Visst kan man bo i ett gammalt hus med äldre inredning och gamla inventarier med de gamla materialen på väggar, tak och golv. Om man har lyckan att ärva eller köpa ett välbevarat hus.
Så klart. Rinnande vatten ur kran i köket vill jag gärna ha. Samt wc inne i huset. För övrigt kan jag klara av att leva i ett hus med originalmaterial. Bad/duschrum och tvättstuga kan gott finnas i ett uthus.
Carina Heed, Husfoto, har fotograferat de tre bilderna här.
För länge sedan levde jag under ett års tid levde jag med att hämta in kallt vatten i 10-liters hink från tappställe i ett uthus, varmvatten värmt på elektrisk bänkspis, torrdass utomhus och tre eldstäder (två vedspisar) och elektrisk stödvärme. Det gick bra och jag är nöjd med att ha prövat att leva som man gjorde fram till 40- eller 70-talet beroende på var i landet man bodde. Jag kan säga att det var fantastiskt nyttigt och jag vill inte ha det ogjort. Lärdomarna om tidigare generationers villkor blev tydliga. Fortfarande finns allt kvar men rinnande kallt och varmt vatten ur kran finns och bänkspisen är utbytt mot en normalstor med ugn.
Som uppvuxen på norrländsk landsbygd på 50-60-talen har jag viss erfarenhet av enklare förhållanden, levnadsförhållanden som var fullkomligt naturliga för oss.
De tendenser som märks bland välsituerade personer med kulturellt kapital i städer är t ex att inte ha frys, man handlar färska råvaror som är bäst och utan smaktapp. Det innebär en standard som fanns före 1960-talet. Jag finner det intressant och följer utvecklingen men inser att i dagsläget fungerar denna livsstil inte på landsbygden. Parallellt finns förändringen mot "smarta hus" med hög digitalisering och högre energiförbrukning.
***
Här nedan finns en krönika om att bo och leva som barnfamilj i ett äldre hus som även är byggnadsminne. Fotona är inte medtagna, enbart bildtexterna.
MAN KAN INTE BO I ETT MUSEUM
Hade jag fått en slant varje gång jag hört detta hade jag varit rik vid det här laget.
Jag hör eller läser det nästan varje vecka, det kommer från
privatpersoner, arkitekter och journalister. För att inte tala om
hemmahosreportage hos människor som bor i gamla hus. Museibrasklappen måste
med, hur skulle det se ut annars?
Den här meningen används oftast
som en ursäkt för att få ta bort något som man inte orkar renovera. En
mening som berättigar en självisk och historielös handling, som görs
utan tanke på de som vistats i huset förr eller de som ska komma efter.
Inte sällan hänger meningen samman med en ren okunskap om att det
faktiskt går att renovera och fräscha upp något varsamt istället för att
byta ut det. ”Vi fick slänga ut det gamla köket, du vet nya tider, nya
ideal, man kan ju inte bo i ett museum.” Ibland vrids kniven om lite
extra: ”Vi rev ut och byggde nytt, i gammal stil”. All patina är borta,
kvar finns en pastisch utan berättelse och en uppfordrande vädjan hos
vederbörande att vi som värnar det gamla ska vara nöjda nu.
Spis med patina!
Själv
så bor jag i ett riktigt gammalt hus. Och inte nog med det. Hela huset
och resten av byggnaderna på gården är utpekade som byggnadsminne,
alltså superskyddat, död hand och allt elände på en och samma gång.
Eftersom det är en så speciell gård med fina bevarade byggnader har vi
valt att vid några tillfällen visa upp huset för allmänheten och
berättat om människorna som bott här. Då kommer orden som ett brev på
posten – hur känns det att bo i ett museum? Jag har också fått frågan om
vi verkligen bor där och om våra barn bor med oss i vårt hus.
