Dagbok

Min första dagbok hade lås i form av ett rött hjärta. Ett litet fjuttigt symboliskt lås bara. Inte svårt att ta sig förbi. Men ändå. Ett lås. Privat. Där skrev jag om tandläkarbesök, upplevelser med mormor och morfar, döden, hur det var att som 8-åring vara jultomte, kattungen vår och mycket mera. Den innehåller förstagångs-upplevelser.

Så mycket tillvaron ändras. Nu skriver jag offentligt. Det är inte så att jag för så många berättat att jag bloggar, men skriverierna är ju faktiskt möjliga att hitta för många, även om de flesta som hittar hit troligen gör det av en slump och kanske inte intresserar sig därför att skriverierna är personliga och jag är okänd och byn är ångermanländskt anonym. Men ändå - herreje, så annorlunda världen blivit.

För bara 30 år sen...

Här kommer ännu en bild ur mitt fotoalbum. Fotot togs sommaren 1976 då jag sommarjobbade hemmavid efter påbörjade studier i Stockholm. Jag fotade det jag tyckte om, det som var typiskt min hembygd - till exempel Öhmans hästräfsa. Den var i fullt bruk bara för 30 år sen. Time flies...

Jag märkte förändringarna i jordbruket och tyckte de gamla redskapen vara värdefulla redan då - ser jag nu.

Jag satte mej också ner för att måla av alla prydliga hässjor på rad med lador strösslade ut över landskapet. Akvarellen blev inge vidare. Numera finns inga hässjor här i trakten. Fler och fler åkrar växer igen eller planteras med gran. Kanske är det ekonomiskt mera lönsamt men för landskapet är det förödande, för örterna, för fåglarna som hör till jordbrukslandskapet. Men de flesta här tycker nog inte som jag i den här frågan. Åtminstone hörs inte deras röster...

Rökbastun

Jajamen, nu är det bestämt med en timmerman om byte av syllstockar på rökbastun eller laden som jag säger till vardags. Ett timrat litet hus som är flyttat hit till morfars hus, antagligen då han byggde bostadshuset. Jag tror rökbastun är flyttad borta Halla. Jag har muntligt hört av mina föräldrar att den är flyttad och kan även se att stockarna märkts upp. Kanhända har morfars föräldrar Klara och Johan-Olof använt den i sitt hushåll.

Granar fälldes i vintras på skiftet, hemtransporterades med hjälp av en hjälpsam tremänning (tack för hjälpen!), randbarkades i maj och ska nu bilas och knutas och placeras längst ner i stockvarven. Vinterfällt virke har överlägsen kvalitet till husbyggnad. Det kände säkert morfar till men en så´n kunskap försvinner på en generation om det inte överförs med mun-mot-mun-metoden, traderandets konst.



En rökbastu användes för rökning och torkning av kött, av lin och säd. En rökbastu hade jordgolv. En eldstad av naturstenar var travad i mitten av rummet. Ingen skorsten fanns, röken skulle fylla rummet. Än idag används rökbastur i Finland och Karelen men de är avsedda för tvagning, de jag bastat i har haft trägolv och murad eldstad.

Tänk om timmerväggarna kunde tala... ja, kanske kan de göra det på sitt sätt. Jag gör en rejäl undersökning i samband med att timmerstommen står naken. Kanhända finns spår efter förfäderna som inte syns normalt. Årtal, initialer, yxhugg kan visa vilken typ av yxa som användes... Att timret är plockhugget på skogsskiftet står väl utom all tvekan. När det avverkades kan man få reda på genom dendrokronologisk undersökning (undersöka årsringarna och därigenom komma fram till när trädet är fällt) men så långt tänker jag inte gå i ivern att få veta mera.

I farozonen

"Målat vår lada som står på höjden som ett norrländskt Parthenon. En förnämlig arkitektur och vore jag professor i arkitektur skulle jag låta mina elever mäta upp de i stället för renässanspalats och dylikt. Måtte ligga en obruten tradition ända från Hedenhös bakom."

Så tyckte Hugo Zuhr - svensk landskapsmålare som levde 1895 - 1971 (ur Sv. Allmänna Konstförening, publikation 97).

Det är en mycket kärleksfull beskrivning av en av våra enklaste byggnader som lever i riktig farozon. Själv älskar jag lador! Oerhört många har försvunnit i min hembygd om jag jämför verkligheten med foton från 1950-60-talet.

Christina Ärlestig har målat ladan här ovanför, tekniken är oljekritor.

