Husen i skogen

N 64 grader 43.120´

E 20 grader 18.295´

Rismyrliden, nybygget från 1800-talets början som jag redan nämnt här på bloggen, är beläget så där 4 mil väster om Skellefteå. Det är numera ett museiområde som förvaltas av en stiftelse. Man har valt att levandegöra tiden vid 50-talets början, då gården reparerades senast.

Titta så fint nött golv i lagårdsporten.

I sommar kom vi änteligen iväg dit. Rismyrliden gjorde mej glad till sinnes. Det var mycket igenkänning från morfars och mormors hus, från livet på 60-talet. Här visar några få minnesbilder från besöket.

En sådan här hängare av kohorn, sammet, nitar och trådkrokar fanns även i morfars kök då jag var liten. Den satt mellan farstudörren och kammardörren.

Så här såg det ut på gården då den fortfarande var i bruk, alltså före 1967. Foto har Västerbottens meste dokumentärfotograf Sune Jonsson tagit.

Nu i somras stod bostadshuset på samma plats och pärlanne var stort nu också.

Bagarstugan ligger en bit bort från mangårdsbygganden med potatislandet emellan. Yeah!

I ena hörnet av pärlanne, närmast mangårdsbyggnaden, finns ett köksland med morötter och andra rotfrukter, dill, persilja, lök och ettåriga snittblommor som sömntuta och sommarslöja. Precis som det ska vara!!! Det jag möjligvis saknade var malôppen, praktmalvor (latin Malope Trifida).

Den handdragna slipstenen är förstås på plats som sig bör. Till vänster i bakgrunden syns bagarstugan.

Brunnen finns mitt på gårdstunet. Därborta står arbetshästarna. Inget vatten är indraget i byggnaderna. Rostfria hinkar står på brunnsöverbyggnaden. Att det är så många beror på att disken efter besökarna är ganska omfattande...

...och för den skull har man byggt ett tak med gott om arbetsyta inunder. Och vet ni, det är korrugerad ljusgenomsläpplig plast ger regnskydd - och jag tycker det är okey! Lite förvånas jag över min känsla men lösningen känns självklar. Här jobbar många entusiaster frivilligt och självklart vill de se besökarna, vara i händelsernas centrum mitt på gårdsplanen. Tanken är så fin. Tänk om dessa nödvändigheter gömts bort bakom lagården till exempel - nej här i centrum ska de vara även om det "förstör" vissa kameravinklar :-)  Och det här bygget är reversibelt, alltså lätt att ta bort utan att lämna några varaktiga lämningar efter sig, vilket är en viktig princip inom byggnadsvården.

Skohö. Yes, skohö vill jag veta mer om. Skohö har jag aldrig sett användas men väl skotrasor (hette det väl?)

Separatorn stod framme i köket i Brorers stugan. Det gjorde den i morfars och mormors kök också då har jag hört berättas. Själv har jag inte sett det där.

Vacker dörr som har massor med minnen inbyggd i sig, patina kan det visst kallas.

Övre farstun ocht trappan dit.

Trappa och trapphusvägg är bara så underbart frodigt målade.

Jadå, Husqvarnaspisen fanns även i morfars hus. Det var i detta hus det var kurs bakning i vedeldad ugn i juni. Om vi ändå varit där och till exempel fått lära oss avgöra temperatur utan termometer, bara genom att sticka in en hand. En kunskap som sitter i kroppen och som inte går att läsa sig till.

Den här vattenvärmaren (som vi sa hemma) eldas nu för att värma diskvatten. En gång i tiden användes den för att tvätta kläder och vittvätt i.  Våran vattevärmar  finns kvar och användes till ca 1973 för reguljär koktvätt.
Rismyrliden är befriande och inte alls pittoreskt som andra nordsvenska gårdsmiljöer typ Myckelgensjö gammelgård väster om Örnsköldsvik och Gudmundtjärn nordost om Sundsvall kan upplevas. Rismyrliden lever. Jag kände mej hemma där. Inte alldeles långt från Gudmundtjärn bodde förresten min farmorsmor under ganska stor del av sitt liv på en gård med en fantstiskt vacker växtlighet på gårdsplanen: kattfotsmatta!

Plan över Rismyrliden.

