Kakelugnens fogar

 

Den enklaste av kakelugnar - vit och rund.

Vi eldar i kamin, vedspisar och kakelugn. Det går åt så mindre el på så sätt. Vissa rum hålls svala genom att dörrar stängs när vi vill ha det så. 

När jag lämnade stan för landsbygden insåg jag att jag hade möjlighet att leva som man gjorde för ett par generationer sedan - då farstun stod sval under vintern, sval som i ett skafferi så att mat kunde förvaras där. Så ville jag också ha det. Vet ni hur gott det doftar då äpplen förvaras i farstun? Ryms inte all kalasmat under storhelgerna i kylskåpet ställs den ut i farstuskåpet under vintertid. Det är inte alla förunnat att kunna leva så när centralvärme, öppna planlösningar och andra tankesätt gör att man lever med samma temperatur i husets samtliga rum. Jag älskar verkligen zoner med olika temperaturer. Tittar man tillbaka till hur livet levdes fram till 1900-talets mitt lär man sig hur man lever miljövänligare. Allt det här hade inte gått om jag inte levt med en människa som tidigare än jag börjat leva sitt liv utifrån det här synsättet. Jag kan skatta mig lycklig!

Kakelugnen på bilden ovan såg sliten ut när jag först såg den. Det var stora springor mellan kakelplattorna. Men skorstensfejaren dömde inte ut den, det var bara det estetiska utanverket som såg dåligt ut. Så jag blandade till egen kakelugnsfogmassa och snart nog såg det bättre ut.

 

Stora springor mellan kakelplattor.

Kakelugnsfogar efter ett års eldning.

Kakelugnsfog för vit/ljus kakelugn är mycket enkel att blanda till själv. Det är minst lika lätt att själv fylla i fogarna.. Här är receptet jag använder:

2 dl krita
1 dl titandioxid
1 äggvita
mjölk 

Ingredienserna rörs ihop så fogmassan får en relativt fast och grötig konsistens. Den ska vila minst 30 minuter så att kritan får svälla.

Kratsa först försiktigt ut lös fog med en matkniv. Arbeta försiktigt så glasyrens känsliga kanter inte skadas.

Med en gummispatel stryks massan ut i alla fogar. På snirkliga krön och gesimser är det lättare att ta fingrarna till hjälp. Efter fogningen tvättar man bort överskottet med en blöt svamp med rörelser diagonalt över fogarna. I stora fogar behövs ytterligare fogmassa eftersom det bildas sprickor i breda fogar då fogmassan torkar. Ny tvätt med blöt svamp. När fogarna torkat polerar man upp kaklet med en torr bomullstrasa – det blir ett slående fint resultat och man kan elda i kakelugnen direkt efter omfogningen. Allt detta är enkelt att utföra själv.

Kakelugnens princip med slingrande rökgång uppfanns av arkitekt Carl Johan Cronstedt (1709-1779) och general Fabian Wrede (1724-1795) på 1760-talet. Uppfinningen var åtta gånger effektivare än dåtidens värmekällor och vedbesparande. Det var nödvändigt då råvaran höll på att sina eftersom ved och träkol behövdes till de många järnbruken i landet. Stångjärn var en stor exportvara som gav landet inkomster. Hushållen värmde upp hus och lagade mat på kökets äril, den öppna härden, som liksom nutida öppna spisar, ger lite utbyte till rummen i form av värme.

Läs - En värmande eld

Att ligga i framkant...

  

Det går så bra att använda det senaste inom teknologin för att torka tvätt. Vi är några som ligger i framkant när det gäller. Varför slösa elektricitet på en så basal sak som att torka tvätt? (Vid minusgrader går det bra att frystorka tvätt i ett ouppvärmt uthus, inget konstigt med det.)

Höbärgning i Österbotten 1912

Det är fantastiskt vilka kontakter man får genom att blogga. Och vilka kunskaper, frågor, påståenden som kommer mig till del. Det kan verkligen vara givande.

Marianne Myllymäki i Munsala, Österbotten, sände ett mejl med ett foto från skördetiden ca 1912. Det är hennes farfar och farmor och deras två äldsta barn som var födda 1905 och 1906 samt några byskvinnor på väg till höbärgning. Ett väldigt fint foto av ett arbetsgäng i olika åldrar. Marianne påpekar att hennes farmor bär sina skor eftersom de skulle sparas i möjligaste mån och inte slitas i onödan. Själv lägger jag märke till att kvinnorna bär både räfsa och lie och att kvinnorna har vita hucklen om håret, knutna under hakan.

