”Ibland fylls jag av en hejdlös lycka vid tanken på att det alltid kommer att finnas barn. Ung och dum får man vara, det har jag också varit. Åldrad och dum är lite tråkigare. Man bör undvika dumhet, således försöka erövra litet människokunskap och vett under resans gång. Nyfikenhet är bra, men det bör vara en inkluderande nyfikenhet, som ger plats för reflektion och självrannsakan.”
Det har ibland hänt sedan jag flyttade ut från storstan att jag upplevt att jag betraktas som ett ufo, som en fornlämning, som något i otakt med tiden utifrån andras sätt att betrakta mej Det handlar om både släktingars och bekantas värderingar. Någon som inte hänger med i boendets modetrender. Som vägrar elektrisk espressomaskin ;-)
Det handlar om grupptillhörighet. I en storstad är det helt enkelt lättare att hitta likasinnade än på landsbygden där färre människor bor och likriktningen i tyckande är större och mer stressande.
Men framhärdar man med att inte anpassa sig till rådande förhållanden, det som det stora flertalet anser vara trendigt, har samhällsnormen förändrats och man inser att man lever helt up-to-date. Då är jag inte fornlämning längre om jag eldar med ved i vedspis, kakelugn och kamin, har kvar de gamla enkelfönstren med innanfönster, köper föremål och byggnadsdelar secondhand, har elspis med järnhällar, använder beprövade byggnadsmaterial och färgtyper, torkar tvätten utan elektricitet, föredrar ett gammalt timmerhus framför ett nytt kataloghus, valt bort diskmaskin och många andra elektriska apparater, undviker kanske att flyga i möjligaste mån, komposterar och odlar utan konstgödsel, använder lukt och smak för att kontrollera färskvarors användbarhet...
Gruppen som börjat leva enligt de här premisserna har blivit större, särskilt bland yngre. Att veta att man gör riktiga och viktiga livsval känns stimulerande. Det handlar om kulturell grupptillhörighet. Om av kunna leva avslappnat.
Allt vatten i världen ingår i ett kretslopp. H2O
är en fantastisk kombination av atomer. Allt återbrukas utan att vi normalt tänker på detta. Det är ett världssomspännande system kring jordklotet som vi kanske inte så ofta tänker på hur det det fungerar. Dikten nedan av Wislawa Szymborska beskriver detta kretslopp underbart fint.
VATTEN
På min hand faller en droppe regn
som tappats från Ganges och Nilen,
Från himlafrosten i valrossmustaschen,
från sönderslagna krukor i Ys och Tyros.
På mitt pekfinger
är Kaspiska havet inget innanhav,
Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris
år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.
Här finns inte munnar nog att säga
alla dina förbiilande namn, vatten.
Jag borde benämna dig på alla språk
och uttala alla vokaler på en gång
och samtidigt vara tyst – på grund av en sjö
som inte hunnit få något namn,
den finns inte på jorden – och på himlen
finns ingen stjärna som speglar sig i den.
Någon drunknade, någon ropade på dig när han dog.
Det var länge sedan och det var igår.
Hus har du släckt, hus har du ryckt bort
som träd och skogar och städer.
Du har vistats i dopfuntar och kurtisanbadkar.
I kyssar och i kistor.
Vadhelst närhelst varhelst något har hänt
står det skrivet i Babels vatten.
Wislawa Szymborska
Ur Salt, 1962
Raderna som ger mig en fördjupad tidsupplevelse är dessa:
Och Stilla havet rinner fogligt in i Rudawa,
samma ström som varit moln över Paris
år sjuhundrasextiofyra,
den sjunde maj klockan tre på morgonen.
(Rudawa är en flod i södra Polen)
Faktaboken Vattnet i vår värld av Malin
Falkenmark och Arne Forsman finns i min bokhylla och beskriver vattnets eviga kretslopp / cirkulation bra men på ett helt annat sätt, vetenskapligt.
Det finns lagar som ska skydda människor från övergrepp. Står någon lag över den andra? Hur ska de tolkas?
