25 februari 2024

En fattig by

För ett par år sedan beslöt byns hemmansägare på styrelsens förslag att kalhugga en allmänning för att få råd att röja den redan tidigare kalhuggna allmänningen vid fäbodarna. Den gången skedde kalhuggningen utan att det tagits upp på en stämma, medlemmarna kände inte till beslutet om kalhuggning som ordföranden/(styrelsen) lämnat till skogsbolaget som var köpare. Hur helt regelvidrigt och laglöst var inte det? Det här var dessutom innan samfällighetsföreningen bildats medelst Lantmäteriförrättning och med föreningsförvaltning, som detta kallas, skulle samtliga beslut tas i konsensus! Men tyvärr tyckte alla medlemmar att det var i sin ordning att bli överkörda. Hur de tänker är svårt att förstå men okunskap och rädsla ligger troligen bakom det hela.

Barbarer i byn

Inför det senaste beslutet att kalhugga hade styrelsen föreslagit tre mindre arealer. Två visste man inte  om de var gemensamma för hela byn eller inte. En av ytorna ingick i en nyupprättad skogsbruksplan och visade sig där vara markerad som naturvårdsyta. Samtliga arealer låg i direkt anslutning till Riksväg 13 och ses därför av alla passerande, mestadels lokala trafikanter samt sommartid en del turister.

De tre mindre ytorna beslutades att inte åtgärda den gången och bilderna i inlägget är från den yta som istället avverkades.  Den ligger i anslutning till E4 och att hålla snyggt för snabbt förbipasserande bilister känns inte viktigt. Men här är dock en kulturhistorisk plats som byns hemmansägare tidigare brukade vid myrslåttern, alltså till något annat än "tvättplats" som föreningens sekreterare felaktigt benämnde den på stämman. Nuvarande sekreteraren är son till den självsvåldige ordföranden som lät kalhugga skog vid fäbodvallen. Markberedning har nu förstört möjligheterna till förståelse av dessa två platser.

Vi kommer i byn att få se många fler avverkningar lik denna på de gemensamt ägda skogarna. De ytor som för två år sedan var menade att avverkas kommer snart att avverkas trots att ägandeförhållandena är osäkra. De ligger intill allmän väg genom byn och det kommer att se förfärligt ut. Hit till byn har inte frågan om varsamhet i skogsbruket, om landskapsvård, om hyggesfritt skogsbruk nått.

Efter den förra stämman, där beslut om kalhuggning tagits, bad jag att få träffa den årsnya ordföranden på kondis dära Vall´n. Vi åkte dit dagen efter stämman och pratade lite neutralt. Sen tog jag upp detta med kalhuggning av de mindre ytor längs Riks13 som var planerat. Frågade hur hon såg på detta med detta med kalhyggen nära människors bostäder och livsmiljö och ifrågasatte om bra naturvård/landskapsvård innebär kalhuggning?

 "Vi kan väl fråga vad den som bor där tycker" blev svaret. Jag ruskade på mig invärtes. Att fråga människor som knappast vågar säga vad de tycker i en sådan fråga (ingen säger nej för man vill hålla sig väl med skogsägarna/hemmansägarna). Hon inte insett att det är så och att här i byn ligger problemformuleringsprivilegiet hos skogsägarna.

Det visade sig dock ta skruv, ett frö var sått. Vid 2023 års stämma förklarade hon att det är olämpligt att kalhugga skog intill Riks13. Så ja.

Men varför i all sin dar hade inte styrelsen med denna nya ordförande (tandläkare) som suttit med som styrelsemedlem sedan 2007, själva kunnat komma fram till detta innan styrelseförslaget på kalhuggning längs Riks13 kom upp som förslag? Att ha analytisk förmåga måste/borde en välutbildad människa ha och därmed dra slutsatsen att kalhuggning och markberedning längs Riks 13 kanske inte är bästa/vackraste/miljövänligaste lösningen på byns pengaproblem.


På stämman nämnde jag att det finns något som kallas hyggesfritt skogsbruk. Lågstadieläraren som var närvarande nickade instämmande. Hennes man Olle föreslog dock ett ytterligare kalhygge i direkt anslutning till den bygemensamma fäbodplatsen. Först trodde jag att han bara ville vara emot det jag sa, sen förstod jag att han menade allvar. Byn är mycket patriarkalisk, kvinnor har inget att säga till om annat än inom familjen och nöjer sig med det. Ingen argumentation förekommer på stämmorna.

