Jag längtade aldrig efter att bo i staden

Jag längtade aldrig efter att bo i staden.
Jag var tvungen att flytta till rikets huvudstad eftersom det var närmaste utbildningsort inom det yrke som intresserade mig. Stockholm låg närmast "Norrland". Göteborg och Lund än längre bort.

Numera finns utbildning även i Umeå. När jag ser tillbaka tycker jag det var bra att det alternativet inte fanns på den tiden. Då hade jag inte fått tillräckligt med nya input, träffat så många oliktänkande, inte pluggat med lantmätare och konstruktörer, mina tankar hade antagligen inte fått brytas mot andra discipliner på campus eller andra kulturer på samma sätt som det blev.

Jag skulle antagligen till stor del ha haft samma normer som i hemkommunen, varit tvungen att anpassa mej till den patriarkala normen, inte kunnat bryta mig loss helt. Om jag blivit kvar. Det hade varit förskräckligt.

Så jag har inte samma minnen och referenser som den här bloggaren som tidigt längtade från landet till staden. Men jag förstår honom och hans ställningstagande.

Jag längtade aldrig bort, längtade aldrig efter att bo i storstaden. Ändå kan jag konstatera att av de platser där jag bott har jag bott längsta tiden i huvudstan. Så blev det utan starkt önskemål från min sida. Men nu vill jag leva på landsbygden. Igen.
.
.

I topp

Svenska flaggans dag hette den här dagen då jag var barn. Inte var det helgdag, som nu när dagen blivit både nationaldag och röd dag, men då var det ändå festligt på något sätt. Särskilt om det var skolavslutning och sommarlovet låg oförbrukat framför en. Den känslan kan jag fortfarande frammana ibland.

Den ärvda blå-gula är i topp idag. Fåglarna kvittrar, blommorna blommar. Vädret vackert som alltid den 6 juni ;-)
.
.

Tv-stress

Minns en av de sista "sommarloven", innan en fast anställning skulle komma att innebära endast 5 veckors semester.

Jag tog bilen hem från Sthlm till byggpraktik som jag ordnat på Vallens enda byggfirma. Det krävdes ett antal veckors arbete på en byggarbetsplats för att i framtiden få ut examen och även året innan hade jag arbetat en månad på samma byggnadsfirma. Detta sommarlov bodde jag i sommarstugan. De två sista somrarna skulle jag ha praktik från arkitektkontor och då skulle det inte finnas möjlighet att bo hemma i byn på grund av stora avstånd.

På den tiden brukade jag spana in tv-tablåerna i dagstidningen när jag var hemma hos föräldrarna. Av alla de program och serier som gavs på sommaren var det en hel del som intresserade mig, jag som levde utan tv hade nu sommartillgång hemmavid.

Gissa om det blev oerhört stressande att tänka sig se ett program en viss tid, nästa om 1,5 timmar och sedan 2 timmars uppehåll inför något annat intressant osv. Kvällarna blev sönderhackade denna den sista långlediga sommaren hemmavid. Så kunde jag inte ha om jag skulle ta till vara sista sommaren, det insåg jag. Sommarkvällarna skulle användas till utevistelse, sista chansen att fånga den hembygd jag så väl trivdes med.

Helt sonika beslöt jag mig för att icke titta i tablåerna, helt enkelt negligera teven. Tomt, vacum, nada. Det kändes hårt att sluta se de serier jag påbörjat men snart nog försvann suget att sitta där i sommarkvällen och titta på rutan, rulla ner gardinen och samtidigt längta ut. När man kunde fiska, cykla på stigar eller lukta på linneor i mossiga vackerskogen.

Nu var det havet, skogen, åarna, bäckarna, floran och bergen som gällde och ofta gjordes utflykterna den sista sommaren tillsammans med min barndomsvän för vilken det också var ett av livets sista sommarlov.

Detta mycket medvetna beslut har påverkat hela mitt liv sedan dess på ett sätt jag inte kunde ana då på 70-talets sluttamp. Dels fick jag tid för andra väsentligare göranden och dels insåg jag styrkan i att vilja något och vad ett viljemässigt beslut medförde i form av att slippa stressa och istället få frihet, frihet från velande. Har man väl fattat ett genomtänkt beslut slipper man fundera över alternativ. Sommaren blev min!
.
.

Arkitekturskolan KTH

Var en dag i veckan på studiebesök till nya Arkitekturskolan på Campus KTH. Den tilldelades Kasper Sahlin-priset 2015.

Strikt men formad och anpassad till omgivningen. Cortenstål och glas, fur och betong interiört. Böjda former rakt igenom.

Trapphus kan man alltid få spektakulära foton av.

Där inne på ritsalarna på tre plan råder ett befriande kreativt kaos. Man känner hur fantasin flödar... Fler och fler ritar för hand igen även om datorerna dominerar. Ateljéer och föreläsningssalar är andra utrymmen i skolan. De samutnyttjas vilket jag har lite svårt att förstå hur det ska fungera bra. Ateljéerna för teckning, kroki, målning, skulptur ska samsas med stolar och duk för bildvisning.

Det är en spännande utbildning med en ämnesblandning med t ex konstruktion, hållfasthetslära, skulptur, arkitekturhistoria, samhällsplanering, projekteringsmetodik, materiallära.......  Konst och vetenskap i en härlig blandning.

 

Det här är plan 2 av de totalt 6 våningarna. HÄR finns ritningar på samtliga våningsplan.

Verkstan är välutrustad. Det syns inte på bilden men maskinerna var välutnyttjade så här en kväll inför terminsslutets inlämningstider när modeller fabriceras. Här finns allt ifrån äldre typer av snickerimaskiner till 3D-skrivare.

Och jag påminns hur jag som 19-åring för första gången i livet mötte en sådan här miljö. Gissa om det var inspirerande, en helt annorlunda tillvaro än jag då var van vid.
.
.

Om bildning

BRILJANT SKRIVET OM BILDNINGSBEGREPPET (relaterat till TV-serien Liv och Horace i Europa.)

"

Det första steget med bildning är trots allt inte bildningsresor, utan att man måste arbeta på att ta in all den information som behövs för att bildas – via böcker eller andra medier. Programserien inleds med att Horace säger några ord om de bildningsresor överklassens män och kvinnor fick åka på i gamla dagar, och att dessa program ska vara en version av dessa resor. Det han dock glömmer att säga är att de som åkte på dessa bildningsresor redan var bildade. De ville bara få möjlighet att se allt det de har läst om.

