12 januari 2020

Båtsmansdottern Ida Hörning på Hammarn

Ännu en pusselbit har klarnat.
Detta visitkort finns i ett gammalt fotoalbum som jag skannat av. Där finns många porträtt från 1800-talets andra hälft. Jag har trott att det var en Sofia Tysk som avporträtterats.

Så fick jag ett mejl från en Helena när jag lade upp fotot här på bloggen, som sa att detta är Ida Hörning, gift Hörling, från båtsmanstorpet Hammarn i Lögdeå. Ida föddes 1841 och kortet har funnits i Idas dotterdotter Ruts ägo.

Jag väljer att lita på Helenas uppgift som verkar trovärdig och tackar för den. Ännu har en liten pusselbit fallit på plats då det gäller människorna i byn på 1800-talet och deras levnad.

Ida Hörnings familj bodde granne med morfarsfarmor dära Halla. På så sätt hamnade porträttet av Ida (och väldigt många fler visitkort) i släktens album. När fotokonsten blev allmän var det mycket vanligt att man utbytte visitkort med släkt och bekanta och de samlades i album tillverkade för porträtt i visitkortsstorlek. Jämför hur det var på 1930- och 40-talen då miniporträtten (35x35 mm) från Polyfoto florerade och byttes vänner emellan. I dagens digitala värld är det "vänner" på Facebook eller följare på Instagram är de flestas sociala forum.

https://lh3.googleusercontent.com/iFUc5i-WTd4yN3MfT0OlRG-Zsh7RPPjBAJyKVkPjf8VjtNaB26BOsRti_Dz4AINyqsqBa26ZyNyaED7gcMdeZVgx3KcUHmQsWXqbbQwSeaG5dCW67b6DShHUd9CsiixGu5ONGS5SehlWdILX19uaFKOA7Ze279P70AJzPAczZpeN8OXSRWS46yqPmzhIIgW83siObbqSe8qe-9lj9w9l42CgwC156TWZw1ASAS4R-qIHZksVMCQ6wgZITuTqQxWZW4jYUnPlIhO1dHgPkb-3CuCEOm-Vcm0kpXrwt4wQYAmAbMylUYKrWCHPCvZ-MiSF7tL9gznsczq_Ra4wXXxo_ZYXyIYzJ26NiBt0wxZLMdx4Ay0iUnTPMnw9U0TF5KeohzlgOb4z5DEz76jzZ3Q47i155FnC4kHrNr3VaXj-k761iQFwQ1DSylA5ezJk_aG0A-_HPxNb3F0Yr9xg9bC6M_WbQhw_2sMKVCpVLHUbfNsyyAxG-ccmUGfwZxK8rQeqTyClecIcnU_OeYfPLsPvVVFO9Xb43cbGJxGHa_PDFDZMxgSQwbemmMqbR_HQAznU8L4jwuNZluOXfyLXaIU42xS3nN_F4UbmuyoysmmDCPpuD2nNR0xuLdwD8nT7MJzhFADObm5mEw6LTxLhDTj_J1lM8SL5gQCZMPVYDw8YMytlB_aYEDLNCCmg=w1000-h294-no
Jag har letat uppgifter om Ida i digitala arkiv. Här är två arkivbilder. Ida Catharina föddes den 11 mars 1841. Hennes tvillingbror Isac dog redan den 7 april samma år.

https://lh3.googleusercontent.com/snnoctUkta6AesP2M7BL64wf83hSrP1Um8jJdwzfBYvUcz_p5RHEikH9auI_XGPJnandzQSJ_3MYPE7Qhkjmuhjxbqv5hhfcOpu2LsSZ48X2mrLR72Xq4SOS8HkaZ92rz7m7BGg3mrqu9iDcnZhDCUwtD6Jq7OmNVv6qstyGR0iePJjEwsYFi30D5gJPuGZrOyeg5dn9DWD8MUVe2KxtGPlWHulNZaoH4smI6UEpin8QDplXp2FdYP8smVVdb--zqW4siwLlq1uz752qI7PIQPiZFwXE0TY7Puivzoj8koz3HfGlbxKH1mN9Iy2N8FG3KK56ak1HkcJAXwJhUu0KrYBt_rja05TuXaymTErrI3Jnk1Cfy6OGIV7OS3TwZX1hjWTZ4l8Qjo7TZXc_Swn8fm54KoCjQketdpXqSCl-VRXbvEJ1VgLQN9U1l31ghP6_PH3SIo2L-WtopFINUTkRpFhvzuNpiHtBsIUUODACBOWPLQ_x-CxIg7djdpY_rRgrM697lRB9l0egmmYbCSny3Xt2xcAbE2mTUW-mCGl27qacbFf7pvfb8idjcU-qCGKqJq_9Lf7HlVe-mj_4MBCBc8laAZnLvNoYsEgJO3u8IPfm8XFD0dETTjXrvK4p62rsK2lCA_QrQxEoQ9vKnWCRe4y7D6K6f_2l6eSBNEX7wCRnzC_fo83hK1ub=w1000-h406-no
I husförhörslängden 1826-1842 ser man att Ida är yngsta barnet.
Övriga då levande barn till rotebåtsmannen Jonas Hörning (född 1806) och hans hustru Eva Brita Mattsdotter (född 1808) var Jonas (1828), Anna Augsta (1831), Mathias (1833) och Elisabeth Johanna (1835).

