Fårad mark

Den 9:e mars lyssnade jag till ett webbinarium anordnat av Sveriges Hembygdsförbund. Där berättade Niklas ­Cserhalmi berätta hur man kan tolka landskapet med hjälp av äldre kartor. Kristofer Jupiter, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, talade om hur man gör kartöverlägg.

Niklas ­Cserhalmi är författare till boken Fårad mark som jag använder sedan inköpet 2002. Webinariet spelades in och kan ses på Youtube:: http://youtu.be/vbG1C3Q5LSs

Boken beskriver bland annat hur man gör för att tolka tidigare generationers markanvändning, sådant där som intresserar mig. Passar på att nämna att där kan markberedning i samband med kalhyggen, av det som nu är skogsmark, vara helt förödande för förståelsen och tolkningen av ett landskap. Det gäller att förstå detta, och bry sig, inte bara lyssna till skogsbolagens i sammanhanget begränsade kunskaper som endast ser till sin egen ekonomi. Egen analys, insikt och undersökningar samt vetgirighet behövs om man bryr sig. Mod kan ibland också krävas.

Annars försvinner kulturhistorien alltför lätt på ett väldigt ociviliserat sätt.

En hemfäbod som finns i byns gemensamma ägo hade odling för både åker och vall, för människoföda (säd) och djurfoder (hö). För den vetgirige kan boken Fårad mark och webbinariet rekommenderas när det gäller hur man tolkar ett landskap.

Sverigefinnarnas dag 24 feb

Idag, den 24 februari, är det Sverigefinnarnas dag. Att denna dag har valts som minnesdag beror på att Carl-Axel Gottlund föddes detta datum år 1796. Gottlund var en beläst man och en av de tidiga folklivsforskarna i finnskogarna i Sverige. Där finnarna bosatte sig införde de svedjebruket och det var inte enbart i Värmland som idag omnämns som svedjefinnarnas land. För övrigt arbetar Sverige nu med att få in finnskogen och svedjefinnarnas/skogsfinnarnas kultur på världsarvslistan.

Uttrycket sverigefinnar syftar på svenskar med finländsk bakgrund. Immigrationen till Sverige har pågått i åtminstone 1000 år och hänger bland annat samman med att Finland fram till 1809 var del av konungariket Sverige. Bland de finska migranterna fanns de s k svedjefinnar som från 1500-talet använde svedjebruk för att bryta odlingsmark. I modern tid har immigrationen från Finland haft karaktären av arbetskraftsinvandring, men också krigsflyktingskap. Behovet av arbetskraft i den svenska industrin under efterkrigstiden var stort. Samtidigt var arbetslösheten i Finland stor, vilket ledde till att många flyttade för att få jobb i industrier. Under andra världskriget tog Sverige emot uppemot 70 000 s k krigsbarn som placerades i fosterfamiljer. I några fall adopterades barnen av fosterfamiljen, men de flesta återvände efter kriget till sina föräldrar.

Info från Nordiska museet

Fotona från Ritamäki i Lekvattnet utanför Torsby i Värmland tog jag efter ett föredrag som jag höll på Torsby Finnskogscentrum. Under två dagar reste jag runt i bygden och besökte fem bevarade skogsfinska gårdar med sina typiska timrade rökstugor.

Det finns mycket att skriva om sverigefinnarnas situation bara under min levnad, hur olika de bemötts i olika delar av landet. 

Jag är glad över de finska vänner jag har. Vilka utbyten vi haft och vilka givande gemensamma kulturresor vi gjort. Alldeles oförglömliga.

En av mina anor går tillbaka till Anders Andersson Manginen som föddes 1684 i Revolax, Siikajoki socken. Denne Manginen är anfader på min farfarsmors sida för 9 generationer sedan. Han flyttade till Västerbotten och gifte sig här troligen 1716. Hans första hustru Margareta Andersdotter, född 1683 i Gräsmyr, Nordmaling dog 1759 i Håknäs, Nordmaling. Anders gifte om sig med en kvinna från Håknäs och de ska ha återflyttat till Revolax 1764. Där dog Anders Manginen av ålderdom 1775. En av sönerna stannade kvar i Västerbotten och blev min ana. Och många andras inser jag. Anders Manginen är alltså min farfarsmormorsmorsmormorsfarfar. På den tiden var Sverige och Finland förenade i en och samma nationalstat.  Min farfarsmor Erika var född i Monäset i en stuga som med säkerhet är borta.

Att vara del av något större

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

Läser detta finstämda på ett ig-konto, skrivet av en ung kvinna som bor på en välbevarad släktgård i en annan del av landet. Jag kan känna en viss avund. I mitt bostadshus finns inget gammalt fönster att se ut genom, de äldsta är från 1948 men de har i alla fall valsat glas som ger de vackra ojämnheterna som man inte får till skänks genom nutidens floatglas. Gammalt glas förnöjer både när man tittar ut och hur solkatterna visar sig på väggen. Kalla det gärna magi!

Jag tror inte att något bostadshus här i byn har gamla fönster kvar, på 60- och 70-talen eller än senare byttes de sista äldre fönstersnickerierna ut. Allra möjligast finns ett lunettfönster på västgaveln hos Gun, där glaset till och med kunde vara från Strömbäcks glasbruk. Jag tittade ut genom det för många år sedan men om hon följde mitt råd att spara det är jag inte alldeles säker på. I detta hus bodde min morfarsmormorsfars föräldrar Isac Pehrson och Kerstin Mattsdotter och före dem Isacs föräldrar Per och Elisabeth.

Däremot är jag nöjd med att vyn genom det valsade glaset på övervåningen fortfarande är sig rätt lik som då jag var liten. Isac och Kerstins bönning står kvar. Någon hölada har försvunnit och något stort garage har tillkommit istället för en ladugård - men annars är landskapet i stort sett sig likt.Det är fantastiskt trevligt att titta ut här en kall och tidig vintermorgon och se hur rökpelarna stiger rakt upp från några bostadshus - även från mitt som jag inte ser men vet att så är det.

Och än en gång vill jag berätta om mitt permanentboende där alla fönster finns kvar sen husets byggtid. Där är det min man som har förmånen att titta ut genom samma fönster som hans släktingar såg ut genom.

 ...tänk att se samma vy genom samma fönster som flera generationer förut, att vara del av något större!

