Om bonitet kontra kulturhistoriskt värde

En stor del av fäbodplatsen har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 

Majoritetsbeslutet på stämman blev att inte markbereda ytan som tidigare kalhuggits utan stämmobeslut. Som den patriark han är brydde sig inte ordföranden om beslutet att inte markbereda. Att inte bry sig togs tillsammans med La Famiglia som styr byn och för att vara ordförande måste man vara följsam. Idag sitter tredje generationen av La Famiglia som ordförande i bysamfälligheten. Han är även ordförande i Kustlandsvägens vägsamfällighet, Fjärdvägens vägsamfällighet m m. Hans mor försökte även få in honom i styrelsen för "Fäbodvägens vägsamfällighet", en väg där han inte har någon andel. Detta lyckades undertecknad förhindra. Den gången. Alla andra medlemmar på mötet satt tysta den gången också. Mitt förtroende för samfälligheternas styrelser är litet. Var finns analyserna av situationen, var finns kompetensen i hur samfällighetsföreningar styrs?

Nå, på årsstämman 2019 kom planer för fäbodarna upp. Man vill kalhugga och markbereda ännu en yta eftersom skogsbruksplanen som man bekostat och låtit ett skogsbolag upprätta (utan beslut på årsstämma) säger så. Kalhuggning på en sådan yta är jag emot men höll käften denna gång. Det är ingen idé, hela styrelsen låg bakom förslaget, så  även min välutbildade barndomsvän. Åter igen. 

 

Men jag höjde rösten då det gällde markberedning eller inte. Naturligtvis utan gensvar. Styrelsen hade ju bestämt oss medlemmar för vad vi ville.

 

Det kulturbärande jordlagret är förstört för alltid efter en m markberedning. 

Men vad betyder det i en bygd där kulturellt kapital saknas.

 

Ordförande Anders frågar om jag inte tyckte att det växte bra på den yta som för några år sedan kalhöggs och markplöjdes (alltså tvärt emot stämmans beslut) och insåddes med tall? "Är det något fel på återväxten tycker du?"

Skulle jag idas svara på frågan... Anders skulle absolut inte förstå någonting av vad jag sa. Inte heller någon annan på årsmötet antar jag. Mitt argument mot markberedning är inte att boniteten*  blir låg utan att vid markberedning förstörs kulturbärande lager och fornlämningar i marken. Fäbodplatsen är registrerad i fornminnesregistret. Det är svårt att förfäkta kulturhistorien i en bygd som min hemtrakt. Kanske är det så i alla kulturfattiga landsändar i nordaland?

Fundera gärna över vad kulturellt kapital innebär!

* Bonitet är skogsmarks bördighet, eller markens naturliga virkesproducerande förmåga. Boniteten uttrycks i skogskubikmeter per hektar och år.

I dessa hysteriska toalettpapperstider

Min odyssé över dödens kulturhistoria och etnologiska aspekter bryts härmed tillfälligt av en aktuell men oförutsägbar samhällseffekt i det rådande läget med kampen mot en osynlig fiende.

På utedasset sitter den toapappershållare som från 1948 till ca 1971 satt inne i vattenklosetten i bostadshuset. Den är tillverkad i pressad plåt som sprutlackerats. Genom hålet i toapappersrullen träs en trärulle och nederst på hållaren sitter en tandad stålplåt för avrivning av lämplig längd toapapper. Papperet är av typen enkelt och oblekt, det sort som fanns när toapapper började tillverkas.

Men dessutom finns nedanför på högsätets ena sida en gammal telefonkatalog. ja, inte en komplett för den har skattats på många av sina tunntunna sidor. Förr användes just telefonkataloger som dasspapper. Så fort man satte sig ner rev man loss en sida och började gnugga det mellan händerna för att det skulle bli än mjukare inför nyttjandet. Detta var vanligt över hela landet vill jag påstå.

Nu finns inte telefonkataloger längre. Och snart är de fysiska dagstidningarnas epok över. Men att lägga upp ett jättelager toarullar, bunkra skithuspapper, måste väl ändå höra till ett av de absolut mest irrationella besluten mänskor tar inför den utbrutna pandemin! Läs även HÄR. Kanske borde jag vara nöjd hysterin med tanke på att jag är skogsägare - men nej, skog bör helst användas till nyttigare produkter tycker jag.

