4 september 2014

Strumpmannen

Minns ni strumpmannen?
För mig är det hela lite vagt men det var en våldsverkare som inför sina dåd trädde en nylonstrumpa över sitt huvud för att inte bli igenkänd. Det jag tänker på utspelade sig på 1960-talet och många kvinnor var rädda pga de nyheter man kunnat lyssna till och läsa om i tidningarna.
Här har vi bönhuset i Lögd´, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens (EFS) missionshus. Uppfört 1928 och genomgripande renoverat interiört 1973.  Målades knalligt "herrgårdsgul" exteriört. Där gick jag i söndagsskola tillsammans med en hel del andra barn. Mamma brukade gå på mötena. Höstens söndagsskolavslutning vara ett riktigt kalas med många barn och vuxna. Året då strumpmannen var i farten var det likaså. Min lekkamrat och jag, småtjejer ni vet, rörde oss tisslade och tasslade i väntan på att det hela skulle börja. Plötsligt kom kompisen hastigt mot mig och sa förskräckt: Jag såg strumpmannen!!! Hon hade sett honom gå in på toaletten. Uj, vad vi blev skraja och avvaktade noga på den stängda dörren på mycket behörigt avstånd.

Ut kom så småningom en färgad man. Ridå! Det visade sig att han skulle medverka under söndagsskolavslutningen vilket inte var/är ovanligt i en kongregation där mission har varit/är en viktig del av församlingsarbetet. Men gissa om vi småflickor blev ställda när det var en vanlig, snäll människa med annan hudfärg än vår, som vi tagit för en presumtiv mördare. Vi troskyldiga barn hade en fantasi som skenade lite för snabbt.

Lärdom: Allt är inte vad du tror det vara.

För övrigt minns jag första gången jag träffade en utländsk människa. Jag var säkerligen inte mer än fem. På samma bönhus hade då en man från Brasilien talat vid ett möte där mamma och jag lyssnat. Efteråt tackade alla åhörare denne man (missionär?) med ett handslag. På vägen hem i vinterkvällen blev jag skjutsad på mammas spark och minns att jag pratade och tyckte det var så märkvärdigt att jag tagit en brasilianare i handen. Han som kom så långt bort ifrån. Femåringen tittade på stjärnhimlen och tyckte att tillvaron allt var bra stor.

Livet på (den norrländska) landsbygden under 60-talet var fortfarande nyfiket öppenhjärtlig och inkluderande - åtminstone där jag rörde mig. Det är nu många decennier sedan. Jag är glad över att ha växt upp i en familj med öppen attityd och  i en öppen miljö.
.
.

2 kommentarer:

  1. Sverige är allt lite annorlunda idag än när man var barn (50-talet) - negrer, som det det hette på den tiden, fanns väl i detta land i stort sett bara i Stockholm. Åtminstone sa min far att de fanns där. Jo du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, annorlunda. På den tiden var det inte fult att säga neger eller vara det. Bara annorlunda. Åtminstone var det så i den miljö jag växte upp i och tog intryck av :-)

      Radera

Hej alla ni knapptryckare som hittat hit och vill kommentera - ni ska veta att jag tycker om uppfriskande och konstruktiva kommentarer...

Om du inte har en egen blogg eller en g-mailadress, klicka i Anonym så kan du skriva en rad ändå. Men skriv ditt namn i kommentaren :-)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...