*

Tillägg:
Åh, jag glömde byns vackraste och mest välbevarade bostadshus. Det har kvar mycket av originalmaterialen, bland annat fönstren (enkelbågar med lösa innerbågar). Huset är bara från 1930-talet men det bäst bevarade bostadshuset här. Hoppas ägarna förstår, huset är sedan 70-talet inte permanentbebott (kanske därför så välbevarat) men ägarna bor inte alltför långt bort och är här från och till.

Morfars två barndomshem

Morfar Manfred var näst yngste sonen till Klara och Johan Olof. Hans föräldrar ägde två hemman i byn (ett på Klaras släktgren samt det andra på JOs sida).

Fram tills Manfred var i 12-årsåldern bodde familjen på den gård som hade tillhört min morsfarsmormors föräldrar  Jacob Isacsson och Ulrika Christiansdotter. På den gården föddes Manfred och alla hans syskon.

Här stod den gård med ekonomibyggnader där Manfred föddes och växte upp.
Ingen av de ursprungliga byggnaderna står kvar idag.

En dag när Manfred kom från skolan var dörren låst, vilket var något mycket ovanligt. Då påminde han sig att föräldrarna berättat att familjen skulle flytta till den andra gården dära Halla som inte låg långt bort. Och Manfred knallade dit. 

Den äldste brodern Johan (1872- död i spanska sjukan 1918) fick överta det första föräldrahemmet och bosatte sig där i samband med giftermålet med Naima Hörnsten 1896. Johan var den ende överlevande av den första barnkullen där alla utom han dog i difteri 1879 och därför var han flera år äldre än den andra kullen med fyra barn.

Att man flyttade berodde, som jag förstår det, på att JO:s mor Catarina Eskilsdotter hade dött ett par år tidigare, 1894, och den gamla Västerbottensgården dära Halla stod tom.

Den gård som Johan övertog, som gått i arv i generationer, brann ned på 1930-talet och ett nytt hus byggdes upp med regelstomme och fyrdelad plan (gula huset på bilden ovan – senare tillbyggt). Jag har inte sett något foto på den äldre gården. Det enda jag vet är att den var liggtimrad och enligt skifteskartan var bostadshuset en förlängd parstuga (Västerbottensgård) lika den på Halla som familjen flyttade till. Gårdstypen var nordsvensk, en kringbyggd gård.

Två gamla gårdar som bebotts långliga tider. Den ungefärliga sträckningen av Riks13 från 1940-talet är gråmarkerad.

***

Det var en sommardag, det måste ha varit 1902, och åskan gick. Den då 18-årige Manfred var på väg över gårdsplanen från bônninga´ till familjens sommarboende i bröjstu´n på den ”nya” boplatsen dära Halla. Och just då slog blixten ned - i en stolpe intill honom. Han dog inte men blev sängliggande i tre veckor utan att kunna röra sig, gå.

På den tiden var det inte vanligt med höga träd eller flaggstänger på gårdarna här i bygden. Gårdstunen var ganska kala och i mitt tycke mycket vackert sparsmakade.  Förbuskningen och förslyningen hade inte inträtt eftersom här var levande landsbygd med kreatur i varje ladugård och det behövdes att varje grässtrå togs till vara. Det engelska trädgårdsidealet hade inte heller hunnit nå hit, gårdsplanerna var avsedda för kommunikation och transporter med vagnar, kärror, skrindor, risslor, kälkar, djur och människor i arbete. Ofta fanns ett inhägnat köksland intill husgaveln, varifrån tamdjuren var bortmotade med staket. På Halla finns än idag en av byns finaste gårdsplaner kvar, enligt mig, med berghällar i dagen och trampad mager gräsyta och gräs som inte klipps med motorgräsklippare av något slag. Det är samma gårdstun som morfar gick över då blixten slog ner. Platsen och läget visar så tydligt hur man anlade de äldre gårdarna på höjder samt på oländig mark som inte kunde uppodlas. 

 

Jag hittar inte fotografiet i original med mangårdsbyggnaden som revs på 1930-talet. Här har jag, med undermålig kvalité, fotograferat av det hos en släkting. Kolorerat är det och familjen står på gamla Kustlandsvägen med ett staket med diagonalställda spjälor som gräns mot gamm´vägen.

Bönninga dära Halla, mangårdsbyggnaden, är en langkakes (långkatekes), en parstuga med framkammare och tre skorstenar. Brädfodringen är ljust målad med linoljefärg, stickspån täcker taket. En öppen brokvist med "kuverttak", även det täckt med stickspån, är uppförd framför entréns pardörr.

Den upptrampade stigen nere till vänster leder till bröjstu´n ett tiotal meter upp i backen mot Hallberget. Bagarstugan (bröjstu´n) var, förutom ett hus med stor bakugn där bröd bakades ett par gånger om året och/eller öl bryggdes, familjens sommarboende. När man flyttat dit på våren storstädades langkakesen, golven såpskurades, innanfönstern togs ut, murstocken vitkalkades med hjälp av en hartass. På hösten flyttade man åter in i det städade vinterhuset.

***

Jag förmodar att det var i samband med giftermålet 1915 som yngste brodern Adrian övertog den vackra timrade langkakesen dit familjen hade flyttat på 1890-talet. Adrian rev huset på 30-talet och lät bygga det hus ni ser på fotot nedan. (JO dog 1921 och Klara dog 1932.) Den gamla ladugården dära Halla brann i mitten av 1930-talet och kreatur innebrändes har jag fått berättat för mej. Idag är det endast bröjstun som finns kvar.

Här är ett foto där den gamla ärevördiga timmerbönninga får ge plats för det då moderna, ett hus med regelstomme och sågspånsisolering. Bilden är väldigt talande och beskriver tydligt hur lite äldre byggnader värderades då folkhemmet byggdes upp här. (Jag har visat det här fotot tidigare på bloggen.)

Mycket av den här inställningen till kulturhistorien lever kvar idag. Men nu är det de en gång i tiden ”moderna” husen, med fyrdelad plan runt en murstock, som förvanskas och förstörs. För att inte tala om alla ladugårdar och uthus som får förfalla eller rivs. Utvecklingen är pågående eller...???

Idag ser bostadshuset ut så här. Fönstren har bytts ut, huset har byggts till med en envåningsdel med kök till höger samt en ny öppen farstukvist.  Delar av den gamla stengrunden kan ses till höger då snön försvinner.

Morfars båda hemgårdar är båda borta. De gamla ladugårdarna och uthusen med olika funktioner med dem. Över huvud taget finns ingen av de nordsvenska gårdstyperna, som en gång fanns här, kvar idag.

