Främlingshem

Apropå det här med landsbygdsdebatten.

En plats blir allt mindre hemort ju fler tiondevåningar den får. Hur många våningar har bybon?
Just det.

Så tycker någon, en annan menar att  Wherever I lay my hat, that´s my home.

På senare år har jag funderat över detta med att höra hemma. Är det den geografiska platsen som är viktigast eller är det gemenskap med kulturellt likasinnade som väger tyngst? Att omge sig med sitt ursprungs landskap och byggnader eller ha några att utveckla sina tankegångar med?

Att främlingskap är och förblir de flesta klassresenärers och invandrares dilemma står nog klart, säkerligen även adoptivbarns. Det finns många skrivna berättelser om att leva med två världar. Men för att verkligen förstå detta måste man ha bott en längre tid i en annan kultur, land eller socioekonomisk situation för att ha något än det vanliga att relatera till. Då först ser man dubbelt.

- Prosalyriken om hemort är nertecknat av Per Helge i ”Grönskans rådslag” (1994). 
- Främlingshem heter en ort i Gästrikland.

Jord- som skogsbruk

Åker som åker, stubb av halm och stubb av träd, plöjning och markberedning - samma brukningssätt men olika omloppstid. Observera den kvarvarande västerbottniska höladan.
.
.

Det kom ett brev...

Klicka och förstora.

... nu till jul från en finsk vän. Vi känner varandra väl och han vet vad jag vurmar för. Vi arbetar med och har samma intresse för restaurering och kulturmiljövård. Så klart han valde frimärken med omsorg - olika typer av finska hölador. Bara kuvertet var värt mycket att få.

Jag inser att finska byggnadsvårdare har en något annan inriktning än svenska. Jag märker stor känsla för och kunskap om äldre byggteknik, om att bevara patina och byggnadsmaterial. Kanske har jag fel men jag bedömer finnarna som mer trogna originalet. Samtidigt är man suveräna som formgivare.

Jag tycker de här frimärkena med lador säger så mycket om Finland, om den finska "själen". Länge leve de finska ladorna!

.

.

Värt att lyssna på (även i stan)

En lyssnansvärd podintervju med mr Norrland, en Glesbygdsboy.
Lyssna HÄR, Vävet #262.

Själv lyssnade jag när jag städade min arbetsplats fri från sedimenterade pappershögar, sorterade lite tankfritt och kunde koncentrera mig på det som sas. Gillar det mesta jag hörde. Landsbygden räddas inte av enskilda handlingskraftiga boende, ett större politiskt grepp måste tas. Tror ni  Landsbygdskommitténs slutbetänkande som nyss presenterades, förbättrar glesbygdens och landsbygdens situation?

Hur blir man stolt över den bygd man kommer från, en bygd som monteras ner hela tiden från 50-talet? Kommunen hade sin storhetstid vad gäller folkmängd på 1950-talet med 10 400 invånare. 1970 var mängden 8 200 och 2015 var invånarantalet 7 100 personer. Och detta handlar inte om "Norrlands" inland utan kustland. Det är färre än i den kommunDEL i den mellansvenska kommun jag numera bor i. Det är väldigt lätt att göra jämförelser mellan livsvillkoren i mina två hemorter. Mycket av det som sägs i podden stämmer med mina egna iakttagelser och upplevelser.

Lyssna som sagt och fundera själv!

.
.

Kylan kom... kan det då vara bra med ett igelkottaskinn?

Och gubben han sade till gumman sin:
sy en lapp uti byxan min

  uti ändan om, uti ändanom

  allt uti byxorna i ändanom.

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
och där skall ni se att hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sitt igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor.
Jag tror själva hin uti byxorna for
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då ska ni veta vad kärringen fick
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn
de lenaste håren, dem vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussade gumman sin
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Närbild på igelkottaskinn från wikipedia.

Så lustigt jag tyckte det där med igelkottaskinnet var som barn. Inte insåg jag det könsrollsbundna tänkande som genomsyrade visan. I den variant jag fick höra ur boken Kråkan satt på tallekvist av Erik Gamby, visade sig att en vers inte fanns med. Hela skämtvisan finns HÄR.