Jag tänker ibland på detta med nostalgi. Det händer att jag får höra någon gång emellanåt att jag är nostalgisk. Jag känner mej inte nostalgisk. Jag känner mej däremot ledsen ibland för att vi människor behandlar djur och natur så exploaterande, på ett sätt som inte förekom i denna omfattning före 70-talet. Landet Brunsås visar tydligt på hur krasst vi ser på matproduktion på grund av att tekniken numera ger oss möjlighet. Dessvärre är jag pessimistisk och tror inte att vi människor kan skapa lagar som förhindrar detta så länge några andra tjänar pengar i andra änden av kedjan.

Arrivederci Rismyrliden!

Som avbrott till gammelväla kom ett trevligt och behövligt besök i nutiden hos M & M där bland mycket annat studentexamensutstyrseln visades. I bagaget tillbaka hade vi dessutom hemkokt hjortronsylt. Wow!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Rismyrliden, Västerbotten, kulturmiljö, kulturhistoria, livet förr, etnologi

Kreatur

I nybygget från 1800-talet, nu ett levande museum - i Rismyrliden, Västerbotten, finns gårdens djur. Kor, kalvar, grisar, hästar, getter, kaniner...

Kan en ko ha det bättre? Näe...

Eller kan en sugga med kultingar för den delen ha det så mycket bättre? Kolla lillingen som sover bakom stora suggamamma!

Eftersom vi blev så fascnierade av nybygget Rismyrliden och tittade både länge och väl på det mesta hann jag av en händelse se det här ovanförvarande: kvällsmjölkning i sommarlagrden. Av en tillfällighet gick jag skogsstigen mot bilen och passerade då sommarlagårn, nu med kor. Ett välkänt ljud hördes - handmjölkning pågick. Mjölken hamnade i en rostfri hink. Jag väntade och ut kom mannen som hade mjölkat. Det blev 6 liter spenvarm mjölk morgon och kväll från en ko. Den gode mannen hade ställt upp mjölkkrukan med rostfria silen och pappersfiltret utanför, men jag var så till den grad uppspelt över att än en gång få se detta att jag glömde alldeles bort att fotografera. Det var nog den största missen jag gjort i år! Jisses, vad roligt det var att känna igen det hela från förr. Jag tror jag återvänder och är med under en hel dags händelser nästa år.

En stånghässja fanns förstås på en lägda, men bara en enda såg jag.

Jag snusade in den verkligt goda hödoften, höstråna killade mej i ansiktet. Sen greppade jag ett tag inne i hässjan och kände efter om det var torrt. Därefter drog jag ut lite hö därinifrån  för att se om det såg bra ut och det gjorde det. Se så grönt det är därinne där solljuset inte kommer åt. Höet var färdigt att köra in i ladan eller i hölaget, höloe, logen. Hur många gånger har jag inte sett pappa utföra den rörelsen...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kreatur, kor, grisar, sugga, kultingar, handmjölkning, mjölka, sila mjölk, sommarlagård, hässja, hö, stånghässja, bondgård, Rismyrliden

Rökbastu, torkbastu

Under sommarens besök i Rismyrliden i Västerbotten fick jag äntligen se en rökbastu eller torkbastu med en kallmurad eldstad. Så har rökbastun här sett ut före flytten till morfars hemmanstomt. Även i Vargträsk har jag sett en rökbastu, men den var inte lika stor och kanske inte lika trovärdig eftersom det kan ha varit rekonstruerad och inte in situ som den här i Rismyrliden.

Rökbastu i Rismyrliden

Timmermannen som hjälpte oss med byte av syllstockarna på vår rökbastu sa att den varit längre tidigare. Nu förstår jag att där varit ett litet förrum till själva torkrummet.

När man tittar in genom ytterdörren ser man vidare in genom en låg dörröppning till själva torkrummet med eldstaden. Golvet är stampad jord. Vid taknocken på den här bastun finns inristat årtalet 1861.

Därinne finns på var sida en lave där säden, korn eller råg, lades för att torka genom eldning i eldstaden. Nu förstår jag funktionen för de avlånga hålen i gaveln på vår rökbastu - där varlaven infäst. Någon skorsten (eller enkelt hål i taket som svedjefinnarna har i sina bostadshus) finns inte. Här inne skulle människor inte vistas under torkningen.