Vy mot söder från Klara och JOs första boplats.  Klicka för större bild

Då morfars hus stod klart 1913 fanns endast en mangårdsbyggnad alldeles i närheten, även den revs någon gång på 30-talet. Det var en ljusmålad Västerbottensgård med glasad veranda i två våningar med ladugård och bagarstuga. Av de byggnader som syns på bilden fanns 1913 bara de två bostadshus som är markerade med röda stjärnor inklusive ladugårdar. Övriga bostadshus och uthus är rivna eller byggda långt senare. Även de två höladorna till höger om mitten an vara uppförda efter att Riksvägen anlades under tidigt 1940-tal - men om dem har jag inga faktiska årtal. De är dock inte timrade.

Efter hemmansklyvningen i början av 1900-talet, då Klara och Johan Olof lät dela upp sina två hemman mellan de fyra sönerna, lät morfar timra sitt hus längst söderut på hemman numro 1. Hans äldste bror övertog gården på hemman no 4 och den yngste brodern gården på hemman no 1. Mellanbrodern Gustaf byggde sig också ett nytt bostadshus mitt emellan de två hemgårdarna. På så sätt blev sönerna kvar i byn och emigrerade inte till Amerikat som många andra härifrån.  Tre av brödernas hus låg så till att man kunde se mellan varandra.

***

Sextio procent av den svenska befolkningen bodde vid förra sekelskiftet på landsbygden. Man klagade över de ungas flytt till städer och till Amerika. Emigrationen nådde sin kulmen på 1920-talet. Det var fattigt, stora klasskillnader och tuberkulosen fanns där som ett hot över allt och alla.

Att så många timrade gamla korsbyggnader och parstugor "Västerbottensgårdar" rivits här kan förklaras med att folk inte såg något värde i de gamla husen när hus med regelstomme blev moderna. Ett sågverk fanns i omedelbar närhet. Byggmästare drev på, med statlig hjälp, att husen skulle rivas för att moderniteten skulle få ta plats. De nya husen gavs statliga stöd i form av förmånliga lån och byggmästarna fick sin beskärda del av kakan. Här i bygden har man så länge jag kan analysera bakåt i tiden, alltid velat vara "moderna", kanske på grund av befolkningen befunnit sig i en svag socioekonomiskt ställning och därmed inte förmått uppskatta och vara stolta över sin kulturhistoria. Strävan uppåt och "framåt" fick sådana konsekvenser. Det låg också i tiden att se ner på allt det gamla som minde om loppor och löss.

***

100-års jubileum

 Idag är det 100 år sedan min mamma föddes - 1921. Samma år fick kvinnor rösta i riksdagsvalet.

Här är fyra generationer kvinnor samlade för fotografering. Mormorsmor Brita, mamma Alma, mormor Amanda med lilla Karin.

Här sitter kvinnokvartetten ute i det fria. Ponera att fotona är tagna 1922 - då är Brita 77 år, Amanda 56, Alma 32 år.

De senaste generationerna har blivit långa eftersom Alma fick sitt första barn vid 31 års ålder, Karin var 34 då hon i sin tur fick sin förstfödda.

Slutligen ett foto på Alma (med det vackra andranamnet Eufrosyna) och dottern Karin. jag tycker mycket om de här porträtten.

* * *

100 år är lång tid med en människas mått mätt. Men betänk att det inte var längre sedan som kvinnor fick rösträtt och för första gången fick rösta i val till riksdagen. Men efter det tog det 26 år innan Sverige fick sitt första kvinnliga statsråd och 73 år innan könsfördelningen i riksdagen blev någorlunda jämn. 

På några håll i landet har jag i år sett utställningar för att minnas det hårda arbete som låg bakom kvinnors rätt att rösta. Lokala kvinnor och föreningar har presenterats i planschutställningar. Det får mig att fundera på om det fanns några kvinnor som arbetade för, och ivrade för, kvinnlig rösträtt i min hemkommun, den socken där mina förmödrar på fotografierna levde. Att dom, sprungna ur bondesläkter skull agera för detta är inte troligt, konservativa som bönder har varit genom tiderna. Därmed inte sagt att de inte var viljestarka inom familjen och släkten. Men att gå samman och agera utåt tillsammans har inte varit bondkvinnors styrka. Hur var det med lokalbefolkningen i övrigt här i socknen, agerade någon/några självständigt eller lät kvinnorna som levde här andra kvinnor (främst i städerna) gå i bräschen för krav på allas rösträtt och självständighet? Kände kvinnorna här i bygden till Emmeline Pankhurst (1858-1928)? Kände de till Signe Bergman (1869-1960)? Det vore något att forska i. I min släkt har jag inte hört någon i de äldre generationerna prata om lika rösträtt och jämställdhet mellan könen, ja inte heller bland kvinnor i min egen generation.

Farmorsmor

 

Detta är ett  porträtt av Anna Jacobsdotter född 1861. Porträttet visar en ung Anna med allvarlig nyfikenhet i blicken och ett vaket, öppet ansikte. Jag är mycket tacksam för att jag nyss fått porträttet. Tack! Anna kom att bli min farmorsmor. På fotot är hon klädd i ett klädmode som var vanligt under 1880-talets första hälft. Det knutna bandet runt halsen är typisk för tiden, den plisserade vita kragen och vita ärmslutet, det veckade nedre delen på klänningsärmen och knapparna i fram. Anna bör alltså ha varit vara omkring de 20 åren då hon gick till fotografen. Fotot är en förstoring av ett visitkort och har formatet 24x16 cm. Inget namn på fotoateljén finns inte tryckt någonstans. Glaset framför bilden är tjockt och har fasade kanter. 

Anna var äldst i syskonskaran på fyra och den enda som nådde vuxen ålder hemma i familjen. Två bröder dog som barn och systern Johanna, som föddes 1867, adopterade bort som 3-åring. Året efter att Johanna adopterats bort föddes brodern Per som dog redan 1877. Då var Anna 16 år och året därpå flyttade hon hemifrån till Skademark i grannsocknen. Förmodligen tog hon tjänst som piga som var så vanligt bland bönder och torpare under många decennier.

Då Anna var 21 år födde hon en dotter med fader okänd enligt kyrkböckerna. Dottern Olivia föddes hemma hos Annas föräldrar på Tenstrana vad jag förstår. Att få barn utom äktenskapet var en stor skam vid den här tid (och ända till 1900-talets mitt) och i många fall försköt föräldrarna en dotter med ett oäkta barn. Så skedde inte här, Anna var det enda barn de hade kvar.