Ungt boende på gammal gård.Det
är ändå lustigt att ett hem där gamla ärvda möbler samsas med moderna
prylar upplevs som en tillrättalagd institution där saker ligger i
montrar och visas upp. Är bilden av ett hem så likriktad att undantagen
misstas för något annat än ett hem? Vårt hus är ovanligt gammalt och
vissa möbler också ovanligt till åren, men vi försöker inreda med hänsyn
till husets karaktär och samtidigt ta vara på de föremål och möbler som
har ett affektionsvärde för oss. Vältummade böcker och färgglatt trassel.Men
för den som undrar – givetvis går det alldeles utmärkt att bo i ett
museum, om det nu är det jag gör. Tvååringen använder begreppet förmak
som om det vore den självklaraste benämningen i världen för det relativt
meningslösa rummet mellan kontoret och salen. Vi håller andan när
barnen tappar blåbär på våra obehandlade skurgolv för vi vet hur länge
fläcken sitter kvar, och vi använder flitigt de få kläder vi ärvt från
mellankrigstiden. Detta gör vi för att det ger oss mervärde att leva på
en plats där andra gjort nästan samma saker före oss i en annan tid,
fast nu med bra sjukvård och internet. Och när allt kommer omkring så
bor vi i ett hem som tål långt mer slitage än ett nytt. Vårt golv går
att slipa om det slits alltför mycket och våra köksluckor av trä kommer
inte att svälla upp och bli fula som nya träfiberluckor i det moderna,
perfekta köket. Lite skavanker här och där är förresten inga problem för
oss. Det kallas patina. Sommaren på landet.Sara RolandAntikvarie, Västarvet
HÄR kan man läsa krönikan i sin helhet inklusive bilder. . .
2019 hände inte speciellt mycket inom det byggnadsvårdande området, åtminstone inte det vi själva utförde. Istället kraftsamlas det. (Desto mer hände inom andra områden.)
Fler fönster på övervåningen var på tur att ses över. Jag tog kontakt med fönsterhantverkaren som hjälpte oss i fjol - som berättade att han precis upphört med sin firma. Tog kontakt med en annan fönsterrenoveringsfirma och fick hjälp med renovering av fönster i finrummet på övervåningen, ytterbågarna hämtades och renoverades av hantverkarna men innerbågar och karmar tog vi själva hand om, dvs arbetet med slipning, lite spackling, målning, putsning, målning.
17 maj.
Ytterbågarna borttagna, inplastat på utsidan, innerbågarna satt på plats som klimatskydd fram till sommarsemestern.
31 juli.
De renoverade ytterbågarna är tillbaka på plats. I slutet av semestern skrapades och penselströks karmar, fönsterbrädor och fönsternischer med linoljefärg.
Även innerbågarna skrapas och stryks ett par lager i juli inne i vår verkstad. Linoljefärg ska målas tunt och i flera lager, färgtypen är inte tixotrop. Den kräver ett annat handlag än "modernare" färgtyper men eftersom det är en vanlig färg i våra projekt så är det inte alls komplicerat. Torktiderna är dock långa men med planering är det inga problem.
30 september.
Innerbågarna flyttades in i finrummet innan vi lämnade huset efter sommarsemestern.
De hade torkat ordentligt när vi återvände och då sattes de in inför vintern. Detta är ett trevligt årstidsbundet arbete.
***
Under året ville jag undersöka måtten på hålet i timret efter de äldre fönster som tidigare suttit i bottenvåningen. När väggen frilades på insidan visade det sig att fönsterkarmen satt kvar i väggen och de då nya kopplade fönster som monterades under T70-tal hade placerats inne i den gamla karmen. Jag gick
igenom och mätte de bevarade fönsterbågar som finns lagrade i ett uthus.
Fönsterträdet.
När jag var pojk
fick jag följa med far
till skogen.
Träden vi fällde
var särskilt utvalda.
Fars ögon bestämde
spantvirke
svallbräder
bjälklag.
Vi kunde gå en hel dag
innan far hittade dom
rätta träden.
.
Dom träd
som skulle bli
fönstervirke.
Årsringarna skulle
ligga tätt samman
som bladen i bibeln.
Ett bra fönsterträd
har växt sakta genom
stormens vita nosring.
