Sverigefinnarnas dag 24 feb

Idag, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Att denna dag har valts som minnesdag beror på att Carl-Axel Gottlund föddes detta datum år 1796. Gottlund var en beläst man och en av de tidiga folklivsforskarna i finnskogarna i Sverige. Där finnarna bosatte sig införde de svedjebruket och det var inte enbart i Värmland som idag omnämns som svedjefinnarnas land. För övrigt arbetar Sverige nu med att få in finnskogen och svedjefinnarnas/skogsfinnarnas kultur på världsarvslistan.

Uttrycket sverigefinnar syftar på svenskar med finländsk bakgrund. Immigrationen till Sverige har pågått i åtminstone 1000 år och hänger bland annat samman med att Finland fram till 1809 var del av konungariket Sverige. Bland de finska migranterna fanns de s k svedjefinnar som från 1500-talet använde svedjebruk för att bryta odlingsmark. I modern tid har immigrationen från Finland haft karaktären av arbetskraftsinvandring, men också krigsflyktingskap. Behovet av arbetskraft i den svenska industrin under efterkrigstiden var stort. Samtidigt var arbetslösheten i Finland stor, vilket ledde till att många flyttade för att få jobb i industrier. Under andra världskriget tog Sverige emot uppemot 70 000 s k krigsbarn som placerades i fosterfamiljer. I några fall adopterades barnen av fosterfamiljen, men de flesta återvände efter kriget till sina föräldrar.

Info från Nordiska museet

Fotona från Ritamäki i Lekvattnet utanför Torsby i Värmland tog jag efter ett föredrag som jag höll på Torsby Finnskogscentrum. Under två dagar reste jag runt i bygden och besökte fem bevarade skogsfinska gårdar med sina typiska timrade rökstugor.

Det finns mycket att skriva om sverigefinnarnas situation bara under min levnad, hur olika de bemötts i olika delar av landet. 

Jag är glad över de finska vänner jag har. Vilka utbyten vi haft och vilka givande gemensamma kulturresor vi gjort. Alldeles oförglömliga.

En av mina anor går tillbaka till Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken. Denne Manginen är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha återflyttat till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras inser jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat.  Min farfarsmor Erika var född i Monäset i en stuga som med säkerhet är borta.

Pärlanne

Hur glad blev jag inte då jag fann den här bilden. Det är september månad i början av 50-talet. Två personer står med var sitt pärgräv böjda över potatisfårorna te pärlanne. Det är potatisupptagningstid i byn. Det är pappa och min faster Fanny som arbetar på bilden.

Det som också kan ses är att en lada fortfarande står kvar på en grannes lägda. En av alla dessa lador som fanns men som försvunnit. De båda bostadshusen finns kvar idag men trähuset till vänster har efter att fotot togs klätts med eternitplattor som långt senare målats, ladugården har rivits och ett större garage har byggs istället på ny plats. Och huset till vänster har fått tak av trapetskorrugerad svart plåt.

I samband med att de markbundna tv-sändningarna i höstas krävde en ny televisionsapparat, tvingades vi köpta en ny tv trots att den gamla inte gått sönder. Den situationen gällde många av Sveriges invånare.

Det goda detta medförde var att min man äntligen kom sig för att lämna in sin Philips videobandspelare för lagning - VHS-banden trasslade alltid in sig pga något tekniskt fel. Och en skicklig reparatör ordnade till detta. Så nu kan han (vi) kolla igenom gamla inspelningar och jag hoppas innerligt att han hittar den videofilm från 1996 där vi dokumenterade hur hushållet för sista gången skördade egen potatis i ett  klassiskt stort pärlann´.  Sådana där odlingar som alltid syntes vid varje hemman en gång för inte alltför länge sedan. Det som var en del av min tid som barn eftersom hela familjen hjälptes åt
att sätta, lägga på (kupa) och ta upp pären och sen rulla in dem genom källargluggen ner i pärlådde´na.
Det var tider det! Och tänk att detta framsynt nog finns videofilmat.

Som jag minns folkhemmet

Några minnen av folkhemmet i min lilla del av världen, hos morfar och mormor.

Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.