I början av 80-talet planterade pappa, jag och min syster med benäget bistånd av pappas kusin, tall på två hektar avverkad skogsmark. Utan markberedning. På den tiden gick man med hacka och grävde en grop som tallplantan sattes ner i och som trycktes till runt om med foten. Det hela gick bra, det var inga problem. Men innan nästa sommar hade en stor del av tallplantorna älgbetats och var därmed förstörda. Skogsvårdsstyrelsen (nu Skogsstyrelsen) krävde stödplantering. Den gjordes då av skolungdomar. Och det blev contortatall (P. contorta var. latifolia) som hamnade i marken, ett val som staten genom Skogsvårdsstyrelsen då rekommenderade. Det sades att de är snabbväxande, är mindre benägna att älgbetas och i vårt klimat fröar de inte av sig, förmerar sig inte vilket visar sig inte vara sant.
Nu är träden ungefär 40 år gamla. Ett stort problem är nu snöbrott i toppen av contortatallarna. Och det är inte kul. Klimatförändringar kan vara en orsak. När snö-tö-kyla-snö-tö-kyla varvas sker toppbrotten. Contortatallarna kvistrensar sig inte heller själva i samma omfattning som den svenska tallen (Pinus sylvestris) utan planteringen kan bli rätt snårig och trist (nästan som en granplantage ser ut).
Contortatall kommer aldrig mer att planteras på skiftet så länge jag bestämmer. Statens och skogsbolagens rekommendationer ifrågasätter och analyserar jag innan jag tar dem till mig. Under några seminariedagar i Norge om äldre nordiska trästäder var vi deltagare på visning i en skog hos en privat skogsägare och jag kom i kontakt med frågan om vikten av att fröna och därmed plantorna ska ha ortens proveniens. Norrmannen hade väldigt fin skog som plockhöggs och många av träden användes i restaureringssammanhang. Skogsägaren kunde ta fram virkeslängder större än 5,5 meter som är skogsbolagens standard. Han fick bra betalt för de träd han sålde. Han producerade inte massaved. FSC-märkning var han inte heller så imponerad av, en slags greenwashing vill jag minnas att han menade det var.
Detta seminarium gick av stapeln innan jag blivit skogsägare - frågeställningen om frön och plantors proveniens var nytt för mig.
Numera är kontinuitetsskogbruk inte längre ett okänt begrepp i min värld. Och nu börjar det så smått talas om hyggesfritt skogsbruk i Sverige! Även från statligt håll! Ta i trä.
Pinus sylvestrisNär jag hittade den här informationen för två år sedan, var minns jag nu inte, blev jag glad och ledsen. Glad över att ett sådant här initiativ tagits i Skåne och ledsen för att jag inte bor i en del av landet där sådant här händer och jag kunde närvara.
Skulle Nordmalings kommun, Umeå universitet, Västerbottens hembygdsförbund, Västerbottens museum, Region Västerbotten., Kommunförbundet Västerbotten och Länsstyrelsen i Västerbotten över huvud taget kunna samarbeta om en Västerbottnisk landskapsdag??? Komma på idén?
Tänk så stora samhällsförändringar vi femtiotalister har varit med om.
Vykort från Postverkets tryckeri 1974.
Lite förenklat växte vi upp i ett samhälle med stark framtidstro. Allt var möjligt. Sverige var vackert.
I och med murens fall 1989 och kalla krigets slut svävar vi i ovisshet om vilken riktning vi ska ta. Varken erfarenheter från dåtiden eller framtidens förväntningar leder oss. Allt är inte möjligt.
Jag är glad över de anteckningsböcker, loggböcker, kassaböcker, skriv- och ritböcker som finns kvar efter min far. I några av anteckningsböckerna har även mamma skrivit men det är i begränsad omfattning.
Det jag vet är att hon brände alla sina dagböcker och de flesta brev en gång i tiden. Det nämnde hon någon gång i förbifarten och det torde hon ha gjort långt innan jag föddes. Hon gjorde sitt val. Jag kan tänka mig att där fanns beskrivningar om en ung kvinnas tillvaro under andra världskriget och 1940-talet - något som intresserar mig. Visst berättade hon en del om sitt liv men jag inser ju att jag frågade alldeles för lite.