Ida gifte sig 1874 med arbetaren Jonas Hörling, född 1847, Rundvik.

Hörnings torp på "Hammaren". Fotot togs 1965. Sedan byggnaden lämnades på 1930-talet har den undan för undan förfallit och är numera raserad (1995). Text   från byaboken. Numera finns inget kvar. Det var så här jag minns båtsmanstorpet. Man såg det både från gamla Kustlandsvägen, gammvägen, och från Riks13.

Foto från ca 2000. Resterna av ett timrat båtsmanstorp på Hammaren, på det ställe det en gång stod. Detta är en fornlämning! Det båtsmanstorp där Ida Hörning föddes 1841.

2015 tog jag denna dokumenterande bild. Då hade resterna flyttats från hörnstenarna i dungen och ut på lägdan för att bereda plats för lekplats. Barnen har ingen aning om ett annat slags liv som levdes där tidigare. Med min syn på historien, samtiden, världen och människan så är det en förlust för dem.
.
.

9 januari 2020

"Man kan inte bo i ett museum"

Visst kan man bo i ett gammalt hus med äldre inredning och gamla inventarier med de gamla materialen på väggar, tak och golv. Om man har lyckan att ärva eller köpa ett välbevarat hus.

Så klart. Rinnande vatten ur kran i köket vill jag gärna ha. Samt wc inne i huset. För övrigt kan jag klara av att leva i ett hus med originalmaterial. Bad/duschrum och tvättstuga kan gott finnas i ett uthus.

Carina Heed, Husfoto, har fotograferat de tre bilderna här.
För länge sedan levde jag under ett års tid levde jag med att hämta in kallt vatten i 10-liters hink från tappställe i ett uthus, varmvatten värmt på elektrisk bänkspis, torrdass utomhus och tre eldstäder (två vedspisar) och elektrisk stödvärme. Det gick bra och jag är nöjd med att ha prövat att leva som man gjorde fram till 40- eller 70-talet beroende på var i landet man bodde. Jag kan säga att det var fantastiskt nyttigt och jag vill inte ha det ogjort. Lärdomarna om tidigare generationers villkor blev tydliga. Fortfarande finns allt kvar men rinnande kallt och varmt vatten ur kran finns och bänkspisen är utbytt mot en normalstor med ugn.

Som uppvuxen på norrländsk landsbygd på 50-60-talen har jag viss erfarenhet av enklare förhållanden, levnadsförhållanden som var fullkomligt naturliga för oss.

De tendenser som märks bland välsituerade personer med kulturellt kapital i städer är t ex att inte ha frys, man handlar färska råvaror som är bäst och utan smaktapp. Det innebär en standard som fanns före 1960-talet. Jag finner det intressant och följer utvecklingen men inser att i dagsläget fungerar denna livsstil inte på landsbygden. Parallellt finns förändringen mot "smarta hus" med hög digitalisering och högre energiförbrukning.


***

Här nedan finns en krönika om att bo och leva som barnfamilj i ett äldre hus som även är byggnadsminne. Fotona är inte medtagna, enbart bildtexterna.

MAN KAN INTE BO I ETT MUSEUM

Hade jag fått en slant varje gång jag hört detta hade jag varit rik vid det här laget. 

Jag hör eller läser det nästan varje vecka, det kommer från privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museibrasklappen måste med, hur skulle det se ut annars?

Den här meningen används oftast som en ursäkt för att få ta bort något som man inte orkar renovera. En mening som berättigar en självisk och historielös handling, som görs utan tanke på de som vistats i huset förr eller de som ska komma efter. Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att byta ut det. ”Vi fick slänga ut det gamla köket, du vet nya tider, nya ideal, man kan ju inte bo i ett museum.” Ibland vrids kniven om lite extra: ”Vi rev ut och byggde nytt, i gammal stil”. All patina är borta, kvar finns en pastisch utan berättelse och en uppfordrande vädjan hos vederbörande att vi som värnar det gamla ska vara nöjda nu.

Spis med patina!
Själv så bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne, alltså superskyddat, död hand och allt elände på en och samma gång. Eftersom det är en så speciell gård med fina bevarade byggnader har vi valt att vid några tillfällen visa upp huset för allmänheten och berättat om människorna som bott här. Då kommer orden som ett brev på posten – hur känns det att bo i ett museum? Jag har också fått frågan om vi verkligen bor där och om våra barn bor med oss i vårt hus.

