21 augusti 2011

Vågornas brus

Jag tittar på bilder i pappas fotoalbum. Fotona är inte så många med tanke på att det handlar om ett helt liv, inte heller är de speciellt bra tekniskt sett. Ett album per förälder finns samt ett gemensamt. Då det är så pass få bilder tror jag det är det lättare att tolka vad som ansågs viktigt jämfört med senare generationers mängder av digitalbilder.

Pappa gillade havet, skärgården, vattnet kan jag tro. Ja, jag vet. Båtar, främst segelbåtar och segelfartyg, var ett intresse. Han bodde ju granne med Kvarken, Bottenhavet, Östersjön.
Propellerman
Jag hörde honom då och då berätta om sin segelbåt Svanen. Kan det vara denna farkost?
Här ror han en masonitebåt vid farfarsfamiljens sommarstuga i Skåpviken.
Här står pappa, farfar och svågern framför en egenhändigt byggd båt.

En sjöman älskar havets våg sjöngs ibland hemma då jag var liten.
Bakom rodret på Nimrod då skeppet låg för hamn i Rundvik kan man tro.

Detta är det finska skonertfartyget Nimrod.
Segelskutan Gunilla lastar vid Rundviksverkens kaj.
Fotoalbumet visar på en glädje att vistas på sjön, i skärgården, tycker jag. Efter giftermålet 1950 med bonddottern Karin var det slut på båtlivet. Jordbruket tog att fri tid i anspråk. Men känslan för havet bestod. Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då och studerade.

En kanot av trä och masonite byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

Vid 83 års ålder reste pappa för första gången utanför Norden. Vi åkte till Nice, eller Nizza som han hellre sade, för att fira ett par födelsedagar. När vi allihopa en vacker höstkväll med rosafärgade solstrålar gick vid Medelhavets strand, på les galettes, de små vita mjukt rundade stenarna, frågade jag om han inte tyckte det var vackert? No ä´re like grannt te Avaskärgårn! blev svaret. Japp, så är det faktiskt.


Han trivdes på sätt och vis bland de boulespelande fransoserna som åskådare, nyfiken som han var. Men bara för en kort tid - hemma var bäst. Och Avaskärgården var hans sedan barndomen, där längst in hade hans mormorsfar Jacob sitt torp.
.
.

8 kommentarer:

  1. Fina bilder, ja visst är Avaskärgården vacker. När jag ser den, känns det att nu är jag i Ångermaland. Kommer ihåg din blåa fina kanot i Aspa.
    Tremänning Susanne

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet om din pappa! Och härliga, talande bilder!

    SvaraRadera
  3. Fint. Gamla bilder är talande bilder, visar livet, ögonblicken på ett helt annat sätt än dagens planerade och stylade foton.

    SvaraRadera
  4. Avaskärgården är grann, Ångermanland också på många ställen. Så roligt vi alla barn hade med kanoten, Susanne!

    Tack Sara - utan honom hade jag inte varit det jag är ;-)

    SvaraRadera
  5. Lundagård - så på pricken du formulerar det jag också tycker. Tack!

    SvaraRadera
  6. Tack för ditt varma, fina pappareportage!

    SvaraRadera
  7. Din ene "stamfar" Erik Larsson Lydig f1736 fick en son Erik 1771. Vet Du var han hamnade?

    Yngve

    SvaraRadera
  8. Yngve!
    Jag vet inte vem du är. Ta gärna kontakt via mejladressen som finns i marginalen så konverserar vi den vägen. Kanske har vi glädje av varandras forskning.
    Bästa hälsningar "Viola"

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...