Marianne berättar också att i Munsala användes inte hässjor utan man använde störar i de fall man inte torkade höet direkt på marken (som jag skrev om här).

Hon skriver "Här säjer vi att man störar höet, tyvärr är det numera sällsynt att se störat hö. Inte gör man just heller småbalar av torrt hö längre utan nu är det inplastning och jättebalar som gäller. I vår by finns inte en endaste ko mera fastän det på 60-talet fanns nästan på varje gård."
 

I ett annat mejl sänder Marianne ett foto där arbetsfolket tar en paus från höbärgningen och äter ute i det fria. Snacka om familjesammanhållning och att alla hjälps åt på bondgården för att få mat på bordet hela året. Det var långt ifrån det individualistiska samhälle som vi har idag.

Stort tack för fotona Marianne!

Frostnupna fåror

 

Finns det något finare, något mer genuint, något mer basic än att bo vid plöjd mark. Mark som producerar den mat vi äter... Denna första advent ligger fårorna kalla och frostnupna men så blir det inte framöver.

Höbärgning i byn på 1900-talet

Som jag fått det berättat och visat för mig som vuxen, användes olika tekniker för att bärga hö under 1900-talets första årtionden här i byn. De lägdor som kallas nylägdor, det vill säga de som  plöjts, harvats och besåtts med korn eller havre och kanske även höfrö för påföljande år, och som gav god skörd då de befann sig tidigt i växelbruket, dessa lägdor hässjades för att det kraftiga gräset skulle torka bra. Det var på 1920-talet man började hässja hö och då använde man stånghässjor som jag kan se på äldre foton. Morfar var mån om att "setfoten" kring hässjan skulle vara noggrant räfsad. Där skulle inget utspritt hö ligga.

Under 50-talet införde pappa linhässjor. Som linor användes tjärade hampasnören. Det är den typen av hässjor jag själv minns från somrarnas slåttanna. Någonstans finns en VHS-film från 90-talets slut som jag spelade in där pappa visar hur gången är när en linhässja sätts upp. Hässjorna står alltid i öst-västlig riktning här i trakten.

Nylägden gav mer skörd än gammlägden där hö skördats under flera år efter senaste plöjningen och utarmades allt mera innan den plöjdes ånyo.

        Stånghässja tidigt 1950-tal                                      Linhässja 1970 utan linor pga höladning.

Innan man började torka hö på hässjor, som är en 1900-tals företeelse, torkade man "på bredden" (tôrke på bredda). Och det var så man fortfarande gjorde med gammlägden då mamma var barn.

På morgonen slog man höet med lie. Varje slag fick ligga ett tag. När slaget torkat på ytan rörde man upp det, det vill säga att flera slag räfsades ihop till en fluffig sträng som fick torka.

På eftermiddagen "tvitte" kvinnorna. Det innebar att räfsan användes för att bre ut allt hö, sprida det så att det skulle torka i solen. Det var kammen på räfsan som användes. I mammas barndom gjordes detta på "gammlägder".

Innan kvällen förde man ihop höet igen till en sträng och av den gjordes flera "seten" Man "sete" för att undvika att dagg (och regn) förstörde höet. På morgonen kastades "setena" ut med harvtyget (räfsskaftet) igen för att torka ytterligare. Så höll man på tills höet var torrt. Gissa om fröerna föll till marken...

När allt hö var torrt räfsades/föstes strängen ihop med räfsskaftet till en "dyscha". "Dyschorna" fördes med skrinda till hölage (höskullen)

 

Detta var att torka "på bredden".  Det var endast på gamla lägdor morfars familj gjorde så, på nya lägdor (dvs nyligen plöjda och sådda med korn/havre och kanske höfrö) hade man börjat hässja med stånghässjor på 1920-talet.

 

Räfsning under olika decennier. På sista fotot hässjning av hö på linhässja. Pappa spänner ännu ett linvarv med dubbelt halvslag.

