31 januari 2016

Naturens minne

Sverige är fantastiskt.
Mitt i skogen, långt från bebyggelse finns ett fenomenalt stenblock. Jag älskar sån´t här!
Ett flyttblock placerat på sin plats av inlandsisen. Ett "jättekast" med namnet Risuhälla. I Dalarna, länet där detta block ligger, finns för övrigt ca 150 naturminnen.
"
Flyttblock
Den senaste inlandsisen  lämnade många spektakulära spår efter sig, till exempel Risuhälla som är ett stort stenblock som balanserar på ett annat stenblock. Flyttblocket har legat på detta vis sedan inlandsisens avsmältning för ca 10 000 år sedan. Många försök att flytta eller tippa det stora blocket har gjorts genom åren. Som synes har ingen lcykats. Risuhälla har varit fridlyst minnesmärke sedan 1940.

Berggrunden i området består av grovkornig granit med ljusgrå granulerad kvarts med mörka aggregat av biotit, hornblände och klorit.

Jordskalv
År 1904 inträffade ett jordskalv här i trakten. Det förde bland annat med sig att stora stenblock välte och att kyrkklockorna började ringa både i Orsa och i Hamra.
Strax öster om Risuhälla finns en märklig lämning från detta skalv. Här har ett mycket stort stenblock vickat över en stubbe som finns kvar sedan dimensionsavverkningens tid i slutet av 1800-talet.
"
Jag har en viss förkärlek för naturminnen. Naturminnen är skyddade enligt miljöbalken.
I Nordmalings kommun finns tre naturminnen i form av gamla boträd för havsörn läser jag på nätet då jag söker information. I hela länet finns 12 stycken naturminnen varav ett är landets största flyttblock! Men totalt sett är det ganska få för så stor yta som AC-län ändå har.
I mitt mellansvenska län finns 24 naturminnen, varav 6 i kommunen jag bebor.
År 2003 fanns sammanlagt 1 433 naturminnen i Sverige.
.
.

4 kommentarer:

  1. Det är något speciellt med stenar!
    När jag var barn kavade man sig upp och hasade sig ner för de jättelika stenarna och fick slitna knän på byxorna.
    Stenarna var ett högt berg eller ett skepp där vi var pirater. Ibland lekte vi cowboy och indianer och nog skulle vi kämpa för att bestiga den högsta stenen. Vi hade knallpulver pistoler som vi sköt med och sedan tuggade vi på den röda remsan där skotten satt. Att vi överlevde detta?
    Sedan finns det ju olika sägner om stenar där jättarna är inblandade i. De kastade stenar mot kyrkklockor m.m.
    Min sambo skulle för några år sedan visa mig Fårstenen som fanns långt upp i skogen. Stenen skulle vara stor och hög som han mindes den. Att den kallades för Fårstenen berodde på att fåren tog skydd under stenen då det regnade. Det var på den tiden som man hade får och kor gåendes på bete i skogen.
    Jag undrar hur många gånger som vi gick förbi denna sten innan han insåg att den enorma sten hade krympt med tiden?
    Hur många stenar har vi inte släpat med oss hem efter att ha gått i skogen eller längs en väg eller längs en strand vid havet? Det är massor!
    Många stenar är ju slitna och kantiga efter alla år som gått.
    De liknar oss människor som också slits ner och blir kantiga efter åren som gått...

    Caroline C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just så fint var det, just denna magiska kraft finns inneboende i stenen. Min storsten som jag och min kompis lekte med är verkligen inte stor ser jag nu. Efter en kalavverkning står den nu långt in i lövsly. Men magisk var den en gång i tiden.

      Och alla dessa lekar på berghällar med lavar på.

      Nu flyttar maskiner stenar lätt som en plätt och berghällar sprängs till kross. Min fina berghäll vid den porlande bäcken byggdes det en väg tvärs över. Vi lever i naturvetenskapens tidevarv där människan behärskar allt. Tror hon åtminstone.

      Radera
  2. Spännande! Jag kan tänka mig att Risuhälla blivit utsatt för ett eller annat mandomsprov under åren. Tur att hon stod pall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mira, med hjälp av dagens maskiner skulle det nog gå att rubba balansen. Hoppas att ingengör så.

      Radera

Tyck till om du vill...