Många med mig, femtiotalister och andra, är uppväxta med de där tänkandet som en självklarhet, något som genomsyrar hela ens tillvaro, något som inte ifrågasätts. Hur man ser på sig själv och sin egen plats i samhället beror på faktorer som var man bor, hur medveten man är om sin situation och vilken socioekonomisk grupp man tillhör.

Det är först i mötet med andra, som tänker annorlunda, som det går upp för en att det finns ett annat sätt att se på tillvaron. För mej hände det i gymnasiet, då jag flyttat till residensstaden, där en annan medvetenhet fanns bland mina kvinnliga klasskamrater som nästa alla hade en annan socioekonomisk bakgrund än jag då en eller båda föräldrarna var välutbildade.

Kvinnor som försöker bryta könsrollsmönstret behövs verkligen, men motarbetas ofta. De flesta är yngre än jag men vi är alla farliga för den rådande ordningen om vi vill bryta den. Att påstå att man vill ha en samhällsutveckling, eller för den byautveckling, och samtidigt gå i samma spår är inte trovärdigt.
.
.

Kyla & värme

Under vinterhalvåret brukade mormor lägga trasmattorna omlott i köket berättade mamma angående mina frågor om hemmet i hennes barndom. Jag gjorde likadant under denna jul bara för att känna efter om det kan gå att återskapa den stämning som fanns i mormor och morfars del av huset, dvs bottenvåningen, nu när 50-talet flyttats upp i huset. Det blev trivsamt även om endast en trasmatta av dem jag la in var riktigt gammal. Den var smal och tunn och fick täcka källarluckan för att den skulle vara lätt att öppna när jag hämtade upp matvaror, som egenodlade rotfrukter, därifrån.

Och kylan kom verkligen efter nyår! Rimfrost på fönsterrutan är så oerhört grant.
.
.

Bröl i skogen

Den här broderade tavlan var en av de saker jag hittade ute i ett gammalt ådringsmålat skåp i vedboden då vi la om golvet i lagårdsporten.

På baksidan är påskrivet mammas namn samt klass 6 med blyerts. Broderiet borde vara från 1934. Detta är alltså ett verk i syslöjden under sista året i den lilla byskolan och före fortsättningsskolan. Nu har tavlan med naturmotiv kommit fram i ljuset och fått en tillfällig plats på väggen denna jul.
.
.

.
.

Skogen som soptipp

Jag tog en skogspromenad under ledigheten. Ovanligt att kunna göra det denna årstid men några snömängder fanns inte då. Jag behövde inte gå långt innan annat än naturligt förekommande saker dök upp framför mej.

Och här har vi dumpad betong, något överblivet från Botniabanebygget? Nä, så kan det väl ändå inte vara...

Intill betonghögen fanns något som såg ut som en privat soptipp. Det var inte länge sedan någon kört dit ett traktorlass med allsköns skräp. Eldat upp en del hade vederbörande även gjort, tallen var alldeles svartbränd, askan ny.

En övergiven snöplog stod parkerad vid de typiska bergsformationerna. I all sin rostighet var den ändå rätt vacker. Fast här hör den ju inte hemma.

Promenaden blev inte så lång. Men jag hann tänka rätt mycket om norrländsk glesbygd och människors skilda förhållanden till naturen. Att använda naturen som tipp är in på 2000-talet inte alls ovanligt.

.

.

Utåtblick

Jag har haft en fantastiskt skön jul- och nyårshelg. Aldrig på många år har den varit så lugn. Hela ledigheten på ett och samma ställe, inget flackande mellan boplatser, ingen känsla av otillräcklighet, att inte kunna dela sig mellan geografiska platser. Jag har inte firat en hel julhelg här i huset på många, långa år.

Eftersom jag har ett yrke som gör att jag aldrig, förutom något år, behövt arbeta i mellandagarna är långledighet normalt. I år blev det ännu några dagar längre än vanligt. Visst är det mycket att tänka på som egen företagare, men det finns också fördelar - som att någon gång emellanåt kunna ta längre ledigt än som anställd.

Finrummet blev trivsamt med de gamla möblerna. Bristen på snö var förstås trist men när mörkret fallit och ljusen tänts inomhus blev det julstämning ändå. Kylan kom och till sist även lite mer snö. Islyktor/isformationer kunde tillverkas.

Kontakten utåt var ostressad, att titta på en liten jordglob räckte långt :-) Det har helt enkelt varit utvilande och det nya året började bra!
.
.