Upprepning är all kunskaps moder

Det är pappa som fått mej intresserad av kulturhistoria och släktforskning. Otaliga, ja otaliga är de gånger han svarat på mina frågor om släkten och hembygden. Hur han orkade svara på samma fråga gång efter annan är ofattbart. Hans svar fastnade ju inte med en gång precis. Det är ofattbart att han orkade. Tack i din himmel! Och han svarade lika gärna på frågor om sin egen släkt som om min mors. Traderad, muntligt berättad kunskap, är GULD värd men försvinner så lätt i dagens informationssamhälle då vi blir översköljda med ljud och rörliga bilder.

Det tog många, många år innan jag blev SÅ intresserad att jag skrev ner och själv engagerade mej i släkthistorien. Jag brukar säga att det tog ordentlig fart då jag fick dödsångest. Det vill säga att jag började förstå att inget varar för evigt och snart är jag äldst i min släkt då de före mej dött bort och ingen skulle finnas kvar att fråga. Jag intervjuade människor, jag antecknade, spelade in på en kassettbandspelare med dåligt ljud men dock, jag fotade, besökte platser.

Att jag började släktforska på egen hand berodde på att pappa själv bara kommit tre generationer bakåt på sin fars släktgren. Min farfarsfar kom från att annat län och innan mikrofilm och Internet fanns, var det svårare att komma vidare. Särskilt för en person som var heltidsanställd och med litet jordbruk dessutom. Javisst, pappa hade skrivit till prästen i den församling där min farfarsfar var född och fått ett svar som inte sa så mycket förutom födelsedata och utflyttningsår. Pappa kände till förnamnet på sin farfarsmor. Jag fick hennes namn då jag döptes insåg jag i vuxen ålder (Viola är ju bara bloggarnamn). Då Riksarkivets avdelning Svensk Arkivinformation (SVAR) i Ramsele hade öppnat åkte vi dit 1997 och hittade fler uppgifter om henne och hennes familj. Hon föddes den 25 december 1824 och blev faderlös tre dagar senare och moderlös vid 6 års ålder. Det var en situation som inte var lätt för en sexåring, vare sig då eller nu. Hon hade tre äldre bröder och jag har nu kommit en bit längre bakåt i anorna. Och innan pappa dog hittade jag årtalet för hennes bortgång i Riksarkivets filial i Arninge, Stockholm, och kunde berätta för honom - hon dog den 15 november 1918. Han föddes den 5 juli 1917. De existerade alltså ett år samtidigt här på jorden.

Finlands vita ros

En vit pimpinellros hade tant Hildur, vår granne då jag var liten. Den växte tillsammans med "Jakobs stege" på hennes och farbror Kalles tomt mot Kustlandsvägen. Alla som passerade hade tillgång till skönheten. Ett fång rosor ur den busken var mammas brudbukett vid giftermålet den 1 juli 1950.


Den här fina bilden är hämtad från nätet. Foto EvaTeresia.

Ett skott av denna "Finlands vita ros" planterades på 50-talet vid sommarstugan uppe vid skogsbrynet, bara 200 meter från morfars hus. Ingen av kvinnorna finns längre här på jorden men pimpinellrosen lever. Den har fått växa ganska vilt. Jag tog ett skott förra sommaren och planterade det på min tomt vid kustlandsvägen, mitt emot Kalles och Hildurs hus. Den är verkligen inte stor men jag hoppas att den ska trivas och växa till sig och glädja passerande och mej själv. Jag tycker om tanken på att det är samma genetiska uppsättning i rosenbusken idag som i mammas brudbukett.

Rast i slåttannan

Av jamtstårschan Ingrid med bloggen "Tre små rum" fick jag påpekat att inget går upp mot kaffe kokt över öppen eld. Jag kan nog bara hålla med. Hon fick mig att börja leta efter gamla bilder från slåttannor i juli på1960-talet där jag tycktes minnas att kaffe-kokning över öppen eld fanns med. Jag minns kaffe kokad i trebent panna men nå´n så´n bild hittar jag inte. Nej, här kokas kaffe i en Cirkel-kaffe-burk. Haha...

Elden är placerad nere vid stordiket i Aspänget där vatten alltid fanns som kunde förhindra gräsbrand. I jutesäcken hade pappa ved, näver och tändstickor alltid redo att ta med. Jag ser även vattehämtarn intill säcken.

De här bilderna har jag fått låna och kopiera från min moster. I bakgrunden syns den mellanskottslada som nu är flyttad och syns i bloggens högermarginal.

