Kylan kom... kan det då vara bra med ett igelkottaskinn?

Och gubben han sade till gumman sin:
sy en lapp uti byxan min

  uti ändan om, uti ändanom

  allt uti byxorna i ändanom.

Och gumman hon gick sig till skogen en natt
och där skall ni se att hon en igelkott fick fatt
som sprang på sina ben, som sprang på sina ben
som sprang på sina ben uti månens sken.

Och gumman hon tog sitt igelkottaskinn
och alla vassa taggarna vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han hoppa, han skrek och han svor.
Jag tror själva hin uti byxorna for
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och gubben han tog sina byxor och gick
och då ska ni veta vad kärringen fick
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Men då tog gumman ett ekorraskinn
de lenaste håren, dem vände hon in
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Och då blev gubben så glad i sitt sinn
han klappa och pussade gumman sin
  uti ändan om, uti ändanom
  allt uti byxorna i ändanom.

Närbild på igelkottaskinn från wikipedia.

Så lustigt jag tyckte det där med igelkottaskinnet var som barn. Inte insåg jag det könsrollsbundna tänkande som genomsyrade visan. I den variant jag fick höra ur boken Kråkan satt på tallekvist av Erik Gamby, visade sig att en vers inte fanns med. Hela skämtvisan finns HÄR.

Många med mig, femtiotalister och andra, är uppväxta med de där tänkandet som en självklarhet, något som genomsyrar hela ens tillvaro, något som inte ifrågasätts. Hur man ser på sig själv och sin egen plats i samhället beror på faktorer som var man bor, hur medveten man är om sin situation och vilken socioekonomisk grupp man tillhör.

Det är först i mötet med andra, som tänker annorlunda, som det går upp för en att det finns ett annat sätt att se på tillvaron. För mej hände det i gymnasiet, då jag flyttat till residensstaden, där en annan medvetenhet fanns bland mina kvinnliga klasskamrater som nästa alla hade en annan socioekonomisk bakgrund än jag då en eller båda föräldrarna var välutbildade.

Kvinnor som försöker bryta könsrollsmönstret behövs verkligen, men motarbetas ofta. De flesta är yngre än jag men vi är alla farliga för den rådande ordningen om vi vill bryta den. Att påstå att man vill ha en samhällsutveckling, eller för den byautveckling, och samtidigt gå i samma spår är inte trovärdigt.
.
.

Jämställt?

Vissa kan möta verkligheten och se patriarkaliska strukturer och förstå hur det fungerar. Det här är en av de insiktsfulla.

(Det här är också ett test för att se om det går att länka till ett instagramkonto vilket jag aldrig gjort förut.)

Försöka förstå

Har lyssnat ut Kerstin Thorvalls När man skjuter arbetare från 1993.

Så igenkännande det skrivna är angående klassgrupperingar, klassresenärens liv, skillnad mellan norra och södra Sverige. Här är akademikern från "fin" familj och skogshuggardottern från norra Sverige. Om mentalsjukdom som oftare återfinns i högreståndsmiljöer än i lägre klasser. Om mötet mellan kristna värderingar och sekulära. Om genus. Om samhällsengagemang. Om omöjligheten att förändra strukturer. Om en dotter som, trots allt, försöker förstå sin mor. Om identitet.

.
.

Sådana är dom, de norrländska männen

 Denna story går runt i sociala medier.

"En norrlänning som hade varit fast på en öde ö satt på stranden och tittade ut över havet som vanligt. Då plötsligt såg han en prick på horisonten. Han tänkte för sig själv, ”Det är i alla fall inte ett skepp det där.”

I takt med att att pricken blev lite större så började han tappa hoppet. Först tänkte han att det kanske var en liten båt, sedan en flotte. Men det var för litet. Till slut bröt en figur vattenytan nära stranden och en person i dykardräkt gick upp på stranden.

Figuren lade av sig syretanken och masken och drog ner våtdräkten. Under visade sig en underbart vacker blond kvinna. Hon gick fram till norrlänningen och sa, ”Säg mig, hur länge sedan var det du tog en snus?”
”Över tio år” svarade den förbluffade norrlänningen.

