.
.
Visar inlägg med etikett kor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kor. Visa alla inlägg
21 oktober 2011
I kossans vänkrets
Familjehemsplacering av omhändertagna kor. Varför inte slå till om du inte bor i lägenhet eller inom detaljplanerat område förstås?
29 september 2011
♥ Mitt i prick ♥
Mannen kom hem med ett brunt paket som han hämtat ut på paketutlämningen igår kväll efter jobbet. En bok om båtar trodde jag som förmodade att det var till honom själv. Men det visade sig vara den bästa av kärleksgåvor till mej. Den här boken ville han ge mej genast så jag inte själv skulle inse att den finns och därmed köpa den.
Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…
Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor
Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.
HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?
Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
- om en närhet som gått förlorad
Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.
Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.
Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.
Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.
Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.
Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.
Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.
I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.
Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.
I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.
Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.
Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.
Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.
Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.
Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.
För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.
Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.
Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .
Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.
Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?
♥
Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…
Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor
Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.
HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?
Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
Akvarell ur boken Kor av Mats Ottosson
"Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
- om en närhet som gått förlorad
Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.
Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.
Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
□
Vi som skrivit den här boken arbetar till vardags i en ombyggd ladugård på den sörmländska landsbygden men vi är inte bönder, har aldrig varit. Vi skvättmjölkar ord och skriver artiklar och böcker .Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.
Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.
Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.
Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.
Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.
I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.
Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.
I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.
Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.
Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.
Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.
Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.
Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.
För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.
Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.
Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .
Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.
Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?
♥
Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
"
Här är förlagets hemsida. nedan en tabell ur boken:
Så tycker många svenskar att kor är:
.
Så tycker många svenskar att kor är:
Trivsamma 63%
Snälla 49%
Tålmodiga 34%
Söta 31 %
Vackra 23%
Kloka 20%
Lustiga 12%
Illaluktande 12%
Dumma 8%
Läskiga 7%
Heliga 1%
Källa: Kobarometern 2007, SvenskMjölk.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kor, en kärlekshistoria, Mats och Åsa Ottosson, Roine Magnusson, kossor, nötboskap, kreatur, kräka
7 september 2011
Kreatur
I nybygget från 1800-talet, nu ett levande museum - i Rismyrliden, Västerbotten, finns gårdens djur. Kor, kalvar, grisar, hästar, getter, kaniner...
Jag snusade in den verkligt goda hödoften, höstråna killade mej i ansiktet. Sen greppade jag ett tag inne i hässjan och kände efter om det var torrt. Därefter drog jag ut lite hö därinifrån för att se om det såg bra ut och det gjorde det. Se så grönt det är därinne där solljuset inte kommer åt. Höet var färdigt att köra in i ladan eller i hölaget, höloe, logen. Hur många gånger har jag inte sett pappa utföra den rörelsen...
Kan en ko ha det bättre? Näe...
Eller kan en sugga med kultingar för den delen ha det så mycket bättre? Kolla lillingen som sover bakom stora suggamamma!
Eftersom vi blev så fascnierade av nybygget Rismyrliden och tittade både länge och väl på det mesta hann jag av en händelse se det här ovanförvarande: kvällsmjölkning i sommarlagrden. Av en tillfällighet gick jag skogsstigen mot bilen och passerade då sommarlagårn, nu med kor. Ett välkänt ljud hördes - handmjölkning pågick. Mjölken hamnade i en rostfri hink. Jag väntade och ut kom mannen som hade mjölkat. Det blev 6 liter spenvarm mjölk morgon och kväll från en ko. Den gode mannen hade ställt upp mjölkkrukan med rostfria silen och pappersfiltret utanför, men jag var så till den grad uppspelt över att än en gång få se detta att jag glömde alldeles bort att fotografera. Det var nog den största missen jag gjort i år! Jisses, vad roligt det var att känna igen det hela från förr. Jag tror jag återvänder och är med under en hel dags händelser nästa år.
En stånghässja fanns förstås på en lägda, men bara en enda såg jag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kreatur, kor, grisar, sugga, kultingar, handmjölkning, mjölka, sila mjölk, sommarlagård, hässja, hö, stånghässja, bondgård, Rismyrliden
28 mars 2011
Mitt hjärta rymmer många kor
En Stockholmsweekend. Massor med bra inplanerade saker att göra. Men på lördageftermiddag fanns ett hål i schemat och då fann maken på att vi skulle gå på bio. Han känner till min fäbless för kor.
Han föreslog "Ko-kvinnorna" av Peter Gerdehag och Tell Aulin som gick på Zita på Birger Jarlsgatan. Filmen är inspelad i Sibbalt, Halland. Handmjölkning är mer sällsynt än havsörnar och pilgrimsfalkar idag faktiskt. Men för 50-60 år sen såg det ut så här på en halv miljon ställen i Sverige.
Filmen tog nittiofyra minuter av mitt liv och de var inte bortkastade. Se här en liten trailer.
Filmen Hästmannen av samma Gerdehag och Aulin har jag sett två gånger. Gerdehag har en förmåga att i film hitta udda personligheter. För övrigt har han fotograferat vackerboken Bygden där vinden vände. Skrev gjorde Mårten Aronsson. Hela boken är en kärleksförklaring till det levande och vackra småbrutna småländska landskapet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kokvinnorna, handmjölkning, Gerdehag, Aulin, Bygden där vinden vände
Den här filmen är beklaglig, delvis vacker, oromantiserad, beklämmande. Både riktigt stor olust och igenkännandets glädje hann fara genom kroppen ett antal gånger. Så här gick det inte till i min barndom.
Filmen tog nittiofyra minuter av mitt liv och de var inte bortkastade. Se här en liten trailer.
Filmen Hästmannen av samma Gerdehag och Aulin har jag sett två gånger. Gerdehag har en förmåga att i film hitta udda personligheter. För övrigt har han fotograferat vackerboken Bygden där vinden vände. Skrev gjorde Mårten Aronsson. Hela boken är en kärleksförklaring till det levande och vackra småbrutna småländska landskapet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kokvinnorna, handmjölkning, Gerdehag, Aulin, Bygden där vinden vände
1 mars 2011
Mjölkbönder och deras kor premieras
Allt som gör det enklare för mjölkkor att existera tycker jag är av godo. Se här vilket glatt besked. Många bönder är landskapsvårdare, håller landskapet öppet. Så länge hö är mer värt än sly och skog.
Samtidigt sprider jordbruket stora mängder gifter och övergödning då kogödseln inte används längre. När man blir stor är allt inte svart och vitt, livet är inte så enkelt som då man var ung.
♥
Kanske har även andra bloggare åsikter om mjölkkor, kossor, jordbruk, lantbruk, djurhållning, kreatur
Samtidigt sprider jordbruket stora mängder gifter och övergödning då kogödseln inte används längre. När man blir stor är allt inte svart och vitt, livet är inte så enkelt som då man var ung.
♥Min mamma Karin tyckte mycket om kossor. Alla nämndes vid namn. Genom att jag var med i lagården, lekte och hjälpte till, fördes det över på mej.
.
.