Tre år senare, 1885, gifte sig Anna med Jonas Alfred, rättare i Norrgissjö. År 1891 flyttade familjen, som då bestod av tre ytterligare barn, till Indre i Västernorrland.

Jag förmodar att det var i samband med detta som dottern Olivia valde att inte flytta med övriga familjen utan hon flyttade till sin morfar och mormor i Tenstrana. Där kände hon sig säkerligen hemma eftersom hon torde ha bott där i sin första barndom. Fem år senare blev morfar Jacob änkeman och Liva blev hans hjälp i hem och jordbruk.

 

Anna och Jonas Alfred kom framöver att köpa ett jordbruk längs Indalsälven vilket fortfarande finns kvar i släktens ägo. Det var god familjesammanhållning mellan Olivia och halvsyskonen, som kom att bli åtta stycken, även efter att Anna och Jonas Alfred var borta. Även kusinerna, nästa generation, höll kontakten. Många brev skrevs, och besök gjordes, under årens lopp. En hel del av korrespondensen finns kvar. Det är jag förstås glad över.

Tittskåpsmodell

År 2018 besökte jag försvarsfordonsmuseet Arsenalen i Strängnäs för visning. Arsenalen är ett statligt militärhistoriskt museum där Sveriges militärhistoria från 1900-talet fram till nutid visas. Ett 70-tal fordon, både på band och hjul, visas. Jag kan inte påstå att mitt intresse av detta är oerhört stort.

Ett par år efter att den väldigt fula byggnaden som inrymmer militärmuseet hade invigts 2011, besökte jag en liten stuga som flyttats dit nära intill- ett soldattorp som pliktskyldigast hör till museet och som ursprungligen var uppfört i Björkvik i Sörmland. Nära denna finns ett nybyggt litet hus som rymde en utmärkt utställning om indelningsverkets historia. Jag var där ett par gånger men längtade inte efter att se utställningen i det stora museet.

Det jag innan visningen inte visste var att på Arsenalen även finns en avdelning med tennfigurer.

"Här kan du se en stor samling handgjorda tennfigurer som visar scener från stenåldern vidare till Gustav Vasas kröning, en 1700-talsbal på Haga Slott samt 1920-talets vaktparad.Samlingen fanns tidigare i Tennfigursmuseet i Hjortnäs utanför Leksand. Det är bland annat figurer skapade av konstnären Holger Eriksson. Det är en fantastisk samling som även visar leksakstillverkningen av tennfigurer från 1700-tal fram till 1920-tal."

https://arsenalen.se/utstallningar/figurmuseum/

För mej har figurer i tenn endast inneburit soldater. Några tennsoldater från min pappas barndom finns kvar och vem har inte läst och hört om pojkars intresse för och lek med tennsoldater och indianböcker föritin´.

Det som visades i en egen avdelning gjorde mig förvånad och upprymd. Förutom att gjutformar av allehanda slag och en beskrivning av tennfigurers historia visades fanns en samling med skiftande innehåll. Där fanns allt från Haga slottsteater till en pågående egyptisk balsamering, en rit på minoisk palatsgård, slaget vid Lützen 1632, slaget vid Virta bro med Sven Dufva 1808, "3000 man kvar på fjället" dvs. karolinernas dödsmarsch 1819. Med mycket mera. Allt utsökt berättat i tittskåps-modeller.
Ljuset i modellerna var mycket mer naturtroget än på alla de bilder jag tog.

OCH vad fanns där mer - jo en modell av en fäbod där ett par fäbodstintor vallande kossor och getter. Där syntes inte ett spår av krig. 

 

Hallå där, är det inte bedårande så säg! Jag föll pladask.

Efter detta har jag gjort ytterligare ett besök där. I september 2019 besöktes Arsenalen för att lyssna på ett föredrag om Indelta soldater och båtsmän i krig anordnat av en släktforskarförening. Det passar mej med tanke på båtsmän som jag intresserat mig för och som även finns i släkten.

"Många känner till den indelte knekten och hans soldattorp, med hur gick det till när han kallades ut i krig? Föredraget behandlar indelningsverkets soldater och båtsmän alltifrån det sena 1600-talet till början av 1800-talet. Det behandlar inte bara hur man förbereddes i fredstid, utan också när och hur soldaterna skickades ut i fält, liksom vad som hände med familjen där hemma om soldaten förblev borta. Det ges också en del tips på hur en släktforskare kan hitta uppgifter om sin förfader i fält.
Lars Ericson Wolke är professor i historia vid Försvarshögskolan."

Jomen, det var också intressant trots strulande teknik (som är så typiskt). Och numera vet jag att den trista byggnaden innehåller många vackra små välgjorda modeller.

Ur en gästbok

Troligen november 1951

Tack för trevlig kväll. Anor stora
Ni båda ha. Farfar å ena sidan ett
landsvägens barn omhändertagen av
Disponent Gullbrant Thorsen, Farmors-
mor å andra sidan bränd av Ryssarna här i byn 1809.

April 1952

Tack för trevlig kväll!
Tanken går till flydda dar,
med dans på häll
Vi befinner oss endast
några stenkast ifrån
stranden där värdinnans
farmorsmormor året
1804 som brud
här såg vatten.

Ur gästboken på bilden nedan.

Tänk om jag visste vem som förärat föräldrarna denna gästbok med bastanta pärmar av snidat trä och med försök till perspektivisk avbildning av gården på förstasidan - med lie på ladugårdsgaveln! Det är faktiskt ett nöje att läsa i den.

Morfars fotoalbum

 

Tog fram ett gammalt stiligt fotoalbum för ett tag sedan. Det är inte okänt för mig men ändå alltid trevligt att spana i.

Människor från förr visar upp sig. En del känner jag till, andra inte. Människoöden med många olika inriktningar. Några blev kvar i byn, andra flyttade, kanske ända till Amerikat. De okända som finns i detta album har trots allt en anknytning till morfar på det ena eller andra sättet, de hör alla till huset.

Brudparet vet jag vilka de är eftersom någon skrivit deras namn på baksidan av fotografiet.

På den sammetsprydda framsidan sitter en snirklig metalldekoration i jugendstil. Det är så tydligt att albumet var menat att ligga framme på ett bord, en dåtida coffee-table-book. 

Det är sådana här böcker och fotografier som kan köpas secondhand eller som antikvitet. Själv skulle jag ha svårt att köpa in gamla fotografier av människor, lösryckta ur sitt sammanhang, för att pynta mitt hem. Men nu är väl shabby chic-trenden över, eller...

