Lite falurödfärg gör susen

Sista etappen lagårdsmålning avslutades idag. Mittpartiet på östra väggen är nymålat med röd slamfärg från Falu koppargruva. Det var årets målningsbeting som kunde genomföras utan regnstänk. En fasad om året är väl ok beting. Det här hände 2009. Västgaveln 2010. Norrgaveln 2011. Varför förta sig? Slamfärg är verkligen den enklaste av färger. Jag borstade inte ens av brädorna innan jag strök på ny färg. Slamfärg åldras vackert, inga sprickor, inga flagor, ja ingenting besvärligt att ta bort. Färgen bara "domnar bort" mer och mer för varje år tills man eventuellt stryker på ny färg. Världens enklaste. Färgen från Falu koppargruva kommer dessutom från ett världsarv. Kan väl inte vara fel!

Igår gjorde vi ett uppehåll i semesterarbetena på fastigheten och begav oss lite söderut för inhämtande av inspiration från likasinnade. Den här kommunen har inte mycket att ge i det fallet ;-) Vi kom tillbaka glada i hågen efter att ha sett positiv landsbygdsutveckling och träffat människor som samarbetar för bygdens bästa, för sina medmänniskor och för djur och natur. Ur olika sociala skikt. Häftigt.

 

 

Bakom den röda fasaden döljer sig ett trärent inre med vackra grånade bräder, de flesta från morfars tid. Delar av golvet är kvar att lägga tillbaka, den del av hölage där bräderna måste bytas ut. Vi har en bra leverantör så det kommer att bli bra när det är klart. Tre dagars hjälp i arbetet med lagårdsgolvet hade vi. Nu har dessutom söderfönstrets ytterbåge på bostadshusets övervåningen skrapats utvändigt, strukits med linolja, kittats med linoljekitt och grundmålats med linoljefärg. Överkurs. Den gamla linoljefärgen var lätt att skrapa eftersom den vittrat och spruckit så där typiskt som bara linoljefärg gör.

Årets semesterbeting är avklarat med råge. Vi kan nöjt luta oss tillbaka :-)

.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om slamfärg, falu rödfärg, lagård, grånade bräder, höloge

En hälsning från förr

Jag upptäckte en inkarvad hälsning från förr efter att taket, "holken", framför lagårdsporten revs i maj. I släpljus ser man tydligt VJS 1914 i ett hjärta och en kvist under det hela. (S:et är bakvänt)

Jag rådbråkar hjärnan. Vem kan det vara? JS. Johansson? Kan det vara Valentin Johansson som ristat Valentin  bodde på andra sidan bäcken med en spång över till "vår" sida. Han föddes 1899 och var således 15 år 1914. Valentin blev polis med åren och flytte åt Sundsvall. Hans bröder Johan f. 1895, Oskar f. 1897 och Sven f. 1910 blev kvar i byn och bodde grannar livet igenom. Visst minns jag dem!

En sommardag 1926 hos Johan Johansson. Den fina lagården i bakgrunden finns kvar, den ägs nu av Johans dotterson Mikael Å. Storhässjan, kornhässjan, är borta sedan länge, jag minns den inte.
På bilden syns Valentin Johansson, P.A. Höglund, Naima Norgren, Selma Johansson (gift med Johan) med sonen Ingvar i knäet samt J.A. Norgren.
.
Ingvar Lögde, Mikael Åberg

Inomhusjobb

Här ifrån gården hörs emellanåt hammarslag, motorsågsoväsen och lite yxhugg. Ur lagårdsporten bärs ruttna bjälkar och skyfflas jord. Här pågår byggnadsvård. Fortsatt byggnadsvård. Långsam byggnadsvård.

Stolpar rätas upp. Domkraft är en bra hjälp. Knak i konstruktionen och takskägget blir horisontellt.

Nya golvbjälkar vägs in.

Före: golvbräder borttagna i ena halvan och golvbjälkarna frilagda. I denna halva krävdes ingen bortskyffling av jord vilket krävdes i den andra. Trots att golvbjälkarna här var i förhållandevis gott skick byter vi samtliga. I andra facket var tillståndet ohållbart om man säger så. Mellan upplagsstenarna och bjälkarna ligger på bilden björknäver. Det har fyllt sin funktion med den äran men tyvärr har vi ingen ny näver att lägga dit igen. Jag ringde i maj för att förhöra mej om näverleverans ännu längre norrut ifrån, men företagets näverlager var slut för säsongen och fylls på först i augusti. Så det får bli ytpapp för tak istället. Inte lika kul men lika kapillärbrytande.