Skylten på Rismyrlidens rökbast undervisar så här:
Torkbastun var ett nödvändigt och viktigt hus på en bondgård. Korn och råg kunde inte malas i skvaltkvarnarna utan att vara hårt torkat.

Bastun var i regel en oansenlig timrad byggnad utan golv och innertak. Mitt pågolvet murades en ugnsliknande spis och efter väggarna bygges knappt meterbreda lavar. På dessa breddes spannmålen ut i ett tunt lager och spisen eldades så hårt som möjligt så att temperaturen i det lilla rummet blev mycket hög. Med jämna mellanrum rörde man om i spannmålen som efter ett dygn ansågs tillräckligt torr för att kunna förmalas.

Det var också vanligt att man på sommaren hängde in fällar och pälsar i bastun. man ville på detta sätt skydda skinnen för mal. Man ansåg att röken och hettan i bastun var bra hjälpmedel för avlusning av kläder.

Nu återstår för mej att kolla på laga skifteskartan från 1869 var närmaste skvaltkvarn låg i förhållande till den plats jag tror min rökbastu är flyttad från omkring 1913. Kul detektivarbete framför alltså!

Det här är bastun som morfar flyttade. Framför dörren har det alltså varit ett förrum tidigare. Väggarna är svarta av rök och sot. Härligt. Under min levnad har här varit ett plankgolv därför att byggnaden har använts som förråd och slakthus. Då potatislådorna i källaren var tomma åkte de ut hit i väntan på nästa säsong. 

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om rökbastu, torkbastu, korn, råg, bondesamhälle, småbruk, Rismyrliden, potatislådor

Stig Lindberg, Gustavsberg

Den här reklamen fanns i Vi husmödrar år 1953. Den tidskriften läste mamma. Hon köpte bland annat Veckla i vitt, matt cararraporslin från Gustavsberg. Cararraporslin innehåller en hel del fälstspat och kan brännas i hög temperatur vilket ger den äggskalsliknande ytan. Parian är ett annat namn för samma porslin.

Själv köper jag Coop Retro Edition 2011 med Stig Lindberg-inspirerade mönster. Tänkte det kunde passa in här i huset på övervåningen.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Vi husmödrar 1953, Gustavsbergs porslinsfabrik, Stig Lindberg, Retro edition 2011, 1950-tal

Bogserfartyget Teodor

I en tidningsnotis från anno dazumal står följande:

Får föra passagerare
Kommerskollegium hemställer hos k m:t att Israel (...) måtte medgifvas rätt att utöfva befäl som maskinist å det Nordmalings ångsågsaktiebolag tillhöriga bogserfartyget "Teodor" jämväl då detta fartyg nyttjas vid passagerares befordran å Nordmalingsfjärden samt angränsande skärgård.


Farfarsfar Israel (1855-1924) var maskinist på ångaren Teodor. Detta foto finns i pappas fotoalbum. Kan det vara han, Israels sonson, som står där uppe på hytten, tro?

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Nordmalings ångsågsaktiebolag, bogserfartyget Teodor, tidningsnotis, Nordmalingsfjärden, maskinist

Klutrya

Ni som läser denna blogg får verkligen läsa om vitt skilda ting, halkanbalkanbloggen. Men sådan är hon, människan bakom skriverierna.

Jag håller på  att skriva om intryck och sortera bilder från Rismyrliden dit vi åkte sista söndagen i juli, precis en månad sen. Det var upplevelsevärt och skriverierna tar tid för det finns ett heltidsarbete att utföra och mycket annat ockuperar mej på kvällar och fritid. Men jag vill visa en så vacker textil jag såg där, nytillverkad. Det är en klutrya.

Kolla vilket vackert stiliserat rosenmönster. Älskar!

Klutryor tillverkas av en jutesäck i botten och på den läggs klutar (korta matt-trasbitar) på cirka 3x10 cm lite omlott till hälften eller 1/3. Då en rad lagts ut sys den fast. Här med maskin.

Nästa rad klutar läggs ut med 1-2 cm avstånd till den andra, dvs. 1-2 cm avstånd mellan sömmarna.