Farföräldrarnas hus

Se vilket fint litet timmerhus som syns på fotot.

Fasaden är ljusmålad - säkerligen med linoljefärg - och med grått stickspånstak. Grund av huggen granit. Huset är liggtimrat, det märks genom utknutarna som är panelade. Det finns ingen fotbräda utan sparrarna syns tydligt i framkant av takfoten (älskansvärt), vindskivor och vattbrädor är av trä och ljusmålade, skorstenen har vackert mönstermurat krön, entrén är en inåtgående pardörr av horisontella brädor och försedd med överljus, mittelbandslist och utknutar målade i samma kulör som fasaden. Tvåluftsfönster med mittpost och med spröjsar i bottenvåningen och låga fönster med två rutor på vindsvåningens långsida och på gaveln ett likadant fönster som i bottenvåningen. Entrébron är bred, av trä och utan handledare. Allt mycket typiskt för sin tid för en norrländsk hantverkarfamilj eller litet jordbruk.

Fotot är taget någon gång mellan 1904 och 1909. Fotoateljé Karlson & Bergström, Wasagatan 20 Stockholm står det tryckt på fotografiet. Varför en fotoateljé i Stockholm fotade huset vet jag inte.

En murare Löv lät uppföra den byggnad som jag minns som farfars och farmors hus. Muraren flyttade till Malmfälten och farfarsfar köpte huset och gav det i bröllopsgåva till sin äldste son, min farfar Gottfrid, och hans första hustru Selma. Huset var ett av de äldsta på Rundvik och hade lite tillhörande jordbruksmark. Det lilla timmerhuset, som senare byggts ut, revs ca 1970 för att ny infrastruktur, en bred tillfartsväg för timmerbilar till sågverket, skulle fram. Farfar och hans första hustru Selma (1876-1909)  gifte sig 1904. På fotot syns Selma sittande på en pinnstol i svart kjol och vit blus. Selma dog i tuberkulos eller som det står i dödboken - lungsot. De hade inga barn. Övriga personer är farfarsmor Erika längst till vänster och tre av farfars yngre bröder samt en bror till Selma näst längst till höger.

Till gården hörde ett litet jordbruk som födde en ko, under några år två. Man slog den egna ägandes åkermarken som låg där pensionärsbostäderna senare byggdes. När lägdan bebyggdes ingicks avtal med Olofsfors bruk att fritt varje år erhålla hö från brukets skördar. Jordbruket upprätthölls till någon gång efter Gottfrids död 1951. Efter det stod den lilla lagården tom förutom kaniner som kusinerna födde upp. Att ha ett jordbruk i Rundviks sågverkssamhälle var mycket ovanligt. 

 

Här står farfar och farmor (de gifte sig 1913), pappa och hans äldre bror någon gång på 1920-talet framför en hölada med spåntak och en hässja. Redskapen är en lie och räfsor. Kan det vara äldsta dottern i familjen som tar bilden???

Under somrarna flyttade familjen ut till Tennstrand där farmorsmorfar hade ett torp fram till 1927. Farfar och kon gick landvägen, gammelmorfar och farmor rodde till Tenstrana med de tre barnen. Det var ett härligt sommarliv som pappa framställde det. Han var 10 år då det upphörde i och med att gammelmorfar dog och torparrendet upphörde.

Rickleå gästgivargård

När jag tittade i gamla nummer av tidskriften Västerbotten, hittade jag av en tillfällighet en ritning på Rickleå gästgivargård från 1950-talet. Med mycken fantasi kan man kanske leva sig in i hur den kan ha sett ut på sent 1700-tal då gästgivare Christian Göransson (1730-1793) med hustru Maria Andersdotter (1745-1827) och elva döttrar bebodde och brukade gården. En av de elva döttrarna, nummer åtta i ordningen, kom att bli min anmoder. Som änka kom Maria Andersdotter att flytta till sin dotter Ulrika som bodde i min hemby. Tre av Marias döttrar hade gift sig med bönder här.

Ritningen är ett handritat förslag till ombyggnad som gjordes av byggnadsingenjör Bengt Lidström, då ledande inom Västerbottens vård av traditionella byggnader. VAB - Västerbottenskommunernas Arkitekt- och Byggnadskontor i Umeå - låg i framkant när det gällde länets byggnadsvård då när kontoret etablerades 1956 och in på 1980-talet. 

Numera kan man säga att Skellefteå tagit över stafettpinnen då det gäller att ligga i framkant då det gäller byggnadsvården i Västerbotten. Titta in på HÅLLA HUS med Skellefteå museum som huvudproducent.

 Rickleå gästgivaregård 2020 med nytt djurstall (som det heter numera) till vänster..

Detta fotot är från juli 2020. Vi svängde in på grusvägen, den gamla slingrande Kustlandsvägen, för att få se annat än långtråkiga E4an på väg till Skellefteå. 

Och där stod den än - gästgivargården. Det jag också kan se är att i ombyggnadsförslaget från 50-talet fanns ingen farstukvist, inget tak, över entrédörren. Förslaget från 50-talet tog hänsyn till det traditionella utseendet på bondgårdarna i Västerbotten - pardörrar med överljus utan farstukvist samt en bred träbro framför entrédörren. Det jag själv uppskattar så mycket.

  Rickleå gästgivaregård 2011 med gödselstack utanför ladugården.

Men 2020 är det köttdjur i hallar som föds upp och som håller landskapet fritt från att växa igen. Förra gången jag passerade, se fotot ovan från 2011, fanns en stor gödselstack utanför ladugården. Jag är nörd på gödselstackar, ropar till så fort jag får se de där försvinnande högarna utanför en ladugård. De där gödselstackarna som var livsviktiga för bönderna en gång i tiden, de gav ju näring till nästa års odling nr de spreds ut på åkrarna.

Att besöka de platser där anfäder fötts och/eller levat ger en dimension åt släktforskningen. Platsen i landskapet är i sig självt intressant, finns ett hus kvar, om än förändrat, är det än bättre. Och här står gästgivargården med ursprung från 1700-talet kvar i samma läge medan lagården är 1900-tal.

Gravvård

 

.

Tandläkarbiträde

Min farmorsmorfar var n´sinkar-Jack som han kallades ibland har jag fått berättat för mej. Jacob föddes i Rönnholm som barn nummer 13 i en barnaskara på 16 varav åtminstone 9 nådde vuxen ålder. Jodå. Per Nilsson och Helena (Lena) Matsdotter var hans föräldrar. Dem har jag skrivit om tidigare. 

