Fatmomakke - en kyrkstad

Byggnader med cirkulär byggyta och cylindrisk eller konisk form fascinerar mig. I Västerbotten finns de samiska kåtorna i Fatmomakke vid Kultsjön som ett exempel som jag besökt ett par gånger. Två andra intressanta exempel jag besökt är de runda stenhusen i Alberobello i Apulien och nuragherna på Sardinien.

Mellanrummen blir spännande och annorlunda då byggnaderna har cirkulär byggyta, ju tätare de står desto mer spännande enligt mej.

Där bakom skymtar kyrkan från 1886.  Kyrkan är centralt placerad i Fatmomakke, detta är ju en kyrkstad.

Svenskarnas/nybyggarnas hus är knuttimrade och har rätvinkliga hörn. De två olika hustyperna ligger skilda åt.

Här står den svenska kyrkan från 1886, en Tegnérlada, en kyrkobyggnadsform som förekommer över hela landet under 1800-talets andra hälft. Foto från wikipedia.

Kultsjön, här fotograferad vid Saxnäs.

Två äldre fotografierna som jag hittat HÄR.

Fatmomakke är en kyrkplats med samernas kåtor och nybyggarnas timrade hus placerade med kyrkan från 1886 i centrum. Här skedde försvenskning av samerna, ett bortmotande av deras kultur som hade en annan tro än den kristna. Många samiska barn kom att döpas här: se bilagan från sidan 18 och framåt. Idag är platsen ett av turistmålen i Västerbotten.

Länsstyrelsen skriver att:

Kyrkstaden har även ett stort symbolvärde och stor betydelse för den samiska traditionen, dvs. det immateriella samiska kulturarvet. Fatmomakke hade även stor betydelse för nybyggarna som koloniserade lappmarken under 1700- och 1800-talen. När kyrkstaden i Fatmomakke därefter kom till är inte helt klarlagt.

Fatmomakke kyrkstad blev uppgraderad till kulturreservat 2014. Mycket av det samiska immatriella kulturarvet gick till spillo då  samerna försvenskades. Nog är det intressant att staten väljer att höja statusen på detta område där man en gång förringade samernas sedvänjor och såg till att de hamnade i den "rätta" fållan. Ett monument över förtrycket av samerna om man så vill.

Sverige behöver rannsaka sitt agerande gentemot samerna, både historiskt och i nutid, skriver ärkebiskopen i Svenska kyrkan, Antje Jackelén i en läsvärd debattartikel i januari 2015.

.
.

Kulturellt kapital

Det här är ett av sätten som det som kallas kulturellt kapital kan beskrivas:

Störst kulturellt kapital har enligt det här diagrammet den grupp som befinner sig i den övre högra kvadranten. Det är den socioekonomiska grupp som är välutbildad och inte arbetar inom kyrka, stat eller förvaltning, det vill säga författare, konstnärer, filosofer och kulturskribenter.

Det skulle kunna sägas vara personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället och om tidens stora frågor. Frågorna kan t ex vara av politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.

I det gamla Östeuropa var det ofta dissidenter. Det är värt att tänka på. De mest utsatta i en diktatur skulle i så fall ha störst kulturellt kapital. Snacka om modiga och insiktsfulla typer.
.
.

Kulturbärare

Visst har vi kultur här i "Norrland" men kulturhistoria är det ingen eller få som tar vara på här i bygden. Vi har en annan slags kulturkonsumtion. Här är det motorer och sport som gäller och mest motordrivna fordon som skotrar och fyrhjulingar. Åtminstone bland pojkar och män. Naturligtvis finns naturen med som fond, den finns ju överallt. Att konsumera kultur behöver inte vara liktydigt med att vara kulturbärare.

 Motorer i många former inspirerar unga och gamla i bygden.
Bild fr. nätet.

 

Spännande plogning med en 140 hästars Caterpillar :-)

 

En brinnande Scania. Dagens nöje att se på det här!

Här två Youtube-klipp från byn i samband med vindkraftsbygget på Gabrielsberget. Värda att lägga ut på nätet ansågs det.

Det är ju så att i arbetarfamiljer och småbrukarfamiljer diskuterar man inte. Det är ingen pratsam kultur. Pratar det gör man i medelklassen. Man diskuterar filmer och teaterföreställningar man sett, böcker man läst. Bara att lära sig att prata om det man sett eller läst är en rätt hög tröskel att ta sig över för den som inte är van. Är det därför "norrlänningar" anses tysta och inbundna? Gymnasiet gick jag tillsammans med övre medelklassens barn på det mer anrika gymnasiet där umeborna gick. Det var barn till akademiker, statstjänstemän och professorer. Vi var tre utifrån kommande i den naturvetenskapliga klassen varav en var prästdotter och vi två andra var jordbrukardöttrar. Tjejer alla tre (!). De som kom ifrån orter utanför Ume, landsbygdsborna, gick normalt på den då nybyggda gymnasieskolan på andra sidan av stan. Inte hade jag (eller mina föräldrar) insett detta när det var dags att välja gymnasium. Det var många nya koder att knäcka i de nya sociala miljöerna. På så sätt hade det varit enklast att "bli vid sin läst".