Ungt boende på gammal gård.
Det är ändå lustigt att ett hem där gamla ärvda möbler samsas med moderna prylar upplevs som en tillrättalagd institution där saker ligger i montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som har ett affektionsvärde för oss.
Vältummade böcker och färgglatt trassel.
Men för den som undrar – givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak som om det vore den självklaraste benämningen i världen för det relativt meningslösa rummet mellan kontoret och salen. Vi håller andan när barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få kläder vi ärvt från mellankrigstiden. Detta gör vi för att det ger oss mervärde att leva på en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en annan tid, fast nu med bra sjukvård och internet. Och när allt kommer omkring så bor vi i ett hem som tål långt mer slitage än ett nytt. Vårt golv går att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna, perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för oss. Det kallas patina.
Sommaren på landet.
Sara RolandAntikvarie, Västarvet

HÄR kan man läsa krönikan i sin helhet inklusive bilder.
.
.

7 januari 2020

Ett älskat barndomshem

I somras var jag på resa i Småland och stannade till i Vimmerby. En snabb visit i Astrid Lindgren-land blev det genom att besöka kulturcentrat vid Näs. I butiken fann jag detta tunna häfte - Mitt barndomshem Näs - som jag fann så intressant att jag köpte det.

Astrid Lindgren växte upp i den arrendatorbostad som hörde till prästgården. När systemet med prästgårdsarrendet upphörde på 1960-talet och köpte hon och brodern Gunnar fastigheten av Svenska kyrkan. I boken beskriver hon hur hon då lät återställa sitt barndomshem som hon minns det från sina barndomsår.

Astrid Lindgren var förutseende och beskrev huset med inventarier och händelser som timat där på några maskinskrina pappersark. Allt för eftervärldens och för de tre brorsdöttrarnas räkning, till vilka huset överlämnades 1987 och som fortsatt att vårda det (och ta emot många betalande besökare).

Jag känner så väl igen tankar och resonemang. Astrid beskriver vad rummen kallades, hur de användes (funktion),  minnen hon hade som förknippas med hus - rum - föremål, hon beskriver de inventarier och möbler som fanns i rummen, vilka som är original och vilka hon köpt in alternativt återfört. Allt är mycket kärleksfullt beskrivet.

Bilden kommer härifrån

6 januari 2020

En bevarad julsaga

Det här häftet hör till min barndoms jular, och innan dess bör den ha glatt min mamma med syster.
Liljeholmens stearinfabriks AB, Stockholm, gav ut den år 1934. Nordisk Rotogravyr tryckte. Fotograf var C.G. Rosenberg, text och teckningar utfördes av Eva Forss (senare Billow).






De fyra bilderna ovan med omslag samt uppslag kommer från Liljeholmens jubileumsblogg med beskrivande foton från olika decennier. Man måste scrolla ner till den 7 november 2019 för att läsa om vad företaget skriver om den här julsagan.



Sagan om Snippe Snapp och juleljusen är en saga i form av en reklambroschyr med totalt 14 uppslag som vill få barn att vara försiktiga med eld och sist men inte minst att påverka dem att uppskatta Liljeholmens stearinljus. Liljeholmens stearinfabrik AB fyllde 180 år 2019. Fabriken startades 1839 av Lars Johan Hierta som även var den som startade Aftonbladet. Tänk er vilken revolution det var att erhålla belysning utan talgljus med osande vekar som krävde ljussaxar för att kortas av. Med de nya ljusen kom även uppfinningen med flätade vekar som brann upp i samma takt som ljuset. Snart nog gjorde dock fotogenlampan sitt intåg, (till Sverige ska den ha kommit i början av 1860-talet). Den var brandsäkrare och gav mer ljus än en candela vilket kunde behövas när järnspisen vid mitten av 1800-talet gjorde sitt intåg i köken och stängde in ljuset/elden. Innan dess gav den öppna härden ljus till köken.

Mitt häfte om tomten Snippe Snapp är välläst och välstuderat, så där som omtyckta barnböcker blir. Stearinljus går åt i mängd hos mej men det är inte alltid av Liljeholmens fabrikat numera. Mina Liljeholmens ljusförpackningar av äldre modell som finns kvar bryter jag inte heller så gärna ;-)  Förutom köpeljus händer det att jag stöper egna ljus emellanåt precis som vi gjorde hemma i masoniteköket inför jularna. Stearinljus är väldiga stämningshöjare och under vinterhalvåret går det åt många i detta hushåll.
.
.

5 januari 2020

Grejat 2019

2019 hände inte speciellt mycket inom det byggnadsvårdande området, åtminstone inte det vi själva utförde. Istället kraftsamlas det. (Desto mer hände inom andra områden.)

Fler fönster på övervåningen var på tur att ses över. Jag tog kontakt med fönsterhantverkaren som hjälpte oss i fjol - som berättade att han precis upphört med sin firma. Tog kontakt med en annan fönsterrenoveringsfirma och fick hjälp med renovering av fönster i finrummet på övervåningen, ytterbågarna hämtades och renoverades av hantverkarna men innerbågar och karmar tog vi själva hand om, dvs arbetet med slipning, lite spackling, målning, putsning, målning.

