30 mars 2009

Generationsboende

Då mamma och pappa skulle flytta in på övervåningen i morfars hus behövde den inredas. Generationsboendet krävde eget boende för de unga tu. Från att ha varit en kallvind och förvaringsutrymme skulle det inredas till två rum och kök. Det verkar som att man beslöt att i samma veva ”modernisera” bottenvåningen. Jag har hittat en planritning. Den är utförd av Oskarsson i grannbyn och daterad 19 mars 1948. Jag undrar om det är samme Oskarsson som körde taxi då jag var liten? Det måste ha varit en allkonstnär.

Jag funderar så här i efterhand om bottenvåningens ombyggnad även kom sig av att murstocken murades om ända från grunden. Morfar hade byggt den av soltorkat lertegel, kanske egenhändigt tillverkat. På byallmänningen fanns två sandtag från laga skiftet, där hemmansägarna kunde hämta sand till t.ex. tegeltillverkning för husbehov. Nu murades den om av bränt köpe-tegel. Och vattenledning drogs in i huset, diskbänkar inrättades både uppe och nere. Källarluckan blev förstås kvar på samma ställe i köksgolvet.


Planen visar ny väggfast köksinredning. Tidigare var köket möblerat med lösa möbler. En ny vattenklosett installerades i farstun. Vindfånget byggdes aldrig, istället blev vindfång och tambur en stor farstu. Det här växte jag upp med. Köksskåpens dörrar var av masonite och målade i björkimitation. Jag minns dem var så blanka att de antagligen var fernissade efteråt. Innerdörrarna kläddes med masonite, denna så vanliga träfiberskiva från funkisens genombrott, och björkimiterades som köksinredningen i övrigt.

Till höger innanför köksdörren blev det lite förändrat från ritningen. Först ett öppet skåp för kläder och ovanför en hatthylla. Därefter kom en dubbelgarderob. I den brukade kattan föda sina ungar. Gissa om det var roligt med de där kattungarna!!!



Här är morfar med Micken i knäet och jag uppklättrad bakom. Ofta var det tvärtom – jag satt i morfars knä i den här 40-talsfåtöljen och vi lekte "bulleri-bulleri-bock – hur många horn står opp?" Jag blev aldrig less på leken men det blev nog morfar. Skåpet bakom är målat i gul björkimitation. Det var där som kattungarna brukade vara i en låda tills de började skutta runt.

1950 var ombyggnaden av våningarna klar. Jag har aldrig sett någon ritning på övervåningen. Framöver ska jag visa foton därifrån, både gamla och nya. Inredningen är platsbyggd av träreglar och Masonite från fabriken i Rundviksverken. Me like. Pappa byggde. Jag förmodar att mina föräldrar tillsammans beslutade hur inredningen skulle fungera. De smarta lösningarna är många. Bor man litet är det bra med uppfinningsrikedom. Målarfärgen var vansinnigt hållbar för köksinredningens ljusgula färg finns kvar än idag. Linoleummattan är densamma som då. Jag är så förtjust över detta och ska visa bilder framöver.

Det var en minnesrik och glad barndom att få bo med sina föräldrar och mormor och morfar. Mellangenerationen hade största lasset att dra men det tänkte jag förstås aldrig på som barn.

27 mars 2009

Braskväll



Så här såg en hel del av min barndoms höst- och vinterkvällar ut - samling framför brasans sken. Jag minns att vi gärna drack te ur Atlanta- kopparna med blå rand här framför öppna spisen. Det måtte ha präglat mej djupt. Finns det något mer fantasieggande än brasans föränderliga och lite farliga lågor och glöd?

Mamma berättade också att man i hennes barndom gärna firade skymning. Man satt i köket när mörkret föll på, då det inte gick att arbeta med något för att det blev för mörkt. Man satt ganska tysta och vilade eller sammanfattade enkelt hur dagen varit innan fotogenlampan tändes. Det här fortsatte efter 1930-talet då huset fick elektrisk belysning. Och längre tillbaka, när morfar och mormor var små, firades skymning i deras barndomshem innan brasan i öppna härden tändes. Då hade man ingen vedspis att koka mat på utan hängde kitteln på en ställning ovanför elden.

Jag har varit med om härliga skymningsstunder själv. Lugnet i den blå timmen - så långt från dagens hets. Mörker är inte farligt.

(Just på den här bilden är jag ledsen för leksaksbilen jag håller i ska jag inte få behålla. Den ska kusin Lasse få i julklapp...)