En seriestrip om att i viss mening bli vid sin läst.

Det märks att klassklyftorna i samhället ökar igen. De här frågorna intresserar mig mer och mer. Att vara kulturbärare innebär absolut inte att man måste konsumera finkultur. En ung människa från byn som medvetet använder och sparar sin dialekt är en större kulturbärare. Men för att kunna vara kulturbärare måste man vara medveten om och stolt över sitt ursprung och inse vad man har som alla andra inte har. Det är ganska svårt, alltför många strävar ju efter att få det "bättre" och sudda ut sin identitet som "landsbygdsbo". Så dumt. Själv trivs jag bättre tillsammans med människor med stark medvetenhet om sin kulturella identitet än de med stort ekonomiskt kapital.

Här ett avsnitt ur podcasten Klassresan för den som vill höra en Umeprofessor emeritus intervjuas om sitt kulturella kapital och sin klassresa. Rekommenderas.

.

.

Kultureliten

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här, jag antar att övriga var lärare i grannbyn. Ett av paren bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var folkskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som väl kan anses ägde dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

🔼 Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921,

🔼 Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare,

🔼 kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer (ena handens fingrar räcker och blir över) som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har knappast det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller hemmansägarna i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten / hemstaden, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en glesbygdsby påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad som sker här, blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta under många generationer framöver. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt.

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast försöka gagna sig själv? Inte är det lokalpolitiker. Inte myndighetspersoner. Inte stat eller förvaltning. Jag påstår att idag finns ingen alls som gör det och jag med sorg på situationen i byn. Hör verkligen kulturen enbart till staden?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte passar in här men jag vet inte vad jag ska använda istället. Jag avser inte finkultur.)
.
.

Filosofiska rummet

Jag funderar en del över bildning. Hur definierar man bildning?

Så lämpligt då att Filosofiska rummet i radions P1 tog upp ämnet igår, söndag. Det gick väldigt bra att lyssna på radio och samtidigt bereda en fisksoppa. Programmet var bra - lyssna genom att klicka på länken. Ja, alla Filosofiska rummet-program är hörvärda.
I love pratradion P1 ♥

En gång i tiden var det fint att vara bildad. Idag vet vi knappt längre vad ordet bildning betyder. Nu kan vi få veta det mesta om det mesta genom en googling som tar en bråkdels sekund. Ändå: Finns det någon plats för, något behov av, bildning också i vår tid? Är kunskap fortfarande makt när många ägnar sig åt shopping och Paradise hotel på tv? Finns något bildningsintresse idag?

 

Några ur traktens kulturelit ses här samlade på 1920-talet.

Min pappa, som växte upp i sågverkssamhälle, fick förståelse för att allmänbildning/bildning var nyttig. I Rundvik hade folkbildningsförbund kurser och föreningar. Korrespondenskurs hos NKI-skolan har jag sett att han deltog i långt innan jag föddes. Nykterhetslogen som låg i Rönnholm tror jag han engagerade sig i. (Åtminstone visade han mig platsen med träruinen av logen). Han var med i bokklubb/-ar där nyskrivna skönlitterära verk av bland andra arbetarförfattare gavs ut in på 50-talet. Mamma var bonddotter från byn och därmed väldigt mycket mindre förändringsbenägen. Man kunde ju bli förläst. Säkrast var att hålla sig till Bibeln och Rosenius postilla. Mitt i skärningspunkten mellan dessa poler växte jag upp.

Alltså Filosofiska rummet om bildning idag, om bildning i googletider.

.

.

Utbildning och flytt från landsbygden

Detta är intressant tycker jag. Inlägget på bloggen Vertikals behandlar unga mäns kontra unga kvinnors utbildningsnivå och benägenhet att bo kvar på sin födelseort.

För inte så länge sedan (kanske fortfarande bland de äldre) sa man här i bygden gammpojka och gammjänten om människor som blivit kvarboende utan att ha bundit sig i äktenskap eller samboförhållanden. Sådana exempel finns fortfarande här i byn med fler män än kvinnor vilket stämmer in med den vetenskapliga analysen. Samma fenomen, med obundna människor, blev i stan till uttrycken ungkarl eller ungkarlsflicka  (tidigare ungmö) - alltså med en betydligt mer positiv klang än gammpojk´ och gammjänt´. Man har inte samma sociala press på sig att underordna sig normen i en stad vilket innebär att stadens ensamhushåll får ett positivt tillmäle medan landsbygdens ensamstående människor får ett negativt.