Samlare som jag är, så har jag även samlat toapapper (aldrig hela rullar) från resor i när och fjärran. Perfekt samlarområde eftersom det tar liten plats :-) Toapapper finns på olika breda rullar eller som färdigtillskurna ark. Kvalitéer, färger och storlekar är sannerligen olika mellan länder, mellan hotell och mellan färdslag.

Vill ni veta mer om toalettpapperets historia kan ni klicka HÄR.
.
.

Hur man mjölkar kor

I fjol satt jag och en god vän en halv dag på Stockholms universitetsbibliotek och bläddrade i en noggrant beskrivande bok om fäbodväsendet i en del av ett fylke (län) i Norge. Boken var på drygt 500 sidor och skriven av en norsk författare (dessa fantastiska hembygdsvårdande norrmän!) med utförliga beskrivningar om hur den ekonomin fungerade, vilka föremål som användes, vilka material som användes, hur processer gick till, hur fäboden förhöll sig till bondgården, hur samarbete utfördes. Med mera.

Där fanns naturligtvis även en beskrivning av hur handmjölkning går/gick till.

 Foto  härifrån.

Mjølking

Frå gamalt var det to måtar å handmjølke på: å nevamjølke (med heile handa)
og å klypemjølke (mellom to fingrar). Det var om å gjera å mjølke fort, så mjølka
suste i spannet eller ringja. Ofte song dei åt kua, for då heldt ho ikke mjølki (...)

Juret blir ofte vaska med lunka vatn og ei rein fille før mjølking. Dette blir gjort både for å reingjera juret, men også for å stimulere mjølkekjertlane til å gje mjølk ned i spenane. Ved å stryke og ta på spenane oppnår ein same effekt, og dette blir kalla å mjelte upp. Det blir peikt på at når dei mjølka for hand, var det vanleg å mjølke med turre nevar.

***

Mjölkning

För gammalt fanns det två sätt att handmjölka: att nävamjölka (med hela handen)
och att nypa mjölk (mellan två fingrar). Det handlade om att mjölka snabbt, så att mjölken susade i spannen eller hinken. Ofta sjöng mjölkerskan för kon, för då höll kon inte inne med mjölken (...)

Juvret tvättas ofta med ljummet vatten och en ren trasa innan mjölkning. Detta görs både för att rengöra juvret, men också för att stimulera mjölkkörtlarna att ge mjölk i spenarna. Genom att stryka och röra spenarna uppnås samma effekt, och detta kallas att smälta upp. Det påpekas att när de mjölkar för hand, var det vanligt att mjölka med torra händer.

Fäbodväsendet 1550-1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, av Jesper Larsson är en avhandling från 2009. Den är intressant och klargörande och naturligtvis akademisk, författaren har inte egen praktisk erfarenhet av fäbodliv. Avhandlingen är läsvärd.

(Inga originalbyggnader finns kvar vid den fäbodvall som jag är delägare i - rätt typiskt för kulturarvet i min lilla del av Sverige- men genom studier och besök till levande fäbodar i andra landsändar kan jag förstå hur livet en gång sammanvävdes mellan bondgårdarna i byn och fäbodstugorna långt upp i skogen.)
. 
.

Hyggesfritt skogsbruk

Hyggesfria skogsbruk ”Ska vara en närmiljö där människor ska trivas”, 1 minut från SVT Nyheter.

Hyggesfritt skogsbruk är skogsbruksmetoder som inte kallägger marken. Det innefattar olika former av blädning, luckhuggning och skärmar. Metoderna innebär att skogsbruket inte leder till kala hyggen och att skogskänslan blir kvar.

Texten ovan är hämtad från Skogsstyrelsens hemsida.

Nu läser och ser åtminstone jag mer och mer, fler och fler artiklar och inslag, om hyggesfritt skogsbruk. Undrar om den skogsbruksmetoden kommer att få genomslag igen? I Sverige? I Norrland?

.
.

Heder och tack

Familjegraven är förberedd för vinter och kyla. Gran- och enris från den skog som de som vilar här alla har brukat i sin livstid. Heder åt dem.