.Bengt Cidden Andersson
***
Målade en av ytterdörrarna på ladugårdsbyggnaden.
Renoverade ett torrdass som slutligen målades med faluröd slamfärg.
Bytte trasiga lertegel på sommarstugan.
Planterade en kort häck.
Fogade en springa mellan öppna spisen och golvets gnistskydd av tegel med kalkbruk.
Det var det byggnadsvårdsrelaterade som utfördes 2019. . .
Här har lagats sprickor vid öppna spisen. Maskning gjordes med tejp och tidningspapper mot teglet så att enbart fogarna syntes. Risk finns annars för att kalkbruk fastnar på teglet och missfärgar det.
I de små sprickorna mellan tegel och trägolv puttas lite fogbruk ner,
Fogslev användes inte för detta lilla arbete, utan en kittkniv och en spackelspade.
När fogningen är klar lossas maskeringstejpen.
När fogningen är färdig sprayar man med rent vatten ett par gånger per dag i några dagar för att kalkbruket inte endast ska härda på ytan och hindra att hela fogens djup ska karbonatisera.
Kalkbruket är blandat i förhållandet K1:3, vilket innebär 1 del luftkalk och 3 delar sand (kornstorlek i denna blandning är 0-3 mm). Det tillblandade kalkbruket som inte går åt, är lätt att sedan förvara under många månader i en tät låda/hink/behållare utan syretillförsel, alltså med tätt lock. Kalkbruk har helt andra egenskaper än KC-bruk (kalkcementbruk) och betong och gips vilka måste användas inom kort tid från tillblandningen, före de hårdnar.
Kalkbruket hade vi blandat till under hösten för användning på annat håll. En liten del fick hänga med hit nu i oktober i en liten plastlåda med tättslutande lock. Vi har mer nytta av kalkbruk i vår mellansvenska tillvaro än här, här på hemmanet har inte kalkbruk använts i någon större omfattning. Här användes ursprungligen soltorkat tegel och lerbruk i murstocken men det byttes till bränt tegel när den murades om 1948. I källaren är väggarna fortfarande putsade med lerbruk.
Betong skulle ha blivit alldeles åt skogen för starkt i de här fogarna och kunnat ställa till med skada i framtiden om det använts. Kalkbruk är svagare och dessutom elastiskt, följsamt.
Klart. Hålrum/sprickor är ifyllda. En rätt obetydlig åtgärd som trots allt känns bra att ha utfört. .
Denna öppna spis är inte speciellt vacker. Men tanken är ändå att den inte ska putsas eller formas om. Den ska få vara som den är bara för att den hör till detta hus. . .
Det är nu möjligt att titta ut genom fönstren från 1948/1950 igen efter att ha haft ett par stycken skyddsplastade sedan de lämnades till fönsterhantverkare. I midsommartid var de klara och i början av denna julisemester sattes de på plats. Det var viktigt att få detta klart då vi haft vänner på besök under semestern och den färdigställda övervåningen skulle kunna användas utan plast för fönstren.
Nu är det innerfönstren som målas för att sättas på sin plats i höst. Fönster tar tid att ses över men hur njutbart är det inte då de är klara.
Den mittersta bågen var fäst med spik/hästskosöm och hade aldrig varit urtagen tidigare. Spännande att se karmens kulör som inte var kritvit. Fönstren är nu målade med linoljefärg (förstås) och kittade med linoljekitt.
Förra året blev andra fönster av samma tillverkning som nya. . .
Såpa är en miljövänlig naturprodukt. Såpa är bra till väldigt mycket. Såpa är till exempel ett verkligt bra sätt att rengöra metall från målarfärg.
Här har hörnjärn av pressad järnplåt rengjorts. Till vänster syns två före tvätt, till höger två som har legat i såpvatten (mer såpa än vatten) under flera dygn och därefter skrapats lätt där färgen ännu satt kvar. De skruvades sen tillbaka på fönsterbågen och målades med samma linoljefärg som båge. (De hör inte ihop med morfars hus utan sitter på ett annat fönster, även det mitt.)
