Jag tycker om att besöka platser där anförvanter uppehållit sig. Människornas inre formas ju av det omgivande landskapet. Platserna behöver inte alls vara märkvärdiga på något sätt.
Här på denna berghäll, helt nära vägen, lekte farmor som barn på 1800-talets slut att
hon bakade bröd i ugn. Inget annat än hällen är kvar från den tiden.
För att ta sig hit innan vägen byggdes gick man till fots eller rodde en eka. Tog man landvägen fanns det en sten ungefär halvvägs som såg ut att ha spår efter ett par
fäler. Det var bara ett naturligt mönster i stenen som råkade se ut som fotspår,
fälen. När man nådde dit visste man att man var på rätt väg och ganska snart var framme. Pappa letade någon gång sedan han blev vuxen efter den där stenen men den gick inte att finna längre. Så jag såg aldrig någon sten med
fälen. Den skulle jag gärna ha velat se.
Besök här började för min del på 60-talet då familjen på pappas initiativ cyklade hit till platsen där endast hörnstenarna av det timrade 50-årstorpet fanns kvar. T
orpkontraktet upphörde 1927.
En enkel saft- och kaffestund gav barnabenen ork att cykla tillbaka hem. Men det ser inte ut som alla var glada på fotot jag tog. Det var visst för många myror...
.
.
Mormor, som var värmländska, brukade säga faler med öppet a och tjockt l. Man kunde till exempel komma in utifrån när det regnade och sätta faler på köksgolvet.
SvaraRaderaExakt så.
RaderaMen med två prickar ;-)