Vid en dödsbädd

Du talar om din ”vägran att ärva”
som om du hade långt större självaktning
än Medelsvensson
och av det skälet inte vill hålla godo
med färdiga tankar.
Men så är det inte.
För om vi använder ordet ”ärva” på idéernas plan
får det en innebörd
som inte bara är ovärdig
dig själv eller ”Medelsvensson”
utan helt enkelt omöjlig.
Det finns inget mekaniskt
övertagande av idéer!
Det finns inga färdiga tankar!
Det finns ingen överföring av en människas minne
till en annans,
som när du kopierar en fil
från en hårddisk!
Vi befinner oss vid en dödsbädd.
(Det är alltid till samma
dödsbädd vi återvänder.)
Den döende fadern
säger till sina barn:
”Om ni söker vad jag gömt undan i vingården,
ska ni finna alltsammans.”
De antar att han gömt undan en skatt.,
men så säger han inte.
Du kan ärva en bok
men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår
i dig.


Jesper Svenbro
ur Vingårdsmannen och hans söner, 2008.

 

.

.

Naturnära skogsbruk

"Det är skillnad på naturlig skog och trädåkrar. I en tid när trä ska användas till allt (vilket till stor del är glädjande) måste vi också prata om vilket skogsbruk vi ska ha! Trä är inte per automatik hållbart. Vi behöver ställa om från dagens trakthyggesbruk till ett skogsbruk i samklang med naturen. Plockhugget, som gjort den här videon, är en av föregångarna som redan idag tillämpar hyggesfritt skogsbruk. (så som man också nyttjade skogen innan den industrialiserades."

Videon fann jag via Ekobyggportalens facebooksida den 19 oktober 2019

En video med lite längre innehåll (7 min)

Detta skulle jag kunna orda mycket om.

Härom dagen var jag på ett besök på en arbetsplats där gamla slussportar renoverades. De kärnrika furur med väldig stamomkrets som krävdes hittades i Småland. Inte i "Norrland" där furorna många gånger borde vara än mer senvuxna och med täta årsringar.

Jag undrar: var finns en entreprenör med de åsikter och rekommendationer (som kommer fram i klippen) i norra Sverige, i Västerbotten? Den skulle jag vilja komma i kontakt med.
.
.

Högt trähus

Förra veckan var jag på studiebesök med kollegor till landets hittills högsta trähus. Korslimmat trä, KL-trä, har använts i stommen i det 9 våningar höga bostadshuset. Vi fick möjlighet att studera arkitekturen ingående både från ut- och insidan. Konstruktionen med KL-trä är intressant. I Österrike har det länge använts men nu ser en boom ut att ske här i landet. Fram till i år fanns endast en tillverkare av KL-trä - i norrländska Bygdsiljum. Nu startar fler fabriker.

Beräkningar har gett vid handen att genom att använda trä istället för betong har koldioxidutsläppen kunnat minskas med 550 ton i detta projekt. (Ett ton motsvarar cirka 400 mils bilkörning.) Tänk bara vilka utmärkta kolsänkor alla gamla timmerhus är! De är värdefulla av flera anledningar än de eventuella kulturhistoriska och ekonomiska värdena, de är bra för natur och miljö.

HÄR finns en artikel om Sveriges högsta trähus ritat av ett danskt arkitektkontor.
.
.

Vallarelåt

Hör du ej bjällrorna, hör du, hur sången
vallar och går och går vilse i vall?
Korna de råma och påskynda gången,
följa i lunk efter jäntans trall.

Hör, hur det ljuder kring myr och mo:
Lilja — mi Lilja — mi Lilja — mi ko!
Eko vaknar i bergigt bo,
svarar ur hällarne
långt norr i fjällarne:
Lilja — mi Lilja — mi ko!

Bjällklangen dallrar och faller och stiger,
suset är stilla och vilar i ro,
skogen är kvälltung och sömnig och tiger.
Endast den vallande
låten går kallande
fram genom nejden kring myr och mo.

Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.

Mörk sover tallen, mörk sover granen,
dovare sorlar en bergbäcks fall.
Fjärmare klingar den höga sopranen,
vallar och går och går vilse i vall

Gustaf Fröding

Ur Gitarr och dragharmonika, 1891

Den här dikten fick jag på en födelsedag. Av någon som känner till min känsla för kor. Jag hade önskat mig dikter och så blev det. Bättre utvalda presenter är svårt att uppbringa till en "som har allt".