Det är inte lätt att med gamla barndomskamrater diskutera utbildning, kön och kvarboende på landsbygden med oss själva som exempel. Själv anser jag att det är en fråga som är brännande het med tanke på landsbygdens överlevnad och utveckling. Och jag anser att för att förstå sig själv bör man reflektera över sin plats i samhället både i nutid och sätta in sig själv i ett historiskt sammanhang. Vi tre tjejkompisar ur samma generation hade samma uppväxtmiljö och vi är samtliga gifta/sambos med män med lägre utbildning än våra egna akademiska utbildningar. Självklart har det sina förklaringar.

Min erfarenhet är att män tyvärr lätt tar illa vid sig om de involveras i en diskussion, de tar det som en förolämpning att ha kortare utbildning, samtalet upphör. I en patriarkal omgivning är manligheten viktig och för att kunna reflektera högt i ämnet bör mannen vara säker i sin mansroll, annars går det den manliga stoltheten förnär om alla inte har den roll som förväntas. Jag har att förhålla mig till det.

Vi tre kvinnor, alla förstagenerationsakademiker, faller utanför den statistik som finns om unga människor idag, nämligen att kvinnor med högre utbildning gifter sig till stor del med män med högre eller likvärdig utbildningsnivå. Två av oss är hemmansägare i byn.

" Utgångspunkten är att en välutbildad man i högre grad kan tänka sig att gifta sig med både en högutbildad och en lågutbildad kvinna, medan högutbildade kvinnor i högre grad enbart gifter sig med högutbildade män. Det gör att högutbildade män flyttar till städer för att få en högre inkomst. Även högutbildade kvinnor flyttar till städer för att få en högre inkomst, men också för att ha en större chans att hitta en partner. Samtidigt flyttar också lågutbildade kvinnor till städer och till den äktenskapsmarknad som dessa erbjuder. Kvar utanför städer blir därmed i högre grad män med lägre utbildning."

(...)

Att min hemkommun ligger inklämd mellan två städer, i skärningspunkten mellan två omland, visar kartorna här ovan. Det påverkar många ungas val av utbildning och bostadsort.

" (...) vi har alltså anledning att tro att många av kommunerna i botten på listan kan förvänta sig en minskning av andelen unga högutbildade på sikt och då speciellt unga, högutbildade kvinnor som väljer att flytta till någon av kommunerna som idag dyker upp i toppen på listan – inte bara för att en sådan flytt ger en högre inkomst, men också för att det ökar sannolikheten att träffa Mr. Right på sikt."

Läs hela blogginlägget här för att få bättre sammanhang, större kartor och en notis i slutet: http://vertikals.se/charlotta/2014/09/26/unga-akademiker/ E
.R

Skillnader?!

Klicka på bilden för att se varifrån jag hämtat den.

Hur gör samfällighetsföreningar då de byter stadgar helt och hållet efter att en ny förrättning har skett? De gamla föreningsstadgarna har decennier på nacken och ingen i styrelsen har haft dem tillgängliga, så mycket mindre de enskilda medlemmarna. För att få veta vad som stod i dem åkte jag till lantmäteriet och betalade en liten summa för att få fram dem.

För att genomföra stadgeändring finns regler. Javisst. Tanken är att det hela ska demokratiskt och rättvist till väga för samtliga medlemmar.

I vägföreningen här kallas till årsmöte och då man kommer till punkten om stadgeändring läser kassören upp de nya stadgarna som det förväntas att stämman genast ska godkänna. Utan att vi medlemmar fått läsa stadgarna i förväg än mindre sett de gällande. Inte heller planerar styrelsen att göra enligt kutym och regler: att man ska ha två årsmötens godkännande innan de nya stadgarna kan sägas vara antagna. Jodå, förra året var de närvarande årsmötesdeltagarna beredd att godkänna de nya stadgarna. Jag protesterade. Jag anses antagligen besvärlig. Jag söker genomlysning och rättvisa för medlemmarna, vill undvika att någon/några bestämmer allt utan att vi medlemmar får ha åsikter eller i värsta fall inte ens får kännedom om besluten. Undrar om någon förstår detta? Mitt verktyg är att känna till vad som gäller i föreningslivet och be styrelsen/stämman följa detta vilket innebär stånk och stön (inte från mig). Således godkändes inte de nya stadgarna på förra årsmötet. Okej, jag vet att föreningsliv inte är något som drar människor som flugor till socker men för den skulle ska väl en styrelse agera klanderfritt.

På årets stämma kommer det säkerligen att bli så att kassören, eller någon annan i styrelsen, åter läser upp de nya stadgarna som man totat ihop. Vi medlemmar anses ska godkänna dessa utan att vi fått dem presenterade för oss skriftligen i förväg, inte haft en chans att läsa dem. Jag tror nog det  blir så. Vem hinner höra om något förändras eller är tokigt vid en uppläsning?

På samma sätt tog jag upp att indexreglering inte räknats upp på en avgift som framgår av förrättningsprotokollet årligen ska göras. Kassören påstår att det inte behövs för det är sådan liten summa. Om 10 år är summan inte lika liten och kassören är en av dem som tjänat på detta. Det gäller att ha förstå vem som framför ett budskap och i vilket syfte.