I anteckningsboken jag hittade fanns många olika ämnen som intresserade min far som barn och ung. Till exempel olika segelfartyg och de olika seglens benämningar. Det är kul att bläddra i boken, som har sidorna paginerade för hand, och inse vad en pojke i sågverkssamhället Rundvik intresserade sig för. En pojke i en familj som även bedrev småskaligt jordbruk.
Seglens benämning.
Här har principerna för olika segelfartygs master antecknats. Skeppen är bark, skonert, brigg, skonare och galeas. Det bästa sättet att lära sig fakta och komma ihåg dem är fortfarande att skriva ner dem!
I den här boken börjar den handstil som kom att bli pappas alldeles egna att bildas. Jag gissar att det här är antecknat efter skolgången men inga årtal finns angivna här.
På fem sidor, 130-134 (två finns på bild) i vaxboken, gjorde min far anteckningar i ämnet litteratur- o missionshistoria. De här anteckningarna är påbörjade bakifrån i vaxboken.
"Anteckningar i Litteratur- o missionshistoria
Med litteratur menas vad som finnes i skrift utav det våra förfäder känt, tänkt o trott. Litteratur (av littera, bokstav).
Den allra äldsta litteratur i vårt land är hällristningar. På 800-talet började man dikta på Island. Den första diktsamlingen som är funnen på Island heter Eddan. Alla sagor på Island fortplantades genom tradition dsv. s. muntligt genom far o son. Den som upptecknade eddan hette Snorre Sturlason, Man kan dela upp det som finns i Eddan i tre delar. Gudasånger, Lärodikter o Hjältedikter. Den förnämsta av lärodikterna äro havamal (den höges sång). Läser man Eddan vet man vad folket i vårt land tänkte.
Vår första kristna konung heter Olov Skötkonung, han döptes i Husaby källa. Den förnämsta runsten vi ha heter rökstenen därför att den är inmurad i Röks kyrka i Östergötland, den handlar om En Italiens konung Didrik den store. Dess rim heter alliteration. Det som finns i våra runstenar är vad man skrev innan Sverige blev kristet. Vår äldsta och bekantaste landskapslag är Västgötalagen.
2
År 1248 blev Sverige helt kristet. Från 1200-talet - 1521 var en ny period för litteraturhistorien som kallas Medeltiden. Då började litteraturen få en religiös prägel.
De som skulle studera måste resa till utlandet. År 1477 fick Sverige sitt fösta universitet. Den vetenskap man studerade hette skolastik. Med till hjälp av de gamla klassiska filosoferna försökte man förklara världen. En motsats till skolastik var mystiken. Vårt land är fattigt på författare under denna tid. En av våra lärdaste skolastiker var biskop Mattias i Linköping. Den mystiska litteraturen hadde många flera representanter i vårt land. En av dem är Birgitta. Birgitta föddes 1303 på Finsta gård i Uppland.. Birgittas barns lärare hette Nicolaus Hermfanni (sic). Birgittas make Ulf Gudmarsson dog 1344. Hon bildade en orden som hon kallade s:t salvatorsorden. 1371 fick Birgitta stadfästelse på sin orden. Hon dog 1373 i Rom. Vad Birgitta har skrivit kallas Bevelationes (Uppenbarelser). Hon begravdes i Vadstena klosterkyrka. Hon kanoniserades 1391.
3.
Under medeltiden hade man även hymndiktningen. Hymndiktn. är religiösa sånger, man hade även riddardiktningen samt folkvisan (alla folkvisor ha omkväden).
Under Medeltiden hade man även landskapslagarna. 1521 börjar reformationstiden. F.o.m reformationst. började svenska användas i litteraturen."
*
Jag skulle allt vilja veta vem som föreläste i detta ämne, i vilket sammanhang och om det var frivilligt att närvara. Anteckningarna är inte gjorda i någon skolbok så detta bör ha antecknats utanför skoltid.