• fönster med spröjsar, den övre bred för att likna ett stenkorsfönster, på vintern används innanfönstern
• rullgardiner
• enkla raka bomullsgardiner
• vaxduk
  
• grön hänkelvas från Upsala-Ekeby (här med påskris) 
• krukväxter i terrakottakrukor
  
• enkla oljemålningar, kanske släktporträtt i oval ram på de ljusmålade väggarna
• fågelbord utanför fönstret
• vintertid lades även mall´n på marken dvs ihopsamlat höfrö från hölage´
• säng/dagbädd med väggskydd av flätad stråmatta
• läderhandtag på väggen vid sängen för att lättare ta sig upp från liggande ställning
• källarlucka, i källaren förvarades bland annat hela höstens potatisskörd
  
• skopa för att dricka vatten vid kranen på diskbänken
• disktvaga
• Rensåpa i fast form
  
• Husqvarna vitemaljerad vedspis 3027
• kökspanna från Norrahammar
• ved och koks som bränsle
• kamflänsradiatorer med "slottsvred"
• vischyvatten på glasflaska
• luktsnus
• karosseripanel på ytterdörren med glasruta
  

Köket, också 60-tal

• björkimitation på skåpdörrarna av masonite, Tryckobeslag
• linoleummatta på golvet
  
• väggalmanacka från lanthandeln
• vaxduk med en manglad, liten vit duk vävd i dräll ovanpå
• nejlikor, buskmargerit och adiantum som spretig bukett i vas
• tunnbröd eftersom vi befinner oss i norra delen av landet, i tunnbrödsbältet
• smör upplagt på fat 
  

Det går att fylla i så mycket mer men detta får räcka för nu.

Glada grisarnas textilformgivare

Hur roligt är inte detta - jag har fått ett namn på den textilformgivare som ritade mönstret på läskudden jag sydde för väldigt länge sedan.

De glada grisarna ritade Anna-Lena Emdén för Almedahls på 60-talet. Så underbart! Det har följt mig sedan dess och kommer till användning när jag läser liggande.

Om läskudden

Det är på tiden att många av de kvinnliga formgivare som ritat mönster till textilindustrin för 60-70 år sedan har börjat uppmärksammas. Deras namn står sällan tryckta på textiliernas stadkant, utan de fick arbeta anonymt för företagen. Nu har mönsterskaparna börjat få namn - bättre sent än aldrig kan tyckas.

Skoltid och konfirmation

Klass 1 i Rundviks skola 1924. Pappa sitter i mitten på första raden. Ännu hade han inte fått glasögon trots sin dåliga syn.

Det här är de manliga konfirmanderna den 5 april 1931, en snöig dag några månader efter att folkskolan var avslutad. Kyrkan och klockstapeln i bakgrunden. Nu var pojkarna vuxna och skulle ut i arbete, ny kostym och kanske en hatt markerade övergången från pojke till man.

På gruppfotot är pappa sittande på första raden som fyra från vänster. Han ser liten ut och den ende som dinglar med benen eftersom han inte når ner till marken. Nu var det jobb på brädgården som väntade.

Hur många av de här gossarna som fortsatte till högre utbildning vet jag inte men jag anar att det var ett fåtal. Men många, särskilt arbetarbarn, tog Hermodskurser eller brevkurser från NKI-skolan för att stilla sin vetgirighet. Kunskapstörsten var stor och min far fanns i den gruppen. Folkrörelserna och folkbildningen stod stark vid denna tid.

Funkislådor

Snart nog efter Stockholmsutställningen byggdes många sockerbitshus i Rundvik, byarna omkring och i municipalsamhället. Just sockerbitar eller lådor var byggnader med kvadratisk plan och tälttak.

Två av dem ser ni här på utsnittet av ett vykort från Rundvik. Inget av alla dessa funkishus i bygden finns kvar oförändrade, flera är rivna. Förutom den typiskt funktionalistiska lådan byggdes ännu fler hus i traditionell stil med sadeltak och med ribbor spikade på fasadens träfiberskivor.

Detta är ett av alla dessa hus med ljusa, släta masonitefasader och flackt tak, som är rivna. Det var på håret att jag hann dokumentera det. Detta och ytterligare minst ett fanns i byn Ava.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visades en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur upp. Utställningens huvudarkitekt var Gunnar Asplund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Hur många av de typiska funkishusen i masonite finns kvar här i kommunen tror ni? I original???

Skolresa till Stockholm för 90 år sen

Jag läste ett maskinskrivet ark med uppgifter om en skolresa år 1929. Det var en resa som min pappas bror, min farbror, gjorde med sina klasskamrater i Rundviks skola. Skolresan gick av stapeln fredagen den 14 till onsdagen den 19 juni 1929. Klassen åkte tåg till Stockholm och lite kryptiskt står det "hemresa med tåg (med båt, om kassan så medgiver). Hur det blev förtäljer inte historien.