Jacob gifte sig 1860 med Brita Katarina från Högliden. De bosatte sig i södra delen av min hemby, i en stuga som fanns kvar till 50-talet med utsikt mot den nu utdikade Fjärden. Idag måste man veta att där låg ett hus, jag har urskilt ett par grundstenar/hörnstenar bland träd som vuxit upp och förstört grunden. 

Jacob och Brita Katarina fick fyra barn. Anna 1861-1931, Johan Petter 1863-1863, Johanna 1867-1956 och Per 1871-1877. Johanna adopterades bort 1870 och fick ett liv helt olikt sin enda syster Anna, min farmorsmor. Johanna, eller Hanna som hon kallades, växte upp i en annan samhällsklass och hennes liv har jag delvis kartlagt.

År 1877, vid 40 års ålder och samma år som sonen Per dör, sex år gammal, beslutade Jacob och Brita Katarina att arrendera mark på 50 år och timra sig ett torp dära Tenstrana. Ett torp på ofri grund, alltså inte med den betydelseförskjutning ordet fått idag - en liten röd stuga som används som fritidshus. Jacob levde sitt liv mellan 1837 och 1927. Han blev alltså 90 år gammal och hans tankegods har förmedlats till mej via länkarna som var min farmor och min far. De sista 14 åren bodde Jacob med sin dotterdotters familj. Där, på övervåningen i huset, dog han lugnt och stilla i februari 1927. 

*

Nåväl – det är om Johanna/Hanna detta ska handla. Hon som adopterades bort då hon var 3 år och 2 månader gammal och trots att föräldrarna endast hade två barn i livet – Anna och Johanna. En liten son hade dött och den andre, Per, var ännu inte född (och hade således heller inte dött). Varför adopterar man bort ett barn när man bara har två? Visserligen var båda flickor som inte var lika ekonomiskt värdefulla som pojkar, kanske snarare en belastning med tanke på hemgiften som skulle följa döttrarna om de gifte sig. Men ändå? Vad rörde sig i dessa människors tankar och bakom ett så pass drastiskt beslut? Det ger inte kyrkböckerna svar på. 

Farmorsmors yngre syster Hanna lämnades alltså bort till fosterföräldrar 1870 vid 3 års ålder. Hon kom att få en uppväxt i en annan samhällsklass än farmorsmor Anna som var 9 år då systern Johanna lämnades bort. Jag har forskat en del i hur (Jo)Hannas liv kom att gestalta sig. De båda systrarnas öden blev mycket olika. Den ena blev en yrkeskvinna, den andra sin makes hustru med familjens skötsel som huvuduppgift.

Genom sina fosterföräldrar bytte Hanna samhällsklass eftersom de kom från burgna hem. Adoptivföräldrar var Hilda Charlotta Barkman född 1841 i Eskilstuna och Edvard Walfrid Wessman född 1837 i Visby. Hur de kom i kontakt med Jacob o Brita Katarina vet vi inte, något Adoptivcentrum fanns inte vid den tiden. Paret Wessman bodde i Sundsvall. 

Men - det gemensamma livet fortsatte inte som fosterföräldrarna planerat. Redan efter fyra år skilde sig paret vilket torde var ovanligt vid den tiden, åtminstone i svagare socioekonomiska samhällsklasser. I samhällets elitskikt var det något mer frekvent. 

Skiljobrevet är daterat 27/5 1874, året då Johanna skulle fylla 7 år. Walfrid Wessman vistades i Pretoria Sydafrika 1876 och exhustrun Hilda Barkman och Johanna flyttade så småningom till Uppsala där det står att Hilda Barkman försörjer sig 1878 genom att hon ”läser med barn”. Jag förmodar att hon är "informator" till barn i skolåldern  i bättre beställda familjer. Johanna får säkerligen också undervisning.

Visitkort som troligen förställer Walfrid Wessman hittade jag här.

Nästa gång jag träffar på Hanna har hon flyttat till Stockholm. Vid folkräkningen 1890 återfinner jag mamsell Maria Johanna Wessman som ogift kvinna, ensam i familjen. Hon är 23 år och bor i kvarteret Hvalfisken no 26 i Hedvig Eleonora rote i Stockholms stad. Kanske hade fostermodern avlidit - det har jag inte funnit ut än. Den ogifta Johanna tituleras ”mamsell”. Hade hon levt kvar i hemsocknen skulle titeln ha varit piga men nu var hennes ställning högre än så.

Tio år senare, vid folkräkningen 1900, träffar jag på mamsell Johanna Wessman i Södra Qvarteret Domprosteriet, Västerås stad. Hon är fortfarande ogift och ensamstående men det fanns fler personer i hushållet. De är familj nr 1:
Ture August Malmström f 1862 i Linköping, Östergötlands län. Han är tandläkare. Hans fru är Augusta Susanna Hallgren f. 1862 i Eskilstuna, Södermanlands län. (Kanske finns koppling här med Hilda Barkman som även hon kom från Eskilstuna?)

De har barnen:
Olof Harry f 1891
Dorrit Augusta f. 1894
Einar Tureson f 1895
Ruth Alice f 1896
Erik Tureson f 1897. Alla barn är födda i Västerås.

Fam nr 2: Johanna Wessman f 1867, Nordmaling , Westerbottens län.
Fam nr 3: Anna Matilda Anderson f 1874 i Hedemora, Kopparbergs län. Piga.
Fam nr 4: Alma Erikson f 1869 i Berg, Västmanlands län.
Fam nr 5: Herta Sofia Wahlman f 1879 i Ramnäs, Västmanlands län. Piga.


Hanna utbildar sig till tandläkarbiträde (tandsköterska?) och tar anställning hos Ture Malmström, tandläkare i Västerås. Hon blev yrkesarbetande.

Så här såg det ut på en tandläkarklinik dära Vall´n någon gång på 30-talet? Supermodernt i jämförelse med historier om hur "doktorn tog en tång och drog ut en värkande tand utan bedövning". 

Fotograf Hanna Bäckman (1875-1963), Bäckmans fotoateljé fanns 1907-1940.

 

I Arkiv Digital läser jag att Johanna var inflyttad till Västerås 1904 (fastän hon fanns med i folkräkningen 1900 för Västerås!) samt att Ture Malmström blir änkling år 1916. Jag får även reda på att den 14 augusti 1921 sammanvigs 54-åriga Johanna och Ture.