10 februari 2011
Brandförsäkring av år 1845
Farmorsmorfarsfar hette Pehr Nilsson. Han var född 1787 och bonde på hemmanet no 1 i "Rönholm". Pehr och brodern delade hemmanet då deras far dog.
Per gifte sig 1819 med Anna Helena Matsdotter (Mattes Isax´ns dotra sôm ja berätte ôm te förre inägge, hon sôm grint över grädda hon spillt ut å feck ge namn åt n´dänn plassen där hon ramle: Lena-bärge längs fäbostigen). Elva barn föddes i äktenskapet. Deras äldsta barn föddes 1820 och den yngsta 1843. Jacob, som föddes 1837 kom att bli min farmorsmorfar, Gammelmorfar som pappa kallade honom. Pappa var 10 år då Gammelmorfar Jacob dog 1927, 90 år gammal, och han hade starka minnen av honom eftersom Jacob bodde på övervåningen i farmors och farfars hus. Med sina berättelser har min pappa alltså fört vidare minnet av en man som föddes 1837 till mej. Fascinerande...
Nå, år 1845 lät Pehr och Helena brandförsäkra sin gård. Brandförsäkringsprotokollet finns kvar. Man brandförsäkrade antagligen hemmet därför att man inte ville riskera att ägodelarna skulle bli lågornas rov och familjen ställd på bar backe utan medel att bygga upp något nytt. man ansåg självfallet även att gårdens inventarier och djur var värda en del. 1853 överlät Per och Helena sitt hemman till näst äldste sonen Johan.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om brandförsäkring, Brandstodsbolag, inventarier, sängar, dragsäng, högsäng, ståndsäng, roskåp
"Rönholm" av lantmätare Jacob Cristoffersson Stenklyft, 1640-talet.
Nå, år 1845 lät Pehr och Helena brandförsäkra sin gård. Brandförsäkringsprotokollet finns kvar. Man brandförsäkrade antagligen hemmet därför att man inte ville riskera att ägodelarna skulle bli lågornas rov och familjen ställd på bar backe utan medel att bygga upp något nytt. man ansåg självfallet även att gårdens inventarier och djur var värda en del. 1853 överlät Per och Helena sitt hemman till näst äldste sonen Johan.
Jag tycker det är intressant att se vad som fanns i ett stort hushåll och hur tingen värderades. Med viss felmarginal för att fingrarna halkat på tangenterna så fel uppstått i sammanställningen, särskilt då det gäller siffror, får ni ta del av detta. Och att få till en tabell på bloggen verkar förgjort. Så här lyder brandförsäkringen med nästan samtliga inventarier handgjorda under självhushållningens tidevarv:
År 1845 den 14de November Blefvo undertecknad kallad af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm, för att värdera dess Lösa Egendom som i dess bo befans för att uti Väster Bottens Läns Brandstods Bolag intagas, för att få åtnjuta och erlägga enligt värdering som följer, Neml:
Guld Banko R
2 st Guldringar á 18 karat á 4,16 st. * 8,32
Silver
l st Silfver dosa * 4,-
5 st Större och mindre Silfver Skedar
9 lod á Rgs pr lod * 9,-
l st Silfver Tumlare 31/2 lod á l Rgs * 3,224
Then
1 st ten fat * 2,16
2 st tallrikar * -32
Mässing
2 st mässings Ljus plåtar á 12 / * 24
1 st dito staka * 1,-
Koppar
1 st Bränvins Panna med hatt och pipor * 16,-
1 st Caffe Panna * 2,16
1 st fot panna * 1:-
1 st Skopa * 1,16
1 st skål * -32
1 st dito mindre * -16
Bleck
2 st Silar 1 för 24 s, ra 12 s * -36
2 st Skålar * -36
2 st Trattar * -24
1 Caffe Dosa 12, l st grädd snäcka 8 * -20
Glas& Postliner
4 st ½ stops Kristals flaskor á 16 * 1,16
3 st 1 ½ kans grön flaskor * 1,06
4 st 1/8 kans dito * -32
3 st Sup glas kristals * -24
2 st Toddy glas * -16
1 st glas Stop 12, l st Glasfat * -24
1 st glas Löckta * -8
1 st Postlins fat * 1,16
4 Dussin Djupa och flata tallrikar á 1,16 * 5,16
1 st skål * -16
1 st The kanna * l,-
6 par Caffe koppar á 8 * 1,-
1 st Spägel * 5,-
1 st Dito mindre * 2,-
1 st Rakspegel * 1,-
9 st Stenfat á 8 * 1,24
1 st Sten skål * -8
1 st 4 Kans gryta * 1,16
1 st 2 Kans panna * 1,16
1 st ½ kans dito * 1,08
1 st 1 kans dito * 1,-
1 st ½ kans dito * -40
1 st sämre gryta 8 kan * 1,16
1 st Stek panna * -24
1 st Malm Panna och Brandjärn * -16
1 st Caffe brännare och Qvarn * 1,32
2 st Ull saxar * -32
2 st Hand Sågar * 1,16
1 st Vin skaft med 11 Borrar * 1,-
1 st Husnafvar, 1 st Takvedsnafvar, 1 st arstang dito * 1,08
1 st Husdrag * -8
1 st Eldgaffel * -16
3 st Ko Skällor * -36
6 par Bol knifvar á 8 s * 1,-
2 st För Skjärar knifvar á 8 * -16
2 st Gryt Låck 12, 1 st Hack knif à 8 * -20
1 st Järn kjädja 6 aln. á 8 * 1,-
Trädsaker
2 st Fäll Bord * 4,-
1 st Stann Bord * -32
1 st Bake Bord med bulnor * 1,-
2 st Hög Sängar med förhäng á 5 rd * 10,-
1 st Drag Säng * 2,-
2 st Hög Sängar utan för häng * 7,-
2 st Stann Sängar * 2,16
1 st Roskåp * 4,-
1 st Dito med lås och målad * 5,16
1 st Kista med lås och smide * 2,32
1 st Dito dito dito * 2,32
1 st Dito dito dito mindre * 2,-
1 st Dito dito dito dito * 1,16
18 st Stolar á 16 * 9,-
5 st Sjinn Stolar á 8 * -40
2 st The Brickor * -24
1 st Sjudar Kar * 1,32
1 st Sätt Kar * 1,32
3 st Såar 24 * 1,24
1 st Dricks Tunna och Bunke á 24 * 1,-
24 st Mjölk Tråg á 4 * 2,-
5 st Baku Tråg á 16 * 1,32
7 st Byttor á 12 * 1,36
2 st Spinn Råckar * 3,16
2 st Tåg Korgar * 1,24, 1 st Sädes Korg, 1 st mindre * 2,40
4 st ½ ankar Kaggar á 18 * 1,24
3 st Sållar á 24, l rd 24, 1 st Redssel 24 * 2,-
1 st 1 st Skersmått * 12, 1 st Kapp 4 * -16
1 st Järn Betsman * 1,16 1 st Brand Järn 40 * 2,08
1 par Väf Stolar * 3 rd, 1 st Refträd * 12, 2 par kabbar 32 * 3,44
1 st Nyst Vin och Nyst Krona á 12 * -24