Höladning ute Aspänge´ (utmark där två hölador fanns)

*** 

 Museala hässjor

Jag tror faktiskt att jag är den yngsta i byn som varit med om småbrukets göromål utan mycken maskinhjälp eftersom mina föräldrar hade kvar jordbruket ända tills jag var 15 år vilket jag är stolt och glad över. Alla andra hade lagt ner jordbruken före oss utom två bönder som då börjat med större jordbruk där t ex hässjning inte ingick. Skulltorkar och snart nog plastat ensilage och balar tog över. Det är inte så märkligt att jag intresserar mig för de här kulturfrågorna, för etnologi och folklivsforskning, då dessa handgripliga göromål vid ett småbruk är försvinnande vetskap. Snart nog är allt enbart smal akademisk kunskap från att ha varit bred praktisk kunskap. Numera kan jag se några få hässjor när jag sommartid rör mig runt i Sverige - men det är nostalgihässjor i det stora hela. Som ovan från Jamtli i Östersund. Det är inte längre ett årligen återkommande MÅSTE för att få mat till hushållet.

 

***

Lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa

Detta är en film tagen vid en workshop om lieslåtter och traditionell hässjning i Orsa. Anordnad av nätverket Svenska kulturlandskap den 15 -16 juni 2016. Roland Öjeskog berättar och visar hur det nyslagna höet tas om hand under hässjningen på denna plats.

Uppehållstillstånd

 

En bild på rast och vila under slåttannan på 60-talets andra hälft med kaffe, läsk och bullar.

Att lada hö

Hemma sa vi alltid att vi ladade hö när det torkade gräset togs ner från hässjan och föres in i ladugårdsporten och in i hölage´. Och att vi ladade ved när den kapade och kluvna veden kastades in i veaboa.

Här står min morbror på skrindan och lassar av hö som förs in i hölage´ vilket ligger alldeles till höger innanför ladugårdsporten. När några skrindor var ladade brukade vi barn (fem kusiner) hoppa i höet. På så sätt hjälpte vi till att packa ihop det så det rymdes men vi upplevde det som en skojig lek. Till sist nådde höet så högt att vi räckte till takstolens hanbjälke som vi klättrade upp på och ropade, för att få uppmärksamhet:  "Här står självaste kungen och dör" åsså föll vi raklånga ner i det mjuka höet. Allt emellanåt, efter några ladade skrindor, ropade pappa att vi skulle vända oss bort med ansiktena och så slängde han några nävar grovsalt på höet för bevarande (kan jag tro). 

Det hände nu och då att vi tog med sänglakanen och övernattade i det mjuka höet i hölage´.

Kusin Lasse och en hjälpreda som drog skrindan detta år.

* * *

Jag förmodar att andra jordbrukande familjer i byn använde samma vokabulär. Men jag har inte hört det sägas någon annanstans, kanske för att jag efter gymnasiet tyvärr inte befunnit mig ofta i bönders och småbrukares sällskap (men ändå följt utvecklingen).

Men begreppet lada fanns innan lada existerade som byggnad. Att lada innebär då att lägga i hög, att samla förråd, att stapla upp.

Lada har efter hand kommit att förknippas med förråd av hö eller annat kreatursfoder. Men det finns lador även för andra ändamål och förråden måste inte vara hus. Med ordets ursprung kan lada även vara såtar, stackar eller hässjor.

Ett foto från Aspänget på 60-talet. Två kusiner sitter i en ladas öppning. Den här ladan har två öppningar, på ena gaveln som ett kvadratiskt hål en bit upp upp, på andra gaveln med dubbelport ner till mark.

Ladan var av yngre konstruktion och placerad över ett stordike med överfart med trumma på ena långsidan. Ladan revs någon gång på 1980-talet då diket som tvärar över flera fastigheter skulle grävas och fördjupas. Ladan var fin!

På fotot syns även en timrad lada från 1878 längre bort, ner mot bäcken Aspan. Denna timrade lada flyttades 1991 till sommarladugårdens plats vid vår sommarstuga. Mina föräldrar skrev brev till mig i Rom, där jag då bodde, och berättade i ord och bild om sin insats för att rädda denna hölada.

Här på slåtterängarna ute´ Aspänge växte höskallra, slåtterblomma, penninggräs (som vi barn använde som betalning i våran "affär") och kråkklöver. De växterna nu är helt borta ur floran då lägdorna inte brukas längre. Blommorna påminde oss om när marken här var sjöbotten, Aspfjärden. Denna dikades ut i två omgångar, senast på 1920-talet. Allt för att ge skörd några år men snart nog började hemmansägare låta de smala markremsorna slya igen och skoggå eller snabbade på processen genom att plantera gran. 