Bakgrunden

Thorvaldsens Kristusfigur fick flytta tillbaka till 50-talet. Över julen fick han en vacker röd bakgrund. En tjusig papperspåse från Apoteket AB där jag köpte årets julsenap. Påsen är vacker som en tavla.

Nu står Kristusfigurinen i gips på buffén.

Som här någon gång på 60-talet. Då låg släktfotografierna fortfarande undanstoppade någonstans. Möblerna har flyttat omkring här på övervåningen under de 20 år som detta var den yngre familjens bostad och mormor och morfar fortfarande levde och tog bottenvåningen i anspråk. Efter deras bortgång skedde förändringar då hela huset annekterades av den yngre generationen. Här står matsalsmöbeln där soffgruppen ursprungligen stod och där den soffan nu åter står. Förändringen vind blåser ;-) Känner mig så nöjd och belåten med att möblerna efter alla dessa år trots allt finns kvar.
.
.

Herdarna i Betlehem

Idag är det Trettondagen och de tre vise männen når Jesusbarnet med sina gåvor i form av guld, rökelse och myrra. Så har skett i julkrubban som jag också har här i huset. Men jag väljer idag att visa herdarna som följer stjärnan på väg till krubban i Betlehem redan på julafton/juldagen. Detta är ett hemslöjdsarbete från 50-talet, har "alltid funnits" i mitt liv.

 

Som jag stått och tittat på de här figurerna, när jag blev lite större hängde den i en höjd så jag nådde dem. De är fästade med runda träpluggar i hål undertill - de går således att snurra. Och som jag funderat och snurrat på herdarna och fåren med förmaningen att vara försiktig. Det var så märkligt att de hade spetsiga ansikten framtill, huvuden som liknade kaffebönor tyckte jag. Herdestavarna är rättvända men huvudena bak och fram enligt min dåtida syn på hur en människa fungerar och ser ut :-) Om jag vände ansiktena med den runda formen mot stjärnan och spetsen som jag ansåg var hår bakåt. så hamnade herdestavarna galet. Vilken konstig typ som formgett den här julprydnaden tyckte mitt barnajag, haha...

Men si herdarna tittar upp mot stjärnan som leder dem rätt till Jesusbarnet och naturligtvis förstår den som läser detta, att spetsiga delen framåt är skägget. Först på 60-talets mitt såg jag en levande man med helskägg. Då hade det blivit mode.

Jag bara älskar den här modernistiska julprydnaden där jag kanske för första gången stötte på innebörden av konstnärlig frihet! Jag skulle bra gärna vilja veta vem som är formgivare.
.
.

"Ny" takkrona

Jodå, det kom upp en taklampa i finrummet. Den ursprungliga glasplafonden är borta sen 70-talet, vart den tog vägen vet jag inte. Jag minns hur den såg ut med grönt och beige etsat glas så jag håller ögonen öppna. Ser jag en likartad slår jag till. Den bör ha varit en 40-talare.

Men den vintagelampa som kom upp är verkligen inte fy skam. En riktigt stilig takarmatur i mässing, svart bakelit och linjeetsade glaskupor med två olika mönster.

 

Den här taklampan fanns i min mans samling men han har ingen aaaaning varifrån den kommer, från farfar, från gammelmoster eller... men glad är jag över den där den sitter nu när den fått en rejäl översyn. Underbart är även att all eldragning på övervåningen byttes helt 2011, allt är jordat.

En av glödlamporna var trasig så den byttes till en LED-lampa. Det enda jag kan säga är att det är svårt att hitta rätt ljusfärg och ljusstyrka att komplettera glödlampor med. Nu håller vi på att byta ut glödisar i många armaturer i huset till LED men det känns otroligt onödigt att byta ut alla i en takkrona man har tänd väldigt sällan. Så det får bli så här så länge. Lamporna är kopplade 3+3, strömbrytaren är av krontyp. Lika förr som sig bör :-) Gissa om jag är nöjd!

.
.

Adventsstjärnor

För många år sedan köpte jag den här adventsstjärnan i orange papper med stansade hål längst ut i spetsarna. Uddarna är sju och den nedersta är längre än de andra, en riktig kometstjärna. Den har legat nerpackad efter köpet.