1 st Slip Sten med Järn vef * 2,-
Kjörredskap
1 st Sjeskärra med jul och ås * 26,-
1 st Dito dito dito * 8,-
1 par Klubb jul med ås och 2ne flakar * 9,-
1 st Åkerskrinda * 6,-
1 st Lång Släda Järn Skod * 3,-
1 st Dito vallad * 1,16
1 par Järn Skod Stöttingar * 3,16
1 st Åker plog * 2,-
1 st Sädes ahl 2 rd 16, 1 st Ristell 18 * 2,34
1 st Åker Harfva * 1,16
1 st Bättre Seltyg * 8,-
1 st Sämre Dito * 2,-
3 par Skacklar * 1,12
Säng och gång kläder
1 st Dun Bållster 1 10 á 16 * 11,16
1 st Dito Dito 1 10 á 16 * 10,-
2 st Dun Kuddar 18 á 16 * 6,-
3 st Dito Dito 1 10 á 16 * 10,-
1 st Nytt Bollster var af Blaggarn * 1,16
4 st Half nött Dito Dito á 1/2 rd * 4,-
3 st Nya fällar med västgöt täcken á 8 rd * 24,-
1 st Sämre Dito Dito * 6,-
3 st Medelmåttig nötta fällar á 2 rd * 6,-
1 st Rens Hud * 1,-
1 st Ylle Täcke * 2,16
5 st Lärfts Lakan á 1 rd * 5,-
2 st Blaggarns Dito 32 * 1,16
5 st Kudd öfver Drag á 24 * 2,24
Mans gång Kläder i Ett för alt inberäknat * 66,32
Qvins gång Kläder Ett för alt inberäknat * 81,16
Diverse
7 par Gardiner á 24 s * 3,24
1 st Bord duk * 2,-
2 st Särvetter á 16 * -32
1 st Häske tåg Nytt med krok * 2,32
1 st Socker Skrin * 1,-
1 st Vägg Klocka * 6,-
Kreatur
1 st Häst Kreatur i 7 året * 100,-
8 st Kor á 17 rd * 136,-
1 st Oxe * 8,-
15 st Får á 1,16 * 20,-
Böcker för * 6,32
30 Tunnor Korn och Bland Säd á 6 rd * 180,-
Summa Banco RiksDaler 958,06
--------------------
.
Den enskilt dyraste prylen var brännvinspannan med hatt och pipor som var värd 16 riksdaler banco. Det här var på självhushållets tid och att bränna hemma var inte förbjudet alls. Jag har en historia om vad en rejäl fylla kan få för konsekvenser med Pehr som huvudperson. Den ska jag förtälja för er tids nog.
Annars var det den sjuåriga hästen som var högt värderad, nämligen till etthundra riksdaler banco. Att jämföras med våra dagars bilar.
Västgötatäcken var värdefulla, dunbolster likaså. Kanske hade man fyllt bolstren själva med sjöfågeldun, det var ju under självhushållets tid och nära till havet. Västgötatäckena var nog inhandlade av en knalle som vandrade runt och sålde textilier från Sjuhäradsbygden. Ja, knallarnas färder sträckte sig ända hit upp. Det här skulle jag vilja forska mera i. Själv minns jag gårdförihandlaren (gålförihannlar´n) med glädje.
Det är många ord jag lyser upp då jag läser. Minns min barndoms dialekt. Den lyser igenom även i ett instrument som ett försäkringsbolag upprättar. Hela dokumentet ger en inblick i vad man ägde, hur det värderades. Jag bara älskar ordet "roskåp". Javisst, två fanns det, det ena bemålat. De stod i ron, i vrån, för de var hörnskåp. Like it. Och bolknivar. Och dessa högsängar som jag tycker så mycket om, så typiska för bondesamhället. Fyra stycken fanns det, två med förlåt, med textila förhängen. Åsså en dragsäng som är en säng vars långsida man drar ut, också kallad gustaviansk säng. Det fanns två "stannsängar" i hushållet. som jag inte har koll på vad det innebär. Men då jag funderar och tittar i Sigurd Erixons bok Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler börjar jag förstå att det är ståndsäng som menas men på min dialekt, en benämning som aldrig användes i min barndom för den typen av ålderdomliga sängar fanns inte i bruk. "Med ståndsäng menar man vanligen en helsäng som ej är utdragbar och som saknar överbyggnad. Sidoväggarna är antingen inskiftade i rännor på ståndarna eller också intappade i hål på dessa."
Ståndsäng från Västerbotten. De svarvade dockorna är karakteristiska för den romanska stilen. Teckning av kapten J.A.Linder 1875. Ur Sigurd Erixons bok som nämnts ovan.
Annars har jag skrivit om sängtyper här och specifikt fållbänkar här. Sängmöbler intresserar mej, särskilt som jag har vissa planer i morfars hus. Om några år.
Undrar hur gardinerna såg ut? Färg? Hemvävda av egenodlat lin förstås, bomull var dyrt. Och två servetter. Två! Vilka använde dem? Husbond och husmor? Dagligen? Fest? Hade man med sig servetter då man var bjuden på kalas? Många tallrikar fanns i hushållet och 6 par kaffekoppar. Hade man något på golvet? Klädtrasor av linne samlades in till lumppapp, bomull var ovanligt, och då också trasmattor. Hade man någonting på trägolven? Fasen vad lite jag kan ändå om bondesamhällets liv och leverne.
Jag skulle kunna ge många tusen kronor för att få leva med i det här hushållet under en veckas tid, ja enbart en dag skulle ge lärdomar som är ovärderliga. Undrar vilka böcker till ett värde av 6,32 riksdaler banco som fanns i den lilla hyllan eller kanske i ett bokskåp? De var säkerligen av kristen karaktär allihopa. Luthers postilla eller åtminstone Luthers lilla katekes. Hur det stod till med läskunnigheten har jag inte tittat efter om i husförhörslängderna ännu. Nä, den var nog inget vidare bevänt med kommer jag på, därför att Pehr undertecknar brandförsäkringen med sitt bomärke. Barnen lärde sig läsa vad jag vet, den äldste var 25 år då försäkringen skrevs. Alltså fanns någon/några som var läskunniga i hushållet.
Idag återstår knappt hörnstenarna efter den här, för dåtiden och socknen, rätt stora bondgården med alla
sina byggnader. Det var, som jag förstår det, laga skifet som fick den att gå under. Men pappa har visat mej platsen. Den finns kvar, där är fortfarande ganska öppet landskap men sly och ödebygdskänsla tränger sig på...