Med de orden så drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin vänstra ärm och drog fram en oöppnad dosa lössnus och gav den till norrlänningen. Långsamt öppnade han dosan, bakade en prilla och stoppad in den under läppen.
”Saatan,” viskade norrlänningen och njöt av prillan. ”Jag hade nästan glömt hur gott en snus kunde vara.”
”Hur länge sedan var det du fick en sup hembränt?” frågade blondinen.
Skakande svarade norrlänningen, ”Över tio år.”

Och med de orden drog blondinen upp dragkedjan på en vattentät ficka på sin högra arm och drog upp en flaska med en genomskinlig vätska i och gav den till norrlänningen. Han öppnade flaskan och tog en djup klunk. ”Saatan!” utropade han. Det här är verkligen fantastiskt.”

Nu började blondinen sakta dra ner dragkedja fram på sin våtdräkt. Hon tittade på den darrande mannen och sa, ”Och hur länge sedan var det du fick dig en härlig åktur?”
När han hörde det föll norrlänningen ner på sina bara knän med tårar i ögonen och sa, ”Det var då som faan! Säg inte att du har en snöskoter med dig!”

***

Jomen, det var väl det vi alla visste - sådana är den "norrländske" mannen. 

Det enda han kräver är snus, sprit och motorfordon. Sådan är bilden av norrlänningen. Trög. Jag vill inte gärna dela den bilden trots att jag delar storyn här på bloggen. Jag har så många exempel på hur norrlänningar häcklas och tycker inte att vi själva ska sprida den bilden.

Då är det så märkligt i mina ögon att det var just norrlänningar i min hemkommun som tyckte att historien var okej. Den delades på nätet, jag tog tag i frågan och tyckte inte synen på norrländska män var okej i storyn - tomma bakom pannloben, pantade idioter. Ingen annan (av de få som kommenterade) tyckte som jag utan menade att norrlänningar tål att skojas med. Därför att verkligheten är den att vi "norrlänningar" var/är "efterfrågade på arbetsmarknaden i södra Sverige pga att vi är duktiga på att arbeta och är ansvarstagande". En annan menade att "vi anses ärliga och pålitliga, rekorderliga. Den attityden möts man av där nere (i Sthlm)."

Vi norrlänningar är "rejäla". Jodå. När vi befinner oss söderut i landet. Arbetsamma. Snälla. Protesterar inte. Gör som arbetsgivaren säger. Men hur betraktas man som kvarboende "där uppe"?

Senast jag personligen hörde en åsikt om norrlänningar var när en kollega här i Mellansverige (Skånefödd) för lite sedan menade, då vi kom att diskutera landsbygdsboende och skolor, att till den norrländska landsbygden flyttar väl bara grundskolelärare som inte har den bästa kompetensen (underförstått de får inte jobb någon annanstans). Därför skulle hon aldrig välja att sätta barn eller barnbarn i en byskola, och på inga villkor i "Norrland".

De som bor kvar i hemkommunen möter inte den attityden och får därmed en annan bild av sig själva och hur de betraktas av "sörlänningar". Förvisso handlar det hela även om vilka socio-ekonomiska grupper man rör sig i och tillhör.

Orden påverkar "tänket" och hur vi uppfattar oss själva. Därför blir jag ledsen då jag märker att människor i norr skrattar åt historier om dumma, bombade, urblåsta norrlänningar som handlar om dem själva. Alltså - har "norrländske" mannen något vettigt bakom pannloben att dela med sig av? Det är obehagligt att tänka att jag växt upp i en så torftig bygd och omgivning! Det "stänker" över på mig som känner mig normalbegåvad. Är jag alltför lättkränkt? Det är ju så vanligt att bli kränkt numera.

"Ibland blir jag anklagad för att märka ord. För att tillskriva orden en allt för stor betydelse. När jag kommer med mina kritiska granskningar av (...) möts jag inte sällan av reaktionen att orden inte är allt. Det är vad som görs som räknas. Visst kan jag till viss del förstå kritiken. Visst är det görandet som spelar roll. Jag tror bara inte att orden är oskyldiga. Att orden sätter ramar som görandet görs innanför. Visst kan görandet också påverka orden som används, men det är inte alltid så lätt. Jag tänker att orden är ett görande i sig."

Håller fullständigt med den här bloggerskan från "Norrland" i sak fastän det inte handlar om synen på "norrlänningar" utan om forskning (och jämställdhet). Sak samma. Det är nåt med orden och hur vi använder dem.