Steg ett för att bli bildad är trots allt: läs, läs, läs, lyssna lyssna, lyssna, och läs lite till. Det handlar om att läsa historia, se dokumentärfilmer, plöja sig igenom en stor mängd litteratur- såväl fack- som skönlitteratur och själv dra slutsatser ur eller göra tolkningar av exempelvis skönlitteratur och poesi som ingår i den klassiska bildningen. Och detta slutar inte med att man har tagit sin universitetsexamen, utan det fortsätter hela livet, så man inte stannar kvar vid samma intellekt som man hade då man slutade skolan.

(...)

Du kan ha en genetisk ursäkt till att inte vara ”vacker” men du har aldrig någon ursäkt till att vara obildad.

Jag kan ofta uppfatta okunniga och obildade personer som ointelligenta, bimbos eller himbos, men det är egentligen fel. Dessa personer är inte ointelligenta, utan intellektuellt underutvecklade, på grund av brist på intellektuell utveckling och brist på bildning (bara för att man är smart behöver man inte automatiskt vara bildad). Bildning är till för att stärka våra intellekt och därigenom stärka oss som samhällsmedborgare. Är man bildad och van vid att tolka och förstå innebörden, eller förstå bakgrunden till, olika texter, är man också mycket svårare att dupera och manipulera. Så att vara bildad är alltså ett väldigt starkt demokratiskt vapen. (...)

"

Men hur sant är inte detta! Det är en skarp och efterlängtad analys, det var ju skit att det inte var jag som formulerade det :-)

Jag har sett tre av programmen och kan bara instämma i bloggarens fullständiga recension av programserien och bildningsbegreppet. Men blogginlägget är väldigt relevant utan att förknippas med tv-serien. Intolerans och inskränkthet kan minskas med bildning vill jag tro. En gång i tiden var en önskan om bildning stark inom arbetarklassen och folkrörelser med bildningsförbund startades. Nyfikenheten ger bildning och håller en människa ung i intellektet. Bildning gör det mindre lätt att bli lurad, förledd. Bildning är ett måste för ett demokratiskt samhälle. Hur sant är inte detta!

Läs hela blogginlägget HÄR.

 . .

  Detta kan vara början på en bildningsresa.

Tidsstudieman

Det var inte särskilt ofta mamma berättade om de arbeten hon haft innan hon tog över mormors och morfars jordbruk 1948. Men det hände.

Min mamma gick ut det som kallades fortsättningsskolan 1937, en ettårig fortsättning på folkskolan. Efter det lärde hon sig till sömmerska hos Jenny Hörnsten hemma i byn och sen hos fru Sjöberg dära Vall´n. Exakt hur länge lärlingstiden varade vet jag inte men efter den körde hon egen sömnadsverksamhet. Att som ung kvinna ta tillräckligt betalt för sitt arbete av äldre kvinnliga kunder i bygden, som hon dessutom kände, gick inte så bra. Det gick inte ihop sig ekonomiskt.

Så hon började arbeta på sjukstugan på Levaråkern, i köket, 1940. Då hade andra världskriget brutit ut. Där trivdes hon förträffligt med arbetsuppgifter och arbetskamrater. Men en dag trodde man att hon kanske hade fått gulsot (hepatit A) och då fick hon för smittoriskens skull inte arbeta kvar på sjukstugan. Hon var tvungen att sluta efter tre år. Efter "karantän" visade det sig vara falskalarm om gulsot.

Så - hon sökte nytt arbete i slutet av krigsåret 1943. Det blev inom textilindustrin. Hon tog tåget söderut, till syfabriken i Örbyhus i Uppland.

På denna syfabrik syddes kavajer. Ackordslön var ordet. Det gick bra och fort för henne, ja det gick fortare än för någon av alla de andra flickorna att sy i ärmar. Hon hade ju vana sedan tidigare. Så fort gick det, att det uppmärksammades. En tidsstudieman kom för att ta tid på hennes insats under de olika arbetsmomenten. Hon såg honom förstås och sydde långsammare än annars. Allt för att rädda de andra "flickornas" ackord, så att lönerna skulle hållas på någorlunda samma nivå för alla och inte rusa iväg för henne och sänka de andras.

Hon var 22 år.

Hon otrivdes väldigt i Örbyhus och slutade inom ett år för att flytta till Värmland. På Upplandsmuseet kan man i en permanentutställning beskåda en tidsstudieman och läsa att: Det är slutet av 1940-talet. Arbetsstudier blev allt vanligare inom industrin under 1940-talet. Systemet var effektivt, men mycket kontroversiellt och gav upphov till konflikter med fackföreningarna.

Det här är i samma veva som Hemmens Forskningsinstituts (HFI)  köksstudier är som intensivast, allt för att förenkla husmödrarnas hushållsarbete i folkhemssverige. Just den typen av kök jag vuxit upp med. Industrin behövde kvinnlig arbetskraft och eftersom det var kvinnorna som oftast skötte hemmet också, behövdes rationaliseringar för att få fler kvinnor ut i lönearbete. Kriget krävde ju männens insats.

Taylorismen bygger på att utföra tidsstudier på industriellt och manuellt arbete för att effektivisera varje moment vid löpande-band principen. Faktiskt så förekom tankarna fortfarande i någon mån vid KTH under mina arkitektstudier. Det är knappt jag tror att det är sant när jag tänker efter. Men så var det året när industriprojektering stod på schemat.

Till exempel var en industri/arbetsmiljö som vi fick som förebild en rationell modernistisk skapelse där fönstren var högt placerade för att arbetarna inte skulle fastna med blicken på händelser utanför industrigolvet och drömma sig bort. Vi var fyra tjejer som vägrade projektera något så infantilt. Vi ritade ett vänligt men rationellt planerat ullspinneri där gotländsk ull togs till vara istället för att brännas eller slängas. Vi gjorde flera studieresor, våra förebilder var Wåhlstedts i Dala-Floda och Sotenäs ullspinneri i Hunnebostrand med Alan Waller som drivkraft.

Den enda jag minns en av de manliga lärarna sade vid genomgången var "Detta är inte ekonomiskt lönsamt." Då var det 1979. Gissa om jag blir glad då jag läser om ett nystartat ullspinneri 2013. Heja på!

Allt detta poppar upp då jag ser en museiutställning och där finner en tidsstudieman...
.
.

Skolmognadsprov

Då jag var liten fick barn genomgå ett test i sexårsåldern för att se om de var skolmogna. På 1970-talet togs skolmognadsprovet bort och ersattes med inskolning. Bland oss barn pratades det om att det bland annat gick ut på att vi skulle rita ett hus. Det bör ha varit de ett-två år äldre barnen som berättade för oss yngre. Huset skulle ha en skorsten och på samma teckning skulle man rita en flaggstång med flaggan i topp. Vi fick veta att det var viktigt att komma ihåg att rita röken från skorstenen och flaggan så att de blåste åt samma håll! För att visa att man förstod det där med hur vinden verkar. Jag skulle ge ganska mycket för att få höra oss småbarn snacka omkring detta, nästan förstagluttare som var ivriga att få börja skolan. Så gulliga vi måste ha varit. Och så spända inför detta första steg i att bli "stora".