Gissa vem som är besviken på att behöva erkänna okunnighetens styrka. Egentligen vill jag ju inte tro att det är så. Vill inte inse skillnaden som jag hoppades inte fanns. Men ju fler år som går inser jag att jag har tvingats att bli tysk ôm bena, kanske i detta lilla lokalsamhälle betraktad som en knäppgök. Jo, så illa kan det vara. Men det kan väl inte enbart handla om skillnad i utbildning, något annat finns där i bakgrunden. Det är detta jag söker svar på.

Hur ska Norrlands glesbygd någonsin kunna leva gott då invånarna själva undanhåller information sinsemellan, aldrig samarbetar och ingenting vågar ifrågasätta? Eller kan man inte ifrågasätta därför att man inte vet vad som gäller? Och inte tar reda på det. Som jag ser det är detta till nackdel för landsbygdsutvecklingen.

En annan skillnad mellan norra delen av landet och det sydligare är en betydligt charmfullare sak: i norr säger man pannlapp, i söder har jag lärt mig att det heter grytlapp :-)

Klicka på bilden med pannlappar för att se varifrån jag hämtat den.

.

.

Bygga hus på lösan sand

Det håller på att utvecklas en speciell byggtradition här i byn. Man bygger sitt hus på lösan sand. Inte som man traditionellt gjorde då man byggde på hälleberget bortom åkermarken. Den här byns bebyggare följde förr i tiden det byggnadssätt som var förhärskande - ofta grundläggning på hälleberget, på hällar där marken inte brukades. På sådana ställen var många av de äldre husen placerade även om de idag är rivna nästan allihopa.

Nu för tiden är det nästan enbart gjuten betongplatta på mark som gäller som grundkonstruktion vid nyproduktion av småhus. Här och i riket i övrigt. Det som är specifikt för denna by är att plattan gjuts på sand som gratis hämtats från byns sandtag eller grusgrop som man säger. Man kan ju bara hoppas hänsyn tagits till sandens egenskaper som lättflyttad, kapillärsugande och att omfattningen av betongplattans armering gjorts med hänsyn till underlaget. Sättningsskador vill ingen ha.

Så här gör man här. Fyll ut med lös sand, gjut plattan. Sanden kan även användas för att "landscapa" tomten runt omkring, nivellera och avjämna.  Strömmande vatten må hålla sig undan...

Byggnadsskicket lär sprida sig då sanden finns i outsinliga mängder och är fri att hämta för alla i byn. 100 kubikmeter per skalle har samfällighetens styrelse beslutat ge bort. Hittills har jag registrerat tre grundläggningar på sand de senaste åren.

Om vi pratar grundläggning så menar jag att det finns lämpligare material att gjuta platta på mark ovanpå.  Gärna grovt kross/makadam. Botniabane-kross från järnbanebygget kom till användning här i byn då en lagård byggdes till med ett husvagnsgarage. Byns samfällighetsförening erhöll en stor mängd grovt krossgrus då banvallarna var färdigställda. En stadig grund för anläggningar. Det byttes ut till finare krossgrus och kördes ut på byns vägar samt till ordförandens gårdsplan av vindkraftsbolaget som fick cred för sin enormt stora känsla för byn. Vindkraftsbolaget Svevind, som höll på med anläggningen av 40 kraftverk här på berget, tackades därefter för insatsen med present inköpt för 3000 kronor ur bysamfällighetens kassa vilket inte framgick vid kommande årsmöten eller ekonomisk berättelse, inte heller något som revisorerna kommenterade.

***
Natursand och naturgrus är ändliga resurser som vänner av natur och miljö ser till att inte nyttja i onödan. Åtminstone söder om limes norrlandicus. Naturligtvis gäller lagar för sandtäkter men här i byn har vi egna lagar. Laglösa? Inte då! Men egna lagar. Ja. Och miljövän det är man lättast då man får betalt för att vara det.

Nå, en tanke som slagit mig för att få snurr på turismen här i byn och skapa inkomster skulle man kunna köra detta koncept: låt en baklastare köra ut ett antal skopor sand till lämplig plats, placera ut palmer i krukor och låtit besökarna drömma sig bort till Karibien. Bygdegårdsföreningen skulle kunna sköta ruljansen och pengarna strömma in då vi tar inträde till sandstranden och hyr ut solstolar. Bygger vi glastak över kan den nyttjas året om. En inverterad idé till ishotellet i Jukkasjärvi. Sandgropen kan vi väl göra något annat kul och smart av, men där kan väl någon annan kläcka idéer.

"Därför, var och en som hör dessa mina ord och gör efter dem, han må liknas vid en förståndig man som byggde sitt hus på hälleberget. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och kastade sig mot det huset; och likväl föll det icke omkull, eftersom det var grundat på hälleberget. Men var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort."

Matteus kap. 7 verserna 24-27 (ur Bibeln alltså)

:-)
.
.