Nå, byt nu ut ordet norrlänning mot västgöte i historien ovan och se om den blir lika rolig!
.
.

Händelser i norr

Nu har jag fått en väldigt stor dos av "Norrland" igen. På bara en dag och det var igår.

Skogsägarföreningen hade visning av bygge av skogsbilväg och röjning. Kokkaffe och föredrag om det skogsbrukspolitiska läget samt en del nyttigt om bildande av vägsamfälligheter. Just den sista biten skulle alla hemmansägare i byn ha nytta av. Nämligen vad anläggningslagen och samfällighetslagen säger. Där har jag stött min panna blodig så många gånger i byn. Herregud vilken okunskap det finns. Inte ens med många högskolepoäng bryr man sig om att kolla vad som gäller. Det gör mig verkligt mörkrädd. Vi fick också höra om negativa erfarenheten av Lantmäteriet i AC, och det stämde med vad jag upplevt med de två förrättningar jag varit med om,

Jag hade inte skäggstubben, mustaschen eller kepsen med så jag var lite udda trots att jag försökte smälta in med klädseln för övrigt. Fick härma den manliga imagen genom att nonchalant släntra runt med händerna i byxfickorna för att smälta in ;-)  I den här nordliga skogsägarföreningen påstår vd:n att man arbetar mycket hårt för att jämställdheten mellan könen men det är långt, långt, långt, långt kvar dit. Vi blir fler och fler kvinnliga skogsägare och självklart är pratet om genusfrågan ett led i taktiken att få fler kvinnliga medlemmar, få fler kvinnor att sälja sin skog till skogsägarföreningen. Det här besöket var ett sätt för mej att ta pulsen på föreningen. Vill man få mig att sälja skog till dem får takten i jämställdheten öka astronomiskt.

Som sluttamp bjöds på kött stekt i muurikka på pitabröd. Jag förhörde mig om vilket kött som ingick och fick veta att det var viltskav, mest hjort trodde den kvinnliga! inspektorn som serverade. Gud förbjude att det var renskav, den här föreningen och samerna är på kollisionskurs sedan renbetesmålet i N-ling, vettja.

Jag har varit på flera skogsbruksdagar i Mellansverige men de har varit anordnade av Skogsstyrelsen och därmed mycket mer sakliga. Tittat på olika typer av skogsavsnitt och delats in i grupper som kommit med gemensamt förslag på åtgärder som därefter diskuterats med övriga grupper, suttit i "skolbänken"  och fått lära oss om upphandling av skogsbrukstjänster, åkt till olika skogsbiotoper och talat om lagstiftning, kulturlämningar, markbetingelser, röjning, plantering.

Den här skogsdagen var mest givande om man är intresserad av maskiner och motorer. Fick veta att de som inte är för kalhyggen tillhör de gröna khmererna, höhöhö...

Samtidigt som detta händer håller jag på att avsluta boken Herrarna i skogen av Kerstin Ekman från 2007. En inträngande och eftertänksam genomgång av vad skogen betytt och betyder, hur den förvandlats i vår sinnevärld genom årtusendena och var vi i verkligheten slutligen befinner oss och vägen dit.

Och sen blev det surströmmingsfestande hos mej tillsammans med en kompis. Wow. Årets Oscars var bra, normalt brukar fjolårets strömming vara godare men den här var fin och mild.

Och på kvällen var jag med om något jag inte trodde jag skulle uppleva igen - ett möte med temat "Yttersta tiden". Va!?? Säger inget mer än att dagen var mitt Västerbotten i ett nötskal!
.
.

Jag längtade aldrig efter att bo i staden

Jag längtade aldrig efter att bo i staden.
Jag var tvungen att flytta till rikets huvudstad eftersom det var närmaste utbildningsort inom det yrke som intresserade mig. Stockholm låg närmast "Norrland". Göteborg och Lund än längre bort.

Numera finns utbildning även i Umeå. När jag ser tillbaka tycker jag det var bra att det alternativet inte fanns på den tiden. Då hade jag inte fått tillräckligt med nya input, träffat så många oliktänkande, inte pluggat med lantmätare och konstruktörer, mina tankar hade antagligen inte fått brytas mot andra discipliner på campus eller andra kulturer på samma sätt som det blev.