Det var ett stort grävningsarbete som gjordes till rätt lite nytta och som hade varit bättre om arealen fortfarande varit våtmark. Så ser man åtminstone på det idag. Kanske hade bäckens översvämningar, som nu börjat förekomma relativt frekvent och vattenfyller mångas källare, inte varit lika förödande nu när klimatförändringarnas konsekvenser börjat visa sig längs norrlandskusten.

Badtunnor men inte badkrukor

Ett par frysta ögonblicksbilder från förr... 

Här badar jag och kusin Lasse i var sitt större laggkärl. Maggan står och tittar på. Badtunnorna står på gårdsplanen och precis till höger tycker jag mig se ett barnvagnshandtag med ett badlakan(?) brett över. Det ena laggkärlet har handtag och intill ett av dem ligger en bräda och på den finns en tvål. Vi barn upplevde nog detta mer som lek än som rengöring. (Det laggkärl som Lasse badar i användes frekvent för sköljning av tvätt innan tvättmaskin kom in i huset på tidigt 70-tal!)

Sommartid kunde bad lika gärna ske i havet, i Salusand, ett bra havsbad med lång sandstrand. Sanden kunde bli så varm för barnafötterna att det var en lisa att svalka sig i Norra Kvarken, det hav som skiljer Bottenhavet från Bottenviken.

Sommarens bästa för min del

De två event som blev sommarens mest givande i hemkommunen var en konstutställning samt ett folkmusikframträdande. Visgruppen Triakels framträdande i Kråken har jag skrivit lite om här. Det är inte första gången jag lyssnar till dem live men första gången i norra Sverige. Skillingtryck fascinerar!

I början av juli invigdes Konstbiotopen på Konsthall Norra Kvarken och där visas t o m 5 september projektet “Konst för fåglar, humlor, skalbaggar, maskar och svampar”.

"Kan man alls nå fram med konst till de som varken efterfrågar eller är tänkta mottagare av denna konst? Vem är du ekoxe? Vad bryr sig myrorna, spindlarna och myggen? Och jordlöparen? Konstbiotopen kommer att fortsatt ställa dessa frågor och visas här på Konsthall Norra Kvarken t o m sommaren 2023."

Utställningen är ett intellektuellt projekt där inbjudna konstnärer/författare/dokumentärfilmare/biologer-forskare försökt materialisera dessa tankar, i sig en ganska omöjlig uppgift. Det är en utställning med ett ekocentriskt förhållningssätt och utställningskatalogen är behövlig och läsvärd. Långt ifrån inställsamt mjäkig. Glad att det finns en sådan konsthall i den lilla kommunen, så nära till.

"Ode till en död tjärn" av Anders Rönnlund, som pågick på samma konsthall, blev en upplevelse av musikalitet på ett väldigt annorlunda sätt. Vattendroppar som föll mot skilda material gav tonerna.

*

För övrigt har jag denna sommar sett allt från Dorotea till Halmstad och besökt många intressanta platser, många fler än jag skrivit om här på bloggen.

Min sommar har verkligen varit bra och givande både intellektuellt och estetiskt.

Lekstugor som kulturarv

Jag är glad för att jag tog mig tid att besöka Nääs slöjd & byggnadsvård utanför Göteborg denna sommar där en utställning om lekstugor pågår - Där fantasin bor -  en utställning om lekstugor och kojor. Har själv länge ivrat för bevarande av lekstugor eftersom de tillhör vår kulturhistoria.

"Med utställningen Lekstugor och kojor vill vi lyfta barnens kulturarv, och utforska relationen mellan barn och byggnadsvård. Hur kan barn lära sig om och involveras i byggande och byggnadsvård? Vi tänker att lekstugor och kojor är ett bra format för att undersöka detta tema.  

Utställningen finns på plats här hos oss, mellan Källnääs och sjön under perioden 8 juni till 31 oktober. Välkommen!"

Utställningen pågick utomhus med en stor mängd bilder på flera skärmar i form av små hus med rätt lite text. Den var alltså lätt att tillgodogöra sig. Några lekstugor var uppförda som kopior av äldre kända lekstugor.

Masterstudenter vid  HDK-Valand (Högskolan för konst och design) hade byggt två olika lekstugor med barns önskemål och tankar.  Detta i motsats till tidigare lekstugor där de vuxna byggde till barn för att de skulle lära sig vuxenlivet.