25 mars 2009

Ljusnedsmutsning - lightpollution

Jag minns hur jag tänkte på 1970-talet då det skulle dras gatubelysning genom byn. Man ville ha belysning längs båda vägarna, både gamla Kustlandsvägen och längs den asfalterade riksvägen (som hade ersatts av E4 på 1960-talet). Vägarna går parallellt med 100-150 meters avstånd. Jag ville inte ha så mycket belysning för stjärnhimlen skulle bli svårare att se. Vintergatan och norrskenet kommer så lätt bort. Jag var nyfylld tonåring och ingen av "gubbarna" hörde på mej. Jag tror också det låg lite prestige i detta också, att visa grannbyarna att vi inte var nån fattig by som inte hade råd med alla dessa lampor.


Under några år var belysningen släckt mellan midnatt och kl 5. På helgerna passade jag på att ta en promenad just då de släckts. Nu är lamporna alltid tända hela natten för det sägs att det inte går att stänga av dem i intervall eller att det inte lönar sig???

Men tiden kanske går min väg...
Ja, den 28 mars mellan 20.30 - 21.30 släcker alla som tänker på framtiden belysningen hemma. Det är Världsnaturfonden som står bakom kampanjen Earth hour. Se HÄR.

Låt oss slippa alla dessa förstörande belysningar i trädgårdar, på tomter och ibland längs vägar, på fasader. Både för skönhetens och miljöns skull. Bilden nedanför är en satellitbild över Europa och lite till av världen, som visar hur mycket ljus som strålar uppåt rymden från elektriska belysningar. Bilderna är hämtade från nätet.

Jag släcker lamporna för stjärnhimlen och för en ljusare framtid.


Bild från NASA, Defense meteorological satellite program

23 mars 2009

Fyra generationer kvinnor



Det här är antagligen ett ateljéfoto som troligen alltid funnits hemma. Det har inte alltid intresserat mej, långt ifrån. Jag har vetat att den lilla tösen är min mamma Karin, född 1921. Av de andra tanterna på bilden har jag bara träffat mormor Alma som står i mitten. De andra två dog innan jag föddes. De är mormorsmor Amanda, född 1866 i Tallberg och hennes mor Brita, född 1845. Brita var en mycket djupt troende kvinna sägs det. Jag vet att de tre yngsta på bilden är äldstabarn. Amanda och Alma hade elva syskon vardera. Mamma var äldst av två systrar. Brita Ersdotter har jag inte hunnit släktforska mera om än.

19 mars 2009

Flygfotohistoria

På företaget Flygfotohistorias hemsida finns flygfoton från Sverige tagna 1950-1957. Hela Sverige är fotograferat ovanifrån. Min lilla bys alla hus finns att se här.

Det här var en annan tid - ändå inte ens ett människoliv bort. Landsbygden levde, ladorna fanns kvar, ”pärlanna” (potatislanden) var stora, lägdorna välskötta, dikesrenarna utan sly. Det fanns kor i lagårdarna. Jag tror faktiskt jag kan se pappa, svärsonen i huset, stående vid ladan på den slagna lägdan uppe i bild. Kustlandsvägen, dåtidens pulsåder, ringlar sig genom byn. Vägrenarna slogs av hemmansägarna med lie, inte som idag med köpta tjänster och stora maskiner.



Här har huset genomgått en förvandling. Övervåningen har inretts och fasaderna fått masonite och läkt. Men spåntaket ser ut att ligga kvar. 1950 flyttade äldsta dottern, min mamma, som övertagit jordbruket, som nygift in på övervåningen.

Nedanför syns klungan med hus där morfars hus är gömt bakom björkar. Björkarna planterades 1921, samma år som äldsta dottern föddes. Morfar var först i byn att plantera en trädkrans vid tomtgränsen. Senare tog de två närmaste grannarna efter och en björkallé bildades. Bäcken rinner lugnt genom byn. Vatten var ett måste att ha nära sitt hus. Här tvättade man kläder och mattor, här fiskade man. Dricksvatten kom från brunnar.



Båda bostadshusen som syns har kommit till efter att morfars hus byggdes. Kalles & Hildurs hus som syns längst bort byggdes 1935 och det ljusa närmast på 1940-talet. Båda är regelhus, alltså inte timrade. Men om man tittar till höger om ljusa huset så syns en avlång stengrund. Där stod en "langkakes" = långkatekes, som man kallade de 1 1/2 våning höga parstugorna. Den här hade en vacker glasveranda har mamma berättat. Det timmerhuset revs då det nya byggts. Så har man gjort i trakten. Mitt sorgliga intresse är att dokumentera dem så gott det går. Jag vill veta mer om hur livet levdes förr.

Jag är glad att morfars hus finns kvar.