Jag skulle antagligen till stor del ha haft samma normer som i hemkommunen, varit tvungen att anpassa mej till den patriarkala normen, inte kunnat bryta mig loss helt. Om jag blivit kvar. Det hade varit förskräckligt.

Så jag har inte samma minnen och referenser som den här bloggaren som tidigt längtade från landet till staden. Men jag förstår honom och hans ställningstagande.

Jag längtade aldrig bort, längtade aldrig efter att bo i storstaden. Ändå kan jag konstatera att av de platser där jag bott har jag bott längsta tiden i huvudstan. Så blev det utan starkt önskemål från min sida. Men nu vill jag leva på landsbygden. Igen.
.
.

Om bildning

BRILJANT SKRIVET OM BILDNINGSBEGREPPET (relaterat till TV-serien Liv och Horace i Europa.)

"

Det första steget med bildning är trots allt inte bildningsresor, utan att man måste arbeta på att ta in all den information som behövs för att bildas – via böcker eller andra medier. Programserien inleds med att Horace säger några ord om de bildningsresor överklassens män och kvinnor fick åka på i gamla dagar, och att dessa program ska vara en version av dessa resor. Det han dock glömmer att säga är att de som åkte på dessa bildningsresor redan var bildade. De ville bara få möjlighet att se allt det de har läst om.

Steg ett för att bli bildad är trots allt: läs, läs, läs, lyssna lyssna, lyssna, och läs lite till. Det handlar om att läsa historia, se dokumentärfilmer, plöja sig igenom en stor mängd litteratur- såväl fack- som skönlitteratur och själv dra slutsatser ur eller göra tolkningar av exempelvis skönlitteratur och poesi som ingår i den klassiska bildningen. Och detta slutar inte med att man har tagit sin universitetsexamen, utan det fortsätter hela livet, så man inte stannar kvar vid samma intellekt som man hade då man slutade skolan.

(...)

Du kan ha en genetisk ursäkt till att inte vara ”vacker” men du har aldrig någon ursäkt till att vara obildad.

Jag kan ofta uppfatta okunniga och obildade personer som ointelligenta, bimbos eller himbos, men det är egentligen fel. Dessa personer är inte ointelligenta, utan intellektuellt underutvecklade, på grund av brist på intellektuell utveckling och brist på bildning (bara för att man är smart behöver man inte automatiskt vara bildad). Bildning är till för att stärka våra intellekt och därigenom stärka oss som samhällsmedborgare. Är man bildad och van vid att tolka och förstå innebörden, eller förstå bakgrunden till, olika texter, är man också mycket svårare att dupera och manipulera. Så att vara bildad är alltså ett väldigt starkt demokratiskt vapen. (...)

"

Men hur sant är inte detta! Det är en skarp och efterlängtad analys, det var ju skit att det inte var jag som formulerade det :-)

Jag har sett tre av programmen och kan bara instämma i bloggarens fullständiga recension av programserien och bildningsbegreppet. Men blogginlägget är väldigt relevant utan att förknippas med tv-serien. Intolerans och inskränkthet kan minskas med bildning vill jag tro. En gång i tiden var en önskan om bildning stark inom arbetarklassen och folkrörelser med bildningsförbund startades. Nyfikenheten ger bildning och håller en människa ung i intellektet. Bildning gör det mindre lätt att bli lurad, förledd. Bildning är ett måste för ett demokratiskt samhälle. Hur sant är inte detta!

Läs hela blogginlägget HÄR.

 . .

  Detta kan vara början på en bildningsresa.

Om engagemang

Jag tycker om människor som engagerar sig för sina medmänniskors bästa, som engagerar sig men inte bara för egen vinnings skull. Människor som vågar ta ställning och inte bara flyter med. Det får mer än gärna vara kvinnor som säger sitt.

Gothtjejen Nemi citerar Winston Churchill.

"Har du fiender? Bra.

Det betyder att du har kämpat för något, någon gång i ditt liv."

.

.

Lilla stumpan

Vad duktig du är, lilla stumpan!
Har du som är kvinna hör det någon gång?