Pappas anteckningar är skrivna under föredraget, textmassan är inte avskriven ur en bok. Vissa ord har missuppfattats eller var okända för honom: allitteration är felstavat, där står Bevelationes istället för Revelaciones och Nicolas Hermanni blev Nicolas
Hermfanni. Jag anar att pappa var ganska ung för hans handstil har inte helt utvecklats till att få hans särskilda prägel. Att läsa och att fördjupa sig historia kom fortsatt att bli ett av hans stora intressen.
Jag kommer aldrig att sluta förundras över att jag som barn på 50- och 60-talen levt med människor av en generation som haft sin folktro levande parallellt med att kristendomen var den officiella tron. Minns tant Alma R som berättade med inlevelse om vittra, minns William R som berättade även han om hur han sett vittra och även hur de oroade korna, har hört Aina B berätta om hur hon sett baran rulla över tröskeln i en granngård och jag är uppväxt med berättelsen om när Israel mötte en vitklädd dam mitt på ljusa dagen som med sin handväska skrämde hästen så att den kom i sken ända hem till Olofsfors bruk. Även berättelsen om att morfarsmor ville att sönerna skulle gå ett eller tre varv motsols ladugården med korna innan de släpptes ut på skogsbete som skydd mot oknytt (antar jag) nämndes någon gång. Men det var i sluttampen av tiden för folktron, industrialismen och tron på vetenskapen gjorde att sönerna tyckte det var onödigt eller skämmigt. Allt det här intresserar mig mycket.
Det ligger så rätt i tiden att en antologi nu ges ut som tar sig an frågan om människans tendens
till att besjäla sin omvärld från folktro och mytologi till religion. Ända fram till vår naturvetenskapliga syn på världen har människor trott på en "levande" natur: skogsnymfer, dryader, vättar, tomtar, najader, halvgudar, sirener - you name it! Ja till och med storsjöodjur och skotska Nessie. Självfallet är denna bok litteratur för mej eftersom jag ser på naturen som något som inte endast finns till för att exploateras av människan.
FOLKTRO, en besjälad värld. Författare är Andreas Winkler, Britt-Mari Näsström, Camilla Asplund Ingemark, David Thurfjell, Gabriella Beer, Jerker Blomqvist, Joel Halldorf, Karin Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Lars Lönnroth, Lena Kättström Höök, Per-Johan Norelius, Tommy Kuusela, Tora Wall. Redaktörer Kurt Almqvist och Lotta Gröning.
I en broschyr för en hembygdsgård som jag besökte i sommar läser jag:
Hembygdsgården ägs och förvaltas av sockengillet som bildades 1924 och hembygdsgården anlades 1928. Sockengillets uppgift är att:
"att verka för att kärleken till hembygden höjes genom att kännedomen därom vidgas, att hembygdens säregna natur och kultur skyddas, att såvitt möjligt, underhålls-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten planeras i överensstämmelse därmed, att värna och bevara bygdens fornminnen samt att sådana gångna tiders kulturalster, vilka kommit ur bruk, bevaras."
Det där är i min värld något att bli glad över. (Nordmalings hembygdsförening bildades 1942 och hembygdsmuseet har få öppettider.)
*
Förra helgen körde vi 52 mil på småvägar i Kolmården, på Vikbolandet och S:ta Annas skärgård. Målet var ett gammalt träd med stamomfång på nästan 10 meter.
Plötsligt, på en grusväg, stod en stor sten med inskription. Bromsade, klev ur och läste en text som var högtravande på gränsen till vad jag klarar av (det kan lätt slå över till att bli nationalsocialistiskt) - men något i utformningen, placeringen och historien om Conrad Johanssons vägstenar som sattes upp på 1920-talet mellan Bråta och Frugelöt tilltalar mig. Fint utformade och belägna ger de historia till en liten bygd, för mig tidigare okänd. Men inte längre.
Vid Glädjebacken 45 km från Norrköping står en vägsten med följande inskription:
Den bygd dig en gång Herren gav
du trygga folk från slätt och hav
skall aldrig fegt du svika
Den binder dig med tusen band
vid åker, skog och älv och strand,
den är din arvslott rika
Den bygden vuxit bit för bit
ur fäders möda mödrars flit
för den ha böner brunnit
och händer strävat, viljor stridit
kring den har drömmen mjukt och blidt
sin sagospånad spunnit.