 
 17 maj.
Ytterbågarna borttagna, inplastat på utsidan, innerbågarna satt på plats som klimatskydd fram till sommarsemestern.

31 juli.
De renoverade ytterbågarna är tillbaka på plats. I slutet av semestern skrapades och penselströks karmar, fönsterbrädor och fönsternischer med linoljefärg.

Även innerbågarna skrapas och stryks ett par lager i juli inne i vår verkstad. Linoljefärg ska målas tunt och i flera lager, färgtypen är inte tixotrop. Den kräver ett annat handlag än "modernare" färgtyper men eftersom det är en vanlig färg i våra projekt så är det inte alls komplicerat. Torktiderna är dock långa men med planering är det inga problem.

30 september.
Innerbågarna flyttades in i finrummet innan vi lämnade huset efter sommarsemestern. De hade torkat ordentligt när vi återvände och då sattes de in inför vintern. Detta är ett trevligt årstidsbundet arbete.

***

Under året ville jag undersöka måtten på hålet i timret efter de äldre fönster som tidigare suttit i bottenvåningen. När väggen frilades på insidan visade det sig att fönsterkarmen satt kvar i väggen och de då nya kopplade fönster som monterades under T70-tal hade placerats inne i den gamla karmen. Jag gick igenom och mätte de bevarade fönsterbågar som finns lagrade i ett uthus.

Fönsterträdet
.
När jag var pojk
fick jag följa med far
till skogen.
Träden vi fällde
var särskilt utvalda.
Fars ögon bestämde
spantvirke
svallbräder
bjälklag.
Vi kunde gå en hel dag
innan far hittade dom
rätta träden.
.
Dom träd
som skulle bli
fönstervirke.
Årsringarna skulle
ligga tätt samman
som bladen i bibeln.
Ett bra fönsterträd
har växt sakta genom
stormens vita nosring.
.
Bengt Cidden Andersson
***

  • Målade en av ytterdörrarna på ladugårdsbyggnaden.
  • Renoverade ett torrdass som slutligen målades med faluröd slamfärg.
  • Bytte trasiga lertegel på sommarstugan.
  • Planterade en kort häck.
  • Fogade en springa mellan öppna spisen och golvets gnistskydd av tegel med kalkbruk.

Det var det byggnadsvårdsrelaterade som utfördes 2019.
.
.

1 januari 2020

Skansenjular

Staden Stockholm 1840-tal

Välkommen till Boktryckarbostaden i den agrara staden. Det är Annandag jul på 1840-talet och en kalaskokerska och en piga tar hand om köksbestyren i samband med det unga borgarparets kalas. Tänk tant Grön, tant Brun, tant Gredelins tid.

 
Egenhändig punsch, en nymodighet för tiden, håller på att blandas till för att göra de muntra  gästerna ännu gladare till sinnes. Dyra råvaror som the, rörsocker på topp, arrak och citronsaft ingår. Resterna från middagen står också på bordet i köket.

  
Middagen  har avnjutits. Samtal har förts om dagens nyheter. Folkskolestadgan - är den bra eller dålig för folket som helhet? Det beror nog på om man är liberal eller konservativ. Någon artikel skriven av Aftonbladets medarbetare CJ Love Almqvist kanske diskuterades. Kanske även den begynnande guldruschen i Kalifornien. Fredrika Bremers skrifter gav också vanligen upphov till debatt. Men kanske var politik inte på agendan, skvaller om intriger i borgerligheten var kanske det som avhandlades.

Mörkret föll och lekarna för alla började eller kanske fortsatte de och självfallet deltog de vuxna.

***
Hälsinglands landsbygd 1850-tal

I Delsbogårdens undantagsstuga ser vi hur en stor bondgård rustade sig för julafton på 1850-talet. Det är den äldsta generationen som dukar upp av sitt överflöd. Ingen skinka står på bordet men väl torkat kalvkött. Alla åldrar samlas, barnen kring "liss-bordet" (ej i bild). Även här leks det efter middagen.

 
Före Doppareda´n har lögarkaret i fjöset varit i bruk. Alla har skrubbat sig rena.

***
Halländsk landsbygd 1870-tal

 
I halländska Oktorspgården är det julaftonskväll på 1870-talet. I stugans finhörn har härlig spis dukats upp för alla. I andra hörnet brinner en brasa i öppna härden.Tror ni man pratade om att Tyskland enats 1871 och kejsardömet grundats? Kanske ojade man sig över hur besvärligt det var att använda kronor och ören, att omvandla från riksdaler efter myntreformen 1873. Kanske pratade man att låta sig fotograferas av fotografen som etablerat sig i närmaste samhälle eller om hur hiskeligt snabbt de bolmande ångloken tog sig fram.