I vanliga fall brukar jag vara noggrann att tala om ifall det är trådspik eller klippspik som dras ur och vad som används igen. Eller om brädfodringen är ramsågad eller cirkelsågad, har vankanter eller är sågad jämnbred. För övrigt kan en del av detta ses på bilderna. Det är viktigt inom byggnadsvården. Kvalitérna skiljer sig åt. Men då detta inte är en utpräglad byggnadsvårdsblogg bryr jag mig inte åt att betunga er med detta.

Det här är ladugårdsritningen från omkring 1913.

Jag förmodar att det är folkskollärare Sandgren som åtagit sig uppdraget med att rita en lagård åt morfar. Papper och tuschstift är detsamma som till ritningen av bostadshuset som denne Sandgren signerat. Det är den del som jag markerat med ett rött kryss som golvet åtgärdas i detta år. Ladugården byggdes ut för drygt 60 år sen, detta är delvis markerat med vitt. Det är oerhört trevligt att komma i närkontakt med morfars konstruktion, se huggen efter hans yxa. Att inspektera och förstå konstruktionen nu när den blivit blottlagd och rita av den, inse vad som är draget och vad som är tryckt.

Här i ladugårdsporten fortsätter vi med träbjälkar och trägolv. Ingen betong gjuts här inte. I min profession har jag har sett så många lösningar i trähus, där betong ansetts vara räddningen men istället skadat träet på ganska kort tid. Hur som helst har vi gjort nya förstötar idag - bland mycket annat :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om byggnadsvård, ladugård, ekonomibyggnad, golvbjälklag, träbjälkar, ritning

Fäbodvallen

Vi anlände med bil till fäbodarna en lite regnig dag. Bilarna stod parkerade på behörigt avstånd från fäbodplatsen för att stämning från förr skulle infinna sig på själva fäbodplatsen, det går inte att köra in på området. Gärdsgårdar, fastbandhagar, är ett bra sätt att markera gräns mellan nutida bilparkering och den gamla fäbodplatsen. Det var härligt att få komma in i en stuga där glöden pyrde i den öppna härden. Vi köpte ost, messmör och osaltat nykärnat smör framställt på plats förstås.

Enkel entré till en av bostugorna.

 Den öppna härden med riktig glödbädd.

Att sova över här kan jag tänka mej är avkopplande. Väggurets tickande tystnad, nattmörker och ro. Att väva i slarvtjäll har blivit högsta mode igen har jag sett i slöjd- och inredningssammanhang.

 Där utanför det lilla fönstret syns fler av timmerhusen med spåntak.

 Getterna sökte regnskydd under takskägget. Här syns en av dem.

Kossorna däremot, de är inte så känsliga för regn. De betar på skogen och vandrar mumsande i sakta mak hem till fäbodlagår´n för kvällen för mjölkning. Att komma hit är en givande upplevelse trots att det regnar.
.

***

Nej, det ovan beskrivna var inte från min by från utan från en "levande" fäbodvall i Hälsingland. Nu vill jag varna för viss kommande sarkasm.
Så här såg kartan över vår bys fäbodvall ut vid laga skiftet 1864:

Det finns inte många fäbodvallar här i bygden. Är detta den enda i kommunen? Att man ordnade en vall långt bort i skojjen berodde på att byn var fattig och saknade mark att försörja alla byns kor året om. Man behövde det som skogen gav som tillskottsnäring åt kreaturen. Så småningom dikade man även ut den havsfjärd som nådde byn söderifrån, ett projekt som utfördes i två etapper.

Välkomna till dagens fäbodvall:

När man kommer fram till vallen öppnar sig platsen där de timrade små och grå byggnaderna tidigare låg. Ingen av dessa byggnader finns kvar, de som syns är hitflyttade sedan tidigt 1980-tal. Några fördjupningar i marken är det enda som kan skönjas av det som en gång var. Här välkomnas man vid fastbandhagen av en svensk flagga som tejpats fast vid gärsgårdsstolpen. Bilvägen "dundrar" in på området.