Jag minns ljudet av koskällan även om kossorna aldrig gått på skogen under min levnad. Men de gick ute och betade av den härligt gröna återväxten när hässjorna ladats in på hölage´. Då smakade mjölken annorlunda av "grönska". Skällkon var gammal, van och trogen och hade människans förtroende att leda de andra.

 Koskällor från en gången tid.

.

.

Naturhänsyn - kulturhänsyn

Jag var på ännu en endagskurs i skogsbruk som Skogsstyrelsen anordnade.
I en privatägd skog i Sörmland.
Denna gång visades hur skogsägaren valde att ta naturvårdshänsyn.
Andra utbildningar jag deltagit i har handlat om kulturvårdshänsyn.
Där togs en inventerings om jag utfört för länsstyrelsens räkning upp som gott exempel.

En annan utbildningsdag berörde upphandling av skogliga tjänster.
Skogsstyrelsen i Mellansverige har varit aktiv under mitt liv som skogsägare.

Jag skulle önska att fler sådana här hänsyn tas i byn där jag har min skog.
Medvetenhet om fornminnen och kulturminnen verkar saknas där vill jag påstå.

Om hänsynstagande skulle medvetandegöras skulle fornminnet Fäbodarna kanske slippa markberedas vilket beslutades på senaste årsmötet.
När jag ifrågasatte den förstörelsen av fornminnet möttes jag av total oförståelse.
Hela styrelsen var eniga om att markberedning ska ske.
Ingen medlem utom jag sade något.
Hela årsmötet ansåg att markberedning måste utföras.
Jag blev självfallet nerröstad.
.
.
.
.

Samma dag som jag publicerade detta inlägg om natur- och kulturhänsyn blev även DETTA publicerat av en myndighet. Ett sammanträffande.

.

.

Hyggesfritt skogsbruk

Var i veckan på en halvdag i skogen anordnad av Skogsstyrelsen. Temat "Hyggesfritt skogsbruk" visar på en rejäl förändring i Skogsstyrelsens uppdrag från regeringen. Att se på skogen inte endast som en ekonomisk råvarutillgång utan även se skogen som en resurs ur aspekterna biologisk mångfald, sociala värden och rekreationsvärden. Det är en förskjutning i skogsskötsel som tilltalade mig. Aldrig har väl Skogsstyrelsen, en statlig myndighet, försökt lära ut hur en kontinuitetsskog kan skötas utan att trakthugga. Halvdagen var givande och innebar även kontakt med andra skogsägare och entreprenörer som arbetar med skog på detta sätt. Tyvärr gick dagen av stapeln i Mellansverige, inte där den egna skogen finns.

Min man föreslog på en byastämma att vi hemmansägare skulle spara några evighetsträd på Fäbodberget om avverkning absolut skulle ske vid fäbodarna. Ingen hade tänkt på det, på att bevara något av skogskänslan vid den gamla platsen. Han, den där sörlänningen, fick igenom sitt förslag. Normalt gäller här trakthygge / kalhygge med efterföljande markberedning. Man förlitar sig tyvärr alltför ofta på uppköparnas råd.

Minns hur grannen farbror Kalles skog såg ut efter att han själv utan stora maskiner gallrat i den på 80-talet. En skog underbar att promenera i, att vistas i, att lukta på, att fotografera i, att plocka bär och svamp i. 1996 lät den nye ägaren tillsammans med två intilliggande skogsägare i byn kalhugga de tre skiftena, markbereda och förstöra gamla stigar och en bygemensam väg. Hej och hå så brutalt det får gå till. Men nu lär staten ut en alternativ syn på skogsbruk.
.
.

Bra att ha

”Ta kroken när du ser den,
så har du den,
när du behöver den.”

Så sa de gamla skogsägarna. Och därför ligger här i vedboden en massa krokiga och vresiga träddetaljer i väntan på behov. Eller inspiration. De flesta är grövre än de på bilden. Krokväxta stammar och klykor.

Och en del har blivit krokar att hänga redskap på. En väderpinne av gran finns också, den har jag fått. Jovisst fungerar den som barometer.

Bild från Hemslöjden

.
.