Jag nämnde också ett torp på bygemensam mark som vi vet var det låg och föreslog att vi borde skydda platsen och varför inte sätta upp en skylt där det låg. Markberedning kommer annars att utplåna även den platsen. Anders J frågade då Emanuel S om det finns något kvar av torpet. Några grundstenar, inte mer svarade E - alltså inget värt att bevara. Att insikten om  kulturhistoria inte finns på kartan är så tydligt. Hur många torpgrunder är inte inventerade och markerade i Sveriges avlånga land. Men inte här.

Det är ju just för att torpen inte finns kvar som torpplatserna lämpligtvis markeras. Här i den lilla byn finns inte förståelse för detta ens bland de välutbildade kvinnorna, den grupp som normalt brukar vara de som mest ivrar för kulturen. 

Natur- och kulturvårdande skötsel av skog

Vi är en fattig by - både på kontanta medel, kulturhistorisk insikt samt vilja till naturvård. Vi har en styrelse där några av de invalda är högutbildade personer men som inte ser till miljö, kulturhistoria och naturvård/landskapsvård utan endast har ekonomiska incitament som rättesnöre. Man menar tydligen att för varje åtgärd måste ersättning  från myndighet åberopas. Jag säger ingenting om det gäller den enskilde skogsägaren men som samfällighetsförening skulle vi kunna se annorlunda på förvaltandet.

Man tror sig veta att kalhuggning, med ett finare ord trakthyggesbruk, är det ekonomiskt mest fördelaktiga sättet att bruka skog med markberedning som självklar slutbehandling. Det är naturligtvis inte sant om man ser det ur en annan synvinkel.

Låt säga att vi hade själva planterat tallplantor på den för ett antal år sedan avverkade arealen vid fäbodarna som medlemmarna röstade fram - istället för att styrelsen egenmäktigt markberett och sått frön. Det skulle ha gått fort med planteringsrör och gett gemenskap åt oss hemmansägare. Då hade vi inte behövt kalhugga andra ytor för att få råd att köpa gallringshjälp för den då kalhuggna ytan. Bysamfälligheten är ju fattig. Kulturhistoriskt fattigare blir vi också med markberedningar av bygemensamma ytor.

Men vem bryr sig?


Skogsstyrelsen informerar:
Är du skogsägare och har kulturlämningar i din skog? 🌲🌲🌲
Under våren till senhösten kommer Skogsstyrelsen ordna kurser i hur man kan hitta spåren av äldre tiders användning av landskapet. Kurserna vänder sig till skogsägare men även de som arbetar med skogsbruk och skötsel av skog.

20 februari 2024

Farstukvistar och tempelgavlar

Längs mellersta infarten till kommuncentrat radar villor upp sig på södra sidan av Kunsvägen. Det här fina huset bjuds vi på.

Färgsättningen är mild , de gamla spröjsade fönstren sitter i väggliv och en farstukvisten har ett klassisistiskt utformat tak i form av en TEMPELGAVEL.

De enkla men fint bevarade klassiska detaljerna är lättare att se när löven fallit av. Allt är uppbyggt av olika förskjutna brädor (en med hålkäl) samt ett "doriskt kapitäl", den platta där pelare (kvadratiskt tvärsnitt) möter den horisontellt bärande arkitraven. Kapitälet har rundade kanter undertill, en liten finess. Rätt enkelt att bygga och bevara och mycket effektfullt för den som ser. Här möts man både som boende och gäst av en omtänksam gest.

Några hus längre bort på Kungsvägen har man missförstått eller struntat i de klassiska intentionerna: istället för en farstukvist med ett triangulär tempelgavel har man ett sadeltak och en inklädnad av triangelfältet med panel lika väggpanelen. Det finns ingen tydlig horisontell avslutning nedåt, i triangeln sitter bara en väggsnutt. Pelarna har bytts ut till omålade stolpar och allt trä i trappa och räcke gissar jag är tryckimpregnerat och därför omålat. Det finns intet som estetiskt håller samman entrén, det första man möter. Ombyggnaden är gjord efter dagens rutin.

*

Det finns mängder med den här typen av aningslösa ombyggnader i landet. Så även i hembyn förstås.