De bor i Västerås men familjen Malmström - Ture, Johanna och Tures dotter Dorrit Augusta - flyttar 1928 till Bromma, Stockholm. Då var Ture 66 år och Hanna 61. Ture Malmströms dotter Dorrit som då är 34 är och utbildad sjuksköterska ser ut att ha blivit sinnessjuk och omyndigförklarades 1927 av Västerås rådhusrätt. Det där vore intressant att studera närmare vad som hände.

Det är aningens torrt att följa ett människoöde via fakta i kyrkböcker och register även om det är intressant. Jag får veta att Hanna blir änka 1930 vid 63 års ålder och hon blir 89 år gammal. 

Hanna fick inga egna barn, gifte sig sent i livet och blev styvmor till sin mans barn. Paret flyttade till Bromma när mannen blev pensionär. Någon gång efter hans död flyttade Hanna till Mölndal, Göteborg. Har inte luskat fram när. Kanske flyttade hon dit beroende på att styvsonen Erik Tureson Malmström bodde där och han blev änkling 1936. 

Tjugo år senare, den 15 augusti 1956, avled Johanna Malmström f. Wessman vid 89 års ålder läser jag i digitala dödboken för 1947-2006. Hon bodde då på Gunnebogatan 66 i Mölndal, Göteborgs och Bohus län. 

Johanna besökte aldrig någonsin sitt föräldrahem (vad jag känner till) men på något sätt kände man där till att hon utbildat sig inom vården. Kanske hade bekantas bekanta träffat henne, hon bodde ju hela sitt liv i större städer. Det gick hörsägen om att hon utbildat sig till fältskär. Undrar om hon minns något av sina första tre år i de nordliga trakterna? Funderade hon över sina biologiska föräldrars beslut att lämna bort henne? Träffade hon sin fosterfar någon gång? Blev han kvar i Sydafrika?

Det har varit intressant att forska fram uppgifter om Hanna, Johanna Jacobsdotter/Wessman/Malmström från Nordmalings socken. Hennes syster Anna bodde större delen av sitt vuxna liv i Sundsvallstrakten där hon dog 1931. Undrar hur Anna upplevde det att veta att hon hade en syster som hon inte var bekant med och inte träffade? Är blod starkare än vatten?

Här en berättelse om mitt första tandläkarbesök.

Teckning: Lisen Adbåge

Vintermöte mor och som emellan

Farfarsfar Israel besökte, såvitt jag vet, sin hembygd vid Ångermanälven endast en gång efter att han kommit till Olofsfors bruk som 13-åring. Vilket år resan företogs vet jag inte men jag har hört att han färdades med sparkstötting och det måste därför ha varit vinterföre. Resan kan ha gjorts på 1870-talet före giftermålet 1877.

Med dagens vägmått var det 13 mil enkel resa. En vårvinterresa genom det skönaste av Sveriges landskap - Ångermanland! Utan biltrafik.

 Läs om sparkstöttingars historia

Inget i övrigt har traderats om denna resa, hur lång tid den tog, hur länge han stannade, vilka han träffade och så vidare. Det enda som berättats är att han träffade sin mor och när han närmade sig hemmet och hon kände igen honom efter den flera år långa frånvaron utbrast hon -Men äre n´Israel! Det var hennes karga sätt att visa sonen uppskattning.

Det är det enda lilla jag vet från deras enda möte efter att sonen flyttat norrut - Men äre n´Israel!
Så få berättelser, så lite vet man om sin släkting förutom uppgifter som finns i arkiv. Hur hon såg på sitt liv och vilka drömmar hon hade kommer jag aldrig få reda på.

Jag vet att hennes far båtsmannen dog då hon var fyra dagar gammal och hennes mor då hon var sex år. Mamman dog hemma i sängen med de två yngsta barnen sovande på var sin sida. De föräldralösa syskonen kom att placeras ut i byarnas olika bondgårdar, jag antar att de auktionerades ut som var vanligt inom fattigvården på 1800-talet. Den bonde som begärde minst i ersättning fick ta hand om barnet och fick därigenom arbetskraft till sitt förfogande. Man kan i kyrkoarkiven se hur barnen flyttades runt i socknen.
.
.

Selma Lagerlöf och de dödas röster

"Hur lever de levande med de döda? Innan kapitalismen avhumaniserade samhället inväntade alla levande människor de dödas erfarenhet. Den var deras yttersta framtid. I sig själva var de levande ofullbordade. Sålunda var de levande och döda ömsesidigt beroende av varandra. Alltid. Först den unikt nutida sortens jagförhärligande har avbrutit denna ömsesidiga avhängighet. Med förfärliga följder för de levande, som nu tänker på de döda som de utplånade.

Författaren John Berger frilägger något egentligen fasansfullt i vår tids förhållande till de döda: hur vi brutit förbindelsen och därmed utplånat dem. Deras kunskap, berättelser, vanor och verklighet försvinner ifrån oss, in i det förflutnas töcken. För Selma Lagerlöf, född i en annan tid, var de döda fortfarande i hög grad närvarande. Historierna hon hörde i sin barndom lyfte de döda in i nuet, gav dem en plats bland de levande. För barnet Selma var det självklart att sedan länge döda släktingar eller personer från trakten,deras öden och särdrag, berättades fram och hade en betydelse för de levande. En människa kunde inte förstå sig själv och sin plats i världen utan att också reflektera över sina döda.

I sitt författarskap återvänder Selma Lagerlöf om och om igen till dessa döda föregångare. Jag tänker att den brytningstid hon levde i, då ett livsmönster höll på att oåterkalleligt förvandlas medan gamla, sedan länge etablerade sätt att leva försvann för att inte återkomma, gjorde behovet av att vända sig mot det förflutna större. Industrialiseringen och urbaniseringen avfolkade landsbygden, vars sedvänjor föll i glömska eller ansågs oväsentliga för den nya tidens moderna människa med blicken riktad mot framtiden.
(...)
Måste utveckling betyda glömska? Fanns det inte något hos dessa äldre tiders människor och deras sätt att leva med varandra och världen, som var värt att bärga in i framtiden? Och på ett mer filosofiskt/existentiellt plan: vad händer med oss om vi glömmer, om vi bryter förbindelsen bakåt? Om vi betraktar de döda som utplånade och därmed betydelselösa?"

Ur Jag vill sätta världen i rörelse. En biografi över Selma Lagerlöf av Anna-Karin Palm, 2019.