Kallkällornas situation i landet

Nämen vilket sammanträffande - några dagar efter att jag skrivit om kallkällor hittar jag ett pressmeddelande från Havs och vattenmyndigheten angående situationen för Sveriges kallkällor. LÄS HÄR.

Och idag, tisdag den 27 mars 2018, sändes ett program i radions P1, Vetandets värld med rubriken  Källan - skogens gröna öga. Programmet är bara 19 minuter långt. LYSSNA HÄR.

För ett år sedan fanns den här skämtteckningen i DN. S:t Eskils källa har jag förstås besökt, historiskt intresserad som jag är. Teckningen om att förhålla sig källkritisk är riktigt rolig :-)
.
.

Trätemplet

 

 Ett tempel av trä står där i skogen.
Ett klassisistiskt lusthus.
Tillhörande en ångermanländsk herrgård.
Trappan leder ner mot älven.

Det är enkelt.

Det är lite framtungt. 

Det är vackert.

.
.

Fällrakor

Och vad tror ni de här jordbruksredskapen har använts till en gång i tiden? Den vänstra har träpinnar, den högra har pinnar av järn, men båda har använts för samma ändamål.

 

Jo, de användes vid svedjebränning, då skog fälldes och brändes. Med fällrakor myllades rågen ner om hösten i askan och den brända jorden för att bli till säd att skörda året därpå. Tänk att någon lagt sig vinn om att spara dem!   ♥ ♥ ♥
.
.

Mormors julstjärna

Triakel med Emma Härdelin har spelat in en av mina favoritsånger så här i juletid. Visan handlar om en tid då en svagt lysande julstjärna syntes långt, före ljusnedskräpningens tid.

Ju mer el vi sparar genom att använda LED-lampor desto fler ljuspunkter kan vi ha. Så resonerar nog många. Mitt ställningstagande för mörker kommer inte att vinna gehör för det verkar så fattigt att resonera som jag gör. Samtidigt minns jag mitt boende på lantegendomar på italienska landsbygden där mörkret blev en exklusiv dragningskraft för mig och andra som ville betala för övernattningar. Ett glas vin i sensommarkvällens mörker med cikadors spel eller en nyårsafton i glada vänners lag med matlagning vid den murade utegrillen är väldigt fina mörkerminnen.

Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse.
Jordens timme.

Tillägg: Dagen efter att jag publicerat min bloggpost, alltså på lördagmorgonen den 30/12 är P1:s Naturmorgon tillägnat mörker och ljusnedskräpning. Rubriken är Så påverkas naturen av allt mer ljus. Lyssna gärna så förstår ni att min inställning att älska mörker inte bara är ett hugskott.
.
.

Om skogsbränder

Brand nära vindkraftverk

Lokalt.

Räddningstjänsten larmades på onsdag förmiddag om en brand i en skogsmaskin.

• 

SOS Alarm uppger att branden uppstod nära ett vindkraftverk på Gabrielsberget i Nordmaling.

- Hela hytten på skogsmaskinen har i det närmaste brunnit upp. uppger räddningschef Conny Eriksson till VK.

- Nu har vi inriktat oss på att rädda dieseltanken och däcken, och är i det närmaste klara med det.

Ett mindre utsläpp av motor- och hydraulolja uppstod i samband med branden.

- Men det mesta har brunnit upp, och vi har informerat miljö- och hälsoskydd om läget, som vi betecknar som gott, säger Conny Eriksson.

Ingen person kom till skada vid branden.

Bo Wallin

Publicerad 8 november 2017.

***

Intressant att journalisten nämnde att branden uppstod nära ett vindkraftverk. Varför!??? Ett geografiskt landmärke?

Att skogsbrand kan uppstå på grund av tillbud med skogsmaskiner känner vi till genom storbranden i Västmanland 2014. Brand kan även uppstå i ett vindkraftverks turbin och gnistorna spridas långt. Som hemmansägare gäller det att ha sin skog försäkrad mot brand - det finns fler än en orsak till att det kan börja brinna. 150 meter från min skogsmark står närmaste vindkraftverk på Gabrielsberget. Jag, och flera med mig, har därmed inskränkt nyttjanderätt till vår egen mark.