Hur det nu var behövde jag aldrig göra det där skolmognadsprovet. Jag är född sent på året och det var antagligen menat att jag skulle börja som sjuåring. Har faktiskt ingen aning om varför det på kort tid beslutades att jag skulle börja som sexåring. Som jag minns det fick föräldrarna bara höra beslutet av min blivande fröken och sedan vidarebefordrade de beskedet till mig. Hur och varför det blev beslutat, om föräldrarna deltog i diskussionen har jag ingen aning om. Det var helt andra tider då vad gäller föräldrarnas inblandning i barnens skolundervisning. Inte frågade jag då och nu är det för sent att fråga. Men det blev bråttom att skaffa skolväska minns jag.

Nåväl, i ganska så stor hast började jag skolan som sexåring. Gissa om det var en rätt stor besvikelse att jag aldrig fick göra det där provet som det hade talats om och som vi barn gruvat oss för. Jag som var inställd på att rita rök och flagga blåsande åt samma håll!

Skolmognadsprov i Adolf Fredriks folkskola 1950, Stockholmskällan

Jag som, när jag var ännu mindre, trodde att vinden skapades genom att träden ruskade sina löv och barr :-) . 
.

Att tyck´s vara

Här lånar jag ett inlägg rakt av från Åke Catos blogg. Det är humor med en väldigt allvarlig underton.

"

Rommar riket och GT

februari 15, 2014

I senaste numret av magasinet Neo berättar historieprofessorn Dick Harrison om sina studenters kunskapsnivå och om deras behandling av det svenska språket:
För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller,  ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte  Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”.

På frågan vad personen ifråga skall ha uträttat har jag fått svar som går ut på att han förde krig i Sydafrika och därigenom orsakade imperiets undergång. Till övriga hårresande svar hör uppgifterna att andra puniska kriget föranleddes av att Kongo invaderade Italien och att dess fälttåg leddes av katarer (det vill säga av medeltida kättare i Sydfrankrike.). På en tentamensfråga om det antika Roms och Greklands grannländer fick jag en gång en redogörelse för inkariket i Peru.

Kjesaren

Häromdagen förelades komikerna i TV 5:s förvirrade och förvirrande serie En clown till kaffet (för övrigt i ett avsnitt där spalten hade den tveksamma, för att inte säga obefintliga, äran att medverka i gamla klipp) ett kryss, där ingen av deltagarna visste vad förkortningen GT – av någorlunda allmänbildat folk utläst Gamla Testamentet – stod för. Den skarpa gissning som kom upp var – Gin & Tonic!

 

Ibland är man glad för att man slipper vandra på jorden så särskilt länge till. Eller låt oss säga sär skilt.

"

Läs bloggposten i original här på  Åke Catos blogg. Bodde Åke här skulle man nog säga att han "tycks varra" som stoltserar med sina kunskaper. Längre tillbaka i tiden sa byborna om den som i deras ögon förhävde sig att vederbörande "var tysk om bena". Där Jantelagen är stark bör var och en rätta in sig i ledet och låtsas att det felaktiga är det rätta även om man vet bättre. Enklast så. Det är just det där jag är emot när jag märker att människor med "fattaskift" inte säger ifrån, bara jamsar med. Det skulle få obehagliga konsekvenser i skapt läge. Det är de goda människornas tystnad som är farlig.


Är kunskap mackt?
Och snobbigt undrar jag: hur kan man inte kunna svaret "Nattvakten" i På spårets final? ;-)  

.
Läs även andra bloggares åsikter om Åke Cato, är kunskap makt?, studenter, okunskap, bildning

Högre studier

Så här kunde man 1984 beskriva en 20-årig utveckling inom universitetsvärlden.

Klicka för större bild.

Läser en ledare av år 2015 om "Att plugga är att bli utmanad":

Så har jag lärt mig ett nytt ord: egofokus.

Det var i en rubrik i onsdagens DN Kultur, över en text signerad genusforskaren Jenny Westerstrand, som termen dök upp. Den syftar på att många universitetsstudenter i dag bara tycks intresserade av ett enda ämne: sig själva.

Westerstrand målar upp en bild av studenter likgiltiga inför allt som luktar det minsta mer antikt än dagspolitiska tvisteämnen. Kvinnorörelsens framväxt? Arbetsmarknadens utveckling? Boring! Och äldre texter är ju så... otidsenliga: ”Filosofer och författare döms ut som transfoba, skönlitterära verk ratas med ’den boken är så gammal’.”
Studenterna som beskrivs är dessutom synnerligen bräckliga kärl. De vill ha ”trigger warnings” i kurslitteraturen, varningar för eventuellt stötande innehåll. De vill bara vistas i ”trygga rum” och är besatta av hur de känner inför olika kurser och ämnen: ”’Jag känner inte igen mig i den här kursen’ är en annan reaktion på undervisningen.”

Som alltid i dessa sammanhang är det viktigt att påpeka att Westerstrands artikel inte handlar om alla studenter, inte ens en stor minoritet. De flesta gör väl som de alltid gjort, de går på föreläsningar och skriver tentor så gott de kan. Det finns alltid en fara i det som kallas anekdotisk evidens.
Problemet är att anekdoterna börjar bli många nu, och evidensen därmed kanske något starkare. De flesta berättelserna kommer från amerikanska universitet. Föreläsare och teaterpjäser stoppas för att deras budskap kan verka stötande, kurser tvättas på politiskt kontroversiellt innehåll och en vida spridd ledartext i anrika universitetsbladet Harvard Crimson talar ilsket om att ”liberalerna är besatta av akademisk frihet”. Tesen: Forskning som ”befrämjar förtryck” bör inte vara tillåten.

Så snart det regnar på Columbiauniversitetet i New York fäller svenska studenter upp sina rosa paraplyer. De kallfronter som finns där är alltid på väg hit. Redan nu kan man höra svenska universitetslärare, inte bara Westerstrand, förtvivla över studenters krav på att slippa känna sig provocerade eller ens obekväma.

Kanske borde vi bara förse samtliga svenska universitet med en och samma trigger warning, en enda, som gör alla de andra onödiga:

"Om du studerar här riskerar din nuvarande världsbild att skakas i grunden. Det är en stor del av poängen."

Av Erik Helmersson

Att man träffar studenter inom andra discipliner när man pluggar vid universitet och högskolor behövs för att man ska vidga sina vyer och få inblick i och förståelse för andras synsätt. Att ha trevligt och samtidigt få nya perspektiv och även bli provocerad måste var den bästa av världar. Länge leve campus!
.
Läs även andra bloggares åsikter om att bli utmanad, studera, trigger warning, E. Helmersson .
.