Vinterfåglar inpå knuten 2015

Brukar ni vara med och räknar fåglar vid fågelbordet den sista helgen januari?

Sitta inne i värmen och spana genom fönsterrutan på tättingarna för att sen rapportera via nätet eller via papperspost. Det är Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som anordnar. Läs mer här.  Framåt vårkanten får man hem resultatet av räkningen.

Räkningen börjar fredag den 23 och avslutas måndag den 26 januari. Genom att ha med två vardagar kan även skolor och förskolor medverka. Den här räkningen av småfåglar har pågått i nio år, detta är det tionde året. Första året jag var med var 2009. Den större hackspetten gillar att äta fett (smör) som jag smort in en smal trädstam med. Annars är det talgbollar och olika fröblandningar som bjuds. Samt äpplen som helst ska halveras eller klyftas.

Morfar Manfred tyckte om fåglar! Fåglar gillade min mamma Karin! Morfar brukke lägg ut malln på vintern utafôre fönstre. Han brukke sop hop höfröa från hölage´ och lägg ut i en rundel på snön. Snöade den över sopade han bort snön och la på nytt höfrö. Allt för småfåglarnas väl i kylan.
.
.

Arkitektur av hög klass

Listers Härads Tingshus i Sölvesborg uppfördes 1920-21 i en egenartad klassicistisk arkitektur. Arkitekt var Gunnar Asplund som var den som senare blev den som sagt föra in funktionalismen här i landet. Funktionalismen som ville bort från ornament men här har arkitekten använt klassiska arkitekturdetaljer som t ex tandsnitt, festonger, kolonner med enthasis, balusterdockor. Samma år som denna pärla stod färdig föddes min mamma. Jag brukar ofta ha släkten om referens till händelser och årtal, jag förstår tidssammanhangen mycket bättre då. Min pappa var som 13-åring på skolresa till Stockholmsutställningen 1930, det år den strama funktionalismen slog igenom. Vilken av skoleleverna från det lilla norrländska sågverkssamhället förstod vilket genombrott utställningen med de vita kuberna skulle få?

Det var länge sedan jag kom cyklande till Sölvesborg på alldeles privat studiebesök, allt för att stilla min nyfikenhet på detta hus.

Bild hämtad från denna site.

Vill ni ha en bra redogörelse för raffinemanget i interiören i Listers Härads Tingshus ska ni avsätta tid och titta på denna film:

Jag kom att tänka på denna arkitektoniska arkitekturpärla eftersom jag nyligen blev intervjuad av en forskande arkitekt om mina erfarenheter under några år på 80-talet då jag var medarbetare till en namnkunnig arkitekt. Då var vi inne i postmodernismens era och intervjuaren ville veta vad som gav inspiration till de projekt vi ritade. Var det Venturi eller Asplund eller...

Den här vackra takarmaturen som Gunnar Asplund ritat tillverkas än idag.

Postmodernism innebar ytligt sett klassiska formelement löst hopfogade och därefter färgsatta med pastellfärger hör inte ihop med min smak, varken då eller nu. Men för mej innebar postmodernismen att det var tillåtet att grotta ner sig och förkovra sig i antikens arkitektur och i stilhistoria. Något som kom att passa mej perfekt.

Det är intressant att jämföra Listers härads tingshus med hemkommunens tingshus i Nyåker uppfört 1898 och i bruk till 1961. Interiörerna från den tingssalen har jag inte visat på bloggen men de är av en helt annan och väsentligt enklare arkitektonisk kvalité än i det tingshus Gunnar Asplund ritade.

***

Att tillgodogöra mig vacker, märklig, tilltalande eller otäck arkitektur - modern som antik - är mitt andra liv om man säger så, en del av mitt liv utanför byn, hembygdsforskningen, släktforskningen och husvårdandet. Det liv jag inte skriver om här på bloggen.
.
.

Inredningsinspiration

Mattor kors och tvärs ser jag framför mig i det i framtiden pånyttfödda köket i mormors och morfars hus. Så berättade mamma att man hade då hon var liten. Fast jag ska nog ha trasmattor, inte ripsmattor.

 

Klädhängare i form av skovelhorn från älg kan man ju också tänka sig, men jag hänger nog direkt på taggarna.

De där inredningsdetaljerna finns i detta säteri men jag tycker att de går lika bra i ett timrat bostadshus som mitt från 1910-talet. Inspiration kan man hitta var som helst, när som helst. Det svåra är att systematisera alla bilder så att de lätt kan plockas fram vid behov. Den digitala tillvaron ger upphov till så stora mängder foton.
.
.

Händelsernas centrum

Vad döljer sig bakom alla lappar på anslagstavlorna? Är det bara ett sätt att annonsera något viktigt, eller kan det vara något mer...?

Nyhetsförmedling i den lilla byn.

