25 februari 2010

Första skolfröken

Jag gick mina första sex år i en modern skolbyggnad byggd 1957. Skolan var murad med gult tegel, hade kalkstensgolv i korridorer, kalksten i fönsterbänkar, mycket fina stora vitmålade fönster, brunbetsat trä i planket som band ihop de två vinkelställda byggnaderna - klassrum/bibliotek och gymnsatik/matsal. Den grå kalkstenen hade spännande utdöda djur som syntes som vita inläggningar - ortoceratiter. Enormt intressant för liten tös. Skolan var ytterst god folkhemsarkitektur som återfinns lite varstans i landet. Numera är skolan ganska förstörd rent arkitektoniskt.

Jag minns självklart min första småskollärarinna Tora Strömgren. De tre första åren försökte hon lära oss vad vi behövde veta för att klara oss i livet. Hon var sträng, hon var gammal och gick i pension efter att vi gick ut trean. Vi var hennes sista klass. Tora var liten och rultig med en liten knut i nacken. Är det inte så som nidbilderna av lärarinnor ser/såg ut? Jag respekterade fröken, kanske var jag lite för respektfull, kanske var hon respektingivande. Nä, jag tror förhållandet oss emellan var ganska normalt för den tiden. Jag minns att hon ett par gånger vred om örat på buspojkarna. Den gången jag inte kunde 8:ans multiplikationstabell på läxförhöret sa hon bara till på skarpen att jag måste läsa läxan bättre! Oj, va pinsamt det var tyckte lilla jag...

Fröken Tora minns jag iförd en klänning med skjortkrage och långa ärmar. Den var smalrandig i brunt och beige i flera nyanser. Klänningen följde frökens runda kropp. Då vi hade gymnastik i den ljusa moderna hallen bytte vi barn om till gympakläder. Tora bytte bara om till gymnastikskor av blå smärting och försåg sig med en visselpipa. Sen kunde lektionen börja. Visselpipan, med träkula och läderbit att fästa i en knapp, måste ha varit alla gymnastiklärares bästa vän.

Nå´t nöje i gymnastiken såg jag sällan. Ofta lagsport typ handboll eller basket fast det hette något annat som jag inte minns.* Jag och flera andra jäntor som inte hade något större bollsinne blev sent valda av lagledarna. Band i var sin färg, som träddes tvärs över bröstet, skilde lagen åt. Eller så hoppade vi bock, tja det gick väl bra men kul var det inte. Ringar, balansgång... Roligast tyckte de flesta att det var med "hela havet stormar". På behörigt avstånd stod fröken Tora med visselpipan i beredskap.

Jag är lite ledsen över att jag inte har någon bild på min första skollärarinna. Hon finns inte med på klasskorten.

* Korgboll hette det ju för sjuttsiken. Jag blev påmind av en som visste bättre.

4 kommentarer:

  1. Hej! Idag på jobbet, har jag under fikarasten berättat för mina arbetskamrater om lärarinnan Tora Strömgren. Nu när jag läser din blog, skriver du samma saker som jag kommer ihåg. Vilket sammanträffande! Om jag minns rätt var det sju stycken vänsterhänta i klassen och vissa skulle läras om att skriva med höger hand. Tora S gav till slut upp. Jag har också sparat klassfoton,kul! Tremänning Susanne

    SvaraRadera
  2. Men Susanne, det var ett sammanträffande! Tora lever i våra minnen.
    Att det var så många som sju vänsterhänta minns inte jag, tur att vi tillsammans minns tydligare. Men jag minns att tremänningen Lars-Åke skrev en så pregnant skrivstil att Tora högt inför klassen sa att han skrev vackert och tydligt och att hon hoppades att han alltid skulle fortsätta att skriva så. Jag minns också hans vackra och personliga handstil!

    Jättetrevligt att du kommenterar...

    SvaraRadera
  3. Hej! Vad roligt att jag hittade din blogg! Jag är nyinflyttad i ett hus i Mo, Lögdeå och fann en fraktgods-sedel på vinden adresserad till Tora Strömgren, Mo, Nordmaling. Undrar om detta kan vara samma person?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jomen så klart att det är samma person som första skolfröken! Viktoria, eller Tora, bodde i Mo, och hade två döttrar om jag minns rätt. Hon bodde ganska nära älven och en bra bit från Riks13. Om det är samma hus du bor i nu vet jag var det ligger. Men inte vem du är ;-) Må så gott i Mo!!!

      Radera

Tyck till om du vill...