Kunskap är makt

Den förra bloggposten visade en bild på Luthers katekes. Den räknar upp de tio budorden och Luthers förklaringar till dessa. Det där ingick i folkbildningen under långliga tider. I husförhörslängder kan man se om människorna var insatta i detta genom de symboliska krumelurer prästerna antecknade. Det handlar om viktiga kunskaper som läskunnighet, läsförståelse, omdömes- och slutledningsförmåga:

Bilderna kommer från Kulturportalen.sigtuna

Det är den typen av kunskaper som den svenska skolan fick dåliga resultat i vid den senaste Pisa-undersökningen. Skolverket förklarar vad det är som undersökts så här:

I PISA ligger stor vikt på elevernas förmåga att sätta kunskaper i ett sammanhang. Eleverna ska kunna förstå processer, tolka och reflektera över information samt lösa problem. I undersökningen ställs frågan om hur 15-åringar på ett konstruktivt sätt klarar att analysera, resonera och föra fram sina tankar och idéer. Man betonar det livslånga lärandet och att eleverna fortsätter att lära sig under hela livet. 

Hur klarade jag detta som 15-åring? Med min bakgrund tror jag inte att det var så bra ställt. Diskutera, resonera och analysera var väl inte det väsentligaste man gjorde här i byn och barn och ungdomar lär sig både av omgivningen och skolan. För att förstå en så opåtaglig sak som strukturer och levnadsmönster behövde jag även livserfarenhet från andra håll.

Okunskap garanterar inte originalitet, snarare är det tvärtom. Eller...

.
Läs även andra bloggares åsikter om Husförhör, Luthers katekes, undervisning, PISA-undersökning, läsförståelse, läskunnighet, slutledningsförmåga

En lektion

Riksspelmannen och hembygdsvårdaren Knis Karl Aronsson (1913-1980) skrev och ritade en berättelse om bostadsplanens utveckling för mej i sitt hem i Tibble utanför Leksand. Jag höll, tillsammans med en kurskamrat, på med vårt examensarbete som kom att resultera i en ny detaljplan för några centrala kvarter i samhället.

På arket ovan ser vi hur 1000-talets eldhus utvecklades för att på 1700-talet vara en fulländad parstuga. En planform som är oerhört sympatisk att bebo. Här i byn finns tre fyra bostadshus kvar med parstuguplan. En gång i tiden var de många här. De kallades langkakeser här, lång-katekeser. Långa och smala byggen precis som formen på Martin Luthers lilla katekes. Västerbottenshus är en oegentlig benämning på parstugor.

En lektion på en liten papperslapp är inte att förakta. Möten med människor som vill en väl är viktiga för det livslånga lärandet, att få input från flera håll och sedan kanske stuva om en del och göra kunskaperna till sina egna.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Knis Karl Aronsson, riksspeleman, byggnadsvårdare, bostadsplan, examensarbete, Luthers katekes

Mafalda

Den här seriestrippen har hängt med mig sedan 1980-talets början. Som nyutexaminerad från KTH hade jag den uppsatt på anslagstavlan vid skrivbordet hemma på Södermannagatan.

I den här strippen är det Mafaldas väninna som säger vad hon anser om att som kvinna studera. Mafalda har föreslagit att hon ska fortsätta plugga. Haha, mitt eget resonemang gick åt precis motsatt håll. Den nyligen Augustprisbelönade författaren Kristina Sandberg har så väl beskrivit en kvinna ur min föräldrageneration som valde att bli KVINNA (liksom Mafaldas lilla väninna i strippen) i böckerna om Maj i Ö-vik. Där ville inte jag hamna.

Klicka för större stripp.

Mafalda var en serie om en sexåring som hade koll på omvärlden. Hon gjordes mellan 1964 och 1972, i Dagens Nyheter presenterades Mafalda 1976- 1982. Skaparen hette Joaquin Lavado, signaturen Quino.

Minns  när jag och några av mina vänner avslutade en lördagskväll hemma hos oss efter en träff i ungdomsgruppen. Jag kan ha varit 15-16 och vi satt i den gröna 70-talssoffgruppen. Vi pratade om målet med tillvaron, hur vi ville ha det inom en snar framtid. Tjejerna ville ha barn och familj, utbildning kom också med på listan men inte på första plats. Att detta inte var min framtidsdröm minns jag så väl. Jag ville heller inte på några villkor byta efternamn om jag någon gång skulle gifta mig. Hade jag levt med det i 15 år vill jag inte byta identitet och bli underställd en man framöver. (Det är fortfarande inte alls självklart här att behålla sitt efternamn vid ev. giftermål. Ett sådant val är, eller var åtminstone då, vanligare i socioekonomiskt starka grupper.) Och jag ville absolut inte, om så skulle bli av, ha ett romantiskt bröllop i en kyrka med gräddbakelseklänning, rosetter, rosor och konstig prinsessfrisyr. En lämplig klädsel menade jag var jeans, t-tröja samt kanske en kort slöja, typ 1960-tal, som intressant motsatsförhållande till den övriga klädseln, allt i vitt. Jag vägrade inrätta mig i normen som gällde, jag minns det så väl. Hur jag fått dessa åsikter vet jag inte riktigt.

Kan tänka att jag blev betraktad som kvinnosakskämpe, rödstrumpa, Grupp8-aktivist, suffragett, emancipatorisk kvinna, upprorsmakare - you name it. Det är verkligen inte så svårt i en liten by  ;-)
.
.

Kultureliten

Fotografiet från 1920-talet visar en lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson (gift Thurdin 1932) här i byn. Hon var lärarinna i småskolan här, jag antar att övriga var lärare i grannbyn. Ett av paren bör vara Viktor och Kerstin Sandgren som var lärare i dåvarande Lögd´skolan.

Lärarträff hemma hos Eufrosyne Johansson som var folkskolelärarinna.

Till vänster syns en brorsdotter till morfar. Det är hans äldste bror Johans dotter som passar upp några av de människor i bygdens som väl kan anses ägde dåtidens kulturella kapital. Eftersom det inte bodde några präster, läkare eller andra med lång utbildning var det lärarna som fick axla detta ansvar. Dära Vall´n fanns läkare, veterinär, präster av olika rang med akademisk utbildning. Som sjuksköterska hade du som kvinna med egen försörjning också högt anseende. Därefter i samhällshierarkin kom egenföretagarna. Här i byn fanns bönder och arbetare. Åsså en lärarinna.

Visitkort, samlarkort, ur min morfarsfarfars album.