 
Fönster i stugan finns enbart som ett mindre takfönster. Hela stugan har "dragits" med målade bonader för nu är det fest. Det är bara vid festliga sammanhang bonaderna tas fram ur kistan, rullas ut och hängs upp.

***
Södermanlands landsbygd i början av 1900-talet.

I statarlängan är det tidigt 1900-tal och husmor gör så gott hon kan för att skapa julkänsla i det lilla köket. Skinkan från grisen är såld för at få in pengar, annat fläsk från grisen står på bordet. Lutfisk med sås ger något extra än det vardagliga som potatis, bröd och smör. Udda porslin används, fotogenlampan lyser och julkaktusen blommar.

Här samtalade man kanske om jordbrukets förändring, om hustrun som måste upp långt före gryningen för att mjölka godsets kor, om möjlighet för äldste sonen att ta en korrenspondanskurs ordnad av ett bildningsförbund, om att det kanske är dags att kommande oktober byta gård och därmed arbetsgivare. Lekar livade upp julen här som annorstädes, men julklappar fanns inte råd till.

 
Husmor utsmyckar mellanrummet mellan fönstren med lavar, bär, ljung och blad. En vacker installation.

***
Staden Hudiksvall 1937

I järnhandlarens bostad är det just här dan före dopparedan. året är 1937. Julbaket är avklarat, bakutensilierna står på köksbordet. Tvätten är struken och undanlagd i skåpen.

I finrummet håller julgranen på att kläs, julklapparna står och väntar på att öppnas imorgon, nötter, dadlar och fikon är upplagda på bordet till höger om granen (men syns inte här). Det dallrar av julstämning.

***
Friluftsmuseet Skansen, en fantastisk kulturhistorisk inrättning grundad av Artur Hazelius 1891. De första gångerna jag besökte Skansen var det djuren som intresserade, de gamla husen sa inte mycket till mig som barn. Men nu, nu känner jag husens magi och inneboende historia, personalens kunnande. Bäst av allt är att vandra runt mellan julöppna hus dagen före julafton. Där är inte många besökare, ingen trängsel alls. Dan före doppaedan besöktes alla de tio julöppna husen. Dessutom Café Petissan förstås.
.
.

31 december 2019

Vanerökare

Ända sedan 80-talet har jag varit vanerökare. Det började med att pappa och jag rökte var sin cigarill en nyårsafton till mammas förtjusning, hon tyckte att det luktade så gott!!! Det var cigarillerna Bellman Siesta vi hade att tillgå, inget utsökt fin cigarr med maggördel. Men härligt var det med lilla Lützen i hemmet. Vem som kom på det hela minns jag inte, ingen i familjen var rökare.

Jag har så klart fortsatt rökningen efter pappas död. En vanerökare slutar inte bara så där ;-) Så en gång om året tänder jag en cigarr eller cigarill, bolmar, blåser rökringar och snusar på den doft som snart enbart är kulturhistoria. Jag känner mej nöjd så och ser fram emot det nya året!
.
.

30 december 2019

Dahlströms bokhandel

Den gamla skolan dära Vall´n var en träbyggnad som låg på Storgatan. Där bodde familjen Dahlström och där öppnade man en bokhandel 1880. Byggnaden revs, troligen på 50-talet då nya skolor uppfördes. Jag är inte uppdaterad på tätortens alla tilldragelser, byn ligger närmare till hands :-)

År 1891 flyttade familjen Dahlström till huset på bilden nedan, vid Kungsvägen. Bokhandeln följde med till nya stället.

https://lh3.googleusercontent.com/1vyEngeVm8Np88n7Z20E9CFB1K3TKVIQWSQ8FN7trwZx9m87KP-y-UqY1Xjo2NFkPzkJOBDw4Hc_Cq1BTm0GBpe8KjqDtNBLRbQtaX5gwmtykrqWbWeak5o_oYlCyxmIlkf4S82gIcgcn-jbud_tWp0OHJKI3ExmLgRtflFatUAdvQx8BX0_JgswBTWYqScGdcHaezmKjSZ9whUf7nkI7PZIZ_N6FWK5G7TC0s7laEH609S1SMdfm6J4KPQ-SVC1o-iUlXX7abxT5a8KvyiqvzcjHyI4Lhq35tVUBxW1MxRqQJxL2gzEgk3AfZQR4QCfbTIfDsUjb-kP8uvoOX08LGA-jL6zx6upHTKacZY_lYnitZ3y30xEt3eH3RkC057gnMy_vwnfrfHyiSdQb38KqTtDinjpUbe9VqhbyJreGg55mkSz8-ZFiygJqlHCLj2J5K7yZsYJddFEjcjtejN1vww8xlBmpmd91j0hvUGqJ_zixs449IX16CQZd-U4a2daq3RpKVAjTZZr1sNsT9rLfLIR1yc8lxpglpD83S0vtabEdEWIczRymFtxo_D7mHP6KpSXa8c5eVb49Qby6vLrtmOVqCnxzt8-_dKUWG0GvhdrVTE_XkXwqUAlSwMWfnSOHm19mox9EXNx2GsumuzUSWtR-Wl8X_b6d5Dm2zkykdbM3qd1ItBfdL4V=w971-h487-no
 Förstora genom att klicka på bilden.