År 1845 den 14de November Blefvo undertecknad kallad af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm, för att värdera dess Lösa Egendom som i dess bo befans för att uti Väster Bottens Läns Brandstods Bolag intagas, för att få åtnjuta och erlägga enligt värdering som följer, Neml:
Guld Banko R
2 st Guldringar á 18 karat á 4,16 st. * 8,32
Silver
l st Silfver dosa * 4,-
5 st Större och mindre Silfver Skedar
9 lod á Rgs pr lod * 9,-
l st Silfver Tumlare 31/2 lod á l Rgs * 3,224
Then
1 st ten fat * 2,16
2 st tallrikar * -32
Mässing
2 st mässings Ljus plåtar á 12 / * 24
1 st dito staka * 1,-
Koppar
1 st Bränvins Panna med hatt och pipor * 16,-
1 st Caffe Panna * 2,16
1 st fot panna * 1:-
1 st Skopa * 1,16
1 st skål * -32
1 st dito mindre * -16
Bleck
2 st Silar 1 för 24 s, ra 12 s * -36
2 st Skålar * -36
2 st Trattar * -24
1 Caffe Dosa 12, l st grädd snäcka 8 * -20
Glas& Postliner
4 st ½ stops Kristals flaskor á 16 * 1,16
3 st 1 ½ kans grön flaskor * 1,06
4 st 1/8 kans dito * -32
3 st Sup glas kristals * -24
2 st Toddy glas * -16
1 st glas Stop 12, l st Glasfat * -24
1 st glas Löckta * -8
1 st Postlins fat * 1,16
4 Dussin Djupa och flata tallrikar á 1,16 * 5,16
1 st skål * -16
1 st The kanna * l,-
6 par Caffe koppar á 8 * 1,-
1 st Spägel * 5,-
1 st Dito mindre * 2,-
1 st Rakspegel * 1,-
9 st Stenfat á 8 * 1,24
1 st Sten skål * -8
1 st 4 Kans gryta * 1,16
1 st 2 Kans panna * 1,16
1 st ½ kans dito * 1,08
1 st 1 kans dito * 1,-
1 st ½ kans dito * -40
1 st sämre gryta 8 kan * 1,16
1 st Stek panna * -24
1 st Malm Panna och Brandjärn * -16
1 st Caffe brännare och Qvarn * 1,32
2 st Ull saxar * -32
2 st Hand Sågar * 1,16
1 st Vin skaft med 11 Borrar * 1,-
1 st Husnafvar, 1 st Takvedsnafvar, 1 st arstang dito * 1,08
1 st Husdrag * -8
1 st Eldgaffel * -16
3 st Ko Skällor * -36
6 par Bol knifvar á 8 s * 1,-
2 st För Skjärar knifvar á 8 * -16
2 st Gryt Låck 12, 1 st Hack knif à 8 * -20
1 st Järn kjädja 6 aln. á 8 * 1,-
Trädsaker
2 st Fäll Bord * 4,-
1 st Stann Bord * -32
1 st Bake Bord med bulnor * 1,-
2 st Hög Sängar med förhäng á 5 rd * 10,-
1 st Drag Säng * 2,-
2 st Hög Sängar utan för häng * 7,-
2 st Stann Sängar * 2,16
1 st Roskåp * 4,-
1 st Dito med lås och målad * 5,16
1 st Kista med lås och smide * 2,32
1 st Dito dito dito * 2,32
1 st Dito dito dito mindre * 2,-
1 st Dito dito dito dito * 1,16
18 st Stolar á 16 * 9,-
5 st Sjinn Stolar á 8 * -40
2 st The Brickor * -24
1 st Sjudar Kar * 1,32
1 st Sätt Kar * 1,32
3 st Såar 24 * 1,24
1 st Dricks Tunna och Bunke á 24 * 1,-
24 st Mjölk Tråg á 4 * 2,-
5 st Baku Tråg á 16 * 1,32
7 st Byttor á 12 * 1,36
2 st Spinn Råckar * 3,16
2 st Tåg Korgar * 1,24, 1 st Sädes Korg, 1 st mindre * 2,40
4 st ½ ankar Kaggar á 18 * 1,24
3 st Sållar á 24, l rd 24, 1 st Redssel 24 * 2,-
1 st 1 st Skersmått * 12, 1 st Kapp 4 * -16
1 st Järn Betsman * 1,16 1 st Brand Järn 40 * 2,08
1 par Väf Stolar * 3 rd, 1 st Refträd * 12, 2 par kabbar 32 * 3,44
1 st Nyst Vin och Nyst Krona á 12 * -24
1 st Slip Sten med Järn vef * 2,-
Kjörredskap
1 st Sjeskärra med jul och ås * 26,-
1 st Dito dito dito * 8,-
1 par Klubb jul med ås och 2ne flakar * 9,-
1 st Åkerskrinda * 6,-
1 st Lång Släda Järn Skod * 3,-
1 st Dito vallad * 1,16
1 par Järn Skod Stöttingar * 3,16
1 st Åker plog * 2,-
1 st Sädes ahl 2 rd 16, 1 st Ristell 18 * 2,34
1 st Åker Harfva * 1,16
1 st Bättre Seltyg * 8,-
1 st Sämre Dito * 2,-
3 par Skacklar * 1,12
Säng och gång kläder
1 st Dun Bållster 1 10 á 16 * 11,16
1 st Dito Dito 1 10 á 16 * 10,-
2 st Dun Kuddar 18 á 16 * 6,-
3 st Dito Dito 1 10 á 16 * 10,-
1 st Nytt Bollster var af Blaggarn * 1,16
4 st Half nött Dito Dito á 1/2 rd * 4,-
3 st Nya fällar med västgöt täcken á 8 rd * 24,-
1 st Sämre Dito Dito * 6,-
3 st Medelmåttig nötta fällar á 2 rd * 6,-
1 st Rens Hud * 1,-
1 st Ylle Täcke * 2,16
5 st Lärfts Lakan á 1 rd * 5,-
2 st Blaggarns Dito 32 * 1,16
5 st Kudd öfver Drag á 24 * 2,24
Mans gång Kläder i Ett för alt inberäknat * 66,32
Qvins gång Kläder Ett för alt inberäknat * 81,16
Diverse
7 par Gardiner á 24 s * 3,24
1 st Bord duk * 2,-
2 st Särvetter á 16 * -32
1 st Häske tåg Nytt med krok * 2,32
1 st Socker Skrin * 1,-
1 st Vägg Klocka * 6,-
Kreatur
1 st Häst Kreatur i 7 året * 100,-
8 st Kor á 17 rd * 136,-
1 st Oxe * 8,-
15 st Får á 1,16 * 20,-
Böcker för * 6,32
30 Tunnor Korn och Bland Säd á 6 rd * 180,-
Summa Banco RiksDaler 958,06
--------------------
.
Den enskilt dyraste prylen var brännvinspannan med hatt och pipor som var värd 16 riksdaler banco. Det här var på självhushållets tid och att bränna hemma var inte förbjudet alls. Jag har en historia om vad en rejäl fylla kan få för konsekvenser med Pehr som huvudperson. Den ska jag förtälja för er tids nog.
Annars var det den sjuåriga hästen som var högt värderad, nämligen till etthundra riksdaler banco. Att jämföras med våra dagars bilar.
Västgötatäcken var värdefulla, dunbolster likaså. Kanske hade man fyllt bolstren själva med sjöfågeldun, det var ju under självhushållets tid och nära till havet. Västgötatäckena var nog inhandlade av en knalle som vandrade runt och sålde textilier från Sjuhäradsbygden. Ja, knallarnas färder sträckte sig ända hit upp. Det här skulle jag vilja forska mera i. Själv minns jag gårdförihandlaren (gålförihannlar´n) med glädje.
Det är många ord jag lyser upp då jag läser. Minns min barndoms dialekt. Den lyser igenom även i ett instrument som ett försäkringsbolag upprättar. Hela dokumentet ger en inblick i vad man ägde, hur det värderades. Jag bara älskar ordet "roskåp". Javisst, två fanns det, det ena bemålat. De stod i ron, i vrån, för de var hörnskåp. Like it. Och bolknivar. Och dessa högsängar som jag tycker så mycket om, så typiska för bondesamhället. Fyra stycken fanns det, två med förlåt, med textila förhängen. Åsså en dragsäng som är en säng vars långsida man drar ut, också kallad gustaviansk säng. Det fanns två "stannsängar" i hushållet. som jag inte har koll på vad det innebär. Men då jag funderar och tittar i Sigurd Erixons bok Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler börjar jag förstå att det är ståndsäng som menas men på min dialekt, en benämning som aldrig användes i min barndom för den typen av ålderdomliga sängar fanns inte i bruk. "Med ståndsäng menar man vanligen en helsäng som ej är utdragbar och som saknar överbyggnad. Sidoväggarna är antingen inskiftade i rännor på ståndarna eller också intappade i hål på dessa."
Annars har jag skrivit om sängtyper här och specifikt fållbänkar här. Sängmöbler intresserar mej, särskilt som jag har vissa planer i morfars hus. Om några år.
Undrar hur gardinerna såg ut? Färg? Hemvävda av egenodlat lin förstås, bomull var dyrt. Och två servetter. Två! Vilka använde dem? Husbond och husmor? Dagligen? Fest? Hade man med sig servetter då man var bjuden på kalas? Många tallrikar fanns i hushållet och 6 par kaffekoppar. Hade man något på golvet? Klädtrasor av linne samlades in till lumppapp, bomull var ovanligt, och då också trasmattor. Hade man någonting på trägolven? Fasen vad lite jag kan ändå om bondesamhällets liv och leverne.
Jag skulle kunna ge många tusen kronor för att få leva med i det här hushållet under en veckas tid, ja enbart en dag skulle ge lärdomar som är ovärderliga. Undrar vilka böcker till ett värde av 6,32 riksdaler banco som fanns i den lilla hyllan eller kanske i ett bokskåp? De var säkerligen av kristen karaktär allihopa. Luthers postilla eller åtminstone Luthers lilla katekes. Hur det stod till med läskunnigheten har jag inte tittat efter om i husförhörslängderna ännu. Nä, den var nog inget vidare bevänt med kommer jag på, därför att Pehr undertecknar brandförsäkringen med sitt bomärke. Barnen lärde sig läsa vad jag vet, den äldste var 25 år då försäkringen skrevs. Alltså fanns någon/några som var läskunniga i hushållet.
Idag återstår knappt hörnstenarna efter den här, för dåtiden och socknen, rätt stora bondgården med alla
sina byggnader. Det var, som jag förstår det, laga skifet som fick den att gå under. Men pappa har visat mej platsen. Den finns kvar, där är fortfarande ganska öppet landskap men sly och ödebygdskänsla tränger sig på...
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om brandförsäkring, Brandstodsbolag, inventarier, sängar, dragsäng, högsäng, ståndsäng, roskåp
5 februari 2011
Inhägnader
Jag fick en kommentar om ryska inhägnader i förra inlägget. Som kontrast till det som där beskrevs ska jag visa några inhägnader i Ryssland som jag tycker väldigt mycket om. Här kommer den första bilden.
Det här är den ryska byns utmark, det är sönderbränd sensommar och kreaturen befinner sig på annan plats. En smal grusväg slingrar sig bortåt. Ni ser hägnen som stora bås med liggande grånande brädor. Det här gillar jag!
Något liknande detta har jag inte sett i Sverige av idag. Jag blev/blir oerhört tagen av den karga känslan i det inhägnade landskapet. Så här såg det naturligtvis ut ôppa Löta i min by vid sekelskiftet och tidigare, då jordbruket bedrevs intensivt och sommarla´gårdar var en självklarhet. Jag har aldrig sett det men genom att ha studerat många foton från det gamla bondeSverige känns det som jag minns.
Eller kan man minnas med sina gener??? Hur som helst var det inte svårt att låta tankarna fara iväg till min hemby före min tid, då jag besökte den här platsen. Trots att jag bara har ett foto sitter upplevelsen ordentligt kvar i min kropp.
Det här är också fascinerande. Inhägnade potatisland på en sluttning med de omålade bostadshusen på toppen bland bergknallarna. Yes, like it...
En ny inhägnad, träet är fortfarande ljust till skiland från det solbrända timmerhuset. Ett grånat utedass av bräder står i andra änden av inhägnaden. Här bodde jag ett par dagar och det var ett sant nöje.
Här är marken ner mot älven med ägorna inhägnade. Liggande brädor i hägnen ner mot vattnet och stående spjälor längs stranden. Att allt inte ser perfekt ut bekymrar mej inte med dessa hägn, för jag vet att de hålls efter eftersom här i byn fanns keatur som måste hållas borta från grödorna. Ingen ko får komma in här och föröda grödorna. Här fanns inga smaragdgröna gräsmattor, gubevars, utan all mark användes till odling av ätbara köksväxter eller hö. På någon liten täppa närmast huset kunde ibland finnas blommor till lyst. Annars stod potatisblasten ända in mot knuten. Det var en mycket stark upplevelse för en historieintresserad typ som jag. Så här levdes livet fram till 20-30-talet i min by och bakåt i den suddiga forntiden.
Är det något som säger att mäniskor som lever i miljöerna på bilderna har ett sämre liv än vad vi har?
Något liknande detta har jag inte sett i Sverige av idag. Jag blev/blir oerhört tagen av den karga känslan i det inhägnade landskapet. Så här såg det naturligtvis ut ôppa Löta i min by vid sekelskiftet och tidigare, då jordbruket bedrevs intensivt och sommarla´gårdar var en självklarhet. Jag har aldrig sett det men genom att ha studerat många foton från det gamla bondeSverige känns det som jag minns.
Eller kan man minnas med sina gener??? Hur som helst var det inte svårt att låta tankarna fara iväg till min hemby före min tid, då jag besökte den här platsen. Trots att jag bara har ett foto sitter upplevelsen ordentligt kvar i min kropp.
Är det något som säger att mäniskor som lever i miljöerna på bilderna har ett sämre liv än vad vi har?
Jag tog de här fotona som diabilder och har skannat av dem, vilket gör att de inte blir så väldans bra. Med ljuskänsligheten 400 ASA på diafilmen blir avskanningen väldigt kornig.
Kanske har även andra bloggare åsikter om inhägnader, staket, kreatur, odlingar, ryska landsbygden, Karelen, levnadssätt
18 augusti 2010
Ko-rús
Jag gillar kogödsel!
Jag gillar ko-rúsen!
Kobajs - jajamensan!
Äng är åkers moder sa Carl von Linné. Yes, så sant som det är sagt!
Det betyder att ängens hö är nödvändigt för att boskapen skall överleva under vintern och i sin tur ge gott om gödsel för åkern. Ju mer gödsel det fanns, desto större åkermark och bättre skörd av säd kunde bonden få. Inte underligt att en stor gödselstack innebar rikedom!!! Jag gillar när jag kör genom landskap och ser en gödselstack utanför en lagård, där finns levande kossor! Här i norr upplever jag det knappast.
På Sörmlands museums hemsida kan man läsa det här som jag tycker är bra och lägger ut direkt på Timmer & Masonite:
"Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur viktig ängen var. Den gav vinterfoder till djuren, som gav gödsel till åkern. Storleken på ängen styrde alltså hur mycket åker som kunde brukas.
Efter 1946 förändrades jordbruket radikalt. Efterkrigstiden innebar specialisering, rationalisering, effektivisering och stordrift inom alla områden i samhället. Industri och kommunikation växte i snabb takt, landsbygden avfolkades, naturresurser exploaterades. Ensidigheten, med djur på en gård och spannmål på en annan gård, betydde att konstgödsel och kraftfoder måste köpas eftersom det inte producerades på gården. Det behövdes inte djur på gården för att man skulle kunna odla. Det urgamla uttrycket ”äng är åkers moder” gällde inte längre.
Naturtypen ängen har minskat mycket kraftigt. Idag finns endast små spillror kvar av ängarna, de som en gång var stora och viktiga delar av odlingslandskapet. Men varför behövs ängen? Den är unik för att det finns så stort antal arter där. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter! Växterna ger föda åt insekter som i sin tur blir mat till fåglar."
Allan Karlsson, Altsjö, Småland kör gödselspridaren. Foto av mästerlige dokumentär-fotografen Sune Jonsson från Västerbotten.
Det var länge sen jag såg en gödeslspridare in action nu. Konstgödsel är förhärskande kan jag tro.
Då höstterminen börjat och jag gick i skolan i Lögd´, brukade jag promenera hem. Gick jag längs Riks13 brukade mamma ropa nerifrån gården att jag skulle släppa loss korna som stod tjudrade på lägdornas frodigt gröna återväxt. Det var ett nöje att göra det, kossorna ville så gärna hem till lagår´n för att bli mjölkade. Och efter sig lämnade de nyttig gödning.
Som vuxen har jag lärt mej att här trivs till exempel dyngbaggen men att den får svårare och svårare att överleva då tamboskap inte går ute. Jag som åker titt som tätt från mellan- och norra delen av landet och märker tydligt hur få kreatur som går ut norr om Dalälven. Utegångsdjur finns i mellersta och södra Sverige.
Det här är lycka för mej att se. Just de här korúsen är årsgamla och fotograferade i ett naturreservat i mellansverige. Jovisst, just de här finns där för att länsstyrelsen betalar bonden för att ha djur gående här sommartid. Antagligen är det spår efter köttdjur och inte mjölkkossor.
Hur som helst gör de mej glad... det här är landskapsvård och mycket mer. Jag tar bilderna igen och igen...
Om ni inte visste det redan så är år 2010 FN:s internationella temaår för biologisk mångfald, eller biodiversitet. Syftet med året är att bland annat öka kunskapen om biodiversitetens betydelse och stoppa den snabba utarmningen av den biologiska mångfalden orsakad av människans aktiviteter.
Och den 7 augusti i år ordnade naturskyddsföreningen Ängens dag.
Vi hänger på med det lilla vi kan göra, jag och mannen min, med liar och räfsor.
Kanske har andra bloggare också skrivit om gödsla, kogödsel, gödselspridare, äng är åkers moder
Jag gillar ko-rúsen!
Kobajs - jajamensan!
Äng är åkers moder sa Carl von Linné. Yes, så sant som det är sagt!
Det betyder att ängens hö är nödvändigt för att boskapen skall överleva under vintern och i sin tur ge gott om gödsel för åkern. Ju mer gödsel det fanns, desto större åkermark och bättre skörd av säd kunde bonden få. Inte underligt att en stor gödselstack innebar rikedom!!! Jag gillar när jag kör genom landskap och ser en gödselstack utanför en lagård, där finns levande kossor! Här i norr upplever jag det knappast.
På Sörmlands museums hemsida kan man läsa det här som jag tycker är bra och lägger ut direkt på Timmer & Masonite:
"Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur viktig ängen var. Den gav vinterfoder till djuren, som gav gödsel till åkern. Storleken på ängen styrde alltså hur mycket åker som kunde brukas.
Efter 1946 förändrades jordbruket radikalt. Efterkrigstiden innebar specialisering, rationalisering, effektivisering och stordrift inom alla områden i samhället. Industri och kommunikation växte i snabb takt, landsbygden avfolkades, naturresurser exploaterades. Ensidigheten, med djur på en gård och spannmål på en annan gård, betydde att konstgödsel och kraftfoder måste köpas eftersom det inte producerades på gården. Det behövdes inte djur på gården för att man skulle kunna odla. Det urgamla uttrycket ”äng är åkers moder” gällde inte längre.
Naturtypen ängen har minskat mycket kraftigt. Idag finns endast små spillror kvar av ängarna, de som en gång var stora och viktiga delar av odlingslandskapet. Men varför behövs ängen? Den är unik för att det finns så stort antal arter där. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter! Växterna ger föda åt insekter som i sin tur blir mat till fåglar."
Det var länge sen jag såg en gödeslspridare in action nu. Konstgödsel är förhärskande kan jag tro.
Då höstterminen börjat och jag gick i skolan i Lögd´, brukade jag promenera hem. Gick jag längs Riks13 brukade mamma ropa nerifrån gården att jag skulle släppa loss korna som stod tjudrade på lägdornas frodigt gröna återväxt. Det var ett nöje att göra det, kossorna ville så gärna hem till lagår´n för att bli mjölkade. Och efter sig lämnade de nyttig gödning.
Som vuxen har jag lärt mej att här trivs till exempel dyngbaggen men att den får svårare och svårare att överleva då tamboskap inte går ute. Jag som åker titt som tätt från mellan- och norra delen av landet och märker tydligt hur få kreatur som går ut norr om Dalälven. Utegångsdjur finns i mellersta och södra Sverige.
Hur som helst gör de mej glad... det här är landskapsvård och mycket mer. Jag tar bilderna igen och igen...
Om ni inte visste det redan så är år 2010 FN:s internationella temaår för biologisk mångfald, eller biodiversitet. Syftet med året är att bland annat öka kunskapen om biodiversitetens betydelse och stoppa den snabba utarmningen av den biologiska mångfalden orsakad av människans aktiviteter.