Edit: Porträtten avbildar från vänster till höger:

🔼 Jonas Erik Björkqvist (1845-1921), kyrkoherde i Gideå 1880-1921,

🔼 Peter Waldenström (1838-1917), Lektor i Gävle, en tid präst i Svenska kyrkan, ledare för Svenska Missionsförbundet samt riksdagsman och författare,

🔼 kronprins Gustav (1858-1950), kung med numret V åren 1907-1950.

I dagens "jämställda" lokalsamhälle, där klasskillnaderna påstås vara utsuddade och jämlikheten utbredd finns ingen "kulturelit" och väldigt liten socioekonomisk skillnad i vår lilla by. Och med den rådande samhällsutvecklingen har lärarna detroniserats.

Något jag funnit ut är följande. Av hemmansägarna i byn har några få personer (ena handens fingrar räcker och blir över) som är födda här skaffat sig en akademisk utbildning i närbelägen stad, flyttat tillbaka till hembyn eller först till en annan mindre ort i samma län med några få mils bilresa till hembygden. De lever idag i samma strukturella kontext som man gjort sedan barnsben och har knappast det "kulturella kapital" som personerna på fotot från 1920-talet med akademisk utbildning hade. Vad jag förstår var samtliga personer på fotografiet inflyttade till trakten (förutom pigan).

För att befria sig från det gamla och invanda strukturella tänkandet ser jag det som att man måste under längre tid ha bott och arbetat långt bort från de vanliga strukturerna. Allt för att få perspektiv och distans som behövs för att kunna frigöra sig och därmed våga ha åsikter som kanske bryter byns norm, sådana tankesätt som man skaffat sig genom att umgås och utbytt erfarenhet och tankar med helt andra socioekonomiska grupper. Har man inte prövat något annat är Jantelagen så stark att normen helt enkelt inte kan brytas. I ett patriarkaliskt lokalsamhälle gäller detta möjligen i högre grad kvinnor än män. Men sannolikt inte.

Detta är min egen högst privata iakttagelse som gäller hemmansägarna i hembyn. En fråga jag också ställt mig är vad en utbildning betyder om man inte kan frigöra sig från den rådande normen utan enbart anpassar sig? Inte vågar ge något förutom det som förväntas. Hur överlever man utan att känna sig kvävd? Kanske är enda skillnaden att man har högre lön än om man bott kvar och arbetat inom t ex industrin.

När jag diskuterar detta, långt bort från hembyn, med mina äldre vänner som själva är akademiker och inte har min bakgrund som klassresenär eller som är klassresenär men inte bor på hemorten / hemstaden, blir de tankfulla.

Min kompis M menade att detta som jag upplever i byn kan knappast någon sociologiforskare undersöka vetenskapligt. För att tillämpa den undersökningsmetod som etnologer och kulturantropologer kallar "deltagande observation" måste dessa bedriva fältarbete så nära företeelsen eller det utvalda objektet som möjligt. Den undersökande ska utgöra ett naturligt inslag bland lokalbefolkningen och tala språket. Man måste även behärska analysapparaten, kunna kommunicera på ett meningsfullt sätt och utvärdera den information man får. Det vill säga - för att förstå hur det fungerar socialt i en liten by måste man själv vara sprungen ur den undersökta miljön, känna människorna sedan barnsben och se, förstå och tolka deras handlanden som vuxna. Alltså kan inte vilken forskare som helst utifrån ta sig an frågan hur utbildning och hemflytt till en glesbygdsby påverkar klassresenären.

Om människor anpassar sig helt till rådande ordning, aldrig ifrågasätter, låter sig skrämmas till tystnad som sker här, blir det ingen förändring. Barnen till akademikerna skaffar sig (förmodligen) även de högre utbildning och kommer inte att vilja eller kunna flytta tillbaka till byn. De urgamla strukturerna med patriarkala drag kommer att fortsätta under många generationer framöver. Stadens och landsbygdens frågor kommer allt längre från varandra ju fler generationer som skiljer dem åt.

Vilka är då dagens ”kulturelit” och fristående tänkare i byn? Vad vill de? Vem/vilka ser till vår gemensamma kollektiva historia i dagsläget? Vem ser till gruppens, bybornas bästa utan att låta kontrollbehovet ta över hand och utan att endast försöka gagna sig själv? Inte är det lokalpolitiker. Inte myndighetspersoner. Inte stat eller förvaltning. Jag påstår att idag finns ingen alls som gör det och jag med sorg på situationen i byn. Hör verkligen kulturen enbart till staden?

Jag tycker Emmanuel Le Roy Ladurie har fått fram ett intressant forskningsresultat om den medeltida byn Montaillou. Jag kan inte släppa tanken om en nutida studie av min hemby.



(Det är svårt att formulera sig solklart utan att någon känner sig trampad på tårna. Både "kulturellt kapital" och "kulturelit" är begrepp som inte passar in här men jag vet inte vad jag ska använda istället. Jag avser inte finkultur.)
.
.

Utbildning och flytt från landsbygden

Detta är intressant tycker jag. Inlägget på bloggen Vertikals behandlar unga mäns kontra unga kvinnors utbildningsnivå och benägenhet att bo kvar på sin födelseort.

För inte så länge sedan (kanske fortfarande bland de äldre) sa man här i bygden gammpojka och gammjänten om människor som blivit kvarboende utan att ha bundit sig i äktenskap eller samboförhållanden. Sådana exempel finns fortfarande här i byn med fler män än kvinnor vilket stämmer in med den vetenskapliga analysen. Samma fenomen, med obundna människor, blev i stan till uttrycken ungkarl eller ungkarlsflicka  (tidigare ungmö) - alltså med en betydligt mer positiv klang än gammpojk´ och gammjänt´. Man har inte samma sociala press på sig att underordna sig normen i en stad vilket innebär att stadens ensamhushåll får ett positivt tillmäle medan landsbygdens ensamstående människor får ett negativt.

Det är inte lätt att med gamla barndomskamrater diskutera utbildning, kön och kvarboende på landsbygden med oss själva som exempel. Själv anser jag att det är en fråga som är brännande het med tanke på landsbygdens överlevnad och utveckling. Och jag anser att för att förstå sig själv bör man reflektera över sin plats i samhället både i nutid och sätta in sig själv i ett historiskt sammanhang. Vi tre tjejkompisar ur samma generation hade samma uppväxtmiljö och vi är samtliga gifta/sambos med män med lägre utbildning än våra egna akademiska utbildningar. Självklart har det sina förklaringar.

Min erfarenhet är att män tyvärr lätt tar illa vid sig om de involveras i en diskussion, de tar det som en förolämpning att ha kortare utbildning, samtalet upphör. I en patriarkal omgivning är manligheten viktig och för att kunna reflektera högt i ämnet bör mannen vara säker i sin mansroll, annars går det den manliga stoltheten förnär om alla inte har den roll som förväntas. Jag har att förhålla mig till det.