Den bygden fager soligt vid
skall du med ärlig trägen id
och månna gärning smycka.
Då skall förkovrad trygg och fri
den dina söners glädje bli
och dina döttrars lycka.
Vägstenen vid Glädjebacken.
Den förklarande skylten intill.
Två stenar till av fem passerades längs den fina grusvägen. HÄR kan man läsa om Conrad Johanssons inskriptioner på samtliga fem vägstenar.
*
Det här var två exempel på kärlek till hembygden. Men den kan yttra sig på många andra sätt. Men vård hör i samtliga fall ihop med kärleken, vare sig det är hembygd eller mellanmänskligt.
Det sägs att svenskarna är ett naturälskande folk. Men jag ser tydliga tendenser till motsatsen.
Trädäck byggs. De blir allt större eftersom människor inte vill placera utemöblerna direkt på marken. Jag tolkar det som att man önskar fjärma sig från naturen. På 50- och 60-talen och innan dess utgjorde gräs eller en hårdgjord stenlagd yta platsen där den lilla gruppen med trädgårdsmöbler stod. Sen kom altanen.
Vid äldre villor är den stenlagda yta, som då anlades för uteplatsen, borttagen eller så har de blivit övertorvade. Jag har i mitt andra boende fått vackra otuktade kalkstensskivor med klovyta, som skulle köras till tippen, av en i mitt tycke oförnuftig villaägare som bytte ut kalkstenen mot betongplattor, trädäck och pool.
Pooler är vanliga i södra och mellersta delarna av landet och börjar anläggs även här i norr. Naturbad i sjöar och i havet fjärmar man sig från. Jag känner folk som vägrar bada i sjöar eftersom man menar att det är äckligt. Naturen med växter och djur har blivit något att ta avstånd från.
Svenskarna, detta granskogsfolk, håller på att fjärma sig från det naturliga.
Numera byggs "växthus" som används som uterum, möjligen med växter i krukor eller en vinranka som slingrar sig. Levande ljus och ett glas vin hör till dagens växthus. Det är inte odling som är viktigt i dessa "växthus", de har snarare funktionen av äldre tiders lusthus.
*
Det har varit svårt att hitta ritningar från 50-talet som visar det jag vill lyfta fram. Här är två trädgårdsritningar från 1949 som tar fram en del av känslan för naturen på ett par villatomter.
*
Förutom att fjärma sig från naturen fjärmar man sig numera även från varandra, även i en liten by. Man ordnar sina uteplatser utan insyn i tillbyggda uterum, bakom uthus, plank, häckar, granar eller buskage. Man vill varken synas och höras. Men gärna se och höra ;.)
―
Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.
* *
Sveriges Televisions nyhet från lokalredaktionen i Västerbotten den 8 juli 2022.
Det är inte lätt att hänga med i svängarna när det gäller byte av kommunchefer i Nordmaling. Vare sid det är den röda eller den blå falangen som styr kommunen. Under nuvarande KSO har tre ordinarie kommunchefer slutat och ett antal tillförordnade. Under (S) styrning var det minst lika turbulent.
I det här senaste fallet kan jag tänka att t ex händelser med Olofsfors bruk blev ett problem för kommunledningen. Politikerna beslutar, tjänstemän genomför beslut. Inte tvärtom.
En tillförordnad kommunchef tillsattes i fredags 8/7 2022. Han är den fjärde tillförordnade efter att de ordinarie kommuncheferna Dan Vähä som avgick 2013 och Helen Sundström Hetta 2017 om jag räknat rätt.
Nordmaling har ett speciellt klimat (slogan från 1970-talet).
Läser en debattartikel i branschtidskriften Arkitekten 3 - 2022. Både som arkitekt och skogsägare delar jag tankarna med artikelförfattarna och därför tar med den på bloggen.