Det har jag.
Den gång det hände, som jag minns väldigt tydligt, var när en betydligt äldre manlig arbetskamrat på en statlig myndighet undslapp sig den nedvärderande kommentaren då vi gick igenom ett projekt tillsammans. Han måste ha känt sig undanträngd på något sätt.
Jag fräste ifrån att "jag inte är någon stumpa för dig". Samtalet kring kärnfrågan fortsatte men han blev tydligen konfunderad därför att senare berättade byråsekreteraren (sådana fanns på den tiden) att mannen kommit in till henne och undrat över om hon kunde förklara varför jag fräste ifrån så tydligt...  Alltså: han fattade alltså nada, ingenting, niente. Mansnormen är ju dominerande och ifrågasätts alltför sällan.

Det här "lilla-stumpan-syndromet" är ett inte alltför ovanligt sätt av män att försöka nedvärdera kvinnor. Men det sker på så många andra sätt, genom andra härskartekniker. Hemma i byn märks det patriarkala tänket och uttrycken väl.

På det viset menar jag, får vi ingen utveckling av samhället och landsbygden. Och det är utveckling som många i landet säger sig vilja ha. Jag vill inte påstå det, men undrar ändå om landsbygden rent generellt är mer genuskonservativ än staden? Varför ska unga kvinnor med driv, vilja och självständighet stanna kvar och låta sig formas av normen till något de inte vill vara?

Jag får inte ihop det.
Det där med att vilja ha utveckling och samtidigt sitta fast i ett förlegat normtänkande.

Lilla stumpan!

(Sedan 1978 finns 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar.)

Längst ner HÄR finns mina tidigare skriverier om den 8 mars.

.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Internationella kvinnodagen 8 mars, genus, norm

Balett i bastun

Programbeskrivning: "Myten om den tornedalske mannen ska prövas. Vad klarar han egentligen av, vilken självdistans har han, i ett av sina heligaste rum? För i Tornedalen är bastun helig mark. Så vad händer när bastun i Tornedalen intas av koreografen Justine Kirk som vill sätta upp en balett?"

Såg Bastubaletten på svt play i helgen. Fem tornedalska karlar övar in en balett under ledning av ett kvinnligt proffs. Knapsu? Fjolligt? Nej, inte alls. Viktiga ämnen och väsentligheter pratas om på vägen mot målet och det görs med självdistans och humor, alla bjuder på sig själva. De fyra halvtimmes-programmen kan ses till den 3 mars.

Om fler program av den här typen sändes från norra delen av landet skulle synen på "Norrland" förändras. Det är lätt att bli stolt över att vara "norrländska" efter att ha sett det här. Bastubaletten bevisar även att bra tv kan göras utan att en kändis intervjuar kändisar eller kändisar tävlar mot kändisar. Låt vanligt folk komma till tals istället. Mera sån´t!
Någon som säger emot?  ;-)
.
.

Kvinnor och landsbygd

Så bra att frågan om kvinnorna och landsbygden börjar diskuteras på riktigt. På 70-talet då jag flyttade från hemkommunen fanns inga forum för den debatten. Tänker att jag någon gång borde skriva om mina egna erfarenheter jag hade som ung kvinna, varför jag var tvungen att flytta fastän jag egentligen inte ville. För att hålla en ort vid liv har forskning visat att det är allra viktigast att satsa på unga kvinnor.

På VK:s Brännpunkt Västerbotten debatterades i veckan hur man ska förhindra att kvinnor flyr landsbygden. De som debatterar är:

♀ Kommunstyrelsens ordförande Lycksele (s).
♀ Kulturgeograf Umeå universitet som har doktorerat på bilden av norrlänningar.
♂ Kommunstyrelsens ordförande Dorotea (DKL= Dorotea Kommunlista).

Till tätorten i kommunen centraliseras service, byarna minskar befolkningen. Det är centralisering i många led, inte endast till städerna. De yrken man ska ha som utbildad är inom vård, skola och omsorg. Kulturgeografen i debatten rekommenderar små kommuner att inte härma storstäder! Gör inte som alla andra, försök inte konkurrera! När det gäller den strukturella orättvisan vill hon få oss lite argare! Jag håller absolut med. Mindre mjäkighet mer tydligt uttalad vilja. Grr...

