18 februari 2014

Innehållen information

Jag var fem år. Det var februari. Jag minns inte detaljerna så väl men känslan är desto starkare.

Vi, de tre lekkamraterna hade träffats, vi var 5, nästan 5 och lille J som bör ha varit 4 år.
Efter snölek hamnade vi alla i köket. Vi satt runt köksbordet med laminatskiva där den fascinerande skomakarlampan med hissanordning hängde ovanför men eftersom det var ljust så den var inte tänd. Lille J satt vid bordets ena kortända, vid den andra satt lekkamratens pappa. Jag satt i kökssoffan och mitt emot satt tant K. Kanske drack vi mjölk och åt hembakta bullar.

Det här var vid tiden då generationsboende var så vanligt i byn. Lekkamraten bodde här med sina föräldrar på bottenvåningen, farfar bodde uppepå. Men han var inte hemma just då utan på sjukstugan. När vi sitter där säger mamman eller dottern något om farfar, frågar något om honom, kanske en undran om de ska fara och hälsa på honom. Då säger lille J helt troskyldigt som små barn gör rakt på: Men han ä ju dö.

Det som hände i luften mellan alla vid bordet sitter kvar än i min hjärnbark. Alla stelnade utom lille J. Luften gick ur, det blev svårare att andas. Mamman tittade frågande på pappan: Är det sant? Pappan nickade eller svarade tyst ja. När? Igår. Vår lekkamrat kröp upp i mammans knä och började gråta stort. Mammans ögon blev gråtigt blanka och rödkantade men att visa känslorna rakt ut gjorde/gör man inte här. Det norrländska/svenska karaktären satt/sitter djupt i själen. Jag såg hur tant K. kämpade med anletsdragen, med behärskningen, kunde inte prata för rösten skulle ha spruckit.
 Bilden har inget med människor i texten att göra.
Den är hämtad härifrån.

Och jag – jag kände mig konstigt illa berörd trots att jag bara satt där utan ett ord. Nyheten att ”farfar” var borta var ny även för mej. Känslan av pinsamhet och medkänsla blandades. Pinsamt att de närmaste inte visste något då andra i byn redan kände till det fakta att en bybo dött. Jag kände mej skyldig trots att jag inte alls på något sätt var det. (Det sägs att flickor/kvinnor lätt tar på sig andras skuld.) Kände medlidande med mor och dotter som så abrupt fick höra det tråkiga meddelandet. Jag minns som sagt precis känslan men som 5-åring kunde jag inte formulera den, det kan jag ännu inte helt. Andningen blev ojämn, det var svårt att veta vart jag skulle titta så att ingen kände sig bortgjord. Att prata om något var omöjligt. Ändå var det inte mitt fel att informationen till de närmast sörjande kom från fel håll. Icke.

Pappan kände alltså till att hans far, ”farfar”, hade avlidit men inte berättat det. Än. Rätt tillfälle dök inte upp. Det är svårt att prata om ledsamheter, nästan tabu med döden. Redan då var det så. Vi blev inte sittande länge, jag och lille J. Pappan sa snart något till oss som Nu båner (barn) är det bäst att ni går hem! Så vi lommade iväg. Jag hade en märklig känsla i kroppen.

Själv är jag uppväxt i ett hem där döden och mycket annat svårt har pratats om i familjen genom min mors försorg. Detta är jag henne evigt tacksam för. I tonåren kunde diskussionens vågor ibland gå mycket höga. Att sluta in sig i sig själv och förtränga var inte vår melodi.

Den här händelsen som 5-åring har kanske format mig så jag är noga med information, att bakvägen få veta något som undanhållits, gör alla situationer sämre. Det gäller inte endast familje-angelägenheter. Absolut inte. Det kan lika väl handla om föreningsliv. Eller politiska beslut.
http://drf.teflonminne.se/2007/11/18/dyrbara-tarar/
Bild hämtad härifrån
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

1 kommentar:

  1. Känner igen mig, när det blev en pinsam situation kände man ofta skuld som barn utan anledning.
    Vilken fin blogg. Är själv norrlänning (Umeå) och bär alltid med mig en längtan dit.
    Hälsningar Birgitta

    SvaraRadera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...