(Var finns ett företag liknande detta i hemkommunen? Där spåren av maskiner inte förskräcker även om marken inte är tjälfrusen vilket den inte var där den 8/11. Ett sådant företag skulle jag kunna tänka mig att anlita. Nostalgisk romantiker utan verklighetsförankring skulle jag kunna tänka mig att mitt epitet är där hemma i norr.)
.
.

Högre, större, flera...

Pressmeddelande från Tingsrätten i november 2016. Klicka för större text.

Vindkraftsbolaget Svevind AB har överklagat den dom som Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt kungjorde för ett år sedan angående ytterligare vindkraftverk på Gabrielsberget. Förhandling i Svea Hovrätt inleddes den 27 september 2017. Marken där vindkraftverken planeras är bolagsmark ägd av SCA, Svenska Cellulosa AB. De tidigare uppförda 40 vindkraftverken står på privat mark. 19 ytterligare verk är tillståndsgivna på privat mark. Tillståndet gäller i 35 år.

Ytterligare vindkraftverk, högre och därmed synligare kan bli verklighet på Gabrielsberget.

Det är endast två samebyar med vinterbetesland här som haft synpunkter och motsatt sig projektet. Nordmalingsborna ser ut att vilja ha ännu större vindkraftsindustri alternativt bryr sig inte - det är så tystnaden måste tolkas. Mekanismerna som åstadkommer den mentaliteten har jag förstått. Det kan konstateras att det är skillnad på städer och landsbygd.

Utsikt från ett fönster på landsbygden. 

Illustratör Ulf Lundkvist.

Stilla skog, händelselöst utan vindsnurror :-)
.
.

En lycka i skogen

"Åkrarna var många och små men alla hade namn, ofta efter utseende. Den här åken kallades för Brökakan. På andra sidan om vägen finns små åkrar som inte gick att plöja utan grävdes med spade. Även på utmarken i skogen finns åkerlyckor upptagna. Omkring sekelskiftet 1900 röjdes och dikades en mosse för odling."

Läser detta i en broschyr efter att ha letat mig fram på små och ännu mindre vägar till en underskön plats vid en skogssjö. Till det som var en utjord till en större bondgård på 1700-talet men vid laga skiftet 1928 blev till fyra små torpliknande gårdar med tillsammans 50 hektar mager mark med många och små åkerlyckor. Det går att räkna till ett 30-tal mycket små lyckor och flera av dem är inte mer än cirka tio kvadratmeter. Gissa om många stenar har måst flyttas för att få fram odlingsbar jord.

De som bodde här representerar fattigsverige, människor på marginalen. Extrainkomster kunde de få genom bisysslor som skomakeri, bandvävnad, genom att spinga takspån. Det var från miljöer som den här som många utvandrade till Amerika för att få ett bättre liv. Kanske blev levnadsförhållandena bättre än i Sverige, men några fick det inte bra i landet "over there". (Mer om det i nästa blogginlägg.)

Utan den här museiguiden hade jag inte hittat hit, alls.

Guiden finns som pappersupplaga i bilens handskfack. Den finns även som app. Inför varje resa granskas den nogsamt och jag finner platser jag inte visste något om. Det arbetslivsmuseum jag kanske ser mest fram emot att besöka får anstå till nästa år. Längtar redan.
.
.

Blankt

En skylt i skogen av vit plast fastsatt med två skruvar på trästolpe. Den kan tyckas omotiverad. Det saknas information. Vill den visa något, tala till oss? Har texten försvunnit? Var skriften inte ljusbeständig? Inte väderbeständig? Står det något med osynligt bläck?

De som satte upp skylten är borta precis som texten. Skylten (det finns flera utan text) är ett resultat av en kurs i skogens kulturminnen som dåvarande Skogsvårdsstyrelsen initierade och som ett litet antal äldre hemmansägare i byn samlades kring. (Skylten kom till före 2006 då Skogsstyrelsen bildades.)

Jag hann prata med den gamle kursledaren från byn för några år sedan, om vilka kulturminnen man informerat om. Han berättade det, men sa även att det saknas nerskrivet material från mötena. Tycker någon att kunskapen är viktig att föra vidare t ex med hjälp av vattenfast och ljusäkta skrift?
.
.

Gränsmarkering, rågångar

Att hålla rågångarna tydliga till rågrannar är viktigt. Men med oss nutida hemmansägare är det inte lika vanligt förekommande som bland tidigare generationer. Trots att vi har så många maskiner till hands. Fyrhjulingar, röjsågar, skotrar...

