Nu har jag läst Herodotos historia rakt igenom. Jag köpte boken år 2000 e. Kr. när den kom ut i nyutgåva, men hade tidigare endast bläddrat och läst lite här och där. Humaniora in my mind.
Herodotos föddes 484 f.Kr. i Halikarnassos (dagens Bodrum) i nuvarande
Turkiet, dog 425 f.Kr. i en grekisk koloni i Kalabrien, nuvarande
Syditalien. Han har kallats historieskrivningens fader men han hade
själv inte upplevt striderna mot perserna utan i efterhand rest runt i den då känna
världen på jakt efter uppgifter till sin berättelse.
Herodotos beskriver andra perserkriget då perserkungen Xerxes invaderade de grekiska stadsstaterna men börjar än längre tillbaka för att ge en bakgrund. Han redogör för geografi och etnologi: beskriver olika folkslag och deras olika seder och kulturer
(visste ni att egypterna hade tre prisklasser att välja mellan då en död skulle balsameras och vad dessa innebar?), maktspel och intriger, diplomatiska förhandlingar, anekdoter.
En av de mest fascinerande sakliga uppgifterna enligt mig är hur perserna med sin här byggde en flottbro över Hellesponten för att landhären skulle kunna tåga över. Herodotos redogör för byggtekniken. Han beskriver de olika folkslag som ingick i persernas här med klädsel och vapenutrustning vilka skiljde sig åt. Utöver landhären med fotfolk och rytteri roddes/seglade krigsflottans fartyg jämsides. På båda sidor hade arméerna sina egna siare, spåmän, med sig för att i förväg försöka utröna utgången av en drabbning.
Antalet människor som ingick i krigsmaskineriet var oerhört många, Herodotos nämner antalet och påstår att vissa floder krigshären passerade tömdes, då manskap, tross och rytteri drack vatten. Vi får ta hans uppgifter med en nypa salt men att vattentillgången var ett problem är säkert. Hur som haver är boken mycket intressant. Att ha en historisk atlas
intill sig vid läsningen är ett måste om man ska förstå sammanhang och
trupprörelser. Herodotos världsbild såg inte ut som vår.
När en nyutgåva gavs ut av förlaget år 2000 inhandlade jag den på studs.
Slaget vid
Thermopyle utspelades under tre dagar, i slutet av augusti eller början på september år 480 f.Kr. vid ett bergspass. Perserna vann överlägset och nådde därefter Attika där Aten brändes och skövlades och atenarna tog sin tillflykt till
Sjöslaget vid
Salamis stod strax efteråt, i september 480 f.Kr. Perserna besegrades (oväntat nog) av atenarnas
flotta, Xerxes vände hemåt men en del av hären stannade kvar, likaså en del av den persiska flottan.
Under slaget vid
Plantaiai den 27 augusti 479 f.Kr besegrades den persiska armén
och samma dag vid slaget i
Mykale besegrades resterna av den persiska flottan slutgiltigt. Hellenerna med atenarna i spetsen stod som segrare.
(Grunden till det peloponnesiska kriget mellan Aten och Sparta grundlades där och beskrivs av Thukydides - men det är en annan historia.)
Tidigare
har jag endast läst läroböcker där detta och många andra krig
beskrivits med kort analys av de olika fält- och sjöslagen. Jag pluggade egyptologi och därefter antikens kultur och samhällsliv kvällstid vid universitetet jämsides med heltidsjobb en gång i tiden. Då läste jag för första gången korta utdrag ur bland annat Herodotos. Humaniora in my mind. Flera i min bekantskapskrets undrade vad det var för mening med det, till vilken nytta? Att förklara att det var för min egen förkovran var knappast lönt. Det gav mig inte högre lön, ingen cred men det gav mig kunskaper och insikter som gav mig stor inre tillfredsställelse och andra möjligheter. Det var ett led i att lära känna sig själv! Att se sin egen plats i historien. De där studierna ångrar jag verkligen inte.
Bland annat
ville jag förstå varför atenarna byggde så många vackra byggnader i sten under den klassiska tiden (400- och 300-talet f Kr) men även hur de gick till väga rent praktiskt. Byggandet började efter att man besegrat perserna. De byggnader som klassats som den mest högtstående i västerländsk kultur, de marmortempel som uppfördes under Perikles tid och tillskrivits Fidias som skulptör. Jag ville förstå arkitekturhistorien. OCH förstå den postmodernism som seglat upp som arkitekturstil där i min nutid, där klassiska element användes lekfullt men till synes utan större kunskap om ursprungligt sammanhang. Jag vill påstå att de klassiska arkeologerna har större kunskap om den dåtida grekiska och romerska arkitekturen än arkitekter. Med det sagt vill jag tillägga att jag inte tillhör dem som stöttar Arkitekturupproret.
Nu har jag läst hela Herodotos egen historieberättelse i svensk översättning av Claes Lindskog (1870-1954). För mej, som har antiken i hågen, var detta en
stor läsupplevelse.
.
.