En sådan här "bonnrya" lades aldleles innanför köksdörren. Storlek som en jutesäck alltså. Då den blivit smutsig och väl begagnad flyttades den ut till farstun och lades innanför ytterdörren. Där låg den tills frun i huset ansåg att den var väl tafflig till utseendet och flyttade ut den till farstutrappans nedersta steg. Där fick klutryan göra tjänst tills den slängdes. En sådan här matta tvättades aldrig.

Men i Rismyrliden låg den på veabänken och var snygg. På hedersplatsen ska jag också ha den rya jag kommer att sy någon gång framöver :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klutrya, handarbete, hantverk, Rismyrliden, textil tradition, skönhet

Farligt, farligt men ack så vackert!

Tjusig förpackning, den står sig än fastän den inköptes under en tågluffartripp genom Frankrike på 80-talet.

Cigarettasken av märket Gitanes ligger tom och hopvikt i en resedagbok. Men där gömmer den sig så jag bloggar den istället. Baksidan med endast ett par rökslingor är om möjligt skönare än framsidan med den dansande zigenerskan. Gitanes och Gauloises, dessa franska giftpinnar, kunde förr köpas även i Sverige.

Jag har ju en viss böjelse för cigarettrök eller än hellre cigarrdoft. Trots att jag inte är rökare. Sen pappa dog blir det inte ens en Bellman Siesta vid varje årsslut. Det var vår lilla grej i vuxen tid. Jag gillar rökiga lokaler, en försvinnande kulturhistorisk miljö! Minns Stampen, Fashing, Kvarnen och Pelikan då det begav sig. Och ett fantastiskt ölkafé i Budapest vars like jag aldrig därefter inträtt i!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om cigaretter, cigarrer, Gitanes, Gauloises, rökig lokal, ölkafé, ölhall, kulturhistoria

Fåtölj

Kolla vilken fåtölj jag fick av min vän Evert. Han behövde den inte längre och varken barn eller barnbarn ville ha den. Men se, jag tog gärna emot denna 40-talsfåtölj. Evert, änkeman sedan ett år tillbaka,  bor i en stor hälsingegård. Han har inte samma situation som min pappa hade - ingen av de anhöriga ser ut att vilja ta över fastigheten. Alla har sitt på det torra och en släktgård långt från bostadsorten finns inte i planerna. Men kanske tänker någon om innan det är för sent. För där finns många saker med äldre anor än 40-talsfåtöljen.


Den här fåtöljen kommer att passa på övervåningen framöver då 50-talet träder in tydligare där. Min familj hade en sådan fåtölj i vardagsrummet då jag var liten - nu borta, var och hur vet jag inte. Den fåtöljen gick i röda toner och med passpoaler och klädda knappar som på bilden.

I den fåtöljen satt jag som 4-5-åring och lyssnade uppmärksamt på barnradion vid jul. Mina ben var så korta att de stod rätt ut då jag satt mej bekvämt till rätta. På så sätt blev tillvaron dualistisk - jag kände mej som stor flicka då jag satt i den sköna vuxenfåtöljen men samtidigt som en väldigt, väldigt liten flicka då benen inte nådde ner till golvet.

Jag tror nog att jag såg väldigt söt ut då...
.
.

Tidspillan?

Jag som aldrig tidigare varit förtjust i virkade små dukar och spetsgardiner, jag har ändrat uppfattning om dessa. Det innebär att jag alltså låter mej påverkas av modetrender :-)

På det halvrunda gamla bordet framför fönstret i vardagsrummet har jag lagt ut sockerlagstärkta rondeller köpta på loppmarknader. Den blå skålen blir färgklicken mot det brunsvarta och vita. Ibland finns där röda gelehallon som förhöjer njutingen ännu mer, men de tar snabbbbbbt slut...

Tankarna går till snökristaller då jag betraktar de här fantastiska konstverken. Snö är ju mitt favoritelement. På utflyktsresan till norra Västerbotten tidigare i augusti såg jag den bästa t-tröja jag sett på länge. Den befann sig på en vandrande man och på ryggen på den svarta tröjan stod med vita bokstäver denna soliga och mycket varma dag: Låt det snöa. Så skulle det kunna stå på min ryggtavla också. Detta kom jag att tänka på då jag ser de av kvinnokraft skapade runda dukarna.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om virka, knyppla, rondeller, kvinnokraft, snö, snökristaller, låt det snöa

Om att sälja sin själ

Här kommer nu en beskrivning på hur man tillverkar Baran. Den som har en sådan behöver aldrig sakna mat eller pengar. Baran kan skaffa fram allt åt dig genom att ta från dina grannar.
Andra namn på detta nystan är Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt.