I byn förmedlas information genom anslagstavlor. Det finns hela tre stycken här på drygt 100 bybor. Två av anslagstavlorna, de som står vid Riks13, byttes till ännu större storlek än den på bilden i somras. Här borde  informationen kunna vara fullständig. Byns hemmansägare står för dessa anslagstavlor och vad som helst får inte sättas upp här. Då plockas det ner av någon som känner sig behörig att göra detta.

Räckvidden verkar vara tillräcklig. Anslagstavlan är effektivare än både fb och e-post men snabbast är ändå ryktet.

2014 kom nya och större anslagstavlor upp. Här ryms mycken information men det gapar alltid ganska tomt.
I lördags (17 januari) pågick Älgfesten som inte blev av i höstas.

Kanske är anslagstavlan landsbygdens starkaste uttryck! Kanske är den bygdens själ. Den samlar i regel upp vad som händer i en bygd, trots att internet kommunicerar snabbare. Ofta finns en anslagstavla vid bygdens affär. När affären läggs ner står anslagstavlan kvar. Något slags centrum behövs. Visst är det så även här.

Nyhetsförmedling i kommuncentrat.

Om vi tar ytterligare ett steg bort från byn så har helt plötsligt omvärlden blivit lite större. Dära Vall´n trängs affischer och handskrivna lappar överlappande om utrymmet. Det gäller att sovra i utbudet.
.
.

VYKORT

Vinterväg

Snön faller           
Bussar går

i tovskor genom skogarna

Plogbilen

vinterdagens morrande Nike

sträcker ut sin vinge

och bereder väg

till ödemarkens hem

åt föreläsaren

med portföljen full av splitter

från världskrevaden

Birger Norman

ur

"Våg under vinden"

1957
.
.
.
.

Birger Norman har följt mej sen dess jag fick Utanikring, dikter på ångermanländska av pappa 1976. Det gissar att det var hans sätt att säga glöm inte hembygden, dialekten och ditt ursprung ;-)
.
.

Tunnbrödsbak

Det var härligt att få komma bort från julstöket och arbetsintensiva dagar en helg i december. Vi var fem tjejer som träffades hos Cissi för att baka tunnbröd. Vår värdinna hade gjort i ordning två olika degar i förväg.

Förkunskap krävdes inte vilket kanske syns.

Vi kavlade...

...och kavlade

Till sist kom naggkaveln till pass.

Kors och tvärs for den över degen.

Därefter "skjuts in i ugnen" med bröfjala som jag säger men som sörlänningarna inte kände till. Så liten jämfört med de stora brödspadar av trä som finns hemmavid.

Som barn var jag med min mamma Karin och bakade tunnbröd i Käckens bagarstuga men någon fena på kavling hann jag aldrig bli. Några hål i brödet gjordes inte då, dessa tunnbröd var mycket större i diameter och veks dubbelt eller fyrdubbelt sedan de borstats rena efter gräddningen och medan de fortfarande var mjuka. Varje husmor/hemmafru med självaktning, på landsbygden i Ångermanland, kunde baka tunnbröd då jag var barn.

Här hänger några få av alla de brödstycken som kom till under bakdagen på en stång under taket. Så småningom kom vi att dela alla tunnbröd systerligt.

Vi tog en paus ett par gånger under dagen och hade allmänt trevligt precis hela tiden.

Saffransskorpor hade vi med oss. De nygräddade "hålen" åt vi upp med smör på. Till detta hade vi de omaka skumtomtarna ;-)

När allt bröd var klart och delat, gräddade vi ett par familjepizzor med pålägg som vi hade med oss. Gräddningen blev perfekt i den vedeldade ugnen. I Cissis sal, i bostadshuset intill, åt vi upp pizzorna i kvällningen. Salen är ett under av skönhet med gamla fönster med innerrutor och mossa emellan, vita spetsgardiner av bomull upphängda på mörka gardinstänger med träringar, linneduk på det stora bordet, vacker dukning med fint porslin av modell ä, vackra krukväxter och en skön bukett snittblommor på matbordet.

Det här var andra gången jag var där med kompisar, första gången sov vi över i bagarstugans små inredda rum (bo på lantgård-företagande), men den gången var vi inte inne i juljäktet utan hade mer tid på oss. Smakligt och smakfullt var vad det var båda gångerna!

Baket gick av stapeln söder om den klimatiska norrlandsgränsen, limes norrlandicus, vi befann oss utanför tunnbrödsbältet. Norr om gränsen har ojästa bröd varit vanliga, jästa söder om samma gräns. Hårt bröd, spisbröd, kontra rågsiktskakor. Gränsen separerar de två olika hushållningssystem som baserades på boskapsskötsel kontra åkerbruk.
.
.

Hotade miljöer

Nu är Rådhuskonditoriet i Söderhamn hotat läser jag på Femtiotalsjakten. Det är ett underbart paus-fik på väg mellan norr och söder. Så här beskrev jag Rådhuskondiset förra året.