Detta är Oskar Rönnbergs bostadshus uppfört så sent som 1945. Två runda doriska kolonner (runt tvärsnitt) bär upp en TEMPELGAVEL med tympanonfält. Hustaket är valmat (och klätt med masonite), fönstren är utåtgående av tvåluftstyp och fönsterbågarna är målade i en kulör som avviker från fasad och fönsterfoder. Bron/trappan är bred och farstukvisten har inga räcken vilket är traditionellt sedan gammalt. Farstukvisten är verkligen ett grekiskt tempel där kolonnerna är helt fristående. En trasmatta är utlagd mitt på trappan.

 A. 1200 kvm. T.v. 4.000. Fastigheten är uppfört 1945 av ägaren efter ritn, av byggm. Oskarsson. Trä, resvirke samt masonitetak. 1 våning med 1 lägenhet om 3 rum och 1 kök. Vindsutrymme. El.ljus, vatten, avlopp, c.v., w,c. Nuvarande ägare inköpte tomt 1945 av fadern. 

Ägare Fabriksarbetaren F. Oskar Rönnberg, född 5/4 1908 i Norrbyskär, son till Joh. Georg Rönnberg och hans hustru Alexandra Söderström. Gift med Karin G. L. Persson, född 15/2 1911 i Ljungbyholm, dotter till Robert Persson och hans hustru Olga Söderlund.


Det är inte så länge som samma hus sett ut som ovan. Farstukvisten har fördjupats och då rök de runda svarvade kolonnerna, tempelgaveln med tympanonfält är borta och har ersatts av en väggsnutt med ordinära vindskivor. Ett omålat räcke och bro av tryckimpat trä har tillkommit, valmning av taket är borta någon gång då man troligen ville ha mer bostadsyta på övervåningen. Fönstren är bytta. Entrén är förgrovad.

Kunskaper om estetik och byggande med finess lärs inte ut i grundskolor. Därför saknas ofta insikt i varför saker ser ut som de gör och det faktum att god byggnadsvård och bevarande av originaldetaljer höjer både det ekonomiska och kulturhistoriska värdet och skönhetsvärdet behålls. 1940-talet kunde något som man glömt, inte ser och förstår eller högaktligen struntar i idag.

15 februari 2024

Anpassat eller förvanskat

 

Under 30- och 40-talen uppfördes många bostadshus av denna typ här i byn. En del ersatte gamla fina timmerhus som revs, andra byggdes nya på ny tomt. Ett av husen ses här på ett kolorerade foto. Här bodde Otto och Signe med familj. En modern ladugård uppfördes i samma veva, kreatursdelen är murad som sig bör vid denna tid. 
 
Bostadshuset har fyrdelad plan (murstock i mitten) med en öppen farstukvist med täckt balkong ovanpå. Frontdelen utsmyckades med en hel del snickeriglädje. Räckena är av målat trä. Fönstren är spröjsade med två lufter (bågar), säkerligen kopplade. Fasaderna är målade ljusa och fönsterfoder samt bågar i färg, ljust blå skulle jag tro.
 
En vacker inhägnad av faluröda träribbor med vita stolpar (trä gissar jag) avgränsar tomt mot framförvarande  lägda (åkermark). Till höger utanför bild löper gamla Kustlandsvägen, en sträcka som sedan integrerades i Riks 13.

Idag ser huset ur så här. Fönstren bytta, farstukvist och balkong inbyggda, entrén flyttad med trappräcke av stålrör. Fasaderna är utvändigt tilläggsisolerade vilket ses på de djupa fönsternischerna. Längs hela baksidan har en inglasad tillbyggnad kommit till.

Ladugården är riven och ersatt med ett trippelgarage sammanbyggt med bostadshuset. Utöver detta dessutom en fristående låg uthusbyggnad med flackt takfall - en volym som traditionellt inte är bruklig här.

Det är inte ovanligt att vackra bostadshus förändras på detta vis endast med tanke på praktiska hänsyn.

10 februari 2024

Luddor för fötterna

 

Jag har förstått att det är inte alla som vet vad ett par luddor är för något. Luddor eller filtkängor, är varma fotbeklädnader som man snör på sig under vintrar med kall snö. De är tillverkade av filtad textil och skodda med läder. Ursprungligen är även sulan av textil och tål alltså inte väta.

Här syns ett gammalt par till vänster och ett "modernare" par till höger.

De svarta är sannolikt från 1960-talet och har gummisula, en eftergift för att tåla någon blötsnö. Dessa luddor har vävda skosnören. De äldre har högre skoskaft och smäcker form, de snörs med läderremmar och har som luddor ursprungligen hade även sula av filt och tål alltså inte väta. De här skodonen är varma och bra under kalla vintrar.