Väldigt bra att frågan om kvinnor, utbildning och landsbygd sätts under lupp!!! Jysst att fler poddar än Norrlandspodden tar upp landsbygdsfrågor/glesbygdsfrågor.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om kvinnor och landsbygd, utbildning, mansnorm, diskussionsforum, urbanisering, boendemiljö, mental miljö, utvecklingsbarhet, jantelagen, Brännpunkt Västerbotten

Starke Laban

En miniask av plåt, 34 x 44 mm. Med ett innehåll som är starkt eller ger styrka. Välj själv. Små hårda pastiller av lakrits. Asken är av sentida tillverkning men med ett ålderdomligt tryck. Jag kan tänka mej att det här var bilder man översköljdes med vid förra sekelskiftet.

Här i länet var det bröderna Landby som blev något av kändisar på grund av Sixtens styrka och senare deras ostädade levnadssätt. Så det pratades om dem. En gång i tiden var Sixten kraftkarlen och Kurt hans manager. Sixten visade upp sin styrka på tivolin och marknader. En film från 1990 finns att se på SVT:s Öppet arkiv.

Legenderna Landby under sin levnad. Kurt 1920-1993, Sixten 1912-1997. Bilden hämta här.

I tidskriften Provins, nr 4 2012 kan man läsa en artikel om samma brödrapar. En kort tid runt 00-talet fanns ett litet museum över bröderna Landby i Norrbyn nära Hörnefors. Oklart varför just där.
.
.

En stark förebild

Katarina von Bora var en stark kvinna som levde 1499-1552 i Tyskland. Hon var inte helt okontroversiell. Detta porträtt av henne finns i Nationalmuseums  ägo. Jag brukade titta till henne varje gång jag besökte Nationalmuseum och undrar om hon får hänga framme då den pågående restaureringen är klar 2017.

Katarina von Bora porträtterad 1526 av  av Lucas Cranach d ä.
Storlek 39 x 26 cm.

1525 gifte Katarina sig med den 16 år äldre Martin (1483-1546) och bara det förmodar jag var modigt av henne. Martin Luther hade startat det som kom att kallas reformationen år 1517 genom att protestera mot avlatshandeln inom katolska kyrkan. För detta bannlystes han och förklarades fredlös. Denne man gifte sig den adliga 26-åringen med. Hon var själv utstött av sin familj eftersom hon flytt från det nunnekloster där hon placerats som 16-åring. Vilket obstinat par de var men det sägs av samtiden att äktenskapet ska ha varit lyckligt.

Luther kom som bekant att skriva om den kristenhetens världskarta, Käthe stöttade honom. Oavsett vad man tycker om de religiösa stridigheterna och resultatet av dem, om Gustav Wasas utnyttjande av detta, om trettioåriga kriget, så måste hon ha varit stark som långliga tider levde sitt liv under pressen att någon gång bli bränd på bål för kätteri. Tänk att orka stå så stark i sin uppfattning! Några tycker att det är dumdristigt, men dit hör inte jag...

Det var min mor som introducerade Katarina von Bora för mig. Det tackar - och tackade - jag för.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina von Bora, Martin Luther, reformationen, Nationalmuseum, Lucas Cranach d ä, Gustav Vasa

Kvinnohistoria

Besöken hos och av kvinnor, äldre än jag, är en av de stora tillgångarna i tillvaron.

Att prata feminism (även om vi inte kallar det så) med denna 94-åring känns ganska fantastiskt. Hon är född i Västerbottens inland och har gjort en "klassresa" och hållit sig inom ett kvinnodominerat yrke här i kommunen. När jag av henne fick frågan varför jag valde mitt yrke, jag som inte hade några som helst förebilder, var jag tvungen att tänka till. Något svar endast en mening långt finns inte men pusselbitar kan läggas som till sist bildar ett mönster. Det enda jag med säkerhet vet är att jag är utrustad med en stark vilja. Och en önskan om samarbeten i projektform.

Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)

Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.