Detta behövs:

• 9 sorters olika garn spunnet från 9 sorters olika hår.
• 9 kol från 9 olika träslag.
• Avskrap från kyrkklockor.
• En utspottad oblat.
• Nattvardsvin.
• 3 droppar blod.

Tillverkningen ska ske i bastu tre torsdagsnätter i rad.
Spinn där de nio olika garnen av de nio olika håren. Linda garnen om de nio kolstyckena.
Blanda i avskrapet från kyrkklockorna och oblaten, som spottats ut vid nattvarden.
Sista torsdagskvällen hälles nattvardsvinet över nystanet. Därefter skäres ett sår i vänster lillfinger. Droppa tre blodsdroppar i nystanet och läs följande: Om du för mig på jorden dra och springa, skall jag för dig i helvetet brinna.

Kasta därefter nystanet över vänster axel. Baran får då liv och frågar: Vad ska jag dra?
Svara då vad du önskar, t ex: Ost, mjölk, natur att exploatera och allt du kan ta!

Det finns fler olika recept på Baran. Men i alla varianter innebär det att tillverkaren måste ge sin själ till djävulen.

Aina f. Lindgren är den sista i byn jag hört berätta att hon sett Baran som ung. Berättade gjorde hon in på detta millennium. Och hon visste att berätta… det är jag oerhört glad över.

Och faktiskt har skit från Baran, se ovan, ett vetenskapligt latinskt namn: Fulgio Septica. Så det så. Lite vetenskap kanske behövs för att ni ska tro det jag skriver.

HÄR kan ni se en flera hundra år gammal Baran, Mjölkhare, avbildad just som den spyr upp stulen mjölk i ett ämbar till kvinnan som kärnar smör med djävulen.
 
Ovan avskrina recept är hämtat ur Bergtagen. En bok om skogsrå, troll och småfolk av Karin Nilsson och Stina Stensland, 1992. ISBN 91-85390-70-4.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjarnan, Bjäran, Bäran, Mjölkhare, Puke, Trollkatt, sälja sin själ, nattvardsvin, oblat, Fulgio Septica, trolldom, skröna, etnologi, sanning

Var dansar älvorna numera?

Innan årets slut kommer här att synas 40 stycken 150 meter höga vindkraftverk på bondskog. Sen ska sex nya med 200 meters höjd uppföras på mark som tillhör SCA. Det blir 40 blinkande röda. Och sex vitblixtrande precis som tv-masten i Vännäs. Grattis - även ni på avstånd berörs, ja ända ut i yttersta havsbandet. Inte bara vi rågrannar till industrin påverkas.

Till för inte så länge sedan dansade älvorna här, men nu har de valt bort min hembygd och flyttat. Här finns ingen mystik, ingen magi, ingen natur att vara rädd om längre. Och älvorna är ju just naturväsen, en del av den outgrundliga sagolika naturen. Inte bryr de sig om det vetenskapliga synsättet vi numera applicerar på allt och alla.

Nej, älvor, vittror, skogrån och trollen de tillhör de immateriella värden som kulturhistorikerna just har börjat värna världen över. Men här finns de inte längre. Det är endast baran som växer sig allt starkare...

Vetskapen, insikten om hur åtta kvadratkilometer natur och mera exploaterats är stark. Många nya vägmil, sprängda berg, dränerad myrmark. Ovanpå detta kommer den oerhörda cysnism markupplåtarna visar mot sina grannar. I dagens värld är idyllen flyktig och det goda livet i materiell mening kan inte förverkligas av alla men alltid på bekostnad av andra.

Här pågår naturvänlig industrialisering! Miljövänlig våldtäkt? Naturlig exploatering..

Ylva Lundell, forskare på SLU, hävdar att skogen också är bra för själen, att personer som mår dåligt och känner sig stressade ska ge sig ut i skogen, bara vistas där och ta in skogsmiljön. Det gör att man mår bättre och känner sig lugnare. Om detta kunde man nyligen läsa i SCA:s skogsreklam Din Skog.