Jag är mäkta imponerad över allt som skulle beses i huvudstaden: betydelsbärande byggnader och museer ("måsten"), kvarnen på Hästholmen (nuvarande Kvarnholmen) och ett tidningstryckeri. 

Så intressant att få tillgång till detta maskinskrivna ark som finns kvar.

***

Året därpå, 1930, gjorde pappa med klasskamrater en skolresa till Stockholm. Något program för den resan har jag aldrig sett, men jag tar för givet att det var ganska lika året innan. En del har jag fått berättat för mig. Klassresan kostade 35 kr per person, en summa som varje elev själv samlat ihop. I det ingick resa, logi och mat. Utöver detta hade pappa fått 5 kr i fickpengar hemifrån.

Affisch för Stockholmsutställningen 1930 av Sigurd Lewerentz
(utställning om honom på ArkDes som pågår till 28/8 2022)

Klassen åkte den 5 juni från Nyåkers järnvägsstation och var borta en knapp vecka. Ett arrangemang man bevistade redan första dagen i Sthlm var Svenska Flaggans Dag på Stadion den 6 juni. Gustav V befann sig på Stadion där marscherande, gymnastiserande och musicerande stod på programmet.

Ett äventyr var tunneln genom Brunkebergsåsen vid Tunnelgatan, nu Olof Palmes gata. 5 öre eller något sådant kostade det att gå igenom. En del av barnen föredrog att ta trapporna.

Av skolresan mindes han också att genom att köpa någon liten del på NK fick man, genom att visa upp kvittot, åka gratisbuss till det stora utställningsområdet på Djurgården. Bussen var en dubbeldäckare inlånad från England och självklart satte sig hela klassen på övre däck.

Skollärare Johansson med fästmö Valdy var med på resan, även skollärare Eriksson med respektive. Eriksson var även med året innan då brorsans klass gjorde resan. Syftet med klassresorna till huvudstaden vid den här tiden kan ha varit att ungdomarna skulle få se och uppleva byggnader och museer med stort nationellt värde och Stockholm som sådant, för att sedan välja att stanna hemmavid och inte flytta från hembygden.

Själv skulle jag gärna ha gått omkring där på utställningsområdet. Den nya tiden, den nya folkhems-arkitekturen och formgivningen hade sin självklara plats där. Framtidstron var stor.

acceptera! den föreliggande verkligheten var parollen för Stockholmsutställningen 1930, då funktionalismens stilideal för första gången visas upp storskaligt i Sverige. 

I princip allt revs efter utställningssommaren 1930.

En Konsumbutik, Kooperativa, och en telefonkiosk var uppbyggd på plats.

Och se där - en paviljong av och med det nya materialet Masonite fanns också där. Ni vet den där nymodiga träfiberskivan Masonite från Rundviksverken vars tillverkningsteknik importerats från USA. Undrar just om skoleleverna kände stolthet att bo på den plats där detta framtidsmaterial tillverkades som enda plats i Sverige just då. Jag kan nog tänka mig det.

Samtliga bilder från Stockholmsutställningen 1930 har jag googlat fram. Flera av fotografierna är tagna av Stockholmsfotografen Gustaf W. Cronquist,

Något minne att ta med hem köpte inte min far vad jag känner till. Av de 5 kronorna i fickpengar hade han 3.50 tillbaka hem. De blev dellikvid för köp av ett luftgevär. Resterande pengar till geväret, som kostade 7 kronor om han mindes rätt, fick han av föräldrarna. Så småningom lånade han ut luftgeväret men fick det aldrig tillbaka. Så var det med det. Allmogevapen kom senare att bli ett av hans stora intressen.

*

Den samiska nationaldagen den 6 februari!

Idag är det samernas nationaldag.
Grattis säger jag!

Njallan på Murberget, Härnösand.
Foto från internet.

Jag har hört så många berättelser om samerna som kom till vintervistet på byns mark. Några fragila rester fanns kvar för några år sedan då jag besökte den ena vinterboplatsen. Då fanns ett dött rotfast träd med täljda "steg" som på bilden ovan. En gång nådde man en förrådsbod, njalla, via det arrangemanget. Arran hade någon verkligt okunnig och vårdslös person/-er till en del förstört för att använda stenar att rikta upp en stolpe. Vi får hoppas att det inte var medvetet gjort... Att lita på att kulturminnen här i byn bevaras, samiska så väl som svenska, går inte.