Boken Folkkära hus för småfolk med underrubriken Lekstugans resa från herrgårdspark till villaträdgård fanns till försäljning och såklart köpte jag den informationsrika lilla boken!

Innehållet är intressant.

Den här bilden är extrem då den visar en av de äldsta lekstugorna. Den finns hos samhällets elit - i detta fall i Frognæs i Kristiania (Oslo) 1865. Lekstugan är en miniatyr av sommarboställets boningshus och på bilden har tjusiga damer och ett par barn samlats. Hovens och herrskapens lekstugor spreds med tiden till de lägre skikten i samhället.

Jag och lekkamraten Karin framför hennes söta lilla lekstuga som är riven sedan länge.

Det här var den lekstuga pappa byggde till oss barn. Den är inte riktigt klar på bilden, bron saknas och blommorna vid den saknas. Stugan hade röd slamfärgad fjällpanel med vita knutar och foder och troligen var takmaterialet oljehärdad masonite som asfaltstrukits. Lekstugan hade tre fönster mot två väderstreck och var indelad i två lika stora rum - ett kök och ett sovrum. Dörren var hög som en normal dörr dvs med höjdmåttet 2.10 meter. 

Ibland övernattade vi barn verkligen här. En säng bestod av två uppochnervända potatislådor av trä samt en skumgummimadrass och sängkläder. På bilden bakom min kusin skymtar de enda möbler i barnstorlek som fanns där förutom en enkel köksbänk och leksaksspis. De där röd- och vitmålade möblerna hade pappa tillverkat. Lekstugan kom senare att skänkas bort som jaktstuga.

Se här en kort video om lekstugor från utställningen vid Nääs slott.

Töntigt hipsterliv

 Serieskaparen Mats Jonsson om hipsterlivet på Södermalm, haha...

Detta lantliv på låtsas skrev jag något om HÄR : att kapa och klyva ved som livsstil. Jag kan ofta känna igen känslan av att ha att göra med töntar i detta krystade storstadsliv som jag rätt ofta träffar på i olika sammanhang. Det gäller inte enbart vedhantering utan så mycket mer. Vad värre är är att även landsbygdens folk tappar kunskapen om de förr så naturliga redskapen och verksamheterna. Då blir de lika mycket töntar som Södermalmarna! Det har jag svårt att fördra.

Hoppfullt

Serietecknaren Mats Jonssons sommarprat i P1 som jag lyssnade på först idag gjorde mig uppsluppen. Det finns hopp för avfolkningsbygder i norra delen av landet. Han bodde vid Mariatorget (precis sm jag själv en gång i tiden) och har nu flyttat norrut. Musikvalen var passande och jag uppskattade dem trots att jag inte är 70-talist som Jonsson själv.

 Sommar i P1 med Mats Jonsson finns att efterlyssna på.

Detta får bli min Norrlandsillustration - en Konsumkasse av juteväv 30 x 35 cm. Tänk så liten, så få varor man köpte 1958, för här i kommunen hade många fortfarande lantbruk med egen mjölk, egen potatis och husbehovsgrönsaker, eget kött. Varje by en lanthandel - idag finns Konsum kvar enbart i kommuncentrat Nordmaling. Och en ICA Supermarket.

Träindustrisamhället Bollstabruk i Kramfors kommun, som Mats Jonsson berättar om, fick ungefär samma utveckling som Rundvik i denna kommun. Men kanske finns framtiden där..

Möte i sommarnatten

Först kom en stor bil med gult blinkande ljus i sommarnatten.

När den försvunnit och jag svängt in på samma väg, fast åt motsatt håll, kom efter en stund ännu en lika stor bil som stoppade mig med röd lampa utsträckt genom sidorutan och bad mig stanna och hålla mig åt sidan. Jag backade in på en avfartsväg. Inom två minuter skulle en bred transport passera. 

Ett ljus uppenbarade sig bakom kröken. Det närmade sig och visade sig vara något så prosaiskt som en långtradare lastad med en del av ett vindkraftstorn tillverkat av icke-fossilfritt stål av danskt fabrikat, Vestas, som passerade på Norrforsvägen.

Direkt efter följde en mindre följebil som hade koll bakåt kan man förmoda. Totalt var det en transport med fyra dieseldrivna bilar inblandade för att se till att förverkliga produktion av miljövänlig elektricitet. Med bortsprängt berg och gjutning med många kubikmeter betongfundament, stor plan uppställningsyta för mobilkran intill varje fundament och många mil nya vägar i skogslandskapet.