Här syns ett gäng nyligen rengjorda delar till fönsterbeslag. Från morfars hus. Benämningen på metallstyckena är inte enhetlig men motstycken till fönsterhakar kan jag ta till mig. De är från 1900-talets mitt och ska nu skruvas tillbaka på karmarna.
Det här fönsterbeslaget har varit vanligt. Bild från nätet.
Fönsterlåshakar till öglehakar kan man även kalla dem. Öglehaken är ett fönsterbeslag från tiden omkring 1920
och framåt. Öglehaken monteras på fönsterbågen till ett enkelt eller
kopplat fönster, och har en ställbar skruv i en platta som gör att man
alltid kan få fönstret tätt, även om bågen är lite skev eller tätningen
ojämn.
Hur som helst var dessa motstycken mycket lätta att rengöra i såpa. De delar som var skruvade på bågen tog fönsterhantverkarna hand om som ser över bågarna. Fönsterbeslagen skruvade Strömbergs snickeri fast 1950 och de har inte tagits bort förrän nu. Att byggnadsvårda är att återanvända. . .
"I Norrland betraktas patina som förfall" säger en byggnadsvårdare i Västerbotten. Tyvärr kan det vara så att han har rätt men snarare gäller denna uppfattning för hela landet kan jag tro.
Skärgårdsmotiv från N-ling med välhållna,grå och väderbitna byggnader. Foto Hanna Bäckman.
Att dessa hus finns kvar kan jag inte tro. Men hur gärna skulle jag inte vilja uppleva en sådan miljö i min hemkommun. Grånat och välskött är vad det är.
En byggnad måste inte vara målad för att vara vacker även om det är nutidens huvudsakliga ideal i detta land. En väderbiten och omålad fasad är många gånger vackrare än en fasad som målats med "modern" färg och inte underhållits. En panelbräda behöver inte bytas ut helt - det är tillräckligt om den rötskadade delen byts ut, likadant gäller äldre träfönster, lertegel kan bevaras genom att läggas om, olika lavar på tegel är patina, en insektsvänlig "gräsmatta" behöver inte vara vanvård osv. Och patina är INTE förfall även om många fortfarande tycks anse det.
Boverket har backat när det gäller regler för gamla vedspisar. I slutet av maj kom beskedet att köksspisar som eldas med ved inte längre omfattas av utsläppskraven.
Alltså, det kommer att vara fortsatt tillåtet att installera äldre vedspisar. Det gläds jag och många andra åt. Det underlättar vården av äldre hus.
Att omgärda sin tomt med olika inhägnader är inte ovanligt- Det handlar om murar, staket, häckar och i städerna plank. Idag kan man även se trägärdesgårdar/gärsgårdar (fastbandhagar på min dialekt) men förr var de avsedda för utmarker och hörde inte intill mangårdsbyggnaden.
Där jag bor i mellansverige är det inte alls ovanligt med staket på landsbygden. Typen är spjälstaket, ofta av äldre modell målade med faluröd slamfärg, ibland med vita målade toppar överst på spjälorna.
Här är en typ av äldre spjälstaket. Det är ganska glest mellan de höga spjälorna med två olika dimensioner. Varannan spjäla med spetsig topp. Senare villastaket har korta, breda brädor med smala mellanrum och är ofta målade ljusa lika villafasaden.
En gång i tiden var det även vanligt med de här gamla staketen med smala spjälor i min hembygd men det finns få kvar.
Spjälstaket där morfars syster Karin dära Halla poserar med brorsdotter. Fotot har jag fått av en släkting vilket jag tackar för!
Av de där staketen med diagonalställda spjälor som var vanliga kring gårdstunen vid förra sekelskiftet finns inget kvar idag. Ur familjealbum.
Det här fotot är ett utsnitt av en diabild jag tog 1997 i Lögdeå. Det vita, böljande spjälstaketet
är utformat med finess och med stolpar av granit. Detta omsorgsfulla omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare och ersattes av intet.