Fotona visar idyller tycker jag. Mycket arbete, nästan inga maskiner, samarbete mellan unga och gamla, gemenskap männsikor emellan. Vi barn hade att hjälpa till med räfsningen. Ibland hoppade en groda fram som skulle fångas i handen, ibland fick vi äcklas över skära råttungar. Allt var spännande! Kontakten med naturen var självklar. Slåtterblommor, ängskovall och alla de andra örterna.


Här är kaffet klart och avnjutes av de vuxna. På den tiden var inte kaffe en dryck för mej - nej då gällde Trocadero, Portello, Loranga, sockerdricka, Pommac och Champis. Drickesbil´n kom en gång i veckan under sommaren med skallrande glasflaskor. Det var helt underbart. På landsvägen ställde man ut en hink eller back med tomglas för anvisning att här ville man köpa läsk, öl eller svagdricka.


Här sitter vi vid ett annat tillfälle och tar paus. Det är mamma, jag, syster, kusinerna Marianne, Maggan och Lasse. Tittar man i svarta bakgrunden syns en ljus kaffekopp lyft från fatet. Det är pappa som dricker kaffe på bit i skuggan, lutad mot hässjan med nyslaget hö. Några av oss har nå´t i handen. Det skulle mycket väl kunna vara butterbullar från Forsbergs bageri.

Hö har en härlig doft tycker jag. Och torrt hö är minst lika underbar i dofterna med alla ängsblommor som ingår. Jag är hjärtinnerligt glad att jag inte har hösnuva. Att hoppa i höet då det ladats på hölage var en sommartradition god som någon. Att övernatta där med vita lakan var speciellt. Jag tror bestämt jag ska göra om det någon gång i vuxen ålder...

Styvmorsvioler i vas

Jag har alltid varit intresserad av blommor, av vår flora. Då jag var barn hade jag många olika blomställen. Först kom backskärvfrö på gården, så tussilago, kärrviol, kabbeleka och hela paletten. Jag minns högtidligheten då jag en gång fann en väldoftande nattviol. Varje art hade sin växtplats. Styvmorsviol växte i husgrunden i backen där tant Linas hus hade stått.

Styvmorsvioler är tacksamma. De kräver så lite, växtplatsen kan vara torr och sandig. De står så länge. Styvmorsviol är Ångermanlands landskapsblomma.

Den mest perfekta vasen för min del, är en djupt blå, vid pressglasvas. Då man placerar ut blommorna en och en längs kanten och fyller på inåt, ser det inte så roligt ut med detsamma - det är tomt i mitten. Men dagen därpå har violerna rest sig och fyllt upp hela utrymmet. Jag tycker det är mycket vackert! Det är även lätt att byta vatten på styvmorsvioler, för blommorna "hakar" i varandra och ramlar inte ur fastän man lutar på vasen. Att byta vatten ofta gör ju också att blommorna står länge. En favorit alltså.

Linoleum i mitt hjärta

Jaspé heter mönstet jag är uppfödd på. Ja, på. Det är den linoleummatta som låg och ligger på köksgolvet på övervåningen i morfars hus.

Mönstret Jaspé började tillverkas 1910 och tillverkades av DLW, Deutche Linoleum Werke (nu Armstrong) fram till början av 2000-talet. På bilden nedan syns den - ena delen har fått en strykning polish och är mörkare.


Linoleum är ett bra material - linolja, kork- och trämjöl, juteväv och färgpigment. Naturligare material än plastmattor och laminat. Men många i min generation verkar förknippa linoleum med skolsalar och offentliga miljöer som t.ex. sjukhus och det ger dåliga vibbar till ett utmärkt material.

Kristi Himmelsfärdshelgen ägnades åt att föryngra Jaspémattan. Den var styv av många lager polish, Lustra Blond som mamma använde. En sliprondell och en våtsug hyrdes, borttagningsmedel, grundpolish och slutpolish inhandlades. Det slipades i flera omgångar så mattan blev porös. Mönstret är inte tryckt utan genomgående och därför kunde man slipa på detta sätt. Därefter stöks flera lager grundpolish ut eftersom linoleummattan blivit mycket porös och sugande, porerna behövde mättas. Slutligen ströks ett par lager vanlig polish på. Jag hoppas verkligen att detta var bra behandling och mitt älskade köksgolv ska bevaras än längre.


Hyrd slipmaskin med rondell.


Våtsug var bra att suga upp vattnet med.

I flera andra utrymmen finns också linoleummattor, eller korkmattor som man sa förr:

Korkmatta i en stor garderob på övervåningen (walk-in-closet med dagens tjusiga uttryck). Korkmattan låg ursprungligen i morfars kök från 1936 - 1950. Den har nog varit fernissad.