Transporterna av de 84 vindkraftverk som ska resas på Blakliden och Fäbodberget utanför Fredrika pågår. Under juni till oktober kommer ca. 800 komponenter att forslas från hamnen i Holmsund till Västerbottens inland med bilar. Majoriteten av transporterna kommer att gå från Holmsund via Nordmaling och Norrfors och går i intervaller med en till två timmars mellanrum. Vilket sammanträffande att Riks13 nyligen har förstärkts så att transporterna delvis kan gå den vägen.

Mer elektricitet måste produceras. "Miljövänlig" och förnyelsebar ska den vara. Vattenkraft från utbyggda älvar, som faller inom den kategorin, räcker inte till de stora miljövänliga projekt som planeras i norra Sverige.

• Northvolt i Skellefteå
• Green Steel i Boden 
• SSABs fossilfria ståltillverkning i Gällivare

Byggandet av Northvolts anläggning i Skellefteå besökte vi förra sommaren. Här en del av den enormt stora anläggningen som uppförs av cellplastelement, ett inte speciellt miljömtänksamt byggmaterial. 

(Nästan samtliga nya stora industrilådor i landet uppförs med plåtklädda cellplast-kassetter, ett byggnadsmaterial som inte är miljövänligt. Industrier, serverhallar och logistikparker byggs med den tekniken, en tickande miljöbomb kan man tänka.)

• Batteritillverkning kräver väldigt mycket elektricitet (förutom sällsynta jordartsmetaller).
• Elbilar kräver elektricitet för laddning av batterierna.
  
• Fossilfri ståltillverkning kräver mycket elektricitet.

Vilka avtal med kommuner och energibolag har dessa företag? Får de fördelaktigt pris på elektriciteten för att etablera sig inom en kommun som trängtar efter arbetstillfällen för att kunna bli större, öka folkmängden? Kanske måste vi importera elektricitet för att klara företagens krav på de varan. Vilka fördelaktiga avtal har de för att etablera sig i kommunen?

Kommer "Norrland" att bli det nya Klondike? Kommer "Norrland" att få stor arbetskraftsinflyttning från södra Sverige? Eller kommer "Norrlands" inland att bli ännu mer glesbygd då kustlandet attraherar med arbetstillfällen?

 

Det är många tankar som går igång vid mötet i sommarnatten.

 

 

Väl hemma dansar inte älvorna längre. Det ser väl var och en att det är vanlig markdimma som syns.

I skuggan av torkat hö

Ett barn i en barnvagn. Det ser ut att vara varmt, flickans hår är lite svettfuktigt. Därför har vagnen placerats i skuggan. Den skugga som tillfälligt gavs var av torkat hö. Jag tror inte att det är en hässja eftersom bilden är tagen på gårdstunet och där stod aldrig någon hässja. Snarare är det slutet av slåttannan då höet fraktades med höskrinda in till hölage, skullen). Kanske är det kaffepaus för de vuxna.

Barnvagnen är av 50-talsmodell. Jag tittar i Scandinavian Retro nr 2/2016, där en sammanställning  av vagnar finns, för att försöka reda ut årtalet - men går bet. Kanske får jag återkomma om jag finner ett svar på årgång.

Tillägg: Har kollat upp att det är en barnvagn tillverkad av BRIO som syns på fotot.

Jag gillar synen av gräset som växer på gårdsplanen, inte alls snaggat som det blir när gräsklippare används - handjagad, motordriven eller robot. Det är säkerligen slaget en gång med lie och en gång till lär det bli innan sommaren är över. På själva körytan är det nerslitet av alla hjul och fötter på människor och djur som trampat ner det. ♥
 

Sommartider

 

En fin midsommarafton med god mat i det gamla uthuset. Evert Taube förstås men en CD med klassisk dragspelsmusik med ett glatt gäng från Nordmaling/Rundvik kom så småningom fram ur gömmorna. Kul.

Olika approach

Vi är två syskon som har mycket olika approach gentemot historien.