Min mamma beskrev bokhandeln, som hon minns den, som ett djupt, rätt mörkt rum med en disk längst in. Där bakom disken befann sig Betty Carloz. Det är så som jag föreställer sig en typisk boklåda.

Betty Dahlström dog 1958 och trähuset bör ha rivits inte långt efter detta för att bereda väg för moderniteten. Där uppfördes en ny byggnad i betong - Wäringstams ekipering med hyreslägenheter i två våningar ovanpå centralt belägen vid Kungsvägen.

 
Detta hus köptes av Kooperativa Förbundet och revs i sin tur i början av 2016 . Det ersattes då av en parkeringsyta tillhörande Coop. Som alla förstår är markpriserna låga i tätorter i denna del av landet när ett flerfamiljshus och affärslokal ersätts av en parkeringsyta i marknivå.

Rivning pågår. Byggmaterialsortering - nej! Bild från nätet.

Själv minns jag Lindmarks bokhandel dära Vall´n i korsningen Nygatan / Kyrkogatan. Där intill hade jag som 4-5-åring  min första upplevelse av tid och rum i en tätort, av stadsplanering, av kvarter. En hisnande känsla var det!

Här är inte kända för att måna om bevarande av äldre byggnader och miljöer. Inga protester hörs när hus ska rivas. Byggnader hinner heller inte bli väldigt gamla innan de byts ut mot något annat. Det sägs att människors behov av identitetsskapande miljöer ökar i en osäker tillvaro där bland annat urbaniseringen gjort oss rotlösa. Det tar inte marknadskrafterna någon som helst hänsyn till.

 
Till vänster Dahlströms bokhandel. Till höger lite längre bort det dåvarande Turisthotellet. Framför det mynnar Bryggargatan ut på Kungsvägen.
Observera lummigheten! Det var en annan tid, parkeringsplatser tog inte upp stor yta, en slags estetik i stadsplaneringen förekom ännu.

Två andra inlägg om Dahlströms:
Sträng uppsyn
Sofia Tysk med familj

 
 Samma vy vintertid och några år tidigare.

Detta vykort gör mig förvirrad. Vad är det jag ser förutom Kungsstenen från 1921 mitt i en trafikrondell? Vilken byggnad är detta? Finns den kvar? Är det Kyrkgatan ner mot söder? Man står frågande inför fotografiskt faktum.
Observera alla björkar!

Kungsvägen med Kungsstenen. Konsum har byggts (man ser den brunlaserade taksargen med blåvit skylt bakom bensinmacken). Wäringstams byggnad står mitt emot Bryggargatan. Det f d Turisthotellt är dolt bakom lummigheten.
Observera björkarna!

Foto från Bryggargatan ner mot Kungsvägen (huvudväg genom samhället). Konsum med ny fasadkulör och med ny p-plats till höger om sig. F d Tursithotellet i grönt skymtar längst till höger.
Observera stubbarna efter björkarna till höger. Träden planeras inte att ersättas.

På fotona nedan ser man att än fler björkar sågats ner och ytorna har asfalterats. Allt till bilarnas bästa. Även in på en gård har man öppnat upp för bilparkering.



Valle´n förfallen enligt en som har en åsikt om ortens utveckling.
.
.

24 december 2019

Joy around the Tree

Joy around the Tree, 1913-1914 Alice Bailly 100 x 81 cm. Olja på duk

Förra julen kom den här bilden med en glad hälsning till bloggens mejladress från en vän i den digitala världen. Jag blev väldigt glad, så klart...

Nu får Alice Bailly´s målning glädja alla som läser och ser detta. Joy around the Tree!
.
.

17 december 2019

Sofia Tysk med familj

Vi tar den här familjebilden igen. 
Jag har inte funnit något foto med en äldre Sofia.

Catharina Eskilsdotter och Jonas Forsberg uppfostringsjänta, Sofia Tysk Forsberg, gifte sig den 8/8 1880 med Edvard Dahlström. Till detta giftermål hade Sofias biologiske far, smeden Nils Tysk lämnade skriftligt bifall. Paret bosatte sig i municipalsamhället Nordmaling.

Edvard Dahlström var född i Närsta, Alnö, Sundsvall - alltså nära Sofias biologiska familj. Efter studier vid seminariet i Härnösand flyttade Edvard till Nordmaling där han innehade tjänst som folkskollärare och organist (klockare) och startade därutöver 1880 en bokhandel. Paret kom att tillhöra detta samhälles borgerskap.
Paret Dahlströms barn var:
BETTY Catharina (1881-1958)
HEDVIG Maria (1883-1960)
KARL Johan Nikodemus (1884-1856)
Klara OLGA Viktoria (1892-1974)
ASTRID Sofia (1894-1974)

Betty, 
den förstfödda dottern, 
fotograferad den 15 sept 1882 då hon är 1 år och 3 månader.

