Hur glad är jag inte över de här fyra långskyltarna till två dörrar i huset !!!
Naturligtvis har jag även letar hos Eskilstuna Kulturbeslag men den här typen nytillverkas inte av dem. På företagets hemsida läser jag att "Förnickling kom i bruk under 1890-talet och blev snabbt populär, eftersom den inte (likt mässing) behöver putsas, för att hållas blank."
Äntligen 😊
Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.
Niklas Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs
Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.
Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.
En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.
Köket, tidigt 60-tal. Ett rum med fönster åt tre väderstreck.
Köket, också 60-tal
Det här är det enda kammarlås som finns kvar på gården. Det har suttit här så länge jag minns. Självfallet är jag förtjust i det där det sitter monterat på den enkla bräddörren.
*
I mitt andra boende är samtliga kammarlås på innerdörrarna kvar. Samtliga spegeldörrar har nyckel att öppna med på gångjärnssidan och äggvred eller mässingstrycke på anslagssidan. Om de kommer att bytas ut? Nej, varför det?
...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!
Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!
Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.
Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.
Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.
...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!
*
Två herdar med några får rör sig mot Betlehems stjärna i skyn. Det här är en favorit bland julprydnader.
Hur ofta stod jag inte som litet barn om jularna och funderade hur de två herdarna och de fyra fåren skulle vändas (de kan roteras där de sitter fast i "marken"). Herdarnas ansikten såg ut som kaffebönor ;-). Skulle den spetsiga delen vändas mot stjärnan i skyn eller skulle den tjockare, robustare delen vändas ditåt - något som jag tyckte stämde bättre med mitt sätt att se människor, där spetsen var håret. Eller, om herdarna varit kvinnor, hucklen. Men i så fall bars ju herdestaven bakvänt, den brukade hållas framåt hade jag sett på bilder. Det där gick inte ihop. Och fåren skulle vändas med huvudet mot stjärnan och följa herdarna i spåren. Jag vände, vred och testade många gånger. Att mamma lät mig hållas förvånar mig än med tanke på hur rädd om och försiktig med denna julprydnad jag själv är nu. Den är ganska fragil.
Nå, spetsen ser jag numera som skägget och herdarna vänder ansikten uppåt mot stjärnan i skyn. Men än idag minns jag mina funderingar. Skäggiga män var verkligen inte vanliga på 1950-talet, jag hade nog aldrig sett någon man prydd med helskägg, bara mustascher.
Än har jag inte kommit underfund med vem som formgav den här konstnärliga julprydnaden som jag förmodar köptes in till hushållet innan jag föddes, kanske på Hemslöjdsaffären som då fanns dära Vall´n.
Minns ni de här skönheterna? Virvateller hängde i fönstren över radiatorerna och snurrade av värmen då jag var liten. Jag köpte förpackningar med två stycken för länge sedan - en röd/silver och en guld/silver. Min förtjusning vet inga gränser ;-)
Ett gammalt paket med tomtebloss/julgransbloss finns bevarat. Det är köpt på Konsum för länge sedan. Evighetskringlan på prislappen påminner om det.
Hur många trevliga tillfällen har inte tomtebloss gnistrat i juletid här i huset. Det är ett enkelt sätt att sätta lite fest på tillvaron om man som jag tycker att det kan räcka ibland. Pyroteknik när den är som enklast som har använts här i huset många gånger, gärna när det är lite mörkt. Det bästa var att böja ståltråden till en krok och hänga blosset i något, t ex granen, och sedan tända på. Och då får man vara lite uthållig för att få blosset att tända. Att hålla i blosset med bara händer är ingen hit, ståltråden blir rejält varm.
På finlandssvenska heter tomtebloss sprakasticka. Observera att alla vokaler här uttalas som korta dito. På danska heter det stjernekaster och på norska stjerneskudd. Läser jag på wikipedia.
Hammargrens i Kungsbacka tillverkar fortfarande julgransbloss.
Det är så riktigt trevligt att besöka kulturmiljöer där en bit korkmatta (linoleum) ligger mitt på skurgolvet under matbordet. För övrigt ligger på trägolvet långa trasmattor.