4 februari 2024

Öppen spis

 

Här har eldats flera brasor i januari. Levande eld är fridfull och stämningsskapande när den är under kontroll.

Extra tryggt är det sedan ett gnistgaller införskaffades. Ren form, strikt och inget smideskrimskrams. Det placeras framför brasan om ingen person finns i rummet.
*
Öppen spisen är från 1950 och har inte någon direkt verkshöjd, en rakt-på-sak-spis. Men den är original och den har inneboende minnen. Därför ska den inte vitputsas eller på annat sätt förändras. Den är bra som den är bara därför att den är ursprunglig från den tid då övervåningen inreddes. Ett tidsdokument.

31 januari 2024

Granruskor - en tradition

 

Granruskor som påkörningsskydd är praktiskt. Och ganska vackert. Och traditionsenligt.
Så här skrevs på Nordiska Museets facebooksida den 14 december 2020:
Seden att dekorera med granar och granris utomhus är mycket gammal i Norden. Långt äldre än pyntade granar inomhus. På många håll var det vanligt att ställa höga, avkvistade granar på gården – med endast en granruska i toppen. Kvistarna kunde placeras framför ytterdörren, och en gran uppe på gödselstacken. Det var ett tecken på att julfriden inträtt.

30 januari 2024

Gardinstänger av metall

 

Hur glad och nöjd blev jag inte då jag fann tre äldre Kirsch-stänger på secondhandmarknaden. Väggfästen följde inte med men kan köpas nya och är då iögonenfallande blanka men den ytan får då döljas bakom gardinerna. Längden kan varieras mellan 90 - 160 cm och priset var 39 kr/styck.

En ny Kirschstång av den här typen är vit och stämmer inte med en äldre färgrik inredning. (Ifall man väljer gardiner med kappa blir situationen annorlunda, då syns inte stången.) Därför är jag så glad över de här fynden som kommer väl till pass när de blir dags för inredning av bottenvåningen. Här i huset finns på övervåningen några i original av gulmetall (förutom kornischerna i finrummet) men på bottenvåningen inte.

Gardinstänger av brunbetsat trå med svarvade ändknoppar och ringar av trä ska också användas tänker jag mig. Sakletandet efter detta är något att se fram emot.

28 januari 2024

Förnyelse av finrummet

De två gardinlängderna från 50-talet som jag köpte på Tradera har sytts om till gardinlängder till finrummets stora fönster samt de två mindre. Tyget räckte precis som var uträknat. Kvalitén är lite kräppad, skrynklar väldigt lite och ger en ombonad känsla med sina kulörer.

Gardinerna fästes i kornischerna av fanerad alm medelst glidkulor av trä som fördes in i ett spår dolt av almfanerad plyfa. Kornischerna inköptes till föräldrarnas hem till dess färdigställande 1950.


Det känns bra att förnya hemmet med begagnat om det över huvud taget behöver förnyas. Läs här ett förnuftigt blogginlägg från Äkta Hem. Ett litet klipp ur inlägget:

"De flesta av oss vet vid det här laget hur otroligt skadlig textilindustrin är för klimatet. Nettoinflödet av hemtextilier per person ökade mellan åren 2000 och 2022 med 117%! (Källa Naturvårdsverket) Samtidigt flödar secondhandbutikerna över av hemtextilier och vi fortsätter rensa hemmen för glatta livet för att försäkra oss om att prick allt vi har perfekt speglar vilka vi är just nu och att varenda pinal sparks joy. Tyvärr tycks joyspark-preferenserna skifta i takt med trenderna för hips vips är det påfyllt och behöver rensas igen.

Enligt en undersökning av Brittiska moderådet finns det tillräckligt med kläder på jorden för att klä människosläktet sex generationer framåt i tiden. Det skulle inte förvåna mig om siffran för hemtextilier är något liknande. Det FINNS prylar och kuddar och gardiner så det räcker. Det är bara inte försvarbart att regelbundet slänga ut det man har och konsumera nytt i ett försök att boosta säsongskänslan. Oavsett om det dinglar en lapp med ordet conscious från bordsduken eller sängkläderna sägs vara etiskt producerade. "

Detta är småpryttlarna som är glid till kornischernas spår. Kul grejer att äga för den som, liksom jag, vill ha kvar eller återskapa en tidsepok.