I "skrubben" under trappan till övervåningen, finns denna matta. Den ser ut att vara fernissad. Än har jag inte haft på nå´n behandling.

Korkmatta i sommarstugan - 1950-tal.

(När arbetet väl har var utfört läser jag i Gård & Torp på nätet om linoleummattor och blir lite skraj för att Jaspérenoveringen kanske blev fel. Jag använde polish och inte vax, bonvax. O, hjälp...)

Kaffepannan på elektriska spisen

Det här är viktiga prylar i ett kök från 50-talet. Elspisen från Husqvarna och Kockums emaljerade kaffepanna i rött med svarta kanter.

Kaffe ska kokas, så är det bara. Efter att ha prövat bryggare och pressoapparat tycker jag fortfarande att kokkaffe är det som gäller! För mej! För det mesta! Och varför inte i barndomens kaffepanna, från den tid då jag icke tyckte om kaffe. Jag var modiga 22 då jag insåg vitsen med denna dryck och det var med hjälp av cappuccino under en tågluff till Italien.



Jag kan se min mammas glädje då hon fann en röd panna - en som matchade de röda detaljerna i köket för övrigt: bården vid taklisten, skåphyllornas framkant, spegelramen, kökshanddukarna med monogram...



Elspis fanns förstås inte i morfars kök på bottenvåningen då huset stod klart 1913. När huset elektrifierades vet jag inte, men det måste ha varit under 1930-talet. Då tror jag nog att det bara var lampor som installerades. Mamma berättade om en skomakar-lampa över köksbordet då hon ung. När första elspisen i bottenvåningen kom till har jag ingen uppgift på. Men järnspisen var kvar efter renoveringen 1950 jämsides med en vedpanna. Jag minns en mindre bänkspis med ugn från min barndom som stod på ett lågt, specialbyggt förvaringsskåp.

Köket från 1950 är bra som det är

Det lättaste att besluta om i morfars hus, är köket på övervåningen. Det står sig efter ett halvt sekel. Där behöver praktiskt taget inget göras. Övervåningen inreddes 1950 då generationsboende började. Dotter och svärson tog över hemmanet och inrättade sig en trappa upp. Köket är fyllt av praktiska detaljer, sån´t som uppstår då fantasifulla människor som inreder en liten yta får tänka och handla fritt. Det är charmigt, det är vackert tycker jag. Det är masonite och tidstypiska Trycko-beslag, det är linoleummattan Jaspé, rollmålade väggar och tak. Det är koncentrerat 50-tal. Köket går i ljust gult med röda "accessoarer", rostfri diskbänk och stänkskydd samt svart laboratoriebets på arbetsytan.

Spisen finns kvar, en vit Husqvarna. Den skulle slängas på 80-talet men jag bad för den och då flyttades den till sommarstugan. Nu är den på plats igen och på den står den röda emaljerade kaffepannan med svarta kanter och knopp igen. Det här har jag länge sett fram emot att äga.

Morfarsfarfarsfarfarsfar

Cronolots Johan Sikström har jag inget foto av. Fotograferingskonsten var inte uppfunnen då han levde. Jag vet inte hur han var som människa. Han är ett namn men inte så mycket mer. Ja, han föddes visst 1665 men det är ett årtal jag inte själv forskat fram eller kontrollerat. Jag gissar att han hade känt igen bilderna nedan trots att det gått så där 300 år sen han såg vyn och trots landhöjningen.

Jag förstår, med tanke på hans yrke, att han var en mycket van sjöman, en mycket god seglare som kände och lärde känna farvattnen i Bottenhavet och Kvarken. Hur navigerade han? Inte med gps ialla fall. Nej det var nog svårare än så. Han kanske använde sextant som jag aldrig lärt mej principen för riktigt, vet bara att man använde solen och stjärnorna vid navigation.

Jag skulle gärna ha varit med på en båtresa med Johan som skeppare. Inte i ett strapatsrikt stormigt oväder utan en lugnare seglats, gärna även nattetid. Jag är ju förtjust i mörker, måne och stjärnhimlen som jag nämnt tidigare. Jag skulle ha varit lugn i hans sällskap tror jag. Tänk att styra en klinkbygg båt, , tänk att veta vilka "snören" man ska dra i för att minska eller öka farten, tänk att ha trossar som luktar tjära i sin närhet... Vad skulle vi ha ätit ombord? Pären å saltsilla? Dofter, odörer, smaker, lukter skulle nog till en del ha varit obekanta men intressanta. Skulle jag förstå vad han sa? Skulle vi ha kunnat föra ett samtal, hade vi förstått varann´ - både med tanke på dialekt och ordens betydelse?