Och den 7 augusti i år ordnade naturskyddsföreningen Ängens dag.
Vi hänger på med det lilla vi kan göra, jag och mannen min, med liar och räfsor.
Kanske har andra bloggare också skrivit om gödsla, kogödsel, gödselspridare, äng är åkers moder
16 augusti 2010
Tjurpengar
1945 bildades en tjurförening här i byn. Myndigheterna hade beslutat att bönderna skulle använda tjurar godkända av hushållningssällskapet vid betäckning. Tjurhållningen gick ut på anbud och den av hemmansägarna som lämnade lägst anbud höll tjuren i sin lagård. Fritiof Löfgren, som var den förste tjurhållaren, ersattes med 580 kronor för 14 månader. Varje bonde betalade till föreningen ett visst pris per ko och år. 1960 upphörde man med tjurhållningen i byn då den som då höll byns tjur, ville upphöra med det. Och som det står i hembygdsboken: "i och med detta år slutade nästan alla jordbrukare med kreatursskötsel".
I byastämmans protokoll från den 25 maj 1960 står följande att läsa:
Ett trevligt foto från 50-talets början. Pappa och sommarpojken Gunnar från Stockholm med en kviga.
Här nedan en mycket äldre sammanställning av några personer i byn som tillsammans höll en tjur. Ur byakistan. Av namnen att döma hör detta till 1800-talets slut.
I byastämmans protokoll från den 25 maj 1960 står följande att läsa:
§ 2
Enär byns tjurhållare Oskar Jacobsson sagt upp tjurhållningen fr o m den 1/6 1960 upptogs till förhandling huru i saken skulle förfaras. Då det ansågs omöjligt att placera tjuren hos någon annan person inom byn beslöts enhälligt att sälja tjuren till Västerbottens slakteriförening.
Från Jacobsson inkommen räkning angående tjurhållningen bordlades till kommande bystämma, som skall hållas den 13 juni 1960.Min familj höll ut 11 år till. Jag minns hur jag följde pappa med en av våra vita kor längs gammvägen, Kustlandsvägen, till tjuren som då fanns i Lögd´. Jo, det har jag gjort och det var på 60-talets sista år!
Här nedan en mycket äldre sammanställning av några personer i byn som tillsammans höll en tjur. Ur byakistan. Av namnen att döma hör detta till 1800-talets slut.
Förr hade byalagen hade en reglerande funktion. Det kan man se genom att stämmor hölls inte endast en gång per år. Numera har byalagen en förvaltande funktion. 1973 kom samfällighetslagen och anläggningslagen som de flesta "byalag" numera sorteras in under. I min by har man inte riktigt hängt med i svängarna utan man lever kvar i tron på byåldermannen med oinskränkt beslutsrätt trots att en bysamfällighetsförening bildades senhösten 2007.
.
Läs även andra bloggares åsikter om tjurförening, hushållningssällskapet, byålderman, samfällighetsförening, byastämma
13 maj 2010
Sista paret ut
Det här var en annan lagård med kreatur jag förhörde mej om möjligheten att besöka. Jovisst, det gick för sig. Aina & Henry höll på trappa ner, hade sålt mjölkkorna och hade tjurkalvar i lagården.
Här står Aina & Henry utanför lagårdsporten. Året är 1999.
Gårdsplanen med lagård och bagarstuga, så typiskt för mina ångermanländska trakter. Bagarstugan är säkerligen den äldsta byggnaden som finns kvar på gården.
Aina och en tjurkalv
Diabilderna blev riktigt kassa, oskarpa och med dåliga utsnitt. Riktigt usla. Ändå visar jag några av dem här. Nu finns ingen boskap i den här lagårn.
En gång i tiden fanns 155 kor i min egen hemby enligt en uppgift. Idag finns ingen kossa alls här. Varken mjölkkor eller köttdjur.
Läs även andra bloggares åsikter om bönder, mjölkkor, kalvar, bagarstuga, gårdstun
Läs även andra bloggares åsikter om bönder, mjölkkor, kalvar, bagarstuga, gårdstun
9 maj 2010
Entusiaster och mjölkbönder
De som läst en del av vad jag skrivit, har förstått att jag gillar kossor. Då jag besökte föräldrarna en vinter på 90-talets slut hann jag se att det lyste i ett par lagårdar i grannbyn. Det är en speciell känsla att passera en lagård då det är mörkt ute och se ljus komma ur de små fönstren vid mjölkningsdags tidigt på morgonen och på kvällen, ett kallt lysrörsljus. Det ger en signal om att det kan finnas ett levande jordbruk där.
Jag tog kontakt med Joel och Ingrid och frågade om jag fick komma en sommarmorgon för att fotografera. Jag är tacksam för att de sa ja. Att komma in, höra ljuden, känna lukterna gör mej lycklig. Kor är oerhört rogivande kreatur. Jag känner igen mej i det här, småbruk med mjölkkor gör mej glad.
Fotona med min systemkamera blev alls inte bra. Men ändå är jag glad att jag besökte Joel och Ingrid och fick en sista inblick i deras situation som mjölkbönder. Bilderna är bättre för minnet och förståelsen än inga bilder alls.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölkkor, småbruk, jordbruk, mjölkbönder, lagård, landsbygd
Joel & Ingrid
Jag tog kontakt med Joel och Ingrid och frågade om jag fick komma en sommarmorgon för att fotografera. Jag är tacksam för att de sa ja. Att komma in, höra ljuden, känna lukterna gör mej lycklig. Kor är oerhört rogivande kreatur. Jag känner igen mej i det här, småbruk med mjölkkor gör mej glad.
Läs även andra bloggares åsikter om mjölkkor, småbruk, jordbruk, mjölkbönder, lagård, landsbygd
6 maj 2010
Om att präglas som barn
Så här står det i hushållets loggbok den 7 juni 1957:
”Har hämtat 10 st. 8 veckors kycklingar hos Otto S idag. "Viola" o jag har varit i lagårn hela morron och städat o grejat. Trevligt har vi haft. Vi har en liten kalv också. Krona kalva natten till den 1 juni. Hon mölka 12 lit. första målet. Det är hennes andra kalv. - "Viola" står här bredvid och vill hålla sin lilla hand i min vänstra medan jag skriver. Hon väntar på att få ”sussa” ett tag.”
Det är väl inte konstigt att jag tycker så mycket om kossor???? Jag fick vara delaktig utan tvång redan som liten, ja innan jag kunde gå själv.
Här är mamma Karin med en kviga någon gång på 40-talet då hon tog över jordbruket. Lagårn syns i bakgrunden samt grannarna Hildur och Kalles gård.
Det enda fotot med en av våra kor från min levnad. Rosa tror jag det är och fotot är från 60-talet. Höet är på tork i hässjor uppe till vänster, för övrigt är höet inne i hölage´. På Riks13 kör en dåtida modernitet, bakom den skymtar sommarstugan.