27 januari 2024

Januarisol och snö

 

En blek januarisol gör sig gällande denna vackra lördag med nyfallen snö som pudrat den tidigare. Vid lagårdsgaveln har som alltid vindvirvlarna gjort att snön håller sig undan från väggen. I skogsbrynet syns den grå glestimrade höladan - mellanskottsladan - som står där sommarladugårdens förut fanns. I förgrunden spretar några grenar från eken som planterades av den förra generationen som ville veta om ekar verkligen trivdes så här långt norrut.

20 januari 2024

Böcker

Tryckta böcker jag läste förra året.

Högt och lågt. Gammalt och nytt. Historia och nutid. Skönlitteratur, sakprosa, självbiografier. Poesi tog jag inte med här eftersom jag sällan sträckläser en lyriksamling. Det här var första året jag antecknade vilka böcker jag läst.


En boks delar från Wikipedia:
1 - Gördel
2 - Flik
3 - Försättsblad
4 - Pärm med omslag
5 - Huvud
6 - Framsnitt
7 - Fot
8 - Högersida, (recto)
9 - Vänstersida, (verso)
10 - Falsning

17 januari 2024

Frostrosor

 

Isbelupna äro mina fönster.
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro, hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.

Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O, nej!
Kan en sådan spets du få som denna,
Med brodér-nål? Nej, det kan du ej.

Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma hvar dag.

Det är väl! Men bladet kan sig vända
Rutans verld är av en skör natur:
Hela herrligheten dränks kanhända
Innan qvällen i en vattenskur.


Elias Sehlstedt

15 januari 2024

Fasadarbeten 2023

Årskrönika 2023.
Den 2 maj påbörjades de fasadarbeten som fått vänta då de endast är estetiskt betingade. Allt sedan vi övertog hela ansvaret för fastigheten har det varit viktigt att ta hand om ekonomibyggnaderna som behövde vård. Nu var det bostadshusets tur och de fasadarbeten som jag planerat och projekterat sedan ett tag tillbaka, men som pandemin satte en liten käpp i hjulet för.

 

På Valborgsmässoafton körde vi upp till byn och med oss hade vi de nya fönster jag ritat. De lastades på vid det lilla fina uppländska snickeriet i samband med färden norrut. Upphandlingen av fönstertillverkare gjordes mycket noggrant, tog rätt lång tid - och slutresultatet blev mycket väl godkänt. De sju fönstren är av typen enkelbåge med lös innerbåge (som tas bort sommartid) precis som det var ursprungligen. I ytterbågarna sitter härligt vågigt restoverglas och i innerbågarna energiglas. Både ytter- och innerbågar har genomgående träspröjs.

I bilen fanns också några burkar slamfärg. Vi kom "hem"sent på kvällen och hade hunnit se en hel del majbrasor under färden.

Den 2 maj restes byggställningar vid två fasader av Västerbottens bygghantverk som var det företag vi anlitat.

 

Den 3 maj kom leveransen med dubbelfasspont i två dimensioner med tjockleken 25 mm (1") och utan spårad baksida. Panelbrädorna beställde vi från Västmanland, med levererans via Bygma här i kommunen.

Samtidigt började rivning av det befintliga fasadmaterialet, Masonite med träläkt, och isolering med 45 mm glasfiberull inköpt mellan 1969-1973.





Panelen bar vi in under tak och strykningen med slamfärg körde igång. Allt målningsarbete skötte jag och min man till storspovens drillar och ladusvalornas kvittrande ankomst.

Den slamfärg som vi efter marknadsundersökning till slut hade valt var ljusröd och utan linoljeförstärkning.

 

På fotot har väggarna strippats och liggtimringen med laxknutar blev synlig och kunde inspekteras. Allt byggnadsarbete utfördes av Västerbottens Bygghantverk. Emil är timmerman med utbildning från Da Capo i Mariestad (sorteras nu in under Göteborgs universitet). Utbildningen är bra och man lär ut ett sätt att tänka kring restaurering som är hänsynsfull och varsam mot originalet vilket är viktigt för oss. De flesta andra byggnadsarbetare lär sig  montering av byggmaterial, utan inriktning på byggnadsvård.

Västerbottens Bygghantverk anlitade två andra timmermän, Jorma och Gustaf, med samma arbets- och tänkesätt. De var ett bra gäng och det var tryggt "att lämna huset" i deras händer.

 

Här har 25 mm fasade Hunton-skivor spikats direkt på timringen och några spikreglar är på plats.