I år tänkte jag att den skulle passa utmärkt här i huset men fick inte upp den i tid eftersom det saknades sladd med hållare för ljuskällan. Nu har en sådan inhandlats och stjärnan sitter i ett fönster i nedervåningen. Ett annat år hamnar den på övervåningen med sitt 50-tal. Den sanna historien om adventsstjärnan Tindra Kristall kan du läsa HÄR.

Dock fanns ingen elektriskt adventsstjärna här i min barndom. Den elektriska julutsmyckning som fanns långt tillbaks var en Staffansstake i bågform samt julgransbelysning.

Den adventsstjärna som alltid fanns, satt klistrad på köksfönstret, och var klippt ur smörpapper. Den syntes bra mot mörka glasrutan och syntes likaledes bra utifrån mot det upplysta rummet. Den sorten håller än tycker jag och naturligtvis har jag klippt ut en ny.

Favoritköket badar här i lysrörsbelysningen. Jag har förlikat mig med den då den hör  till kulturhistorien för detta funkiskök.

Här nedan klippta pappersstjärnor från tidigare jular:

Mammatomten

 Stjärngossan
Klicka på de svartvita bilderna om du vill läsa mer om händelserna bakom dem.

.
.

Några få krukväxter

I det låga fönstret ställer jag en porslinsblomma, en Hoya. Den är fantastiskt livlig och kör igång att skapa nya rankor mitt i vintern. De var populära på 50-talet och fanns naturligtvis här i huset även då.
Kornischen av alm gillar jag mycket, mycket...

En amaryllislök, Apple Blossom, var vänlig och ut till jul. Som var avsett då den såldes och planterades i oktober. Den fick sin plats i det största finrumsfönstret. De amaryllisar som fanns här en gång i tiden var julröda.

Jag hade planerat att köpa många snittamaryllisar till julen men de kostar 90 kr stycke här i blomster-affären dära Vallen så jag stod över det där med mängder. Det är ytterligare en jämförbar skillnad mellan små landsbygdsorter och större städer det där med utbud av snittblommor. Det måste kanske vara så men är lite trist för den som älskar mängder av fräscha snittblommor även på vintern...

En näckrosbegonia fick också sin plats i stora fönstret. Som förr - ni förstår meningen med mina val :-) I mitten tronar ett juleträd som pappa tillverkade åt mig på beställning för si så där tjugo år sen och får ersätta den äkta julgranen fick sin plats på bottenvåningen.
.
.

Knep & knåp

Men säg mig, vad kallas det här "fåtöljsmycket"?

Föritin togs det fram till jularna för att försköna 40-talsfåtöljen. En antimakass kan det inte vara tycker jag. En sådan skulle vara lätt att tvätta och det kan man ju inte påstå att den här textilien är. Och på denna fåtölj har den inte heller den funktionen eftersom möbeln inte har högt ryggstöd.

Tillverkningssättet är elaborerat. Knåpet lär ha tagit sin tid även om symaskin användes. Stuvbitarna som bildar stjärna har i mitten en röd sammetsrundel som är fylld för att få upphöjd effekt.

Rundeln är relativt tung där den nu vilar på fåtöljens rygg. Kanske är "fåtöljsmycket" avsett att ha en annan, för mig okänd, funktion. Men rolig är den, och fin i mina ögon, därtill fylld av minnen. Det är tillräckligt för att den ska lyftas fram till julen som förr :-)
.
.

På nytt

Vilken härlig, dvs lugn och fin, nyårsafton det blev denna gång. Får inte nog av det "nya" finrummets trivsamhet med brasa i öppna spisen osv...

Christofer Murray presentation av kyrkklockorna i Sveriges alla domkyrkor avlyssnades i radions P1 där först Tegnérs Det eviga proklamerades.

Grannarnas fyrverkeri på andra sidan bäcken avnjöts fönstervägen och min kompis Anttis present till oss vid ett besök tidigare i år kom väl till pass för att skåla in det nya året och de minnesvårda milstolpar som nu är avklarade.

God fortsättning!
.
.

Tryckfrihet

Det har väl inte undgått någon att år 2016 är det 250 år sedan Tryckfrihetsförordningen skrevs in i grundlagen här i landet. Läs Tryckfrihetsförordningen från 1766.