*
Hur kan det vara hållbart att bygga av trä om inte skogsbruket är ekologiskt hållbart? Vi tenderar att mest prata klimat kring skogen. Biologisk mångfald hamnar i skymundan. Men vi måste faktiskt hålla två tankar, eller kriser, i huvudet samtidigt här, skriver företrädare för ACAN Sverige (Architects Climate Action Network)
I reportaget om träbyggande (Arkitekten nr 1.2022) saknar vi en fundamental aspekt som vi vill belysa. Det står i princip ingenting om biologisk mångfald. Man tar heller inte upp frågan om hur ett hållbart skogsbruk skulle kunna bedrivas eller behovet av att skydda de sista resterna av äldre skogar med höga biologiska värden i Sverige.
Vi har alltså minst två (fast egentligen är det ju fler) kriser att hantera, klimatförändringarna och utarmningen av biologisk mångfald. När det gäller skogen argumenterar skogsnäringen, att skogsbruket ska rädda oss undan klimathotet. Men hur står det till med biologiska mångfalden i våra skogar? Den befinner sig ju också i kris. Och med tanke på hur stor del av ytan i vårt land detta handlar om, borde vi vara djupt oroade. Det skogsbruk som bedrivits i storindustriell skala med kalhyggen har visserligen levererat råvaror men det har också en stor baksida som inte uppmärksammats tillräckligt – förlusten av biologisk mångfald.
Vår nuvarande modell för skogsbruk har lett till utarmning av biologisk mångfald. Kalhyggen med koldioxidläckage, monokulturer i form av gran- och tallplantager, markberedning och markskador som leder till att koldioxid och kvicksilver läcker ut i ekosystemet och sist men inte minst utarmning av skogens mångfald av arter som till exempel mykorrhizasvampar i marken, fåglar i skogen, lavar på död ved och så vidare.
Hur ser då ett skogsbruk ut som kan ta oss ur krisen? Det debatteras det alldeles för lite om menar vi. Kan man tänka sig andra sätt att bruka skogen? Det finns, tro det eller ej, alternativ, bra exempel från exempelvis Tyskland. Att Sverige inte levererar i frågan stämmer dåligt överens med vår självbild som det hållbaraste landet, vilket är ett problem även i andra sammanhang. Vi tror att vi redan är bäst i klassen. Skogsbruket har ju på vissa sätt fungerat, i alla fall för att leverera billig pappersmassa åt industrin. Men nu har vi börjat ana att skogen inte bara är ett ställe där vi hämtar trä. Vi börjar kollektivt få insikt om det ovärderliga, som står på spel för oss alla i denna fråga. Då kan det inte vara ett alternativ att fortsätta som förut.
Här kan vi bidra genom att stödja de företag i Sverige som kämpar för en omställning av skogsbruket. På så sätt skulle byggbranschen kunna driva efterfrågan på ekologiskt hållbart producerad träråvara. Här finns till exempel en aktör som köper och säljer virke från skogsägare vilka förbinder sig att följa en standard företaget har tagit fram som kallas naturnära skogsbruk, en affärsmodell som även har flera fördelar för skogsägaren.
Varför väljer då ett företag att ta fram en egen standard i stället för att använda FSC eller PEFC? Därför att både PEFC och FSC är miljömärkningar som inte gör jobbet. FSC och PEFC är under stark kritik i Sverige av miljörörelsen eftersom det inte får några följder att bryta mot reglerna. Både Fältbiologerna och Naturskyddsföreningen har lämnat FSC. I stället har dessa certifieringar blivit ett grönt alibi för att fortsätta använda dem med motiveringen att ”de är de enda märkningarna som finns”.
Hur mycket kan vi sen bygga av trä från ett hållbart skogsbruk? Förmodligen mer än vad vi gör nu eftersom den största delen, cirka 80 procent (vedvolym) av träden vi hugger ner i Sverige blir till kortlivade produkter, toapapper, biobränslen och förpackningar, som inom kort blir CO₂ i atmosfären. Naturligtvis är det bättre att använda så mycket som möjligt av råvaran till långlivade produkter och trä är ju ett fantastiskt byggmaterial. Men papper och förpackningar behövs också i våra globala system och sålunda är vi tillbaka till grundfrågan om resursförbrukning och konsumtion.