Vi tre kvinnor, alla förstagenerationsakademiker, faller utanför den statistik som finns om unga människor idag, nämligen att kvinnor med högre utbildning gifter sig till stor del med män med högre eller likvärdig utbildningsnivå. Två av oss är hemmansägare i byn.

" Utgångspunkten är att en välutbildad man i högre grad kan tänka sig att gifta sig med både en högutbildad och en lågutbildad kvinna, medan högutbildade kvinnor i högre grad enbart gifter sig med högutbildade män. Det gör att högutbildade män flyttar till städer för att få en högre inkomst. Även högutbildade kvinnor flyttar till städer för att få en högre inkomst, men också för att ha en större chans att hitta en partner. Samtidigt flyttar också lågutbildade kvinnor till städer och till den äktenskapsmarknad som dessa erbjuder. Kvar utanför städer blir därmed i högre grad män med lägre utbildning."

(...)

Att min hemkommun ligger inklämd mellan två städer, i skärningspunkten mellan två omland, visar kartorna här ovan. Det påverkar många ungas val av utbildning och bostadsort.

" (...) vi har alltså anledning att tro att många av kommunerna i botten på listan kan förvänta sig en minskning av andelen unga högutbildade på sikt och då speciellt unga, högutbildade kvinnor som väljer att flytta till någon av kommunerna som idag dyker upp i toppen på listan – inte bara för att en sådan flytt ger en högre inkomst, men också för att det ökar sannolikheten att träffa Mr. Right på sikt."

Läs hela blogginlägget här för att få bättre sammanhang, större kartor och en notis i slutet: http://vertikals.se/charlotta/2014/09/26/unga-akademiker/ E
.R

Granen och kulturarvet

Visst har granen som företeelse format mig och oss alla i norra Sverige. Den vill jag inte vara utan.

 

Gubben Pettson och katten Findus hämtar julgran. Tecknade av Sven Nordqvist.

"I det svenska kulturarvet har granen en undanskymd roll. Det kan verka konstigt med tanke på att så stor del av vårt land består av granskog, men till och med förra sekelskiftet var skogen mest intressant som betesmark och granen snarare ett problem som brändes ner emellanåt.

Under 1800-talet förändrades synen på skogen. En orsak var de nationalromantiska strömningarna, en annan det faktum att skogen började få ett faktiskt värde. Folkskolans lärobok från 1907 har till exempel en omslagsbild som föreställer en stuga vid en granskog, och barnen fick lära sig att hitta och namnge olika typer av träd. Vid den här tiden började granen också att knytas till en idévärld där den stod för någonting hotfullt och invaderande.

Traditionen med julgran förklaras ofta som en sentida import av en tysk julsed."

Källa: Ella Johansson, professor i etnologi vid Uppsala universitet

Lyssna till den granens susning

vid vars rot ditt bo är fästat.

Läsebok för folkskolan.

 Klassisk ljusstake i form av gran avsedd för julgransljus.

En sådan finns kvar efter mormor och morfar. Den nyproduceras idag.

.

.

Lära sig skriva

Griffeltavla och krita för att skriva, hartass för att sudda ut.

Jag har kvar morfars gamla griffeltavla med samma format och utseende som den på bilden. Till den hörde en smal, hård och grå griffelkrita - men var i all världen har den tagit vägen? Före min skoltid var inte kritorna vita och med den tjocklek som syns på fotot till vänster om tavlan. Nej smala, sköra och lite svåra att hälla i för ett barn minns jag att den som hörde till griffeltavlan var.

Under morfars första skolår var byns skolbyggnad inte uppförd, den stod klar på 1890-talet. Morfar Manfred föddes 1884 så efter några år bör han ha börjat i den nybyggda skolan. Min mamma och moster gick alla sina 6 folkskoleår där.

Folkskolestadgan, som sa att alla barn skulle få undervisning, kom 1842. Men det tog tid att genomföra lagen. Ett steg på vägen att genomföra reformen var 1859 års roteskolor som innebar att man flyttade runt skolundervisningen till tre olika ställen varje år.

Under morfars första skolår flyttade man mellan olika lokaler i privata bostadshus. Jag har hört om två hus där skolundervisning hölls. Dels var det i bryggstugan, bröjstun, på Halla som fortfarande står kvar i inte helt ohjälpligt skick, samt hos Nils Olof Hörnsten längre söderut i byn, det som kallades Erik Ors´ förmånsbyggnad, en byggnad som försvann 2006. Detta är de två byggnaderna i byn där jag vet att rum upplåtits för skoländamål.

"Roteskolor.
Skolreformen 1842 hade haft svårt att komma i gång, men sedan Torsten Rudenschöld (1798-1859) på Läckö börjat sina skolförsök gick det bättre. Han förstod att ett skolhus i varje socken skulle innebära lång skolväg för många barn och att lärarbrist länge skulle vara ett problem. I stället införde han i Otterstad roteskolor. Där fick någon läskunnig yngling eller äldre kvinna, en så kallad läsmoster, sköta den förberedande undervisningen som bedrevs växelvis i olika hem. Detta kom att kallas Otterstadsmodellen och den spreds undan för undan runt hela Sverige. Med det var småskolan uppfunnen och undervisningen kunde sedan fortsätta i sockenskolan, där barnen togs om hand av utbildade lärare.

Torsten Rudenschölds skolmodell väckte snabbt intresse hos de styrande och han får nu en blygsam lön för att fortsätta sina skolförsök, han skriver också artiklar och ger ut skrifter och anställs som resande skolinspektör. Sent omsider har han funnit sin livsuppgift och äntligen har han fått sådana inkomster att hans familj kan börja leva ett drägligt liv. Rudenschöld var också ledamot i 1856 – 1858 års riksdag där hans tankar fullständigt slog igenom och där hans modell för den svenska folkskolan antogs. Den skulle i sina grunddrag existera i mer än hundra år."

Min socken N-ling delades 1859 in i sex skolrotar.  Rote nr 6, där min hemby ingick, omfattade totalt sju bondbyar samt Rundviks sågverk. Tre av dessa bondbyar hörde före 1853 till Grundsunda socken och därmed till Västernorrlands län. Byarna var Ava, Rönnholm och Öresund.

Min farmorsmorfar Jacob, som var född 1837 i Rönnholm, gick alltså i skola på Grundsundavallen. Lille Jacob var inhyst i Rönnholms kyrkstuga där på Grundsundavall´n under skolperioderna. Eleverna fick lära sig skriva i en lång sandlåda som var placerad framför bänkraden. Det var lätt att släta ut sanden med handen eller en kort linjal när lådan var fullskriven. Detta var alltså före griffeltavlan, kritan och hartassens tid. Att ha möjlighet till utbildning utöver folkskolan, ifall man var född i en liten bondby, var ytterst få förunnat. I så fall skulle man en mecenat som insåg att man hade "läshuvud" och ville satsa på att bekosta vidareutbildningen.