Ännu en skannad diabild, denna från 1990. I centrala Lögdeå fanns fortfarande ett gårdstun med en avdelad köksträdgård vid husgaveln. Staketet runt hela tomten och hade slamfärgade vertikala spjälor men mellan husknuten och tomtgränsen med detta staket löpte en inhägnad med rutor av rödfärgade ribbor som bildade kvadrater. En vitmålad grind utgjorde ingång till köksträdgården. En smakfull tradition.
Köksträdgården
användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och
fruktträd fanns där, här bodde då en "gammpojk" som kanske inte ansåg att köksväxter var det viktigaste. Hästen som gick fritt och betade på gårdstunet var viktigare så klart. Men längre tillbaka i tiden odlades som traditionen angav, ätbara växter även här. Som på många håll i landet. Nu finns ingen staketinhägnad köksträdgård kvar i bygden vad jag känner till.
Flygfoto från 1957. Förändring pågår. Staketet löper nu något annorlunda.
En av mina mellansvenska favoritstugor som jag passerar emellanåt.
Kring morfars hus har det aldrig funnits staket. Däremot har en rad av björkar stått på två sidor av tomten sedan 1921 - sträckan mot Kustlandsvägen och mot norr. De bildar i dagsläget allé med grannarnas björkrader. . .
Detta var året då vi själva "vilade" från praktisk byggnadsvård. Hantverkare anlitades att utföra det som stod på listan och det var inte så mycket denna säsong. Vi däremot, arbetade med ett färdigställande på annat håll, när vi inte befann oss i morfars hus. Det mål vi satt upp där inom byggnadsvården/ restaureringen blev vi klara med i år. High-five!
Men nu till morfars hus: övervåningens fönsterbågar mot söder och väster hämtades av Steen på Klabböle fönsterhantverk som under juli månad tog bort kitt och glas, skrapade bågarna, oljade in dem...
...satte tillbaka glasrutorna med linoljekitt, målade några tunna lager
med linoljefärg. Klart och bra blev det. Han använder normalt linoljefärg
från Wibo i Göteborg och det hade vi inget emot även om vi själva använder
andra fabrikat när vi målar. Delar av karmarna skrapade och målade vi själva, så även fönsterblecket.
I nuläget skrapar vi inte allt på insidan, endast det som vetter mot utsidan. Träet i bågar och karmar är av god kvalitet - inget behövde bytas eller lagas.
I slutet av juli fick vi hjälp med stolpverket i ladugården. En grundsten hade kantrat och stolpen hade dåligt upplag. Detta ordnades till.
Det här var en liten men dock skönjbar egeninsats i masoniteköket. Köksbänken fick tillbaka sin svärta. Träskivan lyftes över på bockar och behandlades med bets och vax. 1950 ströks bänkskivan med laboratoriebets och sedan dess har ingen behandling gjorts vad jag känner till. En liten yta originalbets lämnades synlig där den inte uppmärksammas så väl. Det ingår i mitt sätt att se på restaurering (återställande/återskapande).
Året innehöll åtskilliga timmars arkivstudier sittande på plats i fyra arkiv. Allt för att känna hembygden mer på djupet och förhoppningsvis få veta eller få förklaringar till sådant jag kanske inte förstår eller känner till. . .
Korsbyggnader är en traditionell byggnadstyp för Ångermanland. Om dem kan man läsa HÄRom man vill.
Byns bäst bevarade korsbyggnad var nyligen till salu och köptes som fritidshus ("sommartorp" som mäklarna kallar det) i år. Här bodde för många år sedan Hanna Lindgren. Sen såldes hemmanet och huset har stått tomt. Fastigheten har nu styckats av, skogsinnehavet behåller tidigare ägaren som aldrig bott i byn. Fram till avstyckningen var detta en mangårdsbyggnad på ett hemman, inte ett torp. Skillnaden är betydande.
De 5 bilderna ovan är från Hemnet.
En oinredd och oförstörd vind, så underbar!
