Enligt hushållets loggbok inköptes en dammsugare den 27 september 1958 för 185 kronor. Det kan mycket väl vara denna. Ganska snart samma år reparerades den för 50 kronor, utgiften är bokförd den 7/11. Undrar vad som gått snett?
Dammsugaren är alltså kvar, dammsugarslangen likaså. Men slangen är lindad med eltejp så den måste ha läckt. Jag minns den som textilklädd med diagonala rutor i grått och vinrött.
Hörrni, hur långt ska man gå i sin iver att ha kvar och att återställa? Återställa obrukbara apparater, jag tänker alltså inte på byggnadsvård. Kommer jag att försöka få fram textilslangen som den en gång var???? Är det att slösa bort dyrbar tid?
Redan från början fick dammsugaren en egen specialanpassad plats i det platsbyggda städskåpet som syns på bilden längst ner till vänster. Tro mej, städskåpet ska jag också skriva om. Intet är mej för litet att fundera över på allmän plats. Och det är lite trevligt att det finns människor därute som läser detta. Ni är mycket välkomna hit till bloggen. Det skulle vara intressant att veta hur ni ser på prylar som är vackra men inte fungerar?
Kanske har även andra bloggare åsikter om dammsugare, Philips, 1950-tal, städning, rengöring
Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.