Det var så här mormor och morfar hade i sitt kök. Deras korkmattebit lades in på 1930-talet under det runda matbordet mitt på golvet. Den korkmattan hade ett 30-talsmönster förstås. Så småningom täcktes hela golvet med en hel inlagd korkmatta/linoleummatta.
På 1860-talet öppnades den första fabriken med linoleum, förutom att sälja linoleummattor såldes också bland annat vaxdukar. Walton hade sökt patent på linoleum (...)
Så fort patentet tagit slut spreds fabrikerna relativt fort och redan i slutet av 1800-talet kunde man lägga linoleumgolv både i England, Tyskland och USA. Till Sverige kom korkmattor först vid sekelskiftet 18–1900. Korkmattor var väldigt populärt i Sverige ända in på 1950-talet, men därefter förlorade de i popularitet. Idag är det inte helt ovanligt att en golvläggare rivit ut linoleumgolvet för att komma åt trägolvet under. Detta har lett till att linoleum idag är relativt sällsynt, så om man har en korkmatta från 50-talet i sitt hem gör man klokt i att bevara den.
Vi tar det igen - en stjärngossa sprider ljus på Luciakvällen. Familjen firade Lucia på kvällen. Pappa kom cyklande hem i mörkret i ur och skur från arbetet på sågverket. Först åt vi middag sen stökades det till Luciastämning. På morgonen var det alldeles för ruschigt med kossorna som skulle mjölkas och pappa som lämnade hemmet tidigt.
När vi ätit middag och rusat för luciakaffe var jag stjärngossa, allt annat var otänkbart. Något annat ville jag bestämt inte vara. En enkel strut med påklistrade stjärnor (jag minns dem som blankröda), en stor skjorta (pappas?) med ett brett sidenband runt midjan samt ett stearinljus i handen fullbordade ekiperingen. Det gällde att vara koncentrerad när ljuset brann.
Mitt tonårsrum var ett litet rum med tretton hörn upp vid taket, tio nere vid golv. Det var inte ett hörnrum men ändå ett månghörnigt rum :-) Rummet var tapetserat med en 50-talstapet och ett söderfönster gav mycket sol och dagsljus.
Nätterna under vinterhalvåret var mörka. På den tiden fanns inga gatlyktor i byn, bara en lampa på stolpe vid fyrvägskorsningen vid bron över bäcken där gamm´vägen korsades av Fjärdvägen.
De få bilarnas strålkastarkäglor rörde sig över 50-talstapeten i mörkret och fick en speciell knyck när ljuset rörde sig över ett hörn. Det var väldigt njutbart, jag hör ju till dem som älskar mörker och anser att ljusnedskräpningen på olika sätt förstör för djur och i längden för oss människor.
Eluttaget har samma läge som ursprungligen men eftersom det numera krävs att samtliga uttag i en bostad ska vara jordade är själva uttaget utbytt. Ett annat uttag sitter direkt till höger om och på samma höjd som fönsterbrädan. Det var den standard som gällt länge men var på utgående - nästa standard innebar att uttagen skulle placeras nära golvet.
Ett av 13 hörn.
När rummet åtgärdades 2017 lossades golvsocklarna för första gången i rummets historia (sedan 1950). Det gjordes efter att den blå heltäckande mattan tagits bort och en ny linoleummatta skulle läggas in. Efter detta spikades socklarna med dyckert utan att behöva målas igen eftersom det inte krävdes utseendemässigt. Likaså fick takets härligt ströpplade färg vara kvar utan åtgärd, så typiskt för sin tid.
I vårt permanentboende har vi inte isolerat det gamla timmerhuset annat än i farstun som var uppbyggd med regelkonstruktion. Timmerväggarna i sig är tätade med mossa. I farstun fanns ingen isolering alls så det var enkelt att fylla på mellan reglarna. Vi håller farstun sval under vinterhalvåret och dörrarna från farstun till de andra varmare rummen hålls stängda. Även salen hålls sval med stängd dörr. Det finns något vackert i denna livsstil som jag vill ta till vara. Det var med det levnadssättet jag och många med mig växte upp. Det är miljövänligt och energibesparande, boytan ökas under sommaren och minskas under vintern. Och praktiskt när det gäller matförvaring i farstuns kallskafferi under vinterhalvåret samt bra för många krukväxter av de gamla sorterna. Det är centralvärme som gör att många äldre sorters krukväxter inte klarar av vinterns varma och torra inomhusklimat. Att känna av årstiderna är också ett stort plus - att alltid ha 22 grader inomhus och gå barfota på golven året om är rätt upplevelsetrist tänker jag.
