"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden.
Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt
lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på
landsbygden."
Från en podd jag lyssnat på.
Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.
Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med
följande:
"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal
följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för
minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt
och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det
handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår
poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts
tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som
dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri
i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.
Inte
så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars
tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor
som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer
bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik
som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill
säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill
veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv
eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem
med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill
veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm
för berömmets skull är totalt ointressant."
Läs mer HÄR.
Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...