En historia ur verkligheten har berättats av en pojke som som var skolelev på den tiden då skola hölls i N O Hörnstens hus. Den här pojken kom senare att bli min morfar. Han har berättat om en kringvandrande björntämjare kom till byn och visade upp sin björns konster för pengar. Björn och tämjare stannade över natten hos Hörnstens, björnen inhystes i ett uthus. Skolpojkarna som både var rädda och nyfikna på björnen, samlades när kvällens lugn och mörker fallit för att inte synas. Så började de kasta sten på uthuset där björnen förvarades tills den började ryta. Då sprang pojkarna därifrån, helskrämda och rädda att björnen skulle bryta sig ut.

Det här ger en god bild av livet i byn förritin och vad som fängslade människor, unga som gamla, då elektricitet inte fanns och därmed endast levande musik, inga tv-apparater, datorer, läslampor, gatlyktor, Ipads och smartphones. Många av idag skulle tycka att det var trist, långsamt och enahanda. Men se, det tror inte jag att det var :-)
.
.

Strumpmannen

Minns ni strumpmannen?
För mig är det hela lite vagt men det var en våldsverkare som inför sina dåd trädde en nylonstrumpa över sitt huvud för att inte bli igenkänd. Det jag tänker på utspelade sig på 1960-talet och många kvinnor var rädda pga de nyheter man kunnat lyssna till och läsa om i tidningarna.

Här har vi bönhuset i Lögd´, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) missionshus. Uppfört 1928 och genomgripande renoverat interiört 1973.  Målades knalligt "herrgårdsgul" exteriört. Där gick jag i söndagsskola tillsammans med en hel del andra barn. Mamma brukade gå på mötena. Höstens söndagsskolavslutning vara ett riktigt kalas med många barn och vuxna. Året då strumpmannen var i farten var det likaså. Min lekkamrat och jag, småtjejer ni vet, rörde oss tisslade och tasslade i väntan på att det hela skulle börja. Plötsligt kom kompisen hastigt mot mig och sa förskräckt: Jag såg strumpmannen!!! Hon hade sett honom gå in på toaletten. Uj, vad vi blev skraja och avvaktade noga på den stängda dörren på mycket behörigt avstånd.

Ut kom så småningom en färgad man. Ridå! Det visade sig att han skulle medverka under söndagsskolavslutningen vilket inte var/är ovanligt i en kongregation där mission har varit/är en viktig del av församlingsarbetet. Men gissa om vi småflickor blev ställda när det var en vanlig, snäll människa med annan hudfärg än vår, som vi tagit för en presumtiv mördare. Vi troskyldiga barn hade en fantasi som skenade lite för snabbt.

Lärdom: Allt är inte vad du tror det vara.

För övrigt minns jag första gången jag träffade en utländsk människa. Jag var säkerligen inte mer än fem. På samma bönhus hade då en man från Brasilien talat vid ett möte där mamma och jag lyssnat. Efteråt tackade alla åhörare denne man (missionär?) med ett handslag. På vägen hem i vinterkvällen blev jag skjutsad på mammas spark och minns att jag pratade och tyckte det var så märkvärdigt att jag tagit en brasilianare i handen. Han som kom så långt bort ifrån. Femåringen tittade på stjärnhimlen och tyckte att tillvaron allt var bra stor.

Livet på (den norrländska) landsbygden under 60-talet var fortfarande nyfiket öppenhjärtlig och inkluderande - åtminstone där jag rörde mig. Det är nu många decennier sedan. Jag är glad över att ha växt upp i en familj med öppen attityd och  i en öppen miljö.

.

.

Frihetslinjen

Det bästa med att vara sin egen, ha eget företag, måste väl ändå vara att man har möjlighet att planera sin tid och planera för att arbeta så lite som möjligt?
Att fördela sin tid som man önskar, kanske på annat än bara på det som drar in pengar till livsuppehållet. Så där som det var i det agrara samhället, det gamla bondesamhället. Man arbetade åt sig själv. Samarbete krävdes. Det var säkert tungt många gånger men också fritt.

Att vara förnöjsam är inte något som nationalekonomerna uppmuntrar. Man menar att tillväxten stannar då, bruttonationalproduktens kurva rör inte uppåt. BNP måtte vara en dålig beräkning av livskvalitet! För kanske finns det ett annat liv än att tjäna pengar för att kunna köpa sig en livsstil, en viss status, större, högre, dyrare...

När den lagstadgade semestern infördes 1938 var det två veckor betald semester som gällde för anställda. Semestern var menad att användas till rekreation så att folk skulle bli friskare och orka arbeta ännu mer under övriga året. Jag minns att pappa arbetade  och jag gick i skolan på lördagar under de första skolåren. 1969 hade man i Sverige som helhet infört femdagarsvecka i skolorna. 1970 kom en lag om 40 timmars arbetsvecka för lönearbetare. 1978 infördes fem veckors semester.

Då jag flyttade ut från huvudstaden startade jag eget företag. Min syster hoppades att jag inte skulle bli "morotsbonde", vad som nu menas med det...  Att odla för sin försörjning är väl det bästa man kan göra. Man har koll in på minsta gödningsmedel och utsäde. Nu är jag ingen extremist i det fallet, kanske hör jag till en förlorad generation då det gäller att bli självförsörjande i liten skala. Men jag tror på filosofin och beundrar de människor som satsar sitt liv på förnöjsamhet och mindre konsumtion. Urban cultivating och gerilla odling är nutida trender. Mycket tyder på att det framöver blir stadsborna som får lära landsbygdsborna att närodla igen.

 

Illustration ur John Seamours bok om självhushållning.

Det var ju det här livet min familj levde då jag var barn och ung. Ett liv som jag alltid kommer att bära med mig som något väldigt vackert.

Så småningom hoppade även min man av lönearbetet och körde igång en egen verksamhet. Vi känner oss fria att planera vår tid. Kanske lever vi i den bästa av världar.

Många egenföretagare arbetar häcken av sig, eller påstår i alla fall att de gör det, det anses som något bra att stressa, ständigt vara behövd, ständigt vara uppkopplad. Visst, det är mycket arbete och mycket att hålla reda på i initialskedet men numera flyter det på i den takt jag bestämmer. Och visst är det övertidsarbete emellanåt men att intensivt sätta sig in i något och arbeta med det är något jag kan uppskatta. Momsredovisning varje månad tar numera inte mycket tid. Rutin sparar tid och ork och man köper förstås de tjänster man inte orkar, klarar av eller vill lägga ner tid på själv. Jag är förstås medveten om att alla inte kan styra sin tillvaro på detta sätt men att fundera över meningen med arbetet och livet kan vara nyttigt.