När vi bytte den väderbitna träpanelen på ena gaveln lade vi bara på ny vindtät förhydningspapp bakom den nya panelen. Pappen skarvades över regel och täpptes till minutiöst. De övriga väggarna har kvar originalpanelen från tidigt 1900-tal och då förstås även vindpappen - där har vi inget gjort. På insidan av ytterväggarna agerar lerklining eller kalkbruk vindtätning. Originalfönstren med sina vackra munblåsta glas med ytterbåge samt lös innerbåge sitter kvar. Jag vill påstå att det är ett friskt hus med bra traditionella material som är väl bevarade och boendet är trivsamt.
En baskunskap som ingick i restaureringskonst på Konsthögskolan för arkitekter, byggnadsantikvarier och civilingenjörer är att liggtimmerhus som är ordentligt drevade mellan stockarna är oerhört täta och det enda som egentligen behövs på ett brädfordrat liggtimmerhus är förhydningspapp - ånggenomsläpplig vindtät papp - mellan panel och timmer. Pappskarvarna ska hamna gå omlott och tätas omsorgsfullt.
I morfars hus ser det annorlunda ut. Sedan 1971/72 är väggarna isolerade med 45 mm glasfiberisolering med svart pappyta. Det var före energikrisen 1973 så inga statliga medel användes. Eftersom isoleringen endast är 45 mm ligger vägglivet inte så värst långt utanför stengrunden och minskar inte den utskjutande takfoten så mycket. Fönstren på bottenvåningen byttes i samma veva och ligger i fasadliv. Fasaden är täckt med Masoniteskivor som har måtten 120 x 240 cm. De är fasade i de horisontella skarvarna, de vertikala skarvarna är täckta med en ribba. Så där som man gjorde om man ville ha en traditionell känsla trots att det inte är träpanel på fasaden. Det är sådana fasader som försvinner i rasande takt, dvs de håller på att bli kulturhistoria ;-). Alla skarvar är täta, fukt kommer inte in. Men fasaderna är målade med alkydoljefärg. Det är inget jag uppskattar, en gång i tiden var fasaderna målade med den röda slamfärgen Falu Vapen, både brädfodringen och senare masonitefasaden. Den ursprungliga träpanelen som morfar lät sätta upp finns inte kvar överallt.
Hur ska vi göra med eventuell framtida isolering av morfars hus? Ska isoleringen bytas ut? Till växtbaserad isolering? Vilket lambda-värde bör isoleringen ha? Tjockare än 45 får den absolut inte vara. Att ta bort isolering helt och inte ersätta den alls kom upp som ett alternativ. Frågan diskuteras livligt.
Det finns oerhört mycket skrivet om detta med isolering av äldre byggnader. Den starka byggbranschen har som alltid givna svar (glasull eller stenull) som jag menar att man bör förhålla sig skeptisk till, en av de alternativa rösterna är till exempel denna: Isolering en fråga om klimat, komfort, ekonomi och hälsa.
Tog fram ett gammalt stiligt fotoalbum för ett tag sedan. Det är inte okänt för mig men ändå alltid trevligt att spana i.
Människor från förr visar upp sig. En del känner jag till, andra inte. Människoöden med många olika inriktningar. Några blev kvar i byn, andra flyttade, kanske ända till Amerikat. De okända som finns i detta album har trots allt en anknytning till morfar på det ena eller andra sättet, de hör alla till huset.
Brudparet vet jag vilka de är eftersom någon skrivit deras namn på baksidan av fotografiet.
På den sammetsprydda framsidan sitter en snirklig metalldekoration i jugendstil. Det är så tydligt att albumet var menat att ligga framme på ett bord, en dåtida coffee-table-book.
Det är sådana här böcker och fotografier som kan köpas secondhand eller som antikvitet. Själv skulle jag ha svårt att köpa in gamla fotografier av människor, lösryckta ur sitt sammanhang, för att pynta mitt hem. Men nu är väl shabby chic-trenden över, eller...