Väl inne på området finns här gott om sittplatser bland de husen. De trapetskorrugerade svarta plåttaken är Plannja-original ;-)

Här nedanför rinner Fäbodbäcken. En timrad byggnad uppfördes med EU-pengar år 2000 där man kan övernatta. Fäbodvallen här har alltid varit en tyst plats i skydd bakom Fäbodberget. Bäckens porlande hörs då där finns nog med vatten, utöver porlet hörs de urgamla vindkraftverkens växellådsljud. Men det spelar ingen roll den gång om året, under hemvändardagarna, då här är stoj och glam under bygdegårdsföreningen arrangemang. En trevlig kväll för unga och gamla.

Här är flaggstången av stål där fäbodjäntorna varje morgon brukade hissa svenska nationens fana samtidigt som de tutade i näverlurar ;-)

Denna fäbodvall är byns stoltaste omhändertagna kulturarv. Hit färdas allmänheten sommar som vinter.

 

Det vackraste och mest stämningsfulla med byns fäbod är den kortakorta vägsträckan då man närmar sig fäboden (ej ironi) efter kalhygget. Blåbärsris och olikåldriga granar med lavar kantar vägen. Här skulle kanske vittren kunna ses i skymningen om det vill sig. Här i skogen traskade korna omkring under dagarna innan de med skällkon i ledning kom åter till fäbodvallen på kvällen. Det var mycket länge sen.

Slutligen ber jag dem som verkligen älskar våra fäbodar om ursäkt för detta sarkastiska inlägg. Det jag vill visa på är att här finns mycket mer att göra om avsikten är att ta hand om och visa upp vår gamla kultur. Det är också nyttigt att se hur andra gör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om fäbodvall, timrade byggnader, spåntak, getter, kor, messmör, färskost, slarvtjäll, öppen härd, glödbädd, skog, fäbodvall, flaggstångslina, flaggstång, näverlur, fäbodkultur

Sista lasset

I maj 1971 sålde mina föräldrar de två korna. En otroligt lång era var över. Jordbrukartiden. Den period som varat längst i mänsklighetens historia och som sitter i generna..


Året innan, alltså 1970, hjälpte jag i slutet av juli till att ta in höe som torkats på hässjor. Vi visste alla att det var sista gången det gjordes här på hemmanet. Detta förevigades med mammas eller pappas påskyndan med kamerans hjälp. Kanske förstod de mer än vad jag själv gjorde då. Kanske förstod de att min längtan till detta sätt att leva skulle finnas livet igenom. Att smaragdgröna golfgreener inte är min melodi, inte är det sätt jag tycker är bäst att bedriva jordbruk på.

1970 års höskörd bestod av 30 hässjor kan jag se i hushållets loggbok. Av dem var 8 stycken från grannens lägdor som vi arrenderade detta år. Utöver hö gav marken grönfoder till korna samt potatis, grönsaker och rotfrukter till hushållet.

Höskrindan som pappa själv drar med mamma som skjuter på. Hö är inte så tungt. Men detta ser grovt ut så det kan vara grönfoder. Platsen är de två små lägdorna i Aspänget och längst bort i bild finns bäcken. Jag fotodokumenterar, det var nog pappa som bad mej ta bilden på sista lasset.

Allt hö är ladat, skrindan tom. Historiskt. Jag skulle vara med på bild tyckte föräldrarna. (Ni ska veta att den där jäntan är inte så försynt som fotot kanske föranleder någon att tro. Hon vet vad hon gör :-)

När vi nu i sommar håller på med fortsatt byggnadsvård av ladugårdsbyggnaden, återfinner vi höskrindan. Återseendets glädje finns där.

Fortfarande slår jag och min man visst hö med lie. Andra i byn må tycka att vi är egendomliga kufar men vi vet vad vi gör och väljer vår väg. Har man som jag i sin ungdom hört Sven Hermelin berätta sinnligt om lieslåtter glömmer man det aldrig :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om höbärgning, hölass, höskrinda, hässjor, jordbruk, slåttanna

Käckens

På laga skifteskartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo till 1993 då det såldes för 440 tkr. Köparen styckade av bostadshuset som såldes vidare för 160 tkr. Skog och åkermark är nu skild från boplatsen. Det såldes efter ytterligare några år än en gång till nuvarande ägare.

Här bodde Oskar och Helga Käck fram till 1993. Fotot tog jag några år senare, nämligen hösten 1997. Ni såg det även för ett par inlägg sedan.