Att byta ut masonitskivorna till dubbelfasspont är noga överlagt och avvägningarna och masoniteutförandet kommer jag att beskriva i ett kommande inlägg.

Från ställningen målade jag ytterligare ett varv med ljusröd slamfärg och min händige man skötte målningen med linoljefärg. Vi körde igång på kvällarna när byggarbetena var färdiga för dagen, ljuset och temperaturen var perfekt för det. Här är fönster på bottenvåningen bytta, fasaderna rödfärgade och foder med listverk linoljestrukna med bruten vit kulör.
 
Att se försommaren så sakteliga slå ut var bara det en gammal dröm. Det var länge sedan jag var här uppe i 6 veckor på raken. Snön smälte och björkarnas grönska slog ut, rödblärorna blommade i cerise och maskrosorna i gult.


Slamfärg är väldigt dryg samt trevlig att måla med. En gammal kaffeburk av plåt med järntråd som handtag passade till den frekvent använda anstrykaren/rödfärgspenseln som tar upp mycket färg i borsten. De gamla hornsuggorna näns jag inte använda :-)



Utformningen av midjelisten/mittelbandet samt konsolerna var det som krävde mest tankearbete på plats eftersom deras utformning var inte färdiglöst. Jag ville inte ha alltför pråliga och bondbarockiga konsoler vid fönstren och diskuterade detta med Emil som var till stor hjälp i beslutet. Det blev stillsammare empireformade konsoler till slut som min man såg och fotograferade i Umeå. När det gäller färgbytena hade jag ett gammalt hus i kommunen som förlaga. Självklart är allt dokumenterat både i ord, bild, kostnader. Att vara  projektledare för arbete på sitt eget hus var stimulerande. Alltihop gick över förväntan och förhoppningsvis går nästa etapp lika elegant bra. Dessutom stod vädret oss bi.
 
När den här etappen var klar och arbetsplatsen avvecklad sa en av timmermännen att det varit kul att arbeta med ett så nördigt projekt.
- Nördigt? undrade jag.
- Ja, att få använda hammare och spik.

En av många saker jag ansåg viktigt och därför skrivit in i arbetsbeskrivningen var just detta, spikpistol skulle inte användas utan hammare och blank trådspik. Morfar använde klippspik på sin tid.

*

 
På ett litet väggavsnitt visste jag att panelen från 1913 var kvar under masoniten, det hade jag förhört mig om med pappa långt innan han dog. För två år sedan öppnade vi upp och se, där fanns originalpanelen. Det var bara att mäta upp och därefter beställa likadan.

Sommaren 2021 förbereddes fasadarbetena på så vis att vi rev farstukvisten från 80-talet som jag aldrig tyckt om.

Ny träbro snickrades av Jorma på Ledusjö timmerhus i oktober 2021 efter min ritning. En traditionell västerbottnisk träbro (entrétrappa).

*

Att välja hantverkare från Västerbotten var självklart. Det finns så många fler kompetenta hantverkare som kan äldre byggnadsteknik nu än då vi startade byggnadsvårdsarbetena med syllbyte på rökbastun 2009. Men det är svårare att känna till hantverkare, snickare, timmermän, byggvaruleverantörer här i norr än i Mellansverige där jag byggt upp ett kontaktnät med olika kategorier inom byggbranschen. Här befinner jag mig endast den del av året som är min fritid. Byggnadsvård Norr, vars medlemmar restaurerar byggnadsverk och kulturmiljöer, var till god hjälp när det gällde att finna timmermän.

4 januari 2024

Skotta snö

 

Haha, Berglins träffar prick igen. Allra vackrast är smala gångar med lodräta kanter som skottats för hand!

Vi (min man) skottar fortfarande med snöskyffel eller snösläde på våra båda fastigheter. Någon gång emellanåt kommer en traktor med plog och skyfflar undan snön. Det ena huset ligger 350 meter från allmän väg, här i norr slingrar sig Kustlandsvägen förbi på några meters avstånd.