Som jag förstår det hände det rätt ofta att samer och bofasta här i bygden möttes, bland annat då samerna behövde proviantera. Morfar berättade att en same kom skidande, som traditionen bjöd, endast med en stav. Han korsade Kustlandsvägen och "klättringen" uppför Hallberget intill morfars föräldrahem började snart nog. Morfar, som också hade skidorna på, följde efter men hamnade mycket snart på efterkälken trots att han hade två skidstavar. Däremot saknade han stigskinn under skidorna. Morfar hade inte en chans att hänga med uppför berget. (Jag vill minnas att man sa stigskinn och inte stighudar).

Den första samiska kongressen ägde rum i Trondheim den 6 februari 1917 och därför har detta blivit samernas nationaldag. En av drivkrafterna bakom kongressen var Elsa Laula Renberg (1877-1931), renägare, feminist och samisk aktivist och en stark kvinna från Ljusfjäll i Västerbotten. (Henne har jag läst och hört ganska mycket om bara sedan jag började blogga.)

Saemien saevege 

Den samiska flaggan har vajat i Norge, Finland, Ryssland och Sverige ända sedan 1986.

Gratulerar!

Kammarlås

 

Ska vi tro att det här kammarlåset är flyttat från bostadshuset till en sekundär funktion i ett uthus? Ska vi tro att det gjordes 1948 då mormors och morfars boende moderniserades? Ska vi tro att den ljust gröna linoljefärgen har funnits någonstans i bostadshuset? Men var? Eller är detta lås återbrukat från annat håll? Spänningen hålls vid liv.

Det här är det enda kammarlås som finns kvar på gården. Det har suttit här så länge jag minns. Självfallet är jag förtjust i det där det sitter monterat på den enkla bräddörren.

*

I mitt andra boende är samtliga kammarlås på innerdörrarna kvar. Samtliga spegeldörrar  har nyckel att öppna med på gångjärnssidan och äggvred eller mässingstrycke på anslagssidan. Om de kommer att bytas ut? Nej, varför det?

Att vara del av något större

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!

Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.

Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.

Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

*

Tillägg:
Åh, jag glömde byns vackraste och mest välbevarade bostadshus. Det har kvar mycket av originalmaterialen, bland annat fönstren (enkelbågar med lösa innerbågar). Huset är bara från 1930-talet men det bäst bevarade bostadshuset här. Hoppas ägarna förstår, huset är sedan 70-talet inte permanentbebott (kanske därför så välbevarat) men ägarna bor inte alltför långt bort och är här från och till.

I händelse av brand - 1843

Jag har ägnat mig åt något intressant: har transkriberat delar av ett sockenstämmoprotokoll från 1843. Det är ett nöje att finna ut mer om livet förr här i socknen. Här handlar det om bildandet av  BRANDSTODSFÖRENINGAR, alltså om att försäkra sin egendom mot brand.

Sockenstämmoprotokoll 1843.

§1

Hvarje gård, den må tillhöra hemmansegare, torpare eller andre, som i brandstods föreningen vilja ingå, värderas hus för hus och utföres värdet å hvarje i värderings Protocollet, utgående brandstodsersättningen efter detta värde, likväl efter jemna tal på 50 el. 100 till lättnad vid debiteringen af brandstodet. Ingen tillåts att å sin gård sätta ett högre värde, än det hvartill den af värderingsmännen blifvit uppskattad, börandes detta understiga det verkliga med 20 procent.

§2

Värdet utrönas på det sätt, att två af Sockenmännen valde anbudsmän värdera gårdarna, hvar och en af grannarne obetaget att denna värdering öfvervara. Denna värdering förnyas hvart 10^de år. Verkställer någon nybyggnad eller reparation, som öfverstiger värdet af 50 R^dr, må han ny värdering begära, hvarsnart der en gård af vanvård förfaller, sådant af grannarne bör anmälas, på det gårdens värde i värderings instrumentet måtte nedsättas. För värderingen betalas af hvarje hemmansegare 12 och af hvarje annan 8 S^kgr B^o, skolande värderingsmännen af protocollet aflemna ett exemplar till Sockenskrifvaren, och ett till kyrkan, att der förvaras, samt till hvarje bya ålderman den del af protocollet, som anrör byn. Skulle tvist emellan gårdsegaren och värderingsmännen uppstå, ege den förre att ny syn på sin bekostnad begära, som då skall hållas af 2^ne af Sockenmännen å nyo valde personer, jemte dem som förra värderingen hållit. De valde värderingsmännens gårdar må af andre af Sockenmännen tillkallade personer värderas.