 Syskonen Dahlström

Den yngsta systern, sittande på pall är ASTRID Dahlström, född 1894, liksom sina syskon i Nordmaling, död 1974 i Bollnäs. Hon var folkskollärare och aktiv genealog.

I mellersta raden sitter KARL Dahlström (1884-1856), senare kyrkoherde och kontraktsprost i Malå, Lappland/Västerbotten.

BETTY  (1881-1958) gift med skriftställaren Carlo Olzen Carloz. Betty var bokhandlare och kommunalpolitiker i Nordmaling som ordförande i fattigvårdstyrelsen, ledamot av barnavårds-nämnden och pensionsnämnden samt ombud för riksförsäkringsanstalten.

Stående längst bak syns HEDVIG (1883-1960) gift med civilingenjör Abraham Lindgren. Hedvig var folkskollärare. Paret bodde i yngre dagar utomlands, senare i Sandviken.

OLGA (1892-1974) gift med rektor Johannes Björzén, bosatta i Fagersta.

Betty Dahlström var den enda av barnen som blev kvar i Nordmaling. Porträttfotot är från 1898 då hon bedrev handelsstudier och musikstudier i Stockholm. Efter organistexamen var hon vikarierande organist för fadern i Nordmaling. Hon drev Dahlströms bokhandel i Nordmaling efter faderns död 1915 till 1955 då den avvecklades. Betty dog i februari 1958.

Betty gifte sig 1929, vid 48 år ålder, med den 24-årige författaren/skriftställaren Carlo H Olzén Carlos (1905-1934) från Köpenhamn. Han insjuknade och dog redan efter 5 års äktenskap.
Det har inte varit svårt att finna porträttfotografier och uppgifter om familjen på internet (Rötters hemsida med Porträttfynd). Jag uppfattar uppgifterna som sakliga. Foton på den vuxna Sofia Tysk-Forsberg-Dahlström saknar jag dock.

Karl Dahlström som student 1902.

Nordmalings kyrka inför Edvard Dahlströms begravning 1915. VBM.

Här roar sig Nordmalingsungdomar vid midsommar 1903. En av systrarna Dahlström, Betty eller Hedvig, syns stående som nr 4 från höger om jag tytt fotot rätt.

Ett sällskap utklädda människor i Nordmaling. Sammanhanget okänt. Betty D. syns under siffran 11. Enligt uppgift är personerna:
1. Ada Nordlander
2. Kjellgren
3. Reinhold Thorsen
4. Hertrud Stolge ?
5. Karl Johan Karlberg
6. Artur Östman
7. Hilda Karlberg
8. Saga Turdfjäll
9. Seth Sillén
10. Stenberg
11. Betty Dahlström
12. Elisabeth Ortman
13. Elin Strömberg
14. Mia Edlund
15. Leo Nordlander
* * *

12 december 2019

Sträng uppsyn

Detta är ett porträtt av Catharina Eskilsdotter, även kallad Karin, född 1819, en bonddotter från Löjd´.

1843 gifte hon sig med en handelsman i samma by och år 1847 föddes sonen Johan Olof. Tio år efter giftermålet, 1853, blev Catharina änka. Eftersom kvinnor på den tiden var omyndiga, fick Catharina en förmyndare, en man från samma by. Så var lagstiftningen vid denna tid - ogifta kvinnor och änkor måste ha en förmyndare.

Catharina gifte sig för andra gången 1855, två år efter förste makens död. Vid det giftermålet äktade hon den nio år yngre Jonas Forsberg (1828-1887), en torparson från Mo. För detta måste hon naturligtvis ha förmyndarens tillstånd.

Paret Jonas Forsberg - Catharina Eskilsdotter flyttade till ett torp i min hemby som fanns i mina anfäders ägo. Exakt vilket av de försvunna torpen det gällde har jag inte rett ut ännu, men det kan mycket väl ha varit det som låg uppe vid Degermyran (och som troligtvis upphörde som torplägenhet i samband med laga skiftet). Degermyran var 1855 ännu inte utdikad, jordbruk bedrevs vid den tiden inte i stor omfattning där.

Året 1863 köpte paret del av hemmanet numero 4 på Halla. Köpedokument finns. Troligen hyrde/arrenderade de bostadshuset något tidigare. Angående detta återstår att hitta gamla dokument. En handelsbod uppfördes intill Kustlandsvägen (Gamm´vägen). Jonas blev ganska snart välbeställd handlare i byn och långväga inköpsresor var inte ovanliga. Det hände att fru och styvson följde med, se fotot nedan:


* * *
Jonas blev också djupt engagerad i baptismen och var en av dem som startade baptistförsamlingen i byn 1861. Det sägs att de första mötena hölls dära Halla.Ända fram tills ett kapell uppfördes 1892 hölls baptisternas möten hemma hos medlemmarna.