Pappa brukade gå med de olika rågrannarna för att hålla gränserna öppna, inte alla samtidigt men en rågång per tillfälle. Emellanåt kollade han rågångarna själv eller med mej och/eller syrran och samtidigt berättade han om skiftet. Redskap var röjkniv, yxa och kanske en burk rödfärg.

Numera brukar vi kolla upp rågångarna under barmarkstid, en sträcka vart år om möjligt. Här finns rösen, råpinnar, eller bleckade trädstammar. En sommar för några år sedan gick vi rået med ena rågrannen och markerade tillsammans.

Den här rågrannens avverkning börjar växa upp och det blir dags att röja bort vissa träd och se till att rågången är synlig.

Under skogspromenaderna finns det så mycket vackert att ta till sig. Och ryggsäcken med fika är med förstås.

 

Att stanna och dricka kaffe med smörgås till är härligt tycker vi.

På berget står stenrösen med störar med jämna mellanrum.

Ibland kan någon pinne ha gått av och då byter vi ut den. Fortfarande gillar jag att använda granslanor från skogen som markering. Ibland målas stenar med röd färg.

 

Vår granne i söder använder VP-rör i sina rösen.

Just vid vid detta hörnröse i söder har jag bytt ut granslanan mot en gul köpepinne. Jag upptäckte en ny markering några meter bort och ville för framtiden minnas vilken som var den ursprungliga.

Här syns det gamla hörnröset närmast med gul pinne och några meter längre bort det nya röset med ett VP-rör. Så nära varandra brukar rösena inte stå här. I andra hörnet står VP-röret nerkört i myrmark en bit från röset med toppig sten.

Två nya gränsmarkeringar vid skiftets två hörn i söder kom upp efter pappas bortgång och under projekteringen av de 40 vindkraftverkens som anlades på grannfastigheterna. Märkligt. Kanske trodde rågrannen i söder att jag inte känner till min skog och vet var gränserna går. Ändå är det märkligt att vilja flytta gränser - som jag tolkar det som tills jag får en annan vettig förklaring. Rågrannen råkar vara politikerfamiljen La Famiglia.

Jag talade med sonen i familjen, nuvarande markägare, för några år sedan direkt efter en årsstämma i bysamfälligheten för att höra om han visste något om de nya rösena. "Jag ska fråga pappa" blev svaret. Fadern, som också var på stämman, kom och inte heller han sa sig känna till de nya rösena och anledningen till att de kommit upp. Med stenhård blick och kall röst sa han till mig att man inte får flytta rösen. Herregud vilket snack, som om jag inte visste det!!!

Vem gör ett nytt röse utan att ta ansvar för det! Varför? Kanske för att förtydliga rået men varför inte säga det då. Det är inte helt ovanligt här att rågränserna inte uppdateras gemensamt utan en hemmansägare bestämmer sig att nymarkera helt allenarådande. Det kan bli riktigt fel vill jag påstå.

Genom att grusa en bysamfälld väg påstår man sig vara rättmätiga ägare. "Det är pappa som har grusat vägen, så det är hans" säger sonen, politikern, högt och tydligt på förhandlingen i miljödomstolen då fråga om tillfartsväg till vindkraftsområdet kom upp. Så lätt gör man sig till "ägare" av en bysamfälld väg utan att någon vågar eller vet att protestera. Antagligen vet inte övriga hemmansägare vad som gäller rent juridiskt, kanske har kunskapen om vad som är bysamfälld mark fallit i glömska (det senare tror jag inte gäller samtliga). Hur det än må vara är jag verkligt förskräckt över okunskapen i byns samfällighetsförening. Varken styrelse eller hemmansägare vet vad vi äger tillsammans. Det betraktas som oviktigt.

Den alldeles nyligen bortgångne Torgny Lindgrens västerbottniska skröna om rågångarna som flyttade sig har sin aktualitet än idag :-)

Lindgren flyttade söderut men kände människornas mentalitet i sitt Västerbotten mycket väl och gjorde god litteratur av berättelserna. Hade han varit född här i kustlandet hade historierna varit av samma kaliber. Jag lovar!
#nordmalingsproblem
.