Jag intresserar mig för kulturhistoria, ja olika typer av historia och historieskrivning. Tycker att jag förstår nutiden bättre om jag har historiekunskaper. Köpte ut min syster ur morfars hus medan pappa levde, därför att jag har fina minnen och har trivts i byn vilket min syster inte har gjort. Min syster säger sig koncentrera sig på de levande människorna. Med min släkt- och hembygdsforskning intresserar jag mig endast för de döda menar hon. Så kan man se det.

Jag vill verkligen vårda de hus, möbler, inventarier och miljöer som mina anfäder använt, nött, skött och brukat. Det känns fint att ta hand om dessa "döda ting" oavsett om de har stort ekonomiskt värde eller inte.

Vi tog några dagar under två somrar för snart femton år sedan för att dela ägodelarna efter föräldrarna. Här finns väl inget värdefullt! uttryckte hon. Tja, kanske har hon rätt...

Fortfarande använder hon ladugården för magasinering av ärvda inventarier, mestadels möbler, utan antydan till att hämta dem. Jag burit, lyft, flyttat de där sakerna så många gånger, inte minst när golvbräderna i ladugårdsporten och hölaget (höskullen) byttes ut 2011-2013. En granne föreslog att jag ska lägga ut de där inventarierna på en säljsajt på Facebook - inte för att sälja utan för att låta förstå att jag önskar att de hämtas. Fb är dock inte min grej.

Några mindre möbler och de saker som var samlade inne i bostadshuset har min syster hämtat när jag bad henne, en önskan som gjorde henne besvärad. Då handlade det om att finrummet på övervåningen skulle ställas i ordning och prylarna var i vägen helt enkelt.

Det är inte denna mängd stolar som finns i mitt förvar men ändå tillräckligt för att vara i vägen.
Foto från OpenART Biennale i Örebro 2017.

Att ha stora ekonomibyggnader där andra människor förvarar sina prylar på obestämd tid är ett gissel. "Du kan väl förvara dem i tjugo år tills jag får större boende!" var hennes besked efter arvskiftet. Det är några år kvar tills de tjugo åren gått.

Är stordrift bäst?

 60 % av all åkermark i Sverige finns vid företag som är större än 100 hektar. För tio år sedan var andelen 48 %.  Enligt statistik från Jordbruksverket

Flera av de mellanstora bönder som är kvar gör ett hedervärt arbete. Skaffar oss mat. Särskilt små och mellanstora mjölkbönder har jag ett gott öga till. Tänk vilken nytta kor och getter gör och vilka utmärkta produkter som framställs. Den jordbrukspolitik som bedrivs i landet innebär dock att centralisering och stordrift kommer att öka ytterligare. Att detta skulle innebära billigare mat kan ingen övertyga mig om. Hur skulle min region ha sett ut med en jordbrukspolitik som varit mindre inriktad på centralisering? Är det bäst för alla när marknadsekonomiska krafter får råda oinskränkt? Norrländsk landsbygd har fått ta mycket stryk genom åren på grund av centralisering och sammanslagning för att uppnå stordrift.

Är litet vackert?
Är stort bäst?

 

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller - men kalla mig inte bakåtsträvare.

Jag läser också att åkerarealens storlek i landet har minskat med 1,1 miljoner hektar de senaste 70 åren från 3,6 miljoner hektar år 1951 till 2,5 miljoner hektar år 2020. 

Under samma period har andelen arrenderad åkermark har ökat från 25 % år 1951 till 46 % år 2020.

 

"År 1951 var andelen arrenderad areal störst i slättbygderna. År 2020 var andelen arrenderad areal störst i Norrland och i Jönköpings län. I Östergötlands län och i Södermanlands län var den arrenderade arealen ungefär lika stor åren 1951 och 2020."   Källhänvisning här.

 

Siffrorna visar urbaniseringens framfart och hur små och medelstora jordbruk försvunnit. Undrar hur samhällsutvecklingen ser ut om 25 år? Hur vill vi ha det?