18 mars 2009

Den första gång de sågs

Morfar skulle iväg och lära sig jaga räv i Östersundstrakten, exakt var har jag nog hört men glömt. Mormor skulle till en moster och morbror i Domsjö (eller var det Dombäck) för att ”tjen piga”, lära sig hushållsgöromål utanför sitt barndomshem. Alltså lära upp sig och förbereda sig för eget hushåll. Mormor Almas pappa Per skjutsade henne med häst och vagn till järnvägsstationen. Morfar tog apostlahästarna de fyra milen. I Sunnansjö hörde han en hästskjuts som kom och när den passerade frågade han om han fick åka med. Det var före de snabba bilarnas tid. Jovisst, det gick bra. Detta var första gången de sågs, exakt vilket år det var vet jag inte.



Morfar brukade jaga småvilt. Jag minns hans ”rävafäll” ôppe stuga. Fällan stod alltså i skogsbrynet, ganska synlig från bostadshuset 200 meter bort.

16 mars 2009

I himmelen, i himmelen

Morfar Manfreds favoritsång var psalmen I himmeln, i himmelen, där Herren Gud själv bor. Den har funnits med i Svenska kyrkans psalmböcker ända sen 1600-talet och man tror att den skrevs av kyrkoherden Laurentius Laurinus. Psalmen sjöng vi på morfars begravning. Han dog 78 år gammal den 10 mars 1963. Jag var sju år.



Här kommer texten i 1986 års psalmbok. Jag hittade den på http://sv.wikisource.org

1.
I himmelen, i himmelen,
där Herren Gud själv bor,
hur härlig bliver sällheten,
hur outsägligt stor!
Där ansikte mot ansikte
jag evigt, evigt Gud får se,
se Herren Sebaot.
2.
I himmelen, i himmelen,
vad klarhet, hög och ren!
Ej själva solen liknar den
uti sitt middagssken.
Den sol, som aldrig nedergår
och evigt oförmörkad står,
är Herren Sebaot.
3.
I himmelen, i himmelen,
vad sälla utan tal!
Av änglarna och helgonen,
vad glans i ärans sal!
Min själ skall bliva dessa lik,
av evighetens skatter rik,
hos Herren Sebaot.
4.
I himmelen, i himmelen
man inga tårar ser.
Ej döden, ej förgängelsen
där skola härja mer.
Där skänkes fröjd och härlighet
och frid och oförgänglighet
av Herren Sebaot.
5.
I himmelen, i himmelen
en sällhet du berett,
som intet öra hörde än
och intet öga sett,
ej njuten av ett dödligt bröst,
ej sjungen av en dödligs röst,
o Herre Sebaot.
6.
I himmelen, i himmelen
själv alla väsens Far
med Sonen och Hugsvalaren
en evig boning har.
Ett trefalt helig sjunges där,
då himlaskaran offer bär
för Herren Sebaot.
7.
O Fader, Son och Ande, dig
ske evigt lov och pris.
Ack, öppna ock en gång för mig
din himmels paradis.
Ja, när jag fast i trone står,
jag av din hand min krona får,
o Herre Sebaot.

15 mars 2009

Flaggberget

Efter hemmansklyvningen blev det svårare att helt livnära sig på skog och jord. Detta gällde många fler i bygden i samma situation. Sågverket fem kilometer bort vid kusten gjorde att man kunde ta påstick som stuvare då lastbåtar kom in i hamn. Därför anordnades på 1920-talet den här ordningen i byn: på högsta bergtoppen synlig från hela bygden restes en flaggstång. ”Flaggberget” heter bergstoppen därför numera. Högsta punkten ligger 35 meter över havet. Byn ligger bara ca. 5 meter över havet. Då flaggan hissades var det en signal till att en båt hade kommit in. Den som ville ha ett tillfälligt dagsverke gick eller cyklade då till sågen. Tillägg: traditionen har sina rötter ända tillbaka till 1890-talet. En av förra generationens traditionsbärande av flaggningen var Oscar Käck.


Idag lever traditionen vidare i byn, hemmansägarna turas om att hissa och hala flaggan men numera varje söndag under sommarhalvåret med början i maj. På fotot syns utsikten från Flaggberget. Man ser fjärden långt bort. På andra sidan föddes mormor Alma. Morfars hus ligger till höger utanför bilden.
.
.

9 mars 2009

"Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv"

Morfar Manfred föddes i december 1884 som barn nummer sju i en barnaskara på åtta. Av hans syskon nådde bara fem vuxen ålder. Mormor Alma föddes 1890 som äldsta dottern i en familj som skulle utökas till tolv barn. Alla utom en av pojkarna blev vuxna och bildade egna familjer.