John Seymours "Handbok i självhushållning" fanns i min mans bokhylla när vi träffades. Ha, vilken fullträff! Det här ofta citerade uttalandet av Ernst Wigforss (1881-1977) är värt att lägga på minnet:

"Om målet med samhällsutvecklingen var att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet."
.
.

Fri skola

Så bra. En friskola registrerades i Lögdeå den 21 januari 2014 och ansökan har lämnats in till Skolinspektionen. Det kallar jag initiativrikt och handlingskraftigt. I kommunen finns Hörnsjö friskola sedan 1999. Nu planeras att Gräsmyrs skola eventuellt gå upp i den verksamheten.

Lögdeå centrum år 1958 då framtidstron var ljus.

Ny skola, ny lanthandel. De gamla skolbyggnaderna syns till höger i bild, fina trähus som nu är rivna. Missionshuset ligger mitt emellan den nya och gamla skolan. Där inne sjöng vi Vals på Ängön av Evert Taube på skolavslutningen.
Klicka för större bild.

Förmodar att den nyligen nedlagda skolan, som hade cirka 60 elever, blir den lokal man tänker sig att bedriva verksamheten i. Då går skolpenningen till friskolan istället för den kommunala och det intressanta är hur kommunen sätter hyran då man mister skolpenning för ett flertal elever. Kommer man uppmuntra eller arbeta emot?

När namninsamlingen mot skolnedläggningen skedde under byastämman i maj förra året skrev jag på uppropet och kunde jag inte låta bli att säga till den pensionerade lågstadielärarinnan som samlade in namnunderskrifter, att varför inte använda de bygdemedel som vindkraftsbolaget lovar till fyra föreningar runt berget. Det är inga stora summor och det gick inte att få till en förening utan fyra små föreningar bildades pga. samarbetsovilja byarna emellan. När nu en så viktig institution som låg- och mellanstadium ska ordnas menar åtminstone jag att samarbete skulle löna sig.

Jag minns så väl att, då bygdemedel började diskuteras för flera år sedan, nämndes att man gemensamt för byarna skulle satsa på att bygga dagis, bygga äldreboende - ja, det var många mångmiljonprojekt vissa trodde skulle kunna förverkligas. Enligt mitt sätt att se visar det på norrländsk landsbygdsattityd och tro. Det är lätt att bli lurad av ett företag och dess förespråkare. Nå, det blir långt ifrån några miljoner kronor i utdelning. Men att gemensamt lägga de medel som ändå delas ut, på en friskola, ger nytta och liv till hela bygden. Både skola och affär är borta sedan kort och glesbygdskänslan nafsar ytterligare i hasorna. Ska landsbygden utarmas än mer och städerna öka invånarantalet? Den risken är betydande.

Det bara att önska friskoleföreningen lycka till!!!

Det har hänt mycket i bygden sedan millennieskiftet då jag blev hemmansägare. Mycket i negativ riktning enligt mig - MEN positivt är detta samt att ett nytt café startade i grannbyn förra månaden.
.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Lögdeå friskola, skolpeng, bygdemedel, SAMARBETE, byar, härska genom att söndra

Så kan det också vara...

Men snälla nån, efter en helg i goda vänners lag, utan kontakt med internet, läser jag att politikermisshandeln i Nordmaling fått en ny vändning. Nu på måndagsmorgon läser jag det här blogginlägget av Pelle. Han har tidigare haft en outtalad tes i samma riktning som Leif GW. En inte helt orimlig teori om en politiker som tagit en "rövare" i kommunen, allt för partiets vinnings skull i skolfrågan. Hon som efter misshandeln utsetts till partiets påläggskalv, nästa kommunalråd om man vinner valet.

Leif GW skriver bland annat i den krönika från den 17 dennes, som Pelle refererar till:
(...) Först upphör mediabevakningen. Inte i form av någon vanlig pyspunka utan det går betydligt fortare än så. Man släcker lyset helt enkelt. Det blir knäpptyst i både tidningar, radio och teve och när jag och mina medarbetare försöker prata med de politiker, poliser, åklagare, journalister och alla andra på orten, som ju borde veta vad som har hänt så är det plötsligt ingen av dem som har det minsta lilla att säga.

Skam den som ger sig dock och bara ett par dagar senare har jag skaffat mig en både bestämd och detaljerad uppfattning om vad som faktiskt hände. Det är också nu som det hela blir rejält knepigt och inte minst för mig själv. Hela min yrkeserfarenhet och allt som jag får fram om den påstådda gärningen talar nämligen för att den inte har inträffat utan att det i stället är brottsoffret, som av för mig okända skäl, hittat på alltihopa. Om det nu skulle vara så illa är det för övrigt inte första gången som något sådant händer. (...)

Själv tar jag det inte för omöjligt, myntets baksida. Så är det i denna lilla kommun - ingen säger något för alla har hållhakar på varandra. Ingen vågar säga vad den vet, inte heller myndighetsperoner. De två blocken använder ojusta medel för att behålla eller vinna makt. På byanivå är det om möjligt ännu tydligare. Här har vi hemmansägare/allianspolitiker som skrämmer till tystnad och far fram med fula härskartekniker. Om detta skriver jag om på en del av min lediga tid - en nutida undersökning av min by med Montaillou som förebild.

**********

Min mamma hade 26 kusiner bara i byn. Tjugosex!!! På sin pappas sida. På sin mors sida hade hon ytterligare flera, de flesta i kommunen. Ni fattar. Det är likadant för övriga som bott här i generationer.

Jag har totalt fem kusiner men ingen är född eller boende i byn. Men jag har ett flertal tremänningar, med stort åldersspann, i byn och även tremänningar på andra håll i kommunen. Förutom de som flyttat härifrån. Går jag längre tillbaka i släktleden finns naturligtvis åtskilliga fyr- och femtmänningar här osv.

Så - släktskapen bland de boende är stort. Alla känner alla. Tystnaden lägrar sig då det verkligen gäller. Ingen vågar säga vad man vet, ingen vågar ifrågasätta. Som till exempel i stora exploateringsprojekt. Därför tror jag inte att Norrland och särskilt inte dess glesbygd någonsin kan eller kommer att kunna leva vidare av egen kraft så länge omflyttningen i byarna inte ökar markant. Släktskapen människor emellan är för omfattande vilket omöjliggör självständigt tänkande. Det gäller att rätta in sig i ledet. Precis som partipiskan viner för oliktänkande inom partipolitiken. På båda sidorna om blockgränsen. Nog vore det bra om Nordmaling ingick i en större kommun!

Tillägg: Martin Luther King sa en gång: "Den yttersta tragedin är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad."
Liza Vesala Jonsson
.
.
Liza Jonsson, skolpolitiker i Nordmaling