Hur ser man på detta med återberättande av människor från föritin när man inte har släktingar eller bybor i tidigare led som har haft inflytande i samhället, tillvarons små människor, när inga pompösa skrönor om dem finns att berätta, kanske bara en mening som de uttalat och som återberättats i senare led - kanske inte ens det, endast obetydliga anekdoter finns kvar om ens det. Hur förhåller man sig till föregångarna om man vill inte fabulera och göra föregångarna mer betydelsefulla än de var, då man själv inte är författare eller har sådana ambitioner? Den frågan sliter jag litegranna med. En del av de närapå femtio inlägg som jag har på gång handlar just om några av dessa människor. Visst har jag skrivit en hel del här om människor som levat tidigare men a´ Baba-Kajsa, a´ Norrbys´Soff, mamsell Hanna, n´Anners Öberg är några av dem ur tidshavet som hittills fått tiga still.

När jag nu i veckan läste utsnittet ovan i biografin om Selma tänkte jag - varför inte låta dessa människor få komma fram här allt eftersom. Människor som inte lämnat några spår efter sig förutom i kyrkliga och statliga arkiv men som onekligen har levat.
.
.

Likbrud och likbrudgum

"Likbrudgum" kallades den avlidne när han låg i sin kista, klädd kring hals och bröst som brudgum.(...) Särskilt högtidligt sveptes en ung flicka åt vilken döden,  mänskligt att döma, bäddat en för tidig grav. (...) År 1915 har en 70-årig man berättat att hans farfar en gång vid grävning i Viksjö kyrkogård (Ång.) i en liten flickas grav funnit en "glitterkrona" (brudkrona av tunt mässingsbleck). Den döda kunde även kläs som "ungmor" eller som brud med gift kvinnas huvudbonad (Stjärnsund, Dala.) Att en ung flicka "brudsveptes" eller kläddes som brud, även om hon inte var förlovad, är ett dels kvarlevande, dels återupptaget bruk. (...) 

Även helt små flickor kläddes som brudar. När två knappt årsgamla flickor avled i Sorunda (Sö.) år 1888, kläddes de i krona, skära klänningar och gröna skor och fick ett litet guldäpple i handen. (...) Att klä en ung, avliden flicka som brud har  varit ett länge kvarlevande bruk inte bara hos allmogen. Sålunda skriver den förut omnämnde kyrkoherden (Gyllenius) i sin dagbok den 11 maj 1666: "När jagh hemkom fann jagh min lilla dotter Sal: Mariam uthi sin rätte brudeklädningh och Skrudh, ty hon bleff dagen tillförende Swepter aff förmemblige hustrur och Jungfrur."

Brudkronan kunde vara utförd av t ex myrten, papper, mässingsbleck, lingonris.

Att det inte är den jordiska brudkronan som åsyftas framhåller även en tysk författare, utan det är himladrottningens, jungfrulighetens krona som den döda flickan smyckats med. Den döda, som inte hunnit få någon brudkrona här nere på jorden, får i stället - sägs det hos oss - livets krona. Kronan är ett tecken på att hon är Kristi brud.

Ur När döden gästar av Louise Hagberg 1937, kapitel 7. Tre foton nedanför ur samma bok som inspirerar till skrivande:

 

1879 dog fyra av mina morfarföräldrars små barn i en difterifarsot som grasserade. Det här gällde med många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna. De fyra barnen tillhörde förstkull´n av barn, endast en överlevde men snart nog föddes en annerkull. Att föräldrarna var otröstliga vet jag genom berättelser, även om modern visade sina sorgsna känslor mest och långt efter att nya barn kommit till världen. Att glömma sina döda barn går inte - oansett hur många man har eller får.

”He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon på 1,5 år och 2 dagar gammal när de låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade antagligen hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död som en liten brud. Och dagen efter hennes begravning dog lillasyster Klara Mathilda, 4 år.


† Gustav Robert 1878 - 11 september 1879 - 1,5 år                Begravd 21/9
† Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879 - 2 dgr                    Begravd 21/9
† Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879 - 8 år                   Begravd 26/10
† Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879 - 4 år.                      Begravd 2/11


Några fotografier av de här barnen i sina kistor finns inte men det var inte helt ovanligt att fotografera de avlidna ser jag av bilderna i Louise Hagbergs fascinerande bok. Äntligen har jag också fått förklaring på detta med döda utstyrda som brud och/eller brudgum.Där står så mycket annat - om likkammare och dess utsmyckning, likvaka, själaringning, den sista vilobädden, begravningsfölje, gravöl - you name it.

Både födslar och dödar skedde i hemmet vid den här tiden. Redan 1880 föddes mina morfarsföräldrars första barn i nästa kull:
    † Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879. 8 år
 Janne 1872-1918
    † Jonas Herman 1874 -1874, 6 dgr
    † Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879, 4 år
    † Gustav Robert 1878 - 11 september 1879, 1,5 år
    † Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879, 2 dgr
 Karin 1880-1953
 Gustav 1881-1927
 Manfred 1884-1963
 Adrian 1886-1973

Alla barn som nådde vuxen ålder kom att stanna kvar i byn, mycket genom den hemmansklyvning som gjordes. Ingen kände sig tvingad att emigrera till Amerika för sin utkomsts skull.
.
.

Gästgiveri i Godmersta

Snacka om att ha tur! Fick ett mejl från paret som bor på gården på bilderna. Genom dem har jag fått bekräftat att det fanns ett gästgiveri i Godmersta och just i detta hus!

De kan genom gamla dokument som t ex inteckningspapper, bouppteckningar, historiska kartor, genom att se ordet "Resanderum" skrivet på en vägg på nedervåningen i samband med renovering och uppgifter om (och från) tidigare ägare, bekräfta att här varit gästgiveri. Troligen fram till 1916. Den gamla Kustlandsvägen går över gårdsplanen. Om det var här min farfarsmor en gång arbetade som piga vet jag inte ännu. Huset är uppfört på 1890-talet. Ifall Erika arbetade här så var det i en ev. tidigare byggnad som vi inte känner till i dagsläget. Den nya ladugården på bilden byggdes 1953, den gamla låg inte på samma plats. Gården har varit i den nuvarande familjens ägo sedan 1927.

Tack Sture och Birgith för mejl och att jag fick tala med Sture i telefon!!!

Så här skrev jag om funderingarna om Erikas tjänsteplats tidigare: https://morfarshus.blogspot.com/2018/07/gastgiverier-i-angermanland.html
.
.