Ett nytt och stort uthus har byggts. Det förhindrar utsikten söderut och solinfall på gården under stor del av året. Från köksfönstret ser man bl.a. stora garageportar och ett svart trapetskorrugerat plåttak. Lagården rasade in i vintras. Detta ser jag från min horisont.

Så här har hänt med många fler fastigheter sedan denna första avstyckning på 1990-talet och så kommer det att fortsätta i bygden. Hemman köps in, bostadshuset avstyckas med lite mark till en villatomt. Tomten blir ibland för stor för att sköta så den växer igen.

Byn börjar verkligen trumpeta ut GLESBYGD. Vy mot norr.

Den smala grusvägen som viker av från gammvägen, Kustlandsvägen och passerar Käckens är urgammal. Den förvaltas av byns samfällighetsförening, alltså vi hemmansägares gemensamma väg. Vägen går upp till Knösen, den plats där byns första bosättare slog sig ner och som fortfarande bebos. Det är endast sträckan mellan Kustlandsvägen och Riks13 som är bygemensam. Risken är påfallande att vägen privatiseras, precis som Rolf J vill göra den södra delen av gammvägen till sin privata. Vem här i byn skulle protestera mot något sådant?

. 

Jajamen, här ser ni vägarna på var sin sida av bäcken. på västra sidan går vägen "genom byn" (bysamfälld), på den östra gammvägen, Kustlandsvägen (vägsamfällighet).

*Edit: 

Det blev jag som protesterade. En ny vägförrättning gjordes 2013. Ingen del av Kustlandsvägen privatiserades. Den gamla grusvägen förbi Käckens, som innan låg under byns hemmansägares förvaltning, togs också med i Kustlandsvägens vägförening. Samt en annan sträcka som utan förrättning togs med i vägföreningen 2004. Vid denna tid var jag fastighetsägare i byn sedan flera år tillbaka men fick ingen kallelse till årsmötet där beslutet om att ta med ny delsträcka togs. Jag läste kallelsen några år senare då jag rotade i detta med Kustlandsvägen. I kallelsen stod heller inget om planerna att utöka vägföreningens förvaltningsområde. Den som läser detta och samtidigt vet hur en samfällighetsförening ska skötas inser hur felaktigt vägföreningens styrelse skötte sin uppgift

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om makt, byautveckling, glesbygd, landsbygd, villatomt, lagård, ekonomibyggnad, överloppsbyggnad, rivning, framtid

Helga och Oskar Käck

Det häckar flera par storpspovar här i byn. På grund av dikena trivs de och andra småfåglar. Drillarna är ett otroligt vackert ljud och visst är det trevligt att spovarna trivs här. Storspoven är inte för inte Västerbottens landskapsfågel. I mitt andra hemlandskap, där jordbruket rationaliserats till stordrift och därmed fortfarande är verksamt med djurhållning och spannmålsodling, har täckdikning skett i stor omfattning - dikesrenarna är få i förhållande till odlingsarealen. Därför förändras både flora och fauna. Det sägs att även sånglärkan minskar i antal. Snart förändras även omständigheterna här i bygden då jordbrukslandskapet växer igen, skogen återtar vad den en gång hade.

Fotot nedan från 1997 visar ett gammalt boställe här i byn, Käckens. Ni ser dikesrenarna mellan åkerlapparna. På laga skiftes kartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Men som allraallra oftast i min bygd revs bostadshuset och ett nytt uppfördes, jag tror det var på 30-talet då staten gav bidrag till egnahemsbyggen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo ända till 1993.

Här bodde Oskar och Helga Käck. Oskar Käck var född här i byn 1905, Helga föddes 1911 i Baggård. Bagarstugan syns till vänster. Där bakade tanterna tunnbröd tillsammans. Så även min mor någon gång. Så gott det blev minns jag, ett barn från "tunnbrödsbältet".

Magnus Käcks boplats är här markerad med röd ring på laga skifteskartan från 1869 med mangårdsbyggnad och lagård på samma plats de som senare uppfördes. Gammvägen, Kustlandsvägen från 1600-talet kan skymtas i nedre vänstra hörnet av bilden och parallellt med bäcken på östra sidan, vägen genom byn upp till Knösen går parallellt med bäcken på västra sidan. (På hemman B bodde 1869 min morfarsmors moster Smör-Ulla, Ulrika Jacobsdotter, senare köpte morfarsmor och morfarsfar Klara och Johan Olof hemmanet och bosatte sig där. Där föddes min morfar.)