Synen på skog och på sig själv som människa

 

„
Under en av mina vandringar i de jämtländska skogarna slår jag följe med Micke. Vi är ungefär lika gamla och tycker båda om skogen, men på ganska olika sätt. Micke kommer från Jämtland och har bott hela sitt liv i skogens omedelbara närhet. Han kommer också från en familj som bott här länge och den kunskap han har om skogen har han delvis förvärvat från tidigare generationer. Han har också jobbat med skogsbruk i olika funktioner och han är jägare. När vi träffas den här gången har jag gett mig ut för att titta på solnedgången över Norrån. Det finns ett speciellt ställe där den lilla ån rinner genom en vidsträckt dalgång. Ibland ser man tranor och bäver där, och om sommarkvällarna, när solen sjunker i nordväst, fylls dalen med ett varmt nästan gyllene ljus som jag kommit att uppskatta mycket. Det är för att titta på detta som jag under tystnad promenerat genom skogen den här kvällen. Micke kommer åkande i sin Subaru och parkerar på en vändplats som skogsbolaget ställt i ordning. Ljudet från bilradion sprids över landskapet när han öppnar bakluckan för att släppa ut sin jämthund, en ung tik som han ska köra ett träningspass i skogen med. Han har orangea jaktkläder på sig och pratar i telefon samtidigt som han spänner ett pejlingsband på hunden och fixar med sin gps-mottagare. Skillnaden mellan våra sätt att förhålla sig till platsen är påtaglig. Jag tvivlar inte en sekund på Mickes kärlek till den. Det här är hans hem och hans arbetsplats. Han är här så gott som varje dag, vinter och sommar, och så har det varit så länge han levat. Jag själv är turist i jämförelse. Vi har olika ärenden i den här skogen, olika blick på den. Vi bestämmer att vi ska gå en bit och jag föreslår att vi ska följa den lilla stigen som löper längs med ån, men Micke tycker det är en dålig idé, den nya skogsbilvägen som skogsbolaget dragit är betydligt bättre att gå på säger han. Han berättar hur gps-systemet fungerar när vi går längs denna. Jag ondgör mig lite över att de avverkat skogen så brutalt runt den nya vägen. Landskapet är helt förändrat, säger jag, de gamla stigarna kommer försvinna. ”Det är inte konstigare än en bonde som skördar sin åker”, säger Micke. ”Det här är en åker”, fortsätter han, ”en trädåker.”

„

Ur Granskogsfolk. Hur naturen blev svenskarnas religion. Av D Thurfjell

 

Så här olika är förhållningssätten till skog hos två jämnåriga, en landsbygdsboende skogsbrukare och stadsboende religionshistoriker. Så olika ser vi svenskar på nyttjandet av naturen och på naturens resurser.

• En urban, känslomässig, ekocentrisk syn som utgår från att hela naturen besitter grundläggande värden och där människan och alla levande varelser uppfattas som en del av naturen som ett sammanhängande samspel.
• En produktionsinriktad, antropocentrisk syn där människan sätts i alltings centrum. Ur antropocentrisk synvinkel har enbart människor ett inneboende värde och naturens värde beror på i hur stor utsträckning den är mänskligheten till nytta. Jämför med den kristna kyrkans natursyn - Människan är Skapelsens Herre.
  

Hur ser jag på naturen som landsbygdsboende, skogsägare och akademiker?
Jag uppskattar boken Granskogsfolk som ligger på nattygsbordet, den har gett nya tankar.

 

År 313 e Kr förklarade kejsar Konstantin den store kristendomen laglig i Romarriket. På 380-talet efter Kristus införde Theodosius den store kristendomen som statsreligion och avskaffade religionsfriheten.

Den syn som kristendomen skapade och som katolicismen och senare den lutherska trosläran förfäktade - att Människan är skapelsen Herre - fick genomslagskraft. Människor har inget åtagande mot naturen utan kan exploatera, nyttja och utnyttja "naturen" utan tanke på eventuella konsekvenser för annat liv, inte alltid ens för andra människor.

Det mest värdefulla i "skapelsen" (läs naturen) är människan själv och hennes liv. Allt annat är till för Människans behov, för att tillfredsställa människan på olika sätt. Antropocen är konsekvensen av det tankesättet.

Innan människorna placerades högst i hierarkin var naturen helig. Håller den sekulariserade urbana människan på att återgå till upplevelsen av en besjälad natur? Att naturen är helig. Nu är det inte längre människor på landsbygden som tror på den besjälade naturen. Det innebär helt omvända roller för människor i stad och på landsbygd jämfört med hur det såg ut före industrialisering, urbanisering och individualisering.

 

"Vi uppsöker gläntornas ljus / och bor till en del i städer / där vi får för oss / att vi är oss själva. / Ändå är vi vad vi är / ett granskogsfolk"

Harry Martinsson. Utsnitt ur dikten Furan ur diktsamlingen TUVOR, 1973.

 

 

Granarna har jag lånat härifrån