I Sverige fanns 1860 över 4 000 baptister. Konventikelplakatet som lagligen förbjöd att folk samlades för gudstjänst hemmavid utan en kyrkans präst närvarande, mildrades 1858 och upphävdes fullständigt 1868, och på så sätt bröts motståndet mot rörelsen.
I november 1892 invigde baptiströrelsen sitt nyuppförda Salemkapell i Mo. Baptistförsamlingen har sedan starten samlat bygdens egenföretagare och även kvinnor med arbeten utanför hemmet, bygdens borgerskap.

Efter hand blev Salemkapellet omodernt och icke-funktionellt. Det gamla trähuset revs och ett nytt uppfördes.

Nu för tiden ser det ut som på bilden ovan. I byn Mo har inte någon hembygdsbok blivit skriven, därför är byggnadens historia lite dunkel för mig.

* * *

Paret Forsberg/Eskilsdr tog år 1871 till sig en fosterdotter, Sofia Tysk, född 1858, en systerdotter till Catharina. Vid dopet nämns bland andra Jonas Forsberg som gudfar.

Catharinas yngre syster Hedda Sophia hade gift sig med smeden Nils Tysk och flyttat till Viksjö, Sundvall. De fick fem barn, den yngsta dottern född 1870. Anledningen till att äldsta dottern Sofia, 13 år, lämnades som uppfostringsjänt´är inte känd. Hon var äldst och familjens barn nummer fem föddes året innan Sofia kom till fosterföräldrarna. Den 27 juni 1871 blir smedsdottern Hedvig Sofia Tysk skriven i N-lings socken.

Att ta fosterbarn (uppfostringsbarn som man sade) var inte ovanligt vid den här tiden. Då förekom inte adoption från andra länder, inte heller var IVF eller surrogatmödraskap möjliga.

Sofia var 13 år då hon 1871 kom till paret Forsberg/Eskilsdr. Detta visitkort är från den tiden kan jag tro.
 
På detta foto, som är beskuret, finns inget ateljénamn tryckt och inte heller står skrivet med säkerhet vem som är avbildad. På grund av halsutsmyckningen, som är densamma som på första fotot, drar jag slutsatsen att det är Sofia.Fotot finns precis som det ovanför och nedanför i samma familjealbum,

Edit: Detta är inte Sofia. Från en källa som verkar trovärdig har jag fått veta att kvinnan är Ida Hörning född 1841, gift Hörling.

Familjen Forsberg/Eskilsdr, förutom sonen Johan Olof som nu bildat egen familj, är samlad för fotografering i F. M.Stridbergs fotoateljé i Umeå. Fotoateljén fanns ca 1870 och framåt. År 1882 övertogs den av Hanna Lundborg. Att fotografering var en allvarlig sak syns på de avporträtterades uppsyn.

Jonas dog 1887 och Catharina blev då änka för andra gången som 68-åring. Hon dog 1894 och bodde då med två pigor på sin gård på Halla. Pigorna var Maria Leontina Jonsdotter f. 1871 och Vendla Maria Henrietta Gidlöf f. 1866. Bouppteckningen efter Catharina har jag transkriberat. De inventarier som finns upptagna kan delvis identifieras vilket gör det hela riktigt intressant. Hon var min mffm.

Fosterdottern Sofia Tysk kommer jag att skriva mer om.
.

9 december 2019

Kommunikationsmedel

Så här såg min allra första telefon ut. En Ericsson Dialog av grön termoplast inköpt hos Televerket. Till den drogs en kopparlina till ett uttag för fast telefoni. Telefonen var placerad på ett bord. Det var evigheter sedan.

Dialog formgavs 1962 av arkitektkontoret AOS Arkitekter och producerades 1962-1978. Jag har fått berättat för mig av en arkitekt som var med, hur processen gick till. Telefonlurens och klykans design var särskilt viktiga, telefonlurens nya, lätta material gjorde att utformningen var väsentlig för att samtalet skulle brytas då luren lades/kastades på. Av honom fick jag fick jag en röd Dialog till min samling :-)

Min L M Ericsson bakelittelefon (1947-1962) med textilsladd och fingerskiva av bakelit är dock favoriten. När föräldrarnas gamla telefon byttes ut tillhörde den staten, Televerket, så telefonen tog telegubben med sig till mitt stora förtret - jag hade bett föräldrarna spara den till mig vid utbytet. Några år senare fick jag en likadan oanvänd bakelittelefon i originalkartong av en god vän. Det kallar jag lycka.

Många andra telefoner har passerat revy i mitt liv men av de fasta telefonerna är dessa presenterade de mest minnesvärda.
.
.

4 december 2019

Borta men hemma

 Hur underbart är det inte med snö!