbodplatsen. Där äger ibland mindre byatillställningar rum. Stämmobeslutet blev att vi själva skulle skogsplantera och ett antal frivilliga anmälde sig. Dagen efter var den kalavverkade ytan markberedd!

Så går det till i ”vilda västern” och så går det till i min by! Inte ens den minimalt lilla kulturhistoria som finns kvar vill man värna om. Och det märkliga är att byns hemmansägare och invånare ser ut att finna sig i vad som än händer.

Vy från avfartsvägen ner mot fäbodplatsen. Vem bryr sig om kulturmiljö i skogen här uppe??? Norrland har ju enorma ytor med skog.

Så här ser det ut från skogsbilvägen då man närmar man sig avfartsvägen mot fäbodarna, vilken går framför den gröna ”väggen”. En bil syns uppe till vänster på fäbodvallens parkeringsplats. Någon känsla av gammal fäbodplats framkallas inte här.

Tja, här är det ganska svårforcerat om man skulle vilja ta en skogspromenad.

Fortfarande finns djupa vattenfyllda hjulspår. Skogsägarföreningen som avverkade och markberedde lagar inte upp efter sig. Varför skulle de det? Det kostar företaget pengar. Och ingen i samfällighetsföreningen ställer krav på avplaning och återställande.

Att det finns regionala skillnader i människors mentalitet tycker jag står klart. Det är en forskningsuppgift att försöka komma fram till bakomliggande mekanismer. Har fått höra att jag inte har något med vad som sker här uppe att göra - jag bor ju inte här, är bara en av delägarna! Norrland, Norrland!!!

Här har vi den nätta markberedningsmaskinen, så användbar och så effektiv.

På andra sidan Fäbodberget och inte långt härifrån, vid byns enda sjö, även den samfälld, har en av hemmansägarna sökt tillstånd för en bergtäkt där 1 miljon ton berg planeras att sprängas bort. Mot sjöns strand. Go, man, go... Vilken av hemmansägare i samfällighetsföreningen vågar ifrågasätta detta? Det är ju bara alldeles intill en sjö vi äger gemensamt.

Bilburna fäbodstintor

Den här bilden togs i somras då det var en sångkväll vid fäbodarna. Flera av besökarna kör sina bilar in på fäbodområdet och parkerar innanför fäbodallmänningens gärsgård. Den egentliga parkeringen ligger ett par hundra meters promenad från fäbodplatsen och det betraktas som långt att gå.

Har man kaffetermosar, varm korv och annat som ska fram för gemensam trevnad går det ju att köra undan bilen efter urlastning och rörelsehindrade kan skjutsas fram men bilen sedan köras undan. De här bilarna stör de besökare som kommer till fots, man möts av en ”otidsenlig plåtmur”. Det här har jag en mycket bestämd uppfattning om som ni förstår. Det här ger ingen som helst inlevelse i hur livet på fäbodarna en gång gick till.

*

Minns ett besök på Biby herrgård i Sörmland på 1980-talet. Vi var ett gäng med kulturhistorisk inriktning som gjorde ett studiebesök för att se de turkiska samlingarna av 1700-tals textil och porslin. Bussen körde inte allén ända fram utan vek av från huvudaxeln för att parkera. Vi närmade oss den karolinska herrgården till fots i allén, som sig bör, för att få rätt historiskt perspektiv.

Så borde man också göra på en obetydlig liten plats som de fäbodar jag är delägare i anser jag. Jag har inte ens brytt mej om att ta upp frågan, ingen skulle förstå, för här gäller helt andra lagar, andra tankesätt. Av det som händer inser jag att vi saknar stolthet över vad vi har, vår by... Vad skulle min naturälskande morfar ha tyckt?

Det finns fler exempel på förstörda samfällt ägda ytor. 1996 totalavverkades för första gången skiften synliga i byn. Tre fastighetsägare gick samman. Då förstördes och markbereddes en fin kärrväg som hemmansägarna ägde. En vacker väg som jag ofta vandrade från det att jag var barn fram tills det att den försvann i ett nafs på ett par timmar. Avverkningen fick även till följd att lövsly slår upp på den stig som gick precis utanför den fastbandhage som inhägnade byn, fätåe, fram till 1940-talet. Stigen kommer att försvinna helt om vi inte går samman och rensar upp den. Så lär det inte bli då intresse för kulturhistorien saknas. Jag i min tur hävdar här och nu att kunskap om den gemensamma historien ger stolta människor. Och att det skulle gynna hela bygden.

Skriverier som inte är positiva genererar normalt inga kommentarer och minskar antalet  läsare. Men faktiskt kan jag inte låta bli att ta upp detta, det är en del av att bli hemmansägare i den här byn, i "Norrland". Min utblickspunkt på tillvaron är tydligen så väldigt eljest, eljest...
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kalhuggning, markberedning, sandtäkt, exploatering av naturresurser, samfällighet, kulturhistoria, klassresenärens dilemma

Blue and empty

Blått är flott.
Glasskålen är fin även som tom, men egentligen pockar den på att fyllas med gelehallon. Men fylls den de röda sockerprickarna blir de aldrig kvar länge. Och så är det bara blått igen...

Den här tjusiga skålen har jag köpt secondhand. Jag som har bestämt att allt som köps hit ska vara av senaste årsmodell, bara för att inte blandas ihop med de prylar som fanns här innan jag tog över. Skålen är från 60-talet, kan vara Flygfors och min idé att bara köpa saker från nutid höll inte hela vägen.

.
.

Det räcker!

Minns ni varumärket Algots? Algot Johansson AB, Borås.

Säg Algots - det räcker!

Det räckte till 1977 då företaget gick i konkurs pga den hårt härjande tekokrisen. Algots klädde mej och många i min generation då vi var små. Företaget var även Kunglig Hovleverantör visar det sig.

Minns ni toppluva, lovikkavantar, livstycke och långa ribbstickade bomullsstrumpor, sen kalasbyxor, elastabyxor, hängselkjol, parkas, lottapäls, slamkrypare, luddor. Allt detta hade inte Algots men det ingick i min utstyrsel. Det var fina grejer det! Lottapälsen i grön smärting med 4-5 stora melerade knappar, stora utanpåliggande fickor med lock och konstpäls fårskinn på krage och som foder blev jag så förtjust i att den gick jag omkring med inomhus till en början minns jag. Men bara minnet finns kvar.

På vykortet från 1955 sitter rader av sömmerskor hos Algots i Borås och syr allt vad tygen förmår. I välfärdlandet Sverige, folkhemmet, var det finare att klä sina barn i köpekläder än i hemsytt! Kvinnorna skulle ut i arbetslivet, inte ägna tid åt att sy till sina egna barn men kanske till andras. Nu verkar det som om pendeln delvis håller på att svänga.

Min egen mamma arbetade ett kort tag som sömmerska i en syfabrik på 40-talet. Hennes berättelse om tidsstudiemannen gillar jag, kanske drar jag den sen nån gång. Det är en berättelse om taylorismen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Algots, barnkläder, folkhemmet, syfabrik