På flygfotot från 50-talet ser man den då bebodda korsbyggnaden till vänster. Ladugården skymtar fram vid vänsterkanten. Det som sägs vara byns äldsta parstuga ("Västerbottensgård") syns till höger. Här förbi går även den äldsta vägen genom byn, den som inte är den allmänna Kustlandsvägen utan en lokal byväg som i båda sina ändar ansluter till Kustlandsvägen.
Det finns ännu en korsbyggnad kvar i byn ▲ men den har under årens lopp förändrats så mycket att jag har missat att se på den som en timrad korsbônning tills jag började fundera över vilka korsbyggnader som finns och funnits i byn.
Om man jämför det svartvita fotot nedanför ▼ med fotot ovanför kan man se att ursprungligen fanns två tätt sittande fönster till vänster, det som idag har bytts till ett bredare fönster. Till höger finns då som nu ett fönster men så mycket mindre nu för tiden. På övervåningen syntes förr tre låga fönster. Så såg huset ut då jag var barn.
Uppe till höger ser ni den ovan beskrivna korsbyggnaden inringad intill Kustlandsvägen på 50-talets flygfoto. Där förstår man tydligt att det är en enkelkorsbônning.
I änden av den raka vägen som går mot högersidans mitt stod en korsbyggnad fram till omkring 1940. Där, på hemman no 3, bodde en gång hemmansägaren Jacob Ersson med hustrun Ewa Christiansdotter, hon född i Rickleå. Då maken och ende sonen dött och hon blivit änka såldes hemmanet till N P Persson som i samma veva tog sig efternamnet Holmgren. Efterföljande släktingar rev mangårdsbyggnad, förmånsbyggnad/födorådsbyggnad, ladugård och bryggstuga samt delar av den ladugård som ersatte den rivna.
I grannbyarna Lögd´ å Mo finns korsbyggnader kvar. Ett exempel ses här. Det är mera regel än undantag att de här gamla timmerhusen rivits eller "älskats" till oigenkännerlighet i trakten.
▲ I Ava byggde sig bonden Ma´s Or´sen, (Mats Olofsson) en stor dubbelkorsbônning. Fram till 2002 fanns denna mäktiga korsbyggnad kvar men den och ladugården revs tyvärr då fastigheten bytte ägare. Gissa vem som gick omkring och sörjde i ruinerna? Me, myself and I. Det är minst sagt svårt att värna om kulturen här hemma i norr. Huset står som traditionella mangårdsbyggnader i öst-västlig riktning för att ta emot solinfallet på en långsida. Det var ett medvetet klimatsmart tankesätt hos generationerna före oss.
Den timrade mangårdsbyggnaden
revs alltså 2002 och ersattes med ovanstående hus och dubbelgarage, båda byggda med regelkonstruktion och
stenulls- eller glasullsisolering som fyllning. Huset är byggt i nord-sydlig riktning.
***
Jag hoppas innerligen att den enda oförstörda korsbônningenav tre i min hemby tas väl om hand av de nya ägarna. Och vet ni vad - jag har förstått att köparna är byns första egentliga byggnadsvårdare! De räddar ett ödehus. Jag önskar dem verkligen lycka till!!! Länge leve de traditionella bostadshusen utan förvanskande "reparationer".
Klicka på bilden för rejäl förstoring av fotot.
Fotot visar de tre korsbyggnader i byn som jag med säkerhet känner till.
Klicka på fotot för förstoring.
Ett utsnitt ur ett fotografi. Samtliga dessa byggnader är rivna. I gattet syns den rivna korsbyggnaden med födorådsbyggnaden framför. Husen i förgrunden är också borta, det till höger försvann 2006.
Det kom ett mejl till viola.tricolor.l@gmail.com. Ett meddelande som gjorde mej mycket glad. Läs själva:
Hej
Timmer & Masonite, vilket fint namn på en blogg.