Vi behöver hushålla med resurserna nu, det borde vara uppenbart för alla. Då behöver vi använda och återbruka det som redan finns, både fastigheter och träråvara. Att avverka måste vara det sista alternativet. Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut. Det räcker inte att byta material eller metod, vi måste bygga mindre, inte mer. Ja, det kommer att påverka oss på en mängd olika sätt, men det är väl ändå bättre än att blunda och hoppas på att tekniken löser allt?
Slutligen och mest akut av allt: Vi måste vi skydda de spridda rester av äldre skog vi har kvar i landet. Här behövs en nödbroms för att försöka rädda den biologiska mångfalden i Sverige, vår naturs immunförsvar. Vi förfasar oss över vad som händer i Amazonas men har missat vad som pågår i våra egna skogar. Just nu avverkas de sista äldre naturskogarna som inte är skyddade som naturreservat eller nationalpark och blir bland annat byggmaterial och toapapper. Den formellt skyddade produktiva skogsmarken i Sverige utgör endast 5,7 procent. Internationella åtaganden om skydd av ekosystem talar om 30 procent av land- och havsarealen i ekologiskt representativa naturtyper som är av stor vikt för biologisk mångfald. Sverige har med andra ord långt kvar till att stå upp för vårt gemensamma naturarv – skogen och dess ekosystem.
Frågor som skogens tillväxt och hur mycket man kan avverka, koldioxidlagring och biobränslen lämnar vi därhän denna gång. Vi anser som sagt att de tenderar att skymma frågan biologisk mångfald. Även om allt hänger ihop. Och det är ju det som är poängen här.
Artikeln kan även läsas här: https://arkitekten.se/debatt/debatt-biologisk-mangfald-gloms-bort-nar-vi-pratar-om-trabyggande-och-klimat/
"Trä är inte ett magiskt material som gör att vi kan fortsätta precis som förut."
Ur Jordbruket i välfärdssamhället. 1945 - 2000. (Det svenska jordbrukets historia). Författare Iréne A. Flygare och Maths Isacson.
Kanske kan man göra en vacker målning även av en planerad och planterad monokulturskog med likåriga stammar. En skogsåker. Jag lyckades i alla fall inte ta vackra foton i den "skog" jag inte tänker återvända till.
"När journalisten Lisa Röstlund granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Hon finner hemliga dokument och möter rädda människor som bara vågar uttala sig anonymt, men också de som väljer att prata öppet. Om självmord. Om dödshot mellan grannar. Om etablerade och välrenommerade forskare som mobbas ut. Och om vetenskapsmän som smider planer ihop med industrin. Granskningen vävs in i hennes vardag och väcker svåra frågor."
SKOGSLANDET - en granskning av Lisa Röstlund, 2022. Den boken ska jag läsa. Att diskutera den med övriga hemmansägare i byn vore intressant.
"Varje hembygd utgör en helig geografi. Barndomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för en outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."
Mircea Eliade
Dagens Nyheter, januari 1990
Jag läser ett litet tidningsurklipp i en av mina skissböcker från Winsor & Newton. Inser att min fascination för det som kallas hembygd länge funnits där. Fortfarande funderar jag över hembygden, dess kultur, dess människor, dess myter och berättelser. Vad som är hembygd, finns det en geografisk punkt som betyder mest i mitt liv? Tänker på hur min inställning till hembygden förändrats med ökad kunskap och fördjupad insikt.
Berättelser från förr intresserar mig och därför har jag ofta sökt mig till äldre människor, som vänner eller som kunskapsförmedlare. Men vad händer när den äldre generationen faller bort och jag själv kommer att tillhöra den äldsta generationen? Kommer jag att vara idel öra när min egen generation berättar om sina liv? Vi som växte upp i en värld där saklighet och vetenskap var ledstjärna, en tid som då var framåtblickande och ljus men visade sig medföra svårartade globala problem att lösa.
En hembygd är mer än en geografisk plats.