Morfar och mormor gifte sig 1918. De fick två döttrar som föddes 1921 och 1926. Döttrarna fick i sin tur fem barn. Jag är ett av dem. Barnbarnsbarnen till Manfred och Alma har blivit tolv stycken: Johan, Henrik, Lisa, Chris, Magnus, Maria, Ida, Linnea, Lars, My, Karin och Fanni. Tremänningar är dom. Eftersom generationerna i släkten har varit långa, hann morfar och mormor inte träffa någon av barnbarnsbarnen. Men vi barnbarn, fem kusiner, hade mycket trevliga somrar tillsammans med mammor, pappor, morfar och mormor.



Här ovan sitter morfar och mormor på bron, det ser ut att kunna vara 1940-tal. Döttrarna har flyttat söderut till lockande arbeten.

På fotot från 60-talet tittar morfar ut på gamla kustlandsvägen, "gammvägen" från ett av de tre köksfönstren. Huset står vid den grusvägen från 1600-talet - här hände allt, här passerade alla. Det är först 1942 som vägsträckningen drogs om och trafiken passerade 100 meter på andra sidan huset. Morfar hade helst sett att han sluppit upplåta mark för den asfalterade riksvägen genom byn har jag förstått på senare år.

8 mars 2009

Timmerhus rivs men morfars hus står kvar

Av Klara och Johan-Olofs fem barns hus finns bara morfars och brodern Gustafs hus kvar. Det är rejäla små timmerhus. De andra bostadshusen har rivits och ett har brunnit. Man varken är eller har varit goda byggnadsvårdare här i trakten. Att riva för att bygga nytt och ”modernt” har varit melodin även om den nya byggtekniken är sämre. Nytt lockar om man inte är tillräckligt stolt över det man har. Lösvirkeshus med regelstomme och sågspån (eller för den delen glasfiber- eller stenullsisolering) finns som mest här runtomkring idag. Jag resonerar som så: i trakter där stolthet över dåtiden saknas bevaras lite av förfädernas ansträngningar. Aldrig skulle en adelsfamilj göra så med sina byggnadsinnehav. O nej, det gamla ger ju existensberättigande åt släkten, som med bl.a. byggnader och föremål visar att den har funnits länge på samma plats. Man vårdar och stadfäster. Så tänkte väldigt få av allmogen och så tänker ganska få fortfarande.

Jag är väldigt glad att morfars hus finns kvar.


Fotot visar morfars hus efter det att det rödmålats med Falu Vapen någon gång på 1930-talet. Det ligger hyvlad spån på taket. Det finns fortfarande kvar under lerteglet som ligger där idag och gör nytta. Spånen ska absolut få finnas kvar. Den kan lagas på någon fläck om så behövs. Häcken av sibirisk ärtbuske finns också kvar.

7 mars 2009

Hemmansklyvning

Vid förra sekelskiftet beslöt Johan-Olof och Klara att dela sina två hemman mellan de fem barnen, fyra söner och dottern Katarina. Den yngste fick ta över föräldrahemmet så småningom.

Föräldrarna, min morfarsfar och morfarsmor, lät dela hemmanen i fem delar. Utvandringen till Amerikat var fortfarande stor vid förra sekelskiftet och många i trakten utvandrade. Jag kan föreställa mig att föräldrarna resonerade som så att de ville de ville ha sina barn och barnbarn i sin närhet.

Normalare hade tidigare varit att äldste sonen övertog hela hemmanet, vilket gjorde att han och hans familj kunde livnära sig på det. Kartan visar laga skiftet 1869. Prickarna visar var barnen bosatte sig, den största markeringen visar föräldrahemmet på Halla. Morfars hus är längst söderut, längst till vänster.



Min morfar kom att bygga huset jag nu äger. Han timrade själv. Om och vilken hjälp han hade vet jag inte. Huset stod klart 1913. Han hade ännu inte träffat mormor. Yxan han använde finns kvar.

6 mars 2009

Om att bli hemmansägare



Jag är hemmansägare. Japp! Jag är åttonde generationen i byn och på hemman no 1. Japp! Jag är tredje generationen i just det här huset. Japp! Här är jag nu. Med ett hemman. Med huset morfar byggde. Med en lagård och ytterligre ett antal mindre byggnader.

Det här ska handla om att äga, renovera och bevara ett ångermanländskt timmerhus från 1913. Morfar timrade huset och jag är alltså tredje generationen som nu äger det. Huset är på inget sätt märkvärdigt - men det är mitt!

Ritningen finns kvar, tusch på tjockt papper. Planen har utformats av folkskollärar´ Sandgren, som måste ha varit en av byns allsidiga personer.


Huset är en halvkôrsbônning. Här står morfar utanför sitt nya gråa hus.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...