Båda delarna ligger mig varmt om hjärtat. Masonite då jag är uppvuxen
som närmaste granne till Masonitefabriken i Rundvik. Från ett års ålder
tills jag var åtta år bodde jag där men då behövde sågen utvidga och
kom litet för nära så vi flyttade till Manhem istället. Timmer för att
jag sedan ett år tillbaka har börjat utbilda mig till timrare, efter ett
halvt arbetsliv i fordonsbranschen i Göteborg, där jag numera bor. Får
se om det blir ett totalt yrkesbyte eller om det blir någon kombination
så småningom.
Det är fint att se att någon bevarar Masoniten. Det skär alltid litet
i hjärtat när jag läser på Byggnadsvårdsportalen på FB om folk som blir
så lyckliga när de river bort Masoniten på sina dörrar och hittar
spegeldörrar därunder. Jo, jo, fint det också förstås men roligare att
läsa om någon som är glad över sin Masonite. Jag har en kompis i Röros
som i sitt badrum har kvar den målade Masonite som sitter både bakom
badkaret och handfatet och som kanske är från 50-talet med tanke på den
milda gula färgen bakom badkaret och ljusblå bakom handfatet. Färgerna
flagnar men jag tycker ändå att det är väldigt fint.
(Åsså avsändarens namn.)
Och jag tänker: kanske är det så att man måste flytta bort från hembygden för att se det värdefulla i sin uppväxtmiljö...
Två fönster, fyra fönsterbågar, har varit på översyn hos en fönsterhantverkare. I fredags levererades de tillbaka klara och färdiga. De blev bra, så nöjda vi är. Ingen oinsatt märker att något underhåll gjorts.
Så här såg köksfönstret ut för några veckor sedan, före omvårdnaden.
I köksfönstret satte vi in innanfönstren under ytterbågarnas frånvaro. Det var en del arbete även på det som lämnats kvar: mittposter, karmar, fönsterbleck t ex. Skrapning och målning med linoljefärg naturligtvis...
...men även lite limning av flisor som bildats på en av mittposterna. Dessutom skruvades beslagen loss från karmarna och lades i såpa ett par dygn. Den färg som hamnat på beslagen löses upp och försvinner. Såpa är bra till mycket. Att rengöra målarpenslar i såpa är ett annat tips från coachen.
Sen fick det hela torka. Inför ett åskregn åkte skyddsplast upp.
Men nu är ytterbågarna åter på plats och då togs innerbågarna bort.
Det här var rätt beslut. Fönsterfodren gjorde vi inget åt, det blir en senare fasadåtgärd.
Framför fönstret i det andra rummet satt grön plast hela tiden, utan
innerbågar. Det var speciellt att leva i ett par rum i tre
veckor med bara plast som klimatskydd, lite akvariekänsla. Kyligt kan man på inget
vis påstå att det har varit. Särskilt nattens ljud blir påtagligare med
endast plast för fönstren - tranornas trumpetande till exempel, björklövens sus, fotsteg och hovar mot grusvägen. Det är
lite som att tälta.
Ytterbågarna på plats. Befrielsen att kunna se ut igen är oslagbar :-)
På övervåningens fönster sitter en luft på gångjärn och är öppningsbar. På bilden är det luften till höger. Den andra bågen sitter fast med fyra hakar, vilket gör att den lätt kan lyftas ut när så krävs. På fönster med tre lufter är det mittersta fäst med hästskosöm, 5 per luft. Rätt permanent :-) Men att tvätta fönstren är möjligt. Någon har tänkt till...
De här "nya" fönstren från 1950 har enkla profiler men fönstren är av äldre modell som efterliknar korspost (flaggfönster som de oegentligt kallas) även om det endast finns en mittpost och ingen tvärpost utan en väldigt bred "spröjs". Något man upphörde med strax efter förra sekelskiftet. Här i huset tog man upp den typen för att de skulle stämma med bottenvåningens dåtida fönster. Det är också den äldre sortens fönster med enkel ytterbåge och innerfönster som sätts i på vintern. Vi befinner oss på norrländsk landsbygd där det fortfarande förekom denna äldre modell in på folkhemstiden då kopplade bågar utan spröjs var vanliga i städer och i nybyggda bostadshus. 60-talet med sina fönster i standardstorlekar hade inte inträtt, snickerier specialbeställdes fortfarande.
