29 september 2011

♥ Mitt i prick ♥

Mannen kom hem med ett brunt paket som han hämtat ut på paketutlämningen igår kväll efter jobbet. En bok om båtar trodde jag som förmodade att det var till honom själv. Men det visade sig vara den bästa av kärleksgåvor till mej. Den här boken ville han ge mej genast så jag inte själv skulle inse att den finns och därmed köpa den.

Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…


Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.

HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?

Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
Akvarell ur boken Kor av Mats Ottosson

"Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?

- om en närhet som gått förlorad

Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.

Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.

Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
Vi som skrivit den här boken arbetar till vardags i en ombyggd ladugård på den sörmländska landsbygden men vi är inte bönder, har aldrig varit. Vi skvättmjölkar ord och skriver artiklar och böcker .

Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.

Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.

Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.

Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.

Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.

I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.

Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.

I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.

Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.

Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.

Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.

Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.

Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.

För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.

Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.

Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .

Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.

Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?



Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
"
Här är förlagets hemsida. nedan en tabell ur boken:

Så tycker många svenskar att kor är:
Trivsamma    63%
Snälla    49%
Tålmodiga    34%
Söta    31 %
Vackra    23%
Kloka    20%
Lustiga    12%
Illaluktande    12%
Dumma    8%
Läskiga    7%
Heliga    1%
Källa: Kobarometern 2007, SvenskMjölk

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Du visste det, att detta skulle intressera mig också! Har suttit här ett bra tag nu, fundersam, klart är att jag måste läsa boken!
    Det är synd om dem som aldrig har klappat en ko, tur vi har kor i vår bekantskapkrets! Tack Viola för att du delgav detta!
    Eija

    SvaraRadera
  2. Och jag tillhör de 7%... *fniss*

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...