I Umeå finns inte Soldathemmet vid Västra Esplanaden kvar. Det är borta sedan länge, länge. Där brukade familjen fika efter att ha åkt buss för en stadsresa. Pappa drog oss dit, antagligen som ett av hans minnen av rekryten på I 20 vill jag tro. Kvar finns troligen Nya Konditoriet och Mecca men det var länge sedan jag besökte dem. Nya Konditoriet var en gång i tiden min favorit. Kanske bör jag undersöka deras autenticitet närmare framöver. Umeå är ju inte känt för att bevara sina äldre byggnader eller inredningar precis. Det är en av följderna av att vilja bli Norrlands huvudstad.
.
.

Månsken över Kungliga slottet

Utsikt mot Stockholms Slott. Vinterstycke, Carl Stefan Bennet (1800-1878), NM 4743.

Även i centrala Stockholm kunde man på 1800-talet njuta helt och fullt av månskenet. Precis som jag njöt härförleden på landsbygden. Den här målningen på Nationalmuseet är en favorit.
.
.

Vem minns Lyckotrollen?

Flora-kartongen med Barbie visade sig vara en riktig déjà vu. Därför att i den större lådan låg  även den här burken från Mazetti - do it lättlöslig cacaoblandning med ögonkakao som innehöll...

 ...mitt gamla lyckotroll.

Där ligger trollet, ouppackat på en trave med virkade och stickade kläder om jag minns rätt - för jag har ännu inte tagit upp lyckotrollet och granska innehållet. Jag vill ha tid på mig när jag återupptar kontakten med denna min gamla väldoftande leksak. Lyckotrollet ser inte ut att må alltför dåligt utan ler som förr. Det här var en leksak samtidigt som Barbie var populär i mitt liv. Alla flickor i låg- och mellanstadiet hade nog ett troll. Lyckotrollet fick följa med till skolan i Lögd´ medans Barbie stannade hemma.
.
.

Månskenspromenad

Tog en härlig promenad i månskenet med snön knarrande under skorna igår. Kustlandsvägen, gamm´vägen har en kort sträcka utan gatubelysning fortfarande. Faktiskt. Men det torde inte stå på innan även den sköna sträckan får gatlyktor och stjärnhimlen och då kommer inte månskenet att kunna upplevas. Hela byn har gatlyktor i mängd, att njuta av månsken och stjärnor låter sig inte göras annat än långt in i skogen och på den här korta vägsnutten. Jag har lättare att se stjärnhimlen i mitt sydligare boende, tro det eller ej.

Här lämnar vi de gatlyktorna med det gula skenet och träder in i skönheten.

Fasadbelysningar på byggnader ökar i bygden. På andra håll minskar de och man väljer att endast ha tänt inne i byggnaderna istället för att ge en mera livfull, levande känsla. Det gäller Fastighetsverkets kulturhistoriska byggnader, det kungliga slottet i huvudstaden. Svenska kyrkan håller fortfarande fast vid fasadbelysningar som ibland är mycket lyckade, ibland förskräckliga. Själv har jag timers igång vid längre bortavaro under mörka årstiden, några lampor lyser då upp, gärna nära fönstret men inte bländande, för att inte ge ett alltför flackt och tråkigt ljus. Det här gör jag för mina grannars skull. Åsså lyser den tidigare så obligatoriska knutlampan förstås :-)

Olika socioekonomiska grupper förhåller sig olika till belysning och särskilt utebelysning. I vissa grupper och områden  ser man mycket blinkande och/eller kulört belysning. I andra hovsammare stadfästande av sin existens. Att ljusslingorna blir många till jul hör till.

Så mörkt som på Österlen och Gotland är det inte här uppe. Där köper storstadsbor, läs stockholmare, fritidshus. Dessa har i vardagen alltid elektriskt ljus i sin närhet, stjärnhimlen är svår att uppleva. Därför räds de inte mörker utan uppskattar det. Inte heller innebär mörker "fattigdom" för dem. Här tävlar byarna om mängden gatlyktor som ett tecken på en rik bygd. Man är pragmatisk, punkt slut. Som sagt - olika socioekonomiska grupper och landsändar förhåller sig olika till elektriskt ljus.

Kyla, mörker och snö kommer att bli dyrbara bristvaror i framtiden, något som socioekonomiskt starka grupper kommer att betala mycket för att få uppleva. Allt medan vi andra "smutsar ner" miljön med ljus. Redan nu svischar storstadsborna förbi här på E4 på väg upp till fjällen och den oförstörda naturen. Här finns ingen anledning att stanna till om man är ute efter mörkerupplevelser, ja inte heller finns någon snögaranti.
.
.

Skoskav

Jo hörni, fusk-Ken, dvs Bob och Barbie ska iväg på coctailparty och väljer kläder för detta tillfälle. Det visar sig bli rätt välsydda köpekläder denna gång.

