Likbrud och likbrudgum

"Likbrudgum" kallades den avlidne när han låg i sin kista, klädd kring hals och bröst som brudgum.(...) Särskilt högtidligt sveptes en ung flicka åt vilken döden,  mänskligt att döma, bäddat en för tidig grav. (...) År 1915 har en 70-årig man berättat att hans farfar en gång vid grävning i Viksjö kyrkogård (Ång.) i en liten flickas grav funnit en "glitterkrona" (brudkrona av tunt mässingsbleck). Den döda kunde även kläs som "ungmor" eller som brud med gift kvinnas huvudbonad (Stjärnsund, Dala.) Att en ung flicka "brudsveptes" eller kläddes som brud, även om hon inte var förlovad, är ett dels kvarlevande, dels återupptaget bruk. (...) 

Även helt små flickor kläddes som brudar. När två knappt årsgamla flickor avled i Sorunda (Sö.) år 1888, kläddes de i krona, skära klänningar och gröna skor och fick ett litet guldäpple i handen. (...) Att klä en ung, avliden flicka som brud har  varit ett länge kvarlevande bruk inte bara hos allmogen. Sålunda skriver den förut omnämnde kyrkoherden (Gyllenius) i sin dagbok den 11 maj 1666: "När jagh hemkom fann jagh min lilla dotter Sal: Mariam uthi sin rätte brudeklädningh och Skrudh, ty hon bleff dagen tillförende Swepter aff förmemblige hustrur och Jungfrur."

Brudkronan kunde vara utförd av t ex myrten, papper, mässingsbleck, lingonris.

Att det inte är den jordiska brudkronan som åsyftas framhåller även en tysk författare, utan det är himladrottningens, jungfrulighetens krona som den döda flickan smyckats med. Den döda, som inte hunnit få någon brudkrona här nere på jorden, får i stället - sägs det hos oss - livets krona. Kronan är ett tecken på att hon är Kristi brud.

Ur När döden gästar av Louise Hagberg 1937, kapitel 7. Tre foton nedanför ur samma bok som inspirerar till skrivande:

 

1879 dog fyra av mina morfarföräldrars små barn i en difterifarsot som grasserade. Det här gällde med många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna. De fyra barnen tillhörde förstkull´n av barn, endast en överlevde men snart nog föddes en annerkull. Att föräldrarna var otröstliga vet jag genom berättelser, även om modern visade sina sorgsna känslor mest och långt efter att nya barn kommit till världen. Att glömma sina döda barn går inte - oansett hur många man har eller får.

”He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon på 1,5 år och 2 dagar gammal när de låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade antagligen hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död som en liten brud. Och dagen efter hennes begravning dog lillasyster Klara Mathilda, 4 år.


† Gustav Robert 1878 - 11 september 1879 - 1,5 år                Begravd 21/9
† Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879 - 2 dgr                    Begravd 21/9
† Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879 - 8 år                   Begravd 26/10
† Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879 - 4 år.                      Begravd 2/11


Några fotografier av de här barnen i sina kistor finns inte men det var inte helt ovanligt att fotografera de avlidna ser jag av bilderna i Louise Hagbergs fascinerande bok. Äntligen har jag också fått förklaring på detta med döda utstyrda som brud och/eller brudgum.Där står så mycket annat - om likkammare och dess utsmyckning, likvaka, själaringning, den sista vilobädden, begravningsfölje, gravöl - you name it.

Både födslar och dödar skedde i hemmet vid den här tiden. Redan 1880 föddes mina morfarsföräldrars första barn i nästa kull:
    † Johanna Catarina 1871 - 15 oktober 1879. 8 år
 Janne 1872-1918
    † Jonas Herman 1874 -1874, 6 dgr
    † Klara Mathilda 1875 - 27 oktober 1879, 4 år
    † Gustav Robert 1878 - 11 september 1879, 1,5 år
    † Kristina Sofia 1879 - 7 september 1879, 2 dgr
 Karin 1880-1953
 Gustav 1881-1927
 Manfred 1884-1963
 Adrian 1886-1973

Alla barn som nådde vuxen ålder kom att stanna kvar i byn, mycket genom den hemmansklyvning som gjordes. Ingen kände sig tvingad att emigrera till Amerika för sin utkomsts skull.
.
.