Här är Helga & Oskar Käck vid fäbodarna sommaren 1988 då jag fångade dem på bild. Helga dog  i november1992, Oskar i april året efter. Oskar hade i flera år uppdraget att hissa flaggan på Flaggberget varje söndag under sommarhalvåret. Inför denna procedur sjöng han för full hals till nationens ära. Hellre än bra och med stor stolthet.

.

.

Ögontröst

Faluröda lagårdar, snö med blå skuggor - hur vackert som helst så där på blanka eftermiddagen. Något att vila ögonen på. Vilken tur att just de här finns precis utanför mitt hus.

Lagården är sig lik precis som jag minns den - men nu utan kossor.

Här bor en liten flicka. En röd plasttraktor med släp ingår i leken vid det som var Kalles & Hildurs uppkörningsbro. Tuff tjej! Och tuff mamma. Annars är detta med motorfordon pojkars och mäns intresseområde som de fostras in i från barnsben och behåller ända fram till gravens rand här i bygden.

På andra sidan bäcken finns den här par-ladugården. Ladugårdarna är till och med vackrare än de renoverade bostadshusen tycker jag. Undrar om de här ekonomibyggnaderna överlever mej... Ladugårdsdöden pågår för fullt runt om i bygden.
.
Kanske
Kanske har även andra bloggare åsikter om lagård, ladugård, ekonomibyggnad, uthus, falu rödfärg, snö, leksakstraktor, skönhet

Kreatur

I nybygget från 1800-talet, nu ett levande museum - i Rismyrliden, Västerbotten, finns gårdens djur. Kor, kalvar, grisar, hästar, getter, kaniner...

Kan en ko ha det bättre? Näe...

Eller kan en sugga med kultingar för den delen ha det så mycket bättre? Kolla lillingen som sover bakom stora suggamamma!

Eftersom vi blev så fascnierade av nybygget Rismyrliden och tittade både länge och väl på det mesta hann jag av en händelse se det här ovanförvarande: kvällsmjölkning i sommarlagrden. Av en tillfällighet gick jag skogsstigen mot bilen och passerade då sommarlagårn, nu med kor. Ett välkänt ljud hördes - handmjölkning pågick. Mjölken hamnade i en rostfri hink. Jag väntade och ut kom mannen som hade mjölkat. Det blev 6 liter spenvarm mjölk morgon och kväll från en ko. Den gode mannen hade ställt upp mjölkkrukan med rostfria silen och pappersfiltret utanför, men jag var så till den grad uppspelt över att än en gång få se detta att jag glömde alldeles bort att fotografera. Det var nog den största missen jag gjort i år! Jisses, vad roligt det var att känna igen det hela från förr. Jag tror jag återvänder och är med under en hel dags händelser nästa år.

En stånghässja fanns förstås på en lägda, men bara en enda såg jag.

Jag snusade in den verkligt goda hödoften, höstråna killade mej i ansiktet. Sen greppade jag ett tag inne i hässjan och kände efter om det var torrt. Därefter drog jag ut lite hö därinifrån  för att se om det såg bra ut och det gjorde det. Se så grönt det är därinne där solljuset inte kommer åt. Höet var färdigt att köra in i ladan eller i hölaget, höloe, logen. Hur många gånger har jag inte sett pappa utföra den rörelsen...

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kreatur, kor, grisar, sugga, kultingar, handmjölkning, mjölka, sila mjölk, sommarlagård, hässja, hö, stånghässja, bondgård, Rismyrliden

Nymålat

En dag under semesterns sista vecka ägnade jag åt årets rödfärgning. Det blev lagårns norrgavel som förbättrades.

Lite färg kan verkligen göra en hel del upplevelsepositivt! Hoppas att bygrannarna märker nå´t...
.
.

Är detta en knarvel?

Detta handtag, den här knarveln(?) har jag varit med om att nöta genom att öppna och stänga lagårdsporten ett oräkneligt antal gånger under min livstid. Likaså mina föregångare på gården.

HÄR finns en mycket initierad framställning av benämningen på trämojängen som stänger till och HÄR finns samtliga inlägg i denna eminenta diskussion. Bloggandet tar en till oanade höjder då sådana inlägg skrivs. Var annars skrivs om denna obemärkta men nödvändiga grej? Tack Stribergs station för denna utredning.