 

För Bobs del är det lätt, han har bara att ta till sin smoking. Smokingkavajen är svart, enkelknäppt och har slag av siden i s k sjalkragemodell. Byxorna har revärer av siden och är utan slag. Smokingskjortan är vit med plisserat bröst. Den svarta flugan är bortflugen.

 

Bob har problem, stora problem. Han har skoskav eftersom han inte har helgjuten kropp utan ihålig. Särskilt fötterna har tunn plast, huden har gått sönder på ena hälen och andra tån av alltför hårdhänt lek. Men det här döljer Bob genom att ta på sina svarta skor. Han visar inte den smärta han känner utan kommer att mingla som om ingenting är galet. Han är ju man.

Barbie har lite mer persedlar att välja på, en mindre del av garderoben syns här. Hon har vandrat runt i sin utbredda walk-in-closet och till sist bestämde hon sig för den svarta ärmlösa, silkiga och knälånga klänningen med stor vit krage och dubbelknäppning. Till detta de populära vita högklackade skorna. Som pricken över i kröner hon huvudet med den tillhörande bredbrättade vita hatten med svart sammetsband. På bilden har hon äntligen bestämt sig och vilar ut efter att ha haft stort sjå att välja dress.

 

Här är de beredda åka iväg och sneglar på varandra. Det blir lite informellt eftersom Bob saknar fluga och har översta knappen oknäppt. Och hans vita blomma på slaget slokar efter många år i margarinlådan.

Skynda på, vi är sena. Taxin väntar. Måste du ta så lång tid på dig att välja kläder, Barbie? 

Jamen nu är jag klar. Håll med om att vi är ett stiligt par!

(Exakt så här lekte jag inte som barn. Dresscode för coctailpartyn kände jag inte till och walk-in-closet var även det ett okänt begrepp för mej.)

.

.

Tuff brud i margarinlåda

Jamen, jag visste ju!
Jag visste ju att min Barbiedocka från Mattel var nerstuvad med sin fusk-Ken och alla kläder i en kartong. Men jag tänkte alltid att inte hinner jag ta fram henne, det får jag göra en annan gång, en annan dag, ett annat tillfälle.

Nu var dagen kommen. En första titt se ni här:

"Hej kom och hjälp mig! Jag vill upp ur lådan. Jag håller på att tappa huv´et."

Så där ja. Men min Barbie har visst fått stela leder och fastnat i en pose. Hon har sin klänning och en mjuk hatt, allt tillverkat av mig för många, många år sedan. Just de här blåvitrandiga kläderna är recyklade ur en pyjamas som blivit för liten för mej men som lätt blev ett tight fodral att festa loss i och trikåmjuk att förvaras i.

Bubble-cut Titan har jag insett att modellen med rött kort hår kallas.

Men vad, huvudet som är av mjukare plast, har spruckit och lossnar nästan från halsen. Och ögonfransarnas svarta mascara har nötts bort. Ögonbrynen kan skönjas, jag vill minnas att jag bättringsmålade make-upen på den kära Barbie med tuschpennor vars färg ätit sig in i plastansiktet och gett henne en färgton som inte är ursprunglig. I öronen har jag bryskt stuckit in avklippta knappnålar, jodå. Fast ni ser väl att det är gula pärlörhängen.

Min Barbie köpte jag av en klasskamrats yngre syster någon gång på tidigt 1960-tal. Siv ville inte ha en korthårig Barbie som dessutom hade RÖTT hår.  Men mej passade det precis, en emanciperad docka som visste vad hon ville, inte en sjåpig docka med långt blont hår som bara brydde sig om sitt utseende, satt framför spegeln i timtal och åmade sig och tänkte på silikon och botox. Men nej förresten - silikonbröst och botoxläppar var inget någon av oss visste om på 60-talet. Skönt var väl det.

Så mycket roligt jag haft med min rödhåriga och kortklippta Barbiedocka. Vi flicklekkamrater har lekt med våra dockor (som alla hette Barbie, haha...) men framför allt sytt, virkat, stickat - ja gjort kläder till dockorna. Några är köpta och äkta Mattel eller andra billigare märken men några de riktigt fina har även mammorna sytt. Det märkts genast om en liten flicka eller en vuxen kvinna sytt kläderna. Själv gillade jag att formge kläder men mitt tålamod att sedan tillverka kläderna noggrant var kort. Många och fascinerande kreationer kom i alla fall till ;-)

 Så här såg hon ut en gång i tiden, fast en variant med rödare läppar. Bild från internet.

Man finner, om man googlar Barbie, att hon har en facebook sida med 12 miljoner gilla-markeringar. Jo, Barbie är och var en industri, den första Barbiedockan producerades 1959. De gamla dockorna och deras äkta Mattel-kläder säljs/köps på eBay, samlare finns det gott om. Tänk att min docka överlevt det progressiva 1970-talet, alldeles eventuellt var det därför hon blev självständig. Och tänk att jag själv inte formades till att bli ett våp så mycket som jag lekt med Barbie, detta omdiskuterade kvinnoideal stöpt i en dockas format.

.
.