I lotsbyns hembygdsbok från 1990 kan man läsa att kommendör Nils Strömcrona ledde en expedition utefter Sveriges och Finlands norra kuster år 1725. Expeditionen avslutades i Umeå och Vasa. Finland var svenskt fram till 1809 och Strömcrona utsåg platser längs kusterna där lotsar behövdes.

Den första organiserade tillsättningen av lotsar och lotsdrängar här ute torde ha varit den som skedde lördagen den 7 augusti 1725. Då tillsattes, med stöd av amiralitetskollegiets instruktion, 4 lotsar och en lotsdräng här. De som tillsattes vid Järnäsklubbs lotsplats var:
åldermannen och skepparen Johan Sikström
Peer Erichsson

Oloff Erichsson
Peer Eliasson
lotsdrängen Erich Persson

I samma hembygdsbok kan man läsa att Johan var den som lotsade Strömcronas brigantin till Stockholm på seglingen tillbaka: ”Som tidigare nämnts så avslutade Strömcrona sin exp. i Umeå, varifrån han avseglade den 23 augusti med destination Karls­krona. (…) Den nytillsatta lotsåldermannen, Johan Sikström, var en så erfaren sjöman att han anförtroddes uppdraget att lotsa brigantinen från Umeå till Stockholm. Loggboken berättar: ”Förmiddagen winden SW frisk Märss Coultie Klart. Kl. 9 fick iag ombordh till mig Lensman Hans Finberg hwilken hade med sigh Johan Sikström som mig den 8 Haius fartyget till Umeå lotzade. Och iag Accorderade med honom at han skulle lotza Kongl. Majts Bribantijn härifrån till Stockholm för 60 daler koppar och innta dageligen sin Kåst och underhåll ombordh så länge resan Continuerar.” (Krigsarkivet: Sjöexpeditioner, loggböcker m.m. 1725.) Uppdraget utförde Johan Sikström så väl att brigantinen Göja kunde ankra upp i Stockholm mellan Skeppsbron och Holmen den 5 Sept. Nu var ju Göja inte något stort fartyg och hennes djupgående var endast 7,5 fot, men med tanke på förutsätt­ningarna gjorde Sikström ett bra jobb. Resan hade tagit 13 dygn. Från Stockholm fick han sig själv hemskaffa.”

(Wikipedia har en bra förklaring på vad en brigantin är. Om man googlar på brigantin får man många träffar. Bilden ovan kommer från http://www.aganlar.com/tarihce/14%20Brigantin.jpg. )

Tänk bara att denne man, som säkerligen kom från enkla förållanden, varit i Stockholm, att han var i hufvudstaden då slottet höll på byggas, det som Nicodemus Tessin ritade. Stannade han någon dag extra för att se sig om? Att någon fler Stockholmsresa inte skulle bli av, insåg han nog. Jag förmodar att han reste med fartyg hem igen, det gick fortare och var väl därmed billigare än transport på landbacken. Carl von Linné, som reste ut på sin lappländska resa några år senare, år 1732, tog landvägen till häst. Han passerade min by på den gamla grusvägen, på "Kustlandsvägen". Herreje, vilken påtaglig kulturhistoria.

Själv är jag en landkrabba. Först på senare år har jag varit med och fritidsseglat. Min pappa däremot, född i ett sågverkssamhälle vid havet, han var hela sitt liv förtjust i båtar och vatten. Han byggde egna mindre båtar - av trä, av masonit, med och utan segel. Han övergav detta intresse eftersom tid saknades, då han gifte sig till ett jordbruk. Men Björn Landströms bok Skeppet, från 1961 stod i bokhyllan och den tog han fram nu och då.

Och en kanot byggde han till mej och syrran så vi kunde paddla i bäcken på somrarna, tillsammans med kamrater. Denna gråblåmålade farkost som vi haft så mycket roligt med, finns fortfarande kvar.

Dära Vall´n

E sana såg e ut dära Valln´ där socknenkyrkan finns, nå´n gång vid förra sekelskiftet. Det fanns många affärer - allt som man behövde fanns dära Vall´n. Även då jag var liten fanns så mycket större utbud än vad som finns där idag. Välståndet och bilarna gör att en liten ort utarmas eftersom man åker in till närmaste stad för att handla på stormarknader.

Här på kyrkvallen hade man marknadsdagar, marttnen. Inte långt härifrån fanns min mormor Almas föräldrahem. (Hennