Skoskav

Jo hörni, fusk-Ken, dvs Bob och Barbie ska iväg på coctailparty och väljer kläder för detta tillfälle. Det visar sig bli rätt välsydda köpekläder denna gång.

 

För Bobs del är det lätt, han har bara att ta till sin smoking. Smokingkavajen är svart, enkelknäppt och har slag av siden i s k sjalkragemodell. Byxorna har revärer av siden och är utan slag. Smokingskjortan är vit med plisserat bröst. Den svarta flugan är bortflugen.

 

Bob har problem, stora problem. Han har skoskav eftersom han inte har helgjuten kropp utan ihålig. Särskilt fötterna har tunn plast, huden har gått sönder på ena hälen och andra tån av alltför hårdhänt lek. Men det här döljer Bob genom att ta på sina svarta skor. Han visar inte den smärta han känner utan kommer att mingla som om ingenting är galet. Han är ju man.

Barbie har lite mer persedlar att välja på, en mindre del av garderoben syns här. Hon har vandrat runt i sin utbredda walk-in-closet och till sist bestämde hon sig för den svarta ärmlösa, silkiga och knälånga klänningen med stor vit krage och dubbelknäppning. Till detta de populära vita högklackade skorna. Som pricken över i kröner hon huvudet med den tillhörande bredbrättade vita hatten med svart sammetsband. På bilden har hon äntligen bestämt sig och vilar ut efter att ha haft stort sjå att välja dress.

 

Här är de beredda åka iväg och sneglar på varandra. Det blir lite informellt eftersom Bob saknar fluga och har översta knappen oknäppt. Och hans vita blomma på slaget slokar efter många år i margarinlådan.

Skynda på, vi är sena. Taxin väntar. Måste du ta så lång tid på dig att välja kläder, Barbie? 

Jamen nu är jag klar. Håll med om att vi är ett stiligt par!

(Exakt så här lekte jag inte som barn. Dresscode för coctailpartyn kände jag inte till och walk-in-closet var även det ett okänt begrepp för mej.)

.

.

Tuff brud i margarinlåda

Jamen, jag visste ju!
Jag visste ju att min Barbiedocka från Mattel var nerstuvad med sin fusk-Ken och alla kläder i en kartong. Men jag tänkte alltid att inte hinner jag ta fram henne, det får jag göra en annan gång, en annan dag, ett annat tillfälle.

Nu var dagen kommen. En första titt se ni här:

"Hej kom och hjälp mig! Jag vill upp ur lådan. Jag håller på att tappa huv´et."

Så där ja. Men min Barbie har visst fått stela leder och fastnat i en pose. Hon har sin klänning och en mjuk hatt, allt tillverkat av mig för många, många år sedan. Just de här blåvitrandiga kläderna är recyklade ur en pyjamas som blivit för liten för mej men som lätt blev ett tight fodral att festa loss i och trikåmjuk att förvaras i.

Bubble-cut Titan har jag insett att modellen med rött kort hår kallas.

Men vad, huvudet som är av mjukare plast, har spruckit och lossnar nästan från halsen. Och ögonfransarnas svarta mascara har nötts bort. Ögonbrynen kan skönjas, jag vill minnas att jag bättringsmålade make-upen på den kära Barbie med tuschpennor vars färg ätit sig in i plastansiktet och gett henne en färgton som inte är ursprunglig. I öronen har jag bryskt stuckit in avklippta knappnålar, jodå. Fast ni ser väl att det är gula pärlörhängen.

Min Barbie köpte jag av en klasskamrats yngre syster någon gång på tidigt 1960-tal. Siv ville inte ha en korthårig Barbie som dessutom hade RÖTT hår.  Men mej passade det precis, en emanciperad docka som visste vad hon ville, inte en sjåpig docka med långt blont hår som bara brydde sig om sitt utseende, satt framför spegeln i timtal och åmade sig och tänkte på silikon och botox. Men nej förresten - silikonbröst och botoxläppar var inget någon av oss visste om på 60-talet. Skönt var väl det.

Så mycket roligt jag haft med min rödhåriga och kortklippta Barbiedocka. Vi flicklekkamrater har lekt med våra dockor (som alla hette Barbie, haha...) men framför allt sytt, virkat, stickat - ja gjort kläder till dockorna. Några är köpta och äkta Mattel eller andra billigare märken men några de riktigt fina har även mammorna sytt. Det märkts genast om en liten flicka eller en vuxen kvinna sytt kläderna. Själv gillade jag att formge kläder men mitt tålamod att sedan tillverka kläderna noggrant var kort. Många och fascinerande kreationer kom i alla fall till ;-)

 Så här såg hon ut en gång i tiden, fast en variant med rödare läppar. Bild från internet.

Man finner, om man googlar Barbie, att hon har en facebook sida med 12 miljoner gilla-markeringar. Jo, Barbie är och var en industri, den första Barbiedockan producerades 1959. De gamla dockorna och deras äkta Mattel-kläder säljs/köps på eBay, samlare finns det gott om. Tänk att min docka överlevt det progressiva 1970-talet, alldeles eventuellt var det därför hon blev självständig. Och tänk att jag själv inte formades till att bli ett våp så mycket som jag lekt med Barbie, detta omdiskuterade kvinnoideal stöpt i en dockas format.

.
.

Lekstugans möbler

Så står dom då där, lekstugans köksmöbler från barndomen.
Barnsmå och gladröda.
Tillverkade av pappa i trä och masonite (!) samt målade vita och röda.
Ställda för fotografering på ladugårdsportens nötta golv.

De små servisdelarna finns kvar till en del men lika ofta användes udda porslin kasserat från köket. Vi lagade till "mat" med röda vinbär, socker och mjölk på sensommaren. Tänk så bra detta matchade köksmöblernas färger! Jag ville nog laga till detta mest för att det blev så vackert - rätt surt var det att äta :-)

Enkelt tillverkade möbler med mycket kärlek. Masonite från Rundviksfabriken, träreglar och spik var det enda som krävdes. Endast det nödvändigaste målades, precis som man alltid gjort.

Och se, där finns även köpe-spisen, den "elektriska" :-)

Och gissa vad den bakplåten är gjord av? Masonit. Bra till mycket och använd inte bara i närheten av masonitelandet Rundvik. Bänkskåpet i lekstugan var ett gammalt äkta, kanske kom det från morfars och mormor 20-talskök. Det finns kvar och är målad med ljust grön linoljefärg som var så vanligt.

Minnet av lekstugans övriga inredning går att läsa om HÄR.

Ja, hjälp så mycket roligt vi har haft med de här minimöblerna!!!
.
.

Regler ? Regler!

Titta vad som kom fram under den platsbyggda garderoben då den revs. Det måste ha åkt in genom en glipa vid sockeln av misstag.

Föreningsregler för den förening vi barndomskamrater startade då vi byggde en koja i skogen!
Inser att jag ligger nog bakom mycket av skrivningen, renskrivningen på min skrivmaskin förstås, men även formuleringarna kan jag tro.

Jag skrev först fel, höll in caps lock-knappen så det blev ett frågetecken istället för en punkt efter första rubriken Regler? Skrev om för att det inte skulle vara någon tvekan om dessa regler verkligen var det som gällde för vår kojförening.
-------------------------------------------------------------------------------------------------

REGLER?

.

REGLER.

1. Vi ska inte ljuga!
2. Vi ska inte viska, så att den andra inte får höra.
3. Vi ska alla hjälpa till med jobbet!
4. Viska göra roliga saker tillsammans!
5. Vi ska inte kasta papper runt kojan!
6. Vi ska inte ta mer än 50 öre med oss om vi samlar
    in pengar!
7. Vi ska meddela om vi inte kan komma till klubb-
    mötet!
8. Vi måste ta med märkena!
9. Vi måste kunna lösenordet!
10. Vi ska ha en egen sång!

------------------------------------------------------------------------------------------------
Åren har gått.

Reglerna visar på en demokratisk ordning och med annan skrivning kan de även gälla för en vuxenförening som t.ex. byns olika samfällighetsföreningar. Reglerna handlar om nå´t så´nt här:
Man ska vara sanningsenlig.
Man ska informera, inte undanhålla något för medlemmarna. Transparens ska gälla.
Alla ska ges möjlighet att komma till tals.
Man ska inte vara hotfullt tvingande.
Man ska utföra arbete gemensamt
Man ska tänka miljömässigt riktigt och vårda den natur vi äger
Man ska inte utestänga någon ur föreningen på grund av ekonomisk utsatthet
Man ska ha medlemskontroll vid omröstning, endast medlemmar har beslutaderätt
Man ska försöka skapa en gemenskap att vara stolt över!

Så det så!!! E dänne fatta väl vem som hällst!

Imorgon ska jag på ett möte i en samfällighetsförening där styrelsen och många av medlemmarna kan det här med föreningsliv. Jag är tacksam att ha den föreningen som motpol till föreningarna i byn norrut, för att slippa tro att allt går så rufft till som vi blivit vana med i den norrländska byn. Föreningsstyrelserna går inte att jämföra alls. Den sydligare vinner ÖVERLÄGSET.

Ett tiosidigt häfte i A5 format kom i god tid före årsmötet. Datum och tidpunkt är satt för att så många medlemmar som möjligt ska kunna delta.

Där fanns kallelse, där fanns en dagordning anpassad till mötet, inte bara den dagordning som står i stadgarna utan avpassad till mötet. Det innebär att de punkter som inte har relevans inte finns med - t.ex. "ändring av stadgar" eftersom styrelsen inte har förslag på en sådan ändring.

Där fanns en tydlig verksamhetsberättelse för det föregående året, med genomtänkt struktur utan hopblandning med innevarande år och utan skrivning om vad som borde ha gjorts eller ska göras framöver. Här fanns en redig och strukturerad verksamhetsberättelse. En sådan som man lätt kan gå tillbaka till framöver om man vill se vad som gjordes 2013.

Och framför allt - här fanns de inlämnade motionerna ordagrant angivna som förslagslämnarna formulerat dem, inget dravel med styrelsens egna omformuleringar. Inget försök att undanhålla medlemmarna information. Heja! I jämförelsen blir det jordskredsseger till södra delen av landet!
.
.

Innehållen information

Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.

Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket. Vi satt runt köksbordet med laminatskiva där den fascinerande skomakarlampan med hissanordning hängde ovanför men eftersom det var ljust så den var inte tänd. Lille J satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa. Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K. Kanske drack vi mjölk och åt hembakta bullar.

Det här var vid tiden då generationsboende var så vanligt i byn. Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger lille J helt troskyldigt som små barn gör rakt på: Men han ä ju dö.

Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När? Igår. Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut gjorde/gör man inte här. Det norrländska/svenska karaktären satt/sitter djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.

 Bilden har inget med människor i texten att göra.

Den är hämtad härifrån.

Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej. Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn, det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.

Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om ledsamheter, nästan tabu med döden. Redan då var det så. Vi blev inte sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är det bäst att ni går hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märklig känsla i kroppen.

Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor ibland gå mycket höga. Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår melodi.

Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla situationer sämre. Det gäller inte endast familje-angelägenheter. Absolut inte. Det kan lika väl handla om föreningsliv. Eller politiska beslut.

Bild hämtad härifrån. 

Edit: Morfar och döden

.

.

Läs även andra bloggares åsikter om att informera, att få info från fel källa, informera mera

Vårkänslor

"Mamma, jag vill ha en filt för nu gå´ne å ha picknick ute!"

 Något liknande bör jag ha sagt då jag kom som mycket liten kom hemspringande. Jag hade sett brunt fjolårsgräs sôm hadd tent fram bårte snön på gaveln om kompisen Karins fina uthus. Redan som mycket liten kom vårkänslorna fram med ljuset och värmen.

Bakom uthuset ligger byns vackraste hus.

Ända sedan jag började blogga har jag tänkt skriva om detta kulturhistoriskt intressanta.

Och minns - för att vara khintressant behöver en byggnad inte vara flera hundra år gammal.

Själv har jag inga starka minnen av händelsen men någon filt fick jag inte ta med ut. Tror dock att det hela gladde min mor eftersom hon senare berättade om när jag ville ha årets första picknick på fjolårsgräs.

Vårkänslorna är precis desamma nu som då. Det här med upplevelser av årstider torde väl vara det sista som lämnar en människa. Att sitta ute på bron och dricka kaffe en solig vårdag tror jag nog även de som drabbats av demens kan njuta av. Det är något jag tar med mig då jag planerar byggnader.

Christina i Grannäs skriver om ett annat härligt vårtecken. Spana in!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vårkänslor, picknick

Molly i dagsläget

Så här ser hon ut fortfarande, min gamla fina docka Molly. Här har hon samma röda overall som på den gamla bilden. På huvudet har hon vad jag tror är den stickade babymössan som jag själv hade som nyfödd. Den turkosblå sidensjaletten med prickar är spårlöst borta. Mer foton på min negerdockas klädgarderob vill jag visa framöver.

Den här dockan fick åka i sparklådan eftersom hon var lagom i storlek. Kicki-Maja var för lång och Anna alldeles för liten.

Nu återstår bara att någon gång framåt i tiden - om jag fortfarande gillar att blogga - få presentera min Barbiedocka, den sista favoritdockan. En uppkäftig sak med kort rött hår... Jo faktiskt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om dockor, plastdocka, leksak, blunddocka, sparklåda, overall, barndomsminnen

Molly återfunnen

Idag gjorde jag ett besök på vinden med sågspån och expansionskärl. Jorå. Expansionskärl.
Och där uppe fanns också min negerdocka Molly, jag som trodde att hon var borta för alltid. Molly som kunde säga mama då hon vändes. Genast kom jag att tänka på ett gammalt foto:

På bilden pågår nattning av barn. Självklart ska jag natta Molly då mamma nattar oss syskon. Fast Molly ser ut att vara på väg ut i höstrusket med overall samt sidensjalett på huvudet. Overallen var röd och sjaletten var turkosblå med svarta prickar. Den senare en jättetjusig present från mammas ingifta moster Asta i Stockholm. Ska försöka få till tid att fota blunddockan i dagsläget och presentera henne för er.

Jag begrundar inredningen. Så typiskt med utdragssäng då man bodde trångt på övervåningen i morfars hus. Och ett hemvävt väggskydd med märkena från söndagsskolan uppklistrade på en masonitebit :-) Sängarna är bäddade med vaddtäcke med överlakan plus en filt på ena sängen, inte med påslakan. Den broderade tavlan känns igen. Inte kan jag påminna mig att jag upplevde min barndom som eländig, fattig och trångbodd.

För några år sedan stötte jag i min  yrkesverksamhet på en familj som byggt ett för stort hus och vill bygga ett mindre. Man hade på en minitomt i stan klämt in ett jättehus för att markera status. Barnens sovrum låg i ena änden och föräldrarnas i det andra på övervåningen med ett ödsligt "allrum" mellan, vardagsrum, arbetsrum och kök mm på bottenvåningen. Det här gjorde att familjemedlemmarna sällan träffades eftersom alla hade egna datorer och tv-apparater på sina rum, hade olika tider för måltider. Mannen arbetade för jämnan och kom hem då barnen somnat. Nu ville man bygga nytt och mindre för mer gemenskap, och på en naturtomt med bättre utsikt. Så kan det gå!

En tidigare arbetskamrat påstod att tack vare att familjen på fyra personer bodde i en trea centralt i innerstan, hade äktenskapet hållit då det knakade. Alla var tvungna att mötas, se varandra. Det gick inte att gå förbi och tiga ihjäl förhållandet. Tack vare att de då bara hade en trerumslägenhet. Så kan det vara! Compact living kan verkligen vara något positivt kommer jag alltså fram till efter ett besök på vinden för att kolla expansionskärlet :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om expansionskärl, docka, dockkläder, utdragssäng, trångboddhet, gemenskap

Underbara regndagar

Under några få somrar som barn spelade det absolut ingen roll om det regnade några dagar. Jag och kamraterna satt inne och gjorde kläder till klippesdocken. Klippdockorna kom som bilagor i veckotidningar och dem fick jag av fastern. För att själva dockan skulle bli stadigare och hålla längre klistrades den upp på kartong och klipptes ut. Följekläderna fick fortsätta att vara av tidningspapperskvalitet. De nya gjordes av kraftigt ritpapper. Gissa om det var kul att rita, måla och klippa ut. Jag använde röd, blå, gul, svart och vit temperafärg i rätt stora kvadratiska koppar och med dem blandade jag till regnbågens alla färger. Färgen blev härligt krämig om man blandade länge. Utöver temperafärgerna använde jag tuschpennor vilket gick fortare men var aldrig lika roliga. De kunde man inte blanda till själv, kulörerna var givna. De var dessutom tunna så stora ytor blev fula om man målade med tuschpenna. Tuschpennor användes mestadels till mönster.

Får jag lov att presentera några av klippesdocken:

Lilla Susanne ar avbildad från sidan. Därför behövdes ett hål för att handen skulle synas. På följeklädena fanns alltid omvikningsflärpar. Ganska snart slutade jag med flärparna, som bara var till besvär. Byxorna och västen på översta rosa kreationen är målad med tempera, skjortan har mönstrat med en gul tuschpenna.

 

Min absoluta favorit: Vivi. Tufft kortklippt, inte så fjantig uppsyn, självständig och inte enbart behagfull. Hon fick en uppsjö med kläder. Eftersom hon användes så flitigt gjorde jag en kopia av själva kroppen för att minska nötningsskadorna på originalet :-) På bilderna syns dock originaldockan som följde med någon tidskrift.

Tidningstext var ju tufft att ha på en klänning till blårutiga strumpor och skor i färgkombo med strumporna.

 

En sjökvinna, dock inte sjöjungfru.

Vivi vilar året om på några av sina kreationer.

Pippi var ju lite väl barnslig men ändå kul att fixa kläder till. Det var lite stuns i kroppen, ingen trådsmal och konstigt vriden filmstjärnetyp. Blandteknik.

Detta är Lulu. Varför skulle hon inte ha en indisk sari i sin garderob?