I och med att avståndet mellan glasen är ca 50 mm gör det att värmegenomgångstalet har bra värde om tätning av innerbågen görs på rätt sätt.
Jag älskar de här fönstren med dess eftersläpande modell. Den typ som börjar bli lite åtråvärd igen.. .
Nu är några fönsterbågar lämnade i en fönsterhantverkares omsorg. Fönstren en trappa upp i huset är tillverkade av Strömbergs snickeri i Rundvik och sattes in 1950. Det är utåtgående träfönster och bågarna har enkelglas med löst innerfönster.
Skrapning, omkittning och målning med linoljefärg kommer att utföras. Vi utför själva arbeten på karmar och fönsterbleck.
Den ena fönsterbågen var fastsatt med hästskosöm, fem stycken. På bilden syns en uträtad söm. Kittet och färgen hade börjat lossna och det är inte så märkligt, träet var superbt, ingen antydan till röta trots de 68 år som gått sedan de sattes in.
Husesynmed Ulla Skoog är tillbaka med en ny säsong. Den 1 juli klockan 14.30 sändes det första halvtimmesprogrammet. Repris måndag klockan 19.03.
Är man det minsta intresserad av gamla hus och bra byggmaterial och cirkulär ekonomi ska man absolut lyssna. Absolut!
I säsongens första program handlar det om Bohuskustens fiskelägen och jag kan bara instämma i åsikterna i det första programmet. Det som sägs kan man applicera på de flesta platser i landet.
För några veckor sedan besökte jag Bohuslän. En skaldjurstallrik med dagsfärska fångade havskräftor, räkor, rökta räkor och blåmusslor blev en god kvällsmåltid. Men i Grebbestad hade många av husen byggts till och om så att karaktären av gammalt fiskeläge var borta. Och de nya hus som byggts (förmodligen där äldre hus stått) var verkligen inte vackra - bländande vita med jättestora balkonger med glas och aluminiumräcken byggda längst in i hamnen. På en centralt belägen plats där så stora hus inte stått och där balkonger tidigare inte byggts ut mot havet. Förklaringen till att det blivit så är tydligt beskrivna i programmet.
Inställning till fönster och äldre byggnader är alltför ofta njugg och ifrågasättande. Det håller så sakteliga på att ändras men i min nordliga hembygd går det långsamt. Jag tror knappt att något permanent bebott äldre hus har kvar sina originalfönster i de här byarna.
Händelserna i exemplet nedan kommer från grannbyn men det finns ofantligt många fler exempel på bytta fönster här i landet.
Detta är en stor bondgård. 1995 hade den korspostfönster och en traditionell fasadpanel. Fönsterglaset var maskindraget och med vissa ojämnheter vilket gör att de inte blir till "speglar". Sådant glas är åtråvärt bland älskare av gamla hus.
Jag hann ta ett par bilder innan huset blev så här. Nya fönster utan post eller spröjsar och med mindre yta, alltså mindre ljusinsläpp. De bildar fasadens svarta hål. Glaset är planglas (floatglas) och där de inte är svarta hål blir de till speglar. Fönstren har fått tympanonfält/gavelfält ovanför vilket huset mycket väl även kan ha haft som nyuppfört. Nya "lunettfönster" sitter i vindvåningen. Just de fönstren är spröjsade av någon anledning. Det röda lerteglet på taket är utbytt mot svart "plåttegel".
I juli 1995 pågick omvandlingen och jag stannade för att fotografera detta i mitt tycke tråkiga skeende.
Fasaden har bytt utseende från bondgård till ett försök att bli mer herrgårdsliknande med hjälp formsågade skivmaterial (hdf?) i bröstningen under de nya fönstren.
Den här fina obebodda gården finns tvärs över vägen. Ännu har den kvar sina fina ursprungliga korspostfönster med separata innerbågar. Kommer de att få vara kvar, tro...
