Begravningsfölje

Längre tillbaka i tiden bars kistan med den döde av bärare hela vägen till graven. Det kunde vara långa sträckor och följet så stort att männen kunde bytas om att bära.

Numera (1937) är det inte längre allmän sed att bära den döde hela vägen till graven, utan liket körs vanligen fram till kyrkan, såvida naturförhållandena inte är sådana att något körande inte kan komma i fråga, som till exempel ute i skärgården. [Tänk på "Hemsöborna" av August Strindberg. Min anm.] Annars hör det nuförtiden till ovanligheterna att ett lik bärs, annat än när det gäller korta sträckor. År 1922 fanns sålunda i Sparrsätra (Up.) bara en person kvar i livet som varit med om att bär lik. Det dröjde länge innan man vande sig vid denna nymodighet, som dock var så mycket bekvämare vid långa färder.

När liket efter en avliden riksdagsman i Dalsland kördes till kyrkogården år 1862, och även begravningsföljet åkte efter hästar, väckte detta stort uppseende. Förr var det nämligen en vanära att bli bortförd på det sättet. Det hade bara skett med de allra fattigaste eller sådana som ingen vårdade sig om, så att likföljet var för litet för att kistan skulle kunna bäras en längre väg. Eller så var det självspillingar som ingen ärlig man ville bära, varvid gamla utlevade hästar användes som sedan måste slaktas, för hästar som begagnades vid sådana färder blev skrämda, modstulna och odugliga.
(...)
Redan 1875 hade vid sockenstämman i Norra Vi (Ög.) beslutats att liken hädanefter, utan hindrande fördomar, måtte köras till kyrkan för begravning, såsom lindring för sorghuset och för att främja tidigare framkomst. Men ännu in på 1870-talet ansågs det på många platser som ett oanständigt påhitt att köra ett lik. (...) Det va en brist på känsla för vördnad och värdighet att komma skramlande med en vagn, så att kistan hoppade hit och dit, i stället för att den döde stillsamt och andäktigt bars på axlarna av "gäve män", högt upp över alla andra (Vg.)

Ur När döden gästar av Louise Hagberg, kapitel15 "Den sista färden".

Nå, hästar blev så småningom kutym för likfärden. Nils Olof Hörnsten (1847 - 1918) som bodde här i byn, har gjort anteckningar om sina föräldrars likprocesser/likprocessioner, begravningsföljen. Ju fler hästar i processen, desto mer betydelsefull var den döde. Något foto av just de här processionerna känner jag inte till, de blev säkerligen aldrig tagna.

Min faders Nils Hörnstens begrafningsdag var fredagen den 11 januari 1878. Hans likprocess var 20 hästar från [byn] och så var det honom till mötes å vallen, 6 hästar, således inalles 26 hästar.

Vår moder Margareta Christina dog den 2 februari 1894. Hennes födelse var den 31 december 1819, således 74 år 1 månad 3 dagar. Hennes jordfästning var fredagen den 9 februari, likprocessen var 15 hästar från [byn] och 7 hästar på Vallen, summa 22 hästar.
Auktion var den 16 februari.

I den bok som inspirerat mig högeligen till de senaste blogginläggen, Louise Hagbergs När döden gästar, finns foton från andra likföljen med hästar vintertid.

"Likraden" ville man gärna ha lång, ofta var det lika många hästar i den som i ett bröllopsfölje. Redan under hednatiden hade det lagts stor vikt vid att göra ansedda mäns likfärd så präktig som möjligt.

Så småningom tillverkades likvagnar speciellt för ändamålet, särskilt längre söderut. Jag är tveksam till att en likvagn avsedd för häst fanns i hemsocknen. Vagnarna kunde vara vackert utsmyckade som den ovan som finns i det fina museet Slesvigske vognsamling i danska Haderslev på Jylland som jag besökte 2012.

Eller den här som finns på ett sörmländskt hembygdsmuseum, foto från 2019.

Detalj av den sörmländska likvagnen.

Även med vagn eller släde gick likfärden långsamt framåt. Det ansågs vanhedrande att köra fort. Begravningsföljet "åkte i gående" tills det kom över byns ägor där den döde bott, sedan kunde farten ökas, men fort fick man inte fara om det låg något hus invid vägen, för det betraktades som ohederligt att i trav köra förbi någons bostad med ett lik. Klockor eller pinglor fick aldrig om vintern sättas på hästarna som drog de döda. "Inget skrammel fick förekomma."

.
.