Och jag är intresserad av lagårdars utformning. Men inte en enda samtida bild finns inifrån lagårn där jag vistats så mycket - lekt och hjälpt till. Eller från porten och hölage. Otroligt va???!
Jag tycker om Charles Emil Löfvenskiölds arkitektur. Den mannen var arkitekt, konstruktör och lantbrukare och levde mellan 1810 och 1888. De lanthusbyggnader han formgav är väldigt vackra. Formspråket var rationellt men med omsorg om estetiska detaljer. Lövsågeriet blev stort i samband med sågverkens uppkomst, han var verksam i rätt tid för att använda sådana enkla men omsorgsfulla snickeridetaljer. Impulserna spred sig men hittade inte så ofta hit till norra delen av landet trots att sågverken stod tätt här.
Här i trakten finns inte så väldigt mycket av de här utsmyckningarna trots att de är enkla och billiga. Fotot ovanför visar ett exempel från ett bostadshus, kuskbostaden vid Olofsfors bruk. De flesta lagårdarna i trakten är byggda på det mer renskrapade 1900-talet. Men till exempel vissa dörrar/portar är Löfvenskiöld-inspirerade. Och en del gavelfönster. Fönstren på ekonomibyggnadernas gavelspetsar skiljer sig från trakt till trakt. Det skulle jag kunna skriva väldigt mycket om.
Kan kor?
Frågar inte om lov
Kastar rumpan mot himlen
Låter glädjen brusa baklänges
genom kroppen
- kor kan!
Bengt Berg,
Fenbol, Värmland
Läs även andra bloggares åsikter om kor, kossor, ladugård, Löfvenskiöld, ekonomibyggnad
27 september 2009
Fryshuset
Det här är det hus som under ett par decennier inrymde frysfack för hushåll i bygden. Huset finns fortfarande kvar men inte som fryshus. Fryshusföreningen har upphört. Vad det var före fryshustiden vet jag inte - kanhända bagarstuga eftersom en skorsten syns vid ena ytterväggen.
Här på gaveln mot "gammvägen", Kustlandsvägen, låste man upp dörren med ventilationsspringor och gick in. Frysfacksdörrarna var ljusblå metallic med blanka 60-tals handtag och separata lås. Vårt fack låg rakt fram alldeles innanför dörren och högst upp. Det var, tror jag, 3 nivåer fack i höjdled och en hel massa på rad. För att komma åt vårt fick man stå på en pall.
Fryshuset ligger nära handelsboden. Redan 1885 bildades ett aktiebolag med avsikt att förse bygdens folk med förnödenheter. Handelsboden i Lögd´ fungerade fram till 2008 då den slutgiltigt gick i konkurs. Nu blöder bygden, glesbygdsstämpeln kommer närmare.
I frysfacket förvarade vår familj mest kött och blod från kalvslakt om jag minns rätt. Det var enkelt att stanna till där då man ändå skulle handla i affären.
Jag har väl aldrig ätit så bra mat som fram till 1971 då kossorna såldes och jordbruket las ner. Hemmalagat, hemmaslaktat (vi bodde grannars med slaktarn), egna höns och därmed ägg, egen potatis och vissa grönsaker. Mjölk dagligen direkt från mejeriet, på sommaren egen källarkall långfil, ibland småvilt från jägarsläktingen, bär från skog och mark samt de egna bärbuskarna, egen fångad fisk på sommaren... Närproducerat och med kontroll av hanteringen. Just precis det som många eftersträvar idag igen!
Här på gaveln mot "gammvägen", Kustlandsvägen, låste man upp dörren med ventilationsspringor och gick in. Frysfacksdörrarna var ljusblå metallic med blanka 60-tals handtag och separata lås. Vårt fack låg rakt fram alldeles innanför dörren och högst upp. Det var, tror jag, 3 nivåer fack i höjdled och en hel massa på rad. För att komma åt vårt fick man stå på en pall.
Fryshuset ligger nära handelsboden. Redan 1885 bildades ett aktiebolag med avsikt att förse bygdens folk med förnödenheter. Handelsboden i Lögd´ fungerade fram till 2008 då den slutgiltigt gick i konkurs. Nu blöder bygden, glesbygdsstämpeln kommer närmare.
I frysfacket förvarade vår familj mest kött och blod från kalvslakt om jag minns rätt. Det var enkelt att stanna till där då man ändå skulle handla i affären.
Jag har väl aldrig ätit så bra mat som fram till 1971 då kossorna såldes och jordbruket las ner. Hemmalagat, hemmaslaktat (vi bodde grannars med slaktarn), egna höns och därmed ägg, egen potatis och vissa grönsaker. Mjölk dagligen direkt från mejeriet, på sommaren egen källarkall långfil, ibland småvilt från jägarsläktingen, bär från skog och mark samt de egna bärbuskarna, egen fångad fisk på sommaren... Närproducerat och med kontroll av hanteringen. Just precis det som många eftersträvar idag igen!
13 augusti 2009
Sommarlagårdar
Fotot visar en sommarlagård i norra delen av byn, troligtvis på 1940-talet. En enkel regelkonstruktion med panelade gråa väggar och spåntak. Jag tycker väldigt mycket om bilden på sommarlagårn som jag aldrig sett i verkligheten!
Här i byn har vi en fäbodvall några kilometer upp i skogen som jag tidigare berättat. När kreaturen slutade föras till fäbodarna varje sommar har jag kvar att forska fram men fäbodstugorna ser ut att ha varit i bruk vid laga skiftet på 1860-talet.Så småningom kom i alla fall kreaturhållningen att förändras. Varje bonde kom att ha korna på skogen nära byn under sommaren för att dryga ut betet. Men gemensamhetsarbetet med fäbodjäntor som mjölkade, ystade och tjärnade smör ersattes av sommarlagårdar i nära anslutning till byn. De var huvudsakligen placerade på tre platser där åker och skog möttes, angivna i laga skiftesprotokollet. Varje hemman hade nu sin egen sommarlagård där korna var under natten och mjölkades två gånger per dag. Det här tror jag pågick i normal omfattning in på 1930-talet, kanske till efter 2:dra världskriget. Min mamma berättade att hon hade korna på skogen då hon kom hem 1948 för att överta jordbruket. Det gick inte så länge eftersom de gamla fastbandhagarna inte var i bra skick och korna kunde ta sig in på lägdor och kornåkrar.
Vår sommarlagård minns jag. Den fanns vid skogsbrynet uppe vid sommarstugan från 1956. En enkel byggnad med dörrar mitt på båda gavlarna och jag tror tre bås. Golvet var av trä med gödselränna.
Så här ser resterna ut av den enda kvarvarande sommarlagården i byn (som jag känner till). Regelkonstruktionen är lite "pecklitt" jämfört med en timrad lagård och därför försvinner de här lagårdarna (och ladorna) relativt snabbt om ingen vårdar dem. Den ligger på den sydligaste av byns sommarlagårdsplatser. Hur många vet om att det varit en sommarlagård, tro?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)