 

*

Jag minns så väl en snöig vinterförmiddag på 60-talet då jag var på besök hos min barndomskamrat för att leka. Uppfartsvägen var inte skottad eftersom bilgaraget låg en bit ifrån bostadshuset men alldeles intill en allmän väg. Det var inte helt ovanligt på den tiden för då behövde inte mannen skotta sig ut i arla morgonstund på väg till jobbet. Tant Kerstin hade besök av sin vuxna systerdotter Vivianne och hur det nu var beslöt de att gå ut för att skotta en gång ner till vägen och vi barn hängde med ut. De veka kvinnorna skottade så vackert, raka kanter i 40-50 cm kall och lätt snö. När de hade några meter kvar kom Alvar körande med sin traktor. Han stannade och undrade om han skulle ploga upp mot huset. Så blev det och den vackra skottade gången var ett minne blott. Det sved i mitt unga estetiska sinne.

Jag glömmer dock inte den vackert skottade snögången!


 

*

Vintern 1952/53 var mycket snörik läser jag i hushållets loggbok.

31 december 2023

Nytt år

 

Vilket innehållsrikt  år det varit. De här bilderna är från januari 2023 och sedan dess har mängder med snö fallit och mycket vatten runnit under broarna.

Gott Nytt!

27 december 2023

Snö, kyla och mörker

 

En skön och fin julhelg har kommit och gått. Kylslaget, snörikt  och fullmåne över nejden, endast knutlampan på en av uthusflyglarna tändes, egentligen behövdes inte ens den - månskenet gav tillräckligt med ljus. Inomhus var det varmt och gott.

I morse lyssnade jag på Vinter i P1 med Sverker Sörlin. En och en halv timme med snö som tema. Varför är snö nödvändig, varför kommer vi att i sanning sakna den... Så givande att lyssna till en pratare med något väsentligt att säga och som inte bara radar upp sina egna meriter. Och bra musik i programmet dessutom. Lyssna HÄR.

23 december 2023

Jordvärme

Många byter ut
när de har ett gammalt hus.

De sätter in jordvärme
och använder inte vedspisen.

Hela kåken är uppbyggd på detta
för att få drag
och ventilationssystem
och så tar du bort det.

Du får nåt som kyler istället.

Du värmer inte upp vindarna.

Mycket grejor blir fel då.

 

Ur OSEBOL av Marit Kapla 2019.


Det blir färre och färre skorstenar i byn som det kommer rök ur. För 10 år sen kunde jag under kalla vintermorgnar se hur rök kom ur skorstenar som en vit lodrät pelare. Det var härligt att se, jag visste även hur gott vedrök luktar. Vinter, kyla och doft av vedrök är sinnligt så det förslår. Idag är det färre hus i byn som ger ifrån sig rökpelare kalla vinterdagar.

Många installerar jord- eller bergvärme och därmed försvinner rökpelarna. Det innebär för äldre traditionella hus att grunden inte uppvärms då murstocken inte spiller ner värme under golvet. Fukt- och mögelskador kan uppstå. Ser på mitt hus hur annorlunda det blir när jag inte är bofast här. Men när jag är här under vintertid då eldas ved så det ryker. Det hör liksom till.

Här ett julkort där det ryker ur ett par skorstenar i bakgrunden. Min farmor mottog kortet strax efter sekelskiftet 1800-1900.

21 december 2023

Glanspapper

 

Något som blivit ett "måste" till julen är ett glänsande omslagspapper inköpt en jul i Neapel. Omslagspapperet har ramats in och blivit en tavla, eller kalla det julbonad att hänga på väggen. För mej är Neapel den ultimata av städer till julen.

Jag säger bara Via San Gregorio Armeno för julkrubbans tillbehör.

18 december 2023

Det tickar mot jul

 

Tidmätaren som tickar så tydligt i köket är ett väggur från Junghans. Det är något speciellt med tickande analoga klockor. Kan inte annat än tycka om dem. Det här uret inger trygghet och tickar på under en vecka, stannar sen om ingen hinner skruva upp verket. Den tickar nu mot julefrid.

 *

Långt tillbaka hade vi soltid eller lokal tid för varje ort i landet. Det fungerade i det gamla bondesamhället, men det fungerade inte i en tid av snabba kommunikationer dvs då järnvägsnätet byggdes ut och band samman orter i landet. Tidtabeller gick inte att skapa på ett vettigt sätt. År 1878 kom därför den stora tidsreformen då en enda, gemensam tid infördes i Sverige.

Idag har de flesta sitt digitala ur i telefonen men vill man veta tiden kan man fortfarande ringa telefonnumret 90 510 till svenska Fröken Ur.

14 december 2023

Stad i ljus

 

På väg hem efter Luciafirande.
Hur många kilowatt el gör en storstad av med i snitt per dygn?