Cora Sandel

Cora Sandel, pseudonymen för Sara Fabricius, levde 1880-1974. Hon föddes i Oslo, växte upp i Tromsö och flyttade till Sverige 1921. Debuten som författare skedde först vid 46 års ålder. Det var i samband med skilsmässan från sin man som boken Alberte och Jakob släpptes. Det var 1926 och boken är den första i trilogin om Alberte. När jag som ung läste de självbiografiskt inspirerade böckerna minns jag Alberte som blyg och försagd. En ung flicka som försöker finna sin plats i tillvaron, i familjen, i den jantestyrda småstaden. Jag minns böckerna som lättlästa, från början händelselösa och rätt långsamma men i och med flytten utomlands blev Albertes tillvaro intressantare och livligare. Hon kunde släppa loss och valde själv sitt sätt att leva.

• Alberte och Jakob 1926
• Alberte och friheten 1931
• Bara Alberte  1939

Det Cora Sandel vill visa på är skillnaden i hur syskon av olika kön behandlas, vilka olika förväntningar som ställs på dem. Hur en flicka, som inte vill finna sig i den utstakade tillvaron i ett litet samhälle, mår dåligt och finner sig själv rätt sent i livet. Det gör Alberte först när hon flyttat och arbetar kreativt. Den där trilogin kan man kalla klassiker för unga kvinnor.

Porträtt från wikipedia.

Av en händelse gavs Aksel Sandemoses klassiker En flykting korsar sitt spår ut 1933, mitt under Cora Sandels utgivning av Alberte-trilogin. Det var där och då som Sandemose myntade Jantelagen.

***
Jantelagens antites skulle kunna vara Jäntelagen. Den skrevs 1982 av journalisten och författarinnan Gudrun Hjelte som en motkraft mot just de effekter som Aksel Sandemoses Jantelag har haft.

Du ska tro att du är något.
Du ska tro att du är lika god som alla andra och alla andra lika goda som du.
Du ska tro att du är lika klok som andra, ibland klokare.
Du ska veta att du är lika bra som andra. Om du vet att du gör ditt bästa, kan du uppskatta dem som är bättre.
Ibland vet du mer än andra.
Du är inte förmer än andra, men du är enastående som alla andra.
Du duger till mycket.
Skratta åt dig själv och din värld – det gör dig fri.
Du ska tro att många bryr sig om dig.
Du ska tro att du kan lära andra en hel del och lära av dem.

VARFÖR? För att du är någon, en som behövs!

.

Fattar du?

Vaddå feminist?!

Sorry Babe, You´re a Feminist
med Katie Goodman.
Javisst :-)
.
.

Lutfisken med Carl och Elsa

En del funderingar har jag haft om teckningen med Carl och Elsa ur Lutfisken årgång 1937. Genom att söka på internet fick jag lite fakta bakom bilden där en kvinna lämnar sin frihet för en gyllene bur. Tänkte bilden kunde passa så här omkring internationella kvinnodagen, teckningen visar en motsats till kvinnors och mäns jämställdhet.

Klickbar bild.
 Livet på en pinne för en krona.

Carl och Elsa

var

 Carl Bernadotte junior och Elsa von Rosen.

Prins Carl var sju år yngre än Elsa då han gifte sig för första gången 1937 och hon för andra gången. Då Elsa von Rosen inte var av furstlig börd, miste Carl sin svenska prinstitel och ställning i tronföljden. Dottern Madeleine föddes 1938. Äktenskapet slutade med skilsmässa 1951. Elsa von Rosen återtog då sitt flicknamn.  Elsa dog 1991, Carl 2003.

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Lutfisken, prins Carl, Elsa von Rosen, internationella kvinnodagen

Internationella kvinnodagen 8 mars

År 1858 kom en kunglig förordning som sa att en ogift kvinna som fyllt 25 år kunde anmäla till domstolen att hon ville bli myndig. Gifte hon sig blev hon dock omyndig igen. Prinsessan Eugénie (1830-1889), dotter till Oscar I och drottning Josefina, var en av de första kvinnorna i landet som ansökte om att bli myndigförklarad vilket även godkändes. Eugénie var ogift och sjuklig under hela sitt vuxna liv och ansåg att det gav henne möjlighet att leva ett självständigt liv! som tonsättare och konstnär.