§3

Brandsyn hålles en gång om året i Maj månad och väljas Syningsmännen af grannarna inom byn. Vid denna syn anmärkas och antecknas alla bristfällighetet och förelägges viss tid inom hvilken reparationerne skola vara verkställda och åligger det gårdsegaren att visa Syningsmännen, det de inom den utsatta tiden blifvit fullbordade, hvilken tid likväl ej får sträcka sig längre, än till den 1 Oct. För bristfälligheter, som kunna anses vara obetydliga, men vara farliga, förelägges endast 14 dagar. Verkställes ej förbättringarna inom den förelagda tiden, skall den försumlige vara förlustig sin brandstodsersättning om eldsvåda inträffar.

§4

Vid hvarje gård skall finnas en större stege, alltid tillgänglig och så placerad, att ej något hinder möter för dess användande, äfven bör en mindre med hakar af jern eller rötter? förefinnas, samt en större båtshake för hvarje by och en mindre vid hvarje gård. Hvarje by skall ock anskaffa en sådan slangspruta, som de i sednare tider i Umeå förferdigade. Denna spruta förvaras på ett för alla kändt och tillgängligt ställe i byn och anskaffas på byamännens bekostnad. Har någon redan anskaffat eller vill någon anskaffa vanlig handspruta af bleck eller koppar, vare han från deltagande i den större sprutans anskaffande frikallad. Att desse uppräknade brandredskap skall vara af Byamännen och gårdsegare anskaffad inom ett år efter det detta reglemente blifvit antaget och fastställt vid efventyr eljest, att de försumlige blifva förlustige brandstod, om eldsvåda inträffar.

Båtshake och stege krävdes för att få teckna brandförsäkring.
Då var det stege av trä som gällde.

§5

Sedan vådeld inträffat skall förlusten bestyrkas och ersättas efter det i värderingsprotokollet för hvarje nedbrunnet hus åsatta värdet. Badstugor och smedjor, hvilka alltid böra vara upförde aflägsne från gårdarne, värderas ej och lemnas för dom ingen ersättning, ej eller för i badstugorne befintlig spannmål.

§6

Spannmål ersättes af sista årets skörd efter gångbart pris, sedan förlusten inför Domstol, med säkra intyg eller aflagd ed blifvit bestyrkt och utgår ersättningen af hvar och en efter det belopp egaren vid husens värdering uppgifvit såsom medel afkastning af sitt hemman. Hästar, kor, svinkreatur och får ersättes likaledes efter det antal af dessa djur, som hvarje egare vid värderingen uppgifvit sig föda, dock, skall värdet af en födoråd häst? bestämmas af grannarne och ersättes ej till högre belopp än 66 R^dr 32 S^kgr B^o. Inträffar förlust å spannmål eller någotdera af ofvannämnde slags kreatur, erhålles ej ersättning för större antal tunnor spannmål eller stycken kreatur, än som hvar och en vid värderingen uppgifvit. Så t. ex., om någon uppgifvit sig föda 4 kor, men 6 innebrännas, erhålles endast ersättning för de 4^ne.

§7

Ålderman och Befattaren i hvarje By bör hafva inseende derå att ingen ovarsamt umgås med elden medelst bärande af stickbloss, eldbränder och tänt ljus å gårdar, uthus eller vindar. Skulle någon beträdas med en dylik vårdslöshet, vare han förfallen till en R^dr 16 S^kgr B^o böter, utan böter efter lag, hvilka af uppsyningsmannen uttagas och tillfalla byakassan.

§8

Efter timad brandskada bör undersökning verkställas som vådeld upkommit och befinnes det hafva skett genom vårdslöst umgående med elden, erhålle den brottslige ingen ersättning för liden förlust.

§9

Föregående brandstods reglemente skall, sedan det af Sockenmännen blifvit gilladt och antaget, samt derå erhållits vederbörlig stadfästelse, så snart som möjligt är, tjena till alla deras efterrättelse, som, i Brandstodsföreningen ingått.

Nordmaling d. 20 Jan. 1843

H.J. Berlin

Att ofvanstående Brandstods förening med i dag hållen allmän Sockenstämma blifvit af Sockenmännen gillad och antagen, intygar å Sockenmännens vägnar:

P.O. Ingman, Ol. Hörnström, Gust. Lundberg, P. Sedegältz?, P.A. Nordgren, Nils Sikström, P. Hammarberg, Isak Westermark.