Att äta våfflor på Våffeldagen är en fin tradition att hålla vid liv. I år provades ett recept på frasvåfflor från nätet.
Föräldrarnas gamla våffeljärn från 50-talet fick komma till heders. Elpar typ 521; 220V; 700W; S-märkt.
Våffeljärn, elektriskt. Märkskylt i botten: Elpar ESKILSTUNA. Rund. Utvändigt i stål, våffelytorna i gjutjärn. På 4 fötter i bakelit. Två vågräta handtag i bakelit på underdelen, ett uppåt lutande dito på överdelen. Uttag för stickpropp på baksidan. Maxbredd inkl handtag: 29 cm, höjd=14,5 cm.
Föremålet finns i flera museers samlingar - t ex HÄR och HÄR upptäckte jag i samband med detta blogginlägg. Våffeljärnet, som fungerar perfekt kan alltså betraktas som kulturhistoria som så mycket annat här, hehe.
Här ser ni ersättaren för tidigare decenniers smulborste/bordsborste med tillhörande skyffel - en smulupptagare i röd och vit hårdplast á la 70-tal.
Smulupptagaren fungerar mycket bra och används när en stor duk täcker hela bordsytan
och duken ska fortsätta att ligga kvar efter middagen. Det enda man
måste tänka på är att alltid rulla borsten åt samma håll, annars åker
smulorna ut - säger en som är vis av erfarenhet :-)
Made in Sweden är den dessutom. Den öppnas och töms genom att den vita och röda delen separeras från varandra.
Det är fiffigt med skjutluckor till överskåpen i ett funkiskök. Extra roligt och intressant blir det då man känner till vem byggde köksinredningen, vem målaren var som målade hela härligheten och vem som lade in det hyllpapper på 1960-talet som fortfarande ligger kvar där. De som en gång var människor av kött och blod, vars avtryck fortfarande finns kvar här. Det kan beskrivas med orden autenticitet, proveniens och affektionsvärde.
Roligt är det även när man forskat fram årtalet då de av Wilhelm Kåge designade Atlanta thekoppar från Gustavsberg köptes in till hushållet med hjälp av en kassabok. Och själv är den som kompletterade thekopparna med annat Atlanta-porslin under sen tid då tillfälle gavs - enbart för att det är ett av henne älskat porslin.
I somras hittade jag mammas recept på ischoklad. Är så himla glad att den smaken nu har återuppstått. Gjord på kokosfett, ögonkakao (icke chokladkaka som man använder numera), russin eller hackade hasselnötter eller hackade apelsinskal. Eller allt på en gång. Klickas ut i toppar på en plåt med smörgåspapper. Receptet är hämtat ur en tidning från 50-talet och satt uppklistrat i en receptpärm. Smeten blir ganska fast och passar bäst som toppiga lösa bitar, den flyter inte ut och jämnar till sig i de färgglada aluminiumformar som finns i handeln idag. Vill man ha form är knäckformar (papper) det rätta.
Är man inte matfotograf kan chokladtopparna mer likna Buttericks bajskorvar än godsaker. Men låt dig inte bedras!!!
Kanske ingår ischokladen i ett vidare begrepp av byggnadsvård. Att känna till hur mat smakade och interiörer luktade/doftade förr, hör ju till en komplett och antikvariskt riktig miljö. Förutom hur ljuset spreds genom dagsljus/lysestickor/talgljus/vaxljus/stearinljus/oljelampor/fotogenlampor/glödlampor/lysrör/LED-lampor.
Ett recept på ischoklad kan väcka minnen till liv, det är fint!
Då jag var liten hade vi till Luciakvällen alltid ett kaffebord dukat
med en stjärnformad röd duk med en ljusblå blomformad ljusstake i varje
udd. I stakarna stod julgransljus som brinner lagom länge för kaffe
eller saft/mjölk med dopp och prat. På bordet var utspritt sockerbitar,
pepparkakor och Lussekatter att inmundiga. Och på radiogrammofonen spelades en EP med Lucia- och adventssånger. Stämningsfullt var ordet.
Det här är samma ljusblå ljusstakar med "guld"accenter med Liljeholmens julgransljus.
*
OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…
*
Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.