Men jag säger dig: Kom inte hit du som vill ha lugn och ro!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om vindkraftverk, vindkraftpark, gruppstation, hinderbelysning, Gabrielsberget, Nordmaling, cynism, våldtäkt, exploaterad natur, SCA

Vågornas brus

Jag tittar på bilder i pappas fotoalbum. Fotona är inte så många med tanke på att det handlar om ett helt liv, inte heller är de speciellt bra tekniskt sett. Ett album per förälder finns samt ett gemensamt. Då det är så pass få bilder tror jag det är det lättare att tolka vad som ansågs viktigt jämfört med senare generationers mängder av digitalbilder.

Pappa gillade havet, skärgården, vattnet kan jag tro. Ja, jag vet. Båtar, främst segelbåtar och segelfartyg, var ett intresse. Han bodde ju granne med Kvarken, Bottenhavet, Östersjön.

Propellerman

Jag hörde honom då och då berätta om sin segelbåt Svanen. Kan det vara denna farkost?

Här ror han en masonitebåt vid farfarsfamiljens sommarstuga i Skåpviken.

Här står pappa, farfar och svågern framför en egenhändigt byggd båt.

En sjöman älskar havets våg sjöngs ibland hemma då jag var liten.

Bakom rodret på Nimrod då skeppet låg för hamn i Rundvik kan man tro.

Detta är det finska skonertfartyget Nimrod.

Segelskutan Gunilla lastar vid Rundviksverkens kaj.

Fotoalbumet visar på en glädje att vistas på sjön, i skärgården, tycker jag. Efter giftermålet 1950 med bonddottern Karin var det slut på båtlivet. Jordbruket tog att fri tid i anspråk. Men känslan för havet bestod. Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då och studerade.

En kanot av trä och masonite byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

■

Vid 83 års ålder reste pappa för första gången utanför Norden. Vi åkte till Nice, eller Nizza som han hellre sade, för att fira ett par födelsedagar. När vi allihopa en vacker höstkväll med rosafärgade solstrålar gick vid Medelhavets strand, på les galettes, de små vita mjukt rundade stenarna, frågade jag om han inte tyckte det var vackert? No ä´re like grannt te Avaskärgårn! blev svaret. Japp, så är det faktiskt.

Han trivdes på sätt och vis bland de boulespelande fransoserna som åskådare, nyfiken som han var. Men bara för en kort tid - hemma var bäst. Och Avaskärgården var hans sedan barndomen, där längst in hade hans mormorsfar Jacob sitt torp.

.

.

Att mangla eller att mangla

Jag kan kallmangla på riktigt gammeldags sätt om jag så vill. Ändå använder jag den elektriska kallmangeln från 70-talet och inte den stora handdragna bumlingen med stenar som tyngd. Den använde mamma fram till den elektriska inhandlades och jag har många gånger innan dess hjälpt till att dra den gamla mangeln över rullarna med textilier. Det blir aldrig så vackert slätt som med den mangeln. Då den används flyger historiens vingar...

Många är de som risat in sina initialer och ett årtal eller skrivit sitt namn med rödpenna på mangeln. Framöver ska jag ta hand om den, tvätta av den damm och befria den från de stämninggivande svalornas visitkort och lägga på tillhörande stenbumlingar som nu ligger bredvid på golvet. Då ska det bli en fröjd att dra några valsar. Mangeln har stått dära Halla i mangelboden. Där bodde Clara och Johan Olof, min morfarsfar och morfarsmor. Morfar fick den med sig till sitt nybyggda hem år 1913, det hus som nu är mitt.

Jag minns så väl hur vi manglade, mamma och jag, på mangelvinn´. Det gäller att dra jämnt, vara samkörda. Annars gick rullarna med linne och skyddsduk snett och körde fast, vilket skapade jobb för den vuxna manglerskan. Jag är lite fascinerad över att jag använt ett museiföremål fram till 70-talet då jag flyttade hemifrån. Jag känner mej inte alls antik själv. På det besöksvärda tvätterimuseet i Hagalund, Vårby, Stockholm, återfinns en likartad mangel samt på bild HÄR.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om mangling, stenmangel, initialer, mangelbod, museiföremål, Hagalunds tvätterimuseum