Eugénie Charlotta Eugenia Augusta Amalia Albertina av huset Bernadotte

Min morfarsmors ogifta moster Ulrika, Smör-Ulla var troligen den första kvinnan som blev myndigförklarad här i byn. Det skedde 1862 efter att hennes far Jacob skrivit till häradsrätten och begärt hennes myndigförklarande.  Det var endast 4 år efter förordningens genomförande och "Ullis" var då 54 år gammal. Pappa Jacob dog samma år varvid Ulrika fritt kunde bestämma över de egendomar hon ärvde. Vilken förutseende far hon måste ha haft och vilken viljestark kvinna hon själv måste ha varit! Ulrikas mor Ulrika Christiansdotter dog tre år senare (1865), 84 år gammal - utan att vara myndig.

"Ullis" behövde ingen förmyndare vilket både ogifta och gifta kvinnor annars var tvingade att ha vid den här tiden. För gifta kvinnor var det mannen som var förmyndare, för änkor utsågs en manlig förmyndare snarast efter mannens död. Så var det för min morfarsfarmor Catharina Eskilsdotter som blev änka vid 34 års ålder. När hon två år senare gifte om sig krävdes förmyndarens tillstånd, en man i grannbyn.

Jag önskar jag hade ett fotografi av Ulrika. Jag har skannade bilder ur några fotoalbum där jag anar att hon finns med - men inget namn finns angivet på alla de porträtt som finns mellan pärmarna. Så hon förblir anonym till utseendet.

Några viktiga årtal i Sveriges kvinno- och jämställdhetshistoria.

"Vad duktig du är" kan jag som mogen kvinna få höra ibland vilket jag tycker är ganska pinsamt. Den som säger det ser mig som ”en duktig kicka” trots min ålder. Hen måste ha haft väldigt lågt ställda förväntningar på min kapacitet. Orden kan till och med innebära ett nedvärderande av den "berömmande" själv eftersom hen med all säkerhet kunde vara lika ”duktig” om hen försökt. Ty det handlar ofta inte om krångliga saker jag utfört - som jag ser det. Det säger något om att hen inte hade räknat med att jag skulle lyckas klara det jag nu gjorde. Är jag kanske onödigt kritisk?

Läs mer om komplimanger.

 

Jag köper en mimosakvist till mig själv inför internationella kvinnodagen.

En tradition jag tagit med mig från Italien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, 2015, kvinnans myndighetsålder, komplimanger, kvinnohistoria

En kvinnlig parafras

Det här är en välkänd teckning utförd av Leonardo da Vinci som på 1400-talet avbildade den vitruvianske mannen. Manskroppen med utsräckta armar och ben är inskriven i en cirkel och en kvadrat. Teckningen har fått namn efter den romerske arkiteten Vitruvius som influerade renässansmänniskorna och därmed Leonardo med de proportionsregler han nertecknat i "Tio böcker om arkitektur" under första århundradet efter Kristus.

När jag läste arkitektur ingick det att lära sig människans proportioner eftersom det som byggs kretsar kring just detta. Människan är menad att som nyttjare av arkitekturen stå i centrum - människan är alltings mått. Gamla mått visar genom sina benämningar en del av detta: famn, fot, tum...

***

Så här i tiden omkring den internationella kvinnodagen kan det vara lämpligt att visa en parafras på det gamla konstverket men inte en motbild.

Skillnaden är att det är kvinnan som står i centrum, inskriven i en cirkel och en kvadrat. Och med fler armar för att klara av alla de sysslor hon beräknas hinna med i hemmet. Det är Jennifer Hawkins som tecknat den vitruvianska kvinnan :-)
Kvinnohistoria i årtal finns här.


Läs även andra bloggares åsikter om internationella kvinnodagen, vitruvianska kvinnan, Jennifer Hawkins, vitruvianske mannen, Vitruvius
.
.

Kultureliten

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här, jag antar att övriga var lärare i grannbyn. Ett av paren bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var folkskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som väl kan anses ägde dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

🔼 Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921,

🔼 Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare,

🔼 kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer (ena handens fingrar räcker och blir över) som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har knappast det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller hemmansägarna i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten / hemstaden, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en glesbygdsby påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad som sker här, blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta under många generationer framöver. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt.

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast försöka gagna sig själv? Inte är det lokalpolitiker. Inte myndighetspersoner. Inte stat eller förvaltning. Jag påstår att idag finns ingen alls som gör det och jag med sorg på situationen i byn. Hör verkligen kulturen enbart till staden?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte passar in här men jag vet inte vad jag ska använda istället. Jag avser inte finkultur.)
.
.