Under knarvelhandtaget (nytt ord?) sitter en handsmidd kasthake med märla. Kasthakens spets är delad vilket innebär att porten kan låsas med hänglås. Gamla tiders lås är ett annat område som intresserar mej litegrann.

Undrar just om det är Erik Or´s som smitt i sin bondsmedja? Smedjan låg i den södra änden av gamla Kustlandsvägen som nu mynnar ut på Riks 13. Byggnaden av liggtimmer finns kvar men är starkt förändrat till garage med skjutdörr på gaveln. Hur många i byn vet att där varit en smedja, tro?

Här på insidan av porten är den egentliga knarveln om det nu är en knarvel då det finns ett trähandtag på andra sidan dörren. Hur som helst, jag gillar den verkligen. Sant!

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om knarvel, kasthake, märla, bondsmide, smedja, smed, lås, låsandordning

Dörren till vedboden

Dörren till veaboa består av stående pärlspontpanel. Jag anar att den är från 1913 och tillverkad av morfar. Den här sortens panel fanns även på bostadshuset fram till 1948. Stående och liggande.

Jag tänkte mej att det ska bli så igen. Om många år. För här tar byggnadsvård tid och måste få göra det. Dränering och vattenproblem går först, uthusen också.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vedbod, pärlspont. fasad, panelarkitekrur, sekelskifte

Härligt augustimörker

Så här kunde det se ut i grannarnas ladugård mitt över landsvägen då jag var liten. Farbror Kalle och tant Hildur mjölkade korna och mockade undan - sen släcktes lamporna i lagårn och mörkret lade sig som bomull runt livet på landsbygden.

Nu lyser det igen i lagårn men mest för att den används som förråd. Frekvent används den för vi har fått nya grannar i juli. Det är så härligt med barnrop och skratt och prat igen i denna tysta by. Jag minns hur jag/vi barn ropade och skrattade då vi lekte än det ena, än det andra. Och då vi sprang över Kalles och Hildurs gårdsplan för att nå Aspan där vi badade och senare paddlade masonitekanot.

Jag hoppas att de nya invånarna i Kalle och Hildur Sandmans hus, uppfört 1935, ska trivas med sin gård och vårda den ömt.
.
.

Mullvadsjobb

Jorå, det var så murkna golvbjälkar i lagårdsporten som man i sin vildaste fantasi hade kunnat föreställa sig. Huvaligen!

Golvbjälkarna låg inbäddade i fuktighetshållande jord som under femtio år tagit sig in under golvet, antagligen i samband med snösmältning. Stolparna i den konstruktion som morfar byggde lever dock rätt gott som tur var. De är ju bärande. Den konstruktionen vill jag berätta och beskriva mer framöver, just nu vill ja bara sova efter att ha jobbat riktigt ordentligt mycket under fem semesterdagar.

Här har vi insett att mullvadsjobb väntar. Minst sex kubikmeter jord har nu fraktas ut med hjälp av spadar och skottkärror. Ha!

Pågående jordförflyttning ser ni här. Vi tappade räkningen men minst 85 kärror stjälptes av utanför under ca ett dygn. Förbipasserande tittar storögt på hur jordhögarna växer utanför lagården. Positivt är att jorden är lättgrävd. Mjäla kanske det kallas. Detta är mark som för mycket länge sedan var sjöbotten.

Idag har vi haft fantastiskt bra hjälp av Per-Erik. Han kom strax efter 8 imorse med sågade bjälkar 2x7 tum och annat nödvändigt. Bjälkarna är upp till 6,1 meter långa, omöjliga att köpa på Byggmax eller Beijers. Maxlängd i byggvaruhandeln brukar vara 5,5 meter. Men med eget sågverk ordnade han detta. Sen hjälpte han oss hela dagen. Uppmätning av bjälkarnas lägen hade vi gjort innan vi plockade bort dem. Det är viktigt att de nya hamnar i samma lägen eftersom jag vill återanvända golvplankorna och deras skarvar måste hamna över en bjälke.

Nu har vi två semestrar till räddade framöver. Fler golv måste bytas har vi insett. Vilken tur vi har att de är flytande och fristående från varandra i  lagårdens olika delar :-) Jag säger bara våg, lod, libella, vattenpass, tumstock, näver, järnspett, horisontallinje, arbetsgemenskap...

Imorgon bittida ringer väckarklockan 7.00. Gonatt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lagård, byggnadsvård, långa golvbjälkar, murket, ruttet, jord, jordhögar, lod, våg, trött, glad