 

Klicka för större text.

Vad typiskt var.

 Om landsbygden här längre tillbaka.

 

Byggnader i städer försäkrades i Brandförsäkringsverket som genomgick flera förändringar efter bildandet 1782.

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.

Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???

Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.

Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

Platsens historia

Varje nybyggnad förhåller sig till historiska lager, oavsett hur oansenlig platsen kan te sig. Vad som är värt att bevara är en fråga både om makt och om perspektiv, skriver Aron Aspenström. 

Detta blogginlägg tycker jag är läsvärt:

Platser lagrar historia

Välj vilken plats som helst i världen, ett stadskvarter eller en del av en mindre ort.
Här blev den utsnitt ur skifteskartan från 1860-talet.

En ögonblicksbild

 

Januarisolens strålar lyser in och genom den glesvävda halvlinnegardinen på masonitedörrens Trycko- beslag och limfärgstapeten från 50-talet. Att det lilla rummet på övervåningen är klart sedan några år känns så bra, likaså är det berikande att ta tillvara på tillvarons små ögonblick. Som när solskuggor uppstår på det man uppskattar!

Herdarna och stjärnan

Två herdar med några får rör sig mot Betlehems stjärna i skyn. Det här är en favorit bland julprydnader.

Hur ofta stod jag inte som litet barn om jularna och funderade hur de två herdarna och de fyra fåren skulle vändas (de kan roteras där de sitter fast i "marken"). Herdarnas ansikten såg ut som kaffebönor ;-). Skulle den spetsiga delen vändas mot stjärnan i skyn eller skulle den tjockare, robustare delen vändas ditåt - något som jag tyckte stämde bättre med mitt sätt att se människor, där spetsen var håret. Eller, om herdarna varit kvinnor, hucklen. Men i så fall bars ju herdestaven bakvänt, den brukade hållas framåt hade jag sett på bilder. Det där gick inte ihop. Och fåren skulle vändas med huvudet mot stjärnan och följa herdarna i spåren. Jag vände, vred och testade många gånger. Att mamma lät mig hållas förvånar mig än med tanke på hur rädd om och försiktig med denna julprydnad jag själv är nu. Den är ganska fragil.

Nå, spetsen ser jag numera som skägget och herdarna vänder ansikten uppåt mot stjärnan i skyn. Men än idag minns jag mina funderingar. Skäggiga män var verkligen inte vanliga på 1950-talet, jag hade nog aldrig sett någon man prydd med helskägg, bara mustascher.

Än har jag inte kommit underfund med vem som formgav den här konstnärliga julprydnaden som jag förmodar köptes in till hushållet innan jag föddes, kanske på Hemslöjdsaffären som då fanns dära Vall´n.

Fredens lilja

  

Den första stjälken av fyra! från löken på fjärilsamaryllisen La Paz har slagit ut med fyra spröda klockor. Den skars av och hamnade i en vas.

Okej, amaryllis hör inte längre till liljesläktet utan ingår i en egen familj. Men att skriva Fredens (La Paz) lilja som rubrik gjorde sig själv ;-)

Galaxens centrum

BYVÄGARNA

Nära städer dör stjärnor.
Där slocknar universum
och allt i himlen ligger öde.

Medan byvägarna,
de minsta, leder in i galaxens
myllrande centrum.

Ensam gick jag in i
det till synes övergivna
och fann det artrika bebodda.

Stjärnor och djurögon
glimmar nu på alla himlens
och jordens tysta leder

Göran Greider

   

En grusväg med minst 400-årig sträckning där man förr kunde uppleva naturligt mörker.

Återbrukat

 

Virkade "snöstjärnor", som jag stärkt i efterhand med potatismjöl och vatten, rör sig sakta i fönstret.

Kom så går vi ut
och ser på snön
tills vi står på näsan

Bashō  1644-1694.

Japansk haikudiktning tolkad av Jan Vintilescu, 1959

De där virkade rundlarna är typiska secondhandköp på 00-talet. För närvarande kan det kännas trist att allt finns och inget behöver köpas eller kompletteras från återbruksmarknaden. Samtidigt kan jag vara nöjd med att ha varit alert och handlat innan det blev så populärt som det nu är då återbruksgallerior dyker upp här och var. Priserna var oerhört tacknämliga och det gick lätt att göra fynd då jag handlade som mest intensivt.