 

Antagligen var det prinsessbröllop i faggorna för prinsessan Christina har bland annat begåvats med en brudklänning och lång slöja.

Här bor dom, klippesdocken Lulu, Vivi, Viktor, Susanne, Mary-Lou, prinsessan Christina, Pippi Långstrump, Ville och Viran.

Ni förstår kanske att regniga sommardagar inte bara var av ondo för oss barn. De gick åt till att skapa kläder till de här platta pappersfigurerna :-) som omväxling mot att räfsa hö. Kul som bara den var det för oss som inte hade något ansvar för höskörden!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klippdockor, klippdocka, kreationer, 70-tals mode, lekar, regniga dagar, vattenfärger, tuschpennor

Blunddockan

Nu vill jag presentera min andra docka, blunddockan Anna. Hon skrevs efter per postorder och jag minns att vi, mamma och jag, for till grannbyn för att hämta ut postpaketet. Jag satt i barnstolen med ekerskydd av masonite, som var fastsatt på pakethållaren på den svarta 28-tums cykeln. Tant Greta Edström var föreståndare på Posten, en knubbig och godmodig tant som jag knappt såg eftersom disken var förskräckligt hög. 

Om jag inte missminner mig var det karosseripanel som klädde diskfronen. Väldigt modernt på 50-talet. Rummet var väldigt litet men säkerligen väl uttänkt eftersom hela byggnaden var ny och inrymde lanthandeln LögdBoa och postlokalen med separata ingångar. Posten drogs in på 1980-talet och lantbrevbäring infördes, affären gick i konkurs för ett par år sedan. Nå, vi hämtade ut paketet.

På vägen hem körde vi omkull på Riks13 för där fanns en hal isfläck och vi blev nog båda lite förskräckta.

Anna hade hår i motsats till min älskade tygdocka Kicki-Maja. En gång lekte jag frisörska och klippte helt sonika Annas hår. Jag har själv en virvel framtill på högra sidan. Den klippte jag även bort på mej själv och fick stubbat hår just där en tid framöver, på Anna växte håret aldrig nå´nsin ut.

Lite skavanker och missfärgningar har Annas dockansikte fått under årens lopp. Patina på samma sätt som rynkor och fåror!

Anna är alltså en köpedocka, något annat än Kicki-Maja, min allra första och mest älskade docka som mamma sytt.

Dockkläder sydde hon dock till Anna. Välsydda saker, hon hade ju utbildat sig till sömmerska som ung. Röda hängselbyxor med vita tryckknappar på axlarna och en ärmlös klänning i blått med röda gansband är vad som finns kvar.

Anna har även ett plåster på ena handen. Om det är en skada i plastkroppen på riktigt eller en fiktiv, minns jag inte. Jag har alltid varit plåsterfreak så det kan mycket väl vara en lek att hon skadat sig. Jag gillar verkligen plåster! Än idag! Really!

Och på den sista bilden kombineras de två kläderplaggen till en outfit som kanske skulle gå hem idag!
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om leksak, blunddocka, docka, postorder

Kicki-Maja

Får jag presentera KICKI-MAJA för er! Här är hon:

Då jag fyllt tre år fick jag henne som julklapp. Lyckan var omedelbar.

Jag hade anat att någonting spännade var på gång. En gång före jul då jag inte kunde sova och klev upp ur sängen fanns inte mamma på övervåningen. Hon satt nere och sydde på mormors Singer trampsymaskin i kammaren i lampans sken. Då hon hörde mej komma gömde hon vad hon hade för händer och fick mej i säng igen. (Så minns jag det). Symaskinen, lampans sken i det för övrigt mörka rummet och den mörka ryggtavlan är ett säkert minne, omständigheterna lite osäkrare.

 

Vad hon hållit på med förstod jag långt senare men på julafton fick jag alltså en docka som var nästan lika lång som jag själv var.

Varför trampmaskinen och inte den egna elektriska symaskinen användes vet jag inte. Den elektriska var en Hugin i grön metallicfärg. Båda symaskinerna finns kvar, för allt i världen!

Nu kommer en kavalkad av bilder på min allra mest omhuldade docka:

Och hon kan förändra utseendet genom att fälla ut ”håret” eller vad det nu är, så hon ser ut att ha en bahytt.

Kicki-Maja fick nytt ansikte, en ansiktslyftning, omkring 1970, vilket var en vånda för mej att säga ja till. Hon var då ganska så smutsig vilket hon fortfarande är på armar och ben. Och så får hon förbli. Jag gillar henne skarpt ändå eller just därför.

Läs även andra bloggares åsikter om docka, tygdocka, dockansikte, leksak