***
Tryckfrihet innebär rätt att trycka och sprida information och uppfattningar fritt i text, till exempel via böcker, internet, tidningar eller flygblad. Tryckfriheten innebär att medborgare och grupper inom landet får publicera alster utan att någon förhandsgranskning eller censur äger rum. Envar har också rätt att fritt distribuera producerade texter.

Tryckfrihet ses ofta som en grundläggande del i fungerande demokratiska samhällen. Varje medborgare i en stat där tryckfrihet råder har rätt att i tryck sprida sina uppfattningar så länge de inte bryter mot någon annan lag vars innehåll begränsar tryckfriheten. Tryckfriheten får dock enligt de demokratiska principerna inte inskränkas mer än vad som krävs för att skydda andra fri- och rättigheter.

I Sverige är tryckfriheten en grundlagsskyddad rättighet som regleras i tryckfrihetsförordningen. Sveriges första tryckfrihetslag antogs 1766, vilken var den första i världen. I Sverige slås tryckfriheten fast i Regeringsformen förändringar måste beslutas av två riksdagar mellan vilka nyval skett.


***

Själv har jag märkt av ordens makt. Att tycka något, att vilja få bort orättvisor inom den lilla byn, gör människor arga. Om maktstrukturerna krackelerar måste man tänka själv. Och det är farligt tycks det. Som det är nu vill man "döda" alla med åsikter som inte stämmer med härskarnas egna. Blir det uppståndelse vet man att man hamnat mitt i prick med sina ord. Annars skulle det vara tyst. Som i graven. Utom i små kretsar kring köksborden.

Vi har långt kvar till öppenhet och genomlysning i den här lilla delen av världen. Det är lätt att  förundras över mänsklighetens tunna lager civilisationsfernissa också i en demokrati. Jag hade varit död eller straffats offentligt om jag levt i ett annat samhällsstyre. Jag måste tillstå att jag beundrar världens demokratikämpar som kanske måste utstå hot, våld och tortyr. Leve åsiktsfriheten och tryckfriheten.

En illgärningsperson spändes fast här för allmän bestraffning. Just den här skamstocken finns utanför kyrkan upp på Murberget, Västernorrlands länsmuseum.

Öppenhet och mod tillönskas inför framtiden - inte bara nästa år!

.
.

Radiohörnan

En Grundig-radio, en golvhylla som får ersätta den ursprungliga pappa-gjorda, en antimakass (?) på fåtöljen som hänger med, den textila bonaden av Gocken Jobs med Bebådelsen, Jesu födelse, de tre vise männen och flykten till Egypten - en bonad jag studerade grundligt som barn. En bunke med granris och krepp-pappersblommor står på skrivbordet och ersätter julgranen, hemstöpta stearinljus i stakarna. Detta är min delbild av finrummet under jularna för länge sen.

Tazetterna i glasvasen på radion tar väldigt lång tid på sig att slå ut men det gör inte så mycket, de hör egentligen inte hit...
.
.

De blå ljusstakarna och den röda stjärnduken

Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe eller saft med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar, pepparkakor och Lussekatter att inmundiga.

Numera finns bara ljusstakarna kvar men jag har klippt till en stjärna i röd filt. Den kom till innan jag studerat de gamla fotografierna och uddarna blev fem istället för sex! Duken under är inte helvit som då. Och jag valde att strössla ur Lindor-kulor eftersom ingen använder sockerbitar till kaffet idag.

Ljusstakarna av ljusblå metall med bronserat handtag och målade blänk kan nog betraktas som en del av mig. Trots att de inte använts på decennier. Så kan det gå. Nu är de välkomna ut i ljuset till julen istället

Föritin då jag var stjärngossa. För övrigt hittade jag det röda sidenbandet som användes till den vita långskjortan nu i december. Varför sparade mamma detta? Var hennes upplevelse av de här luciafirandena lika starkt som mitt? Hon var trots allt ingen samlare.

Brasan

Vad ger mer ombonad känsla än en brasa i öppna spisen?

Så sant Ellen Key beskriver det i Skymningsbrasan från 1870

”Brasan glöder nog aldrig mer gyllenröd än i sådana skymningsstunder då två människor i ett nytt hem blickar in i den, i drömmen om lyckan med varandra, eller när den flammar som glädjebloss från härden i ett återfunnet hem.”

Hurra för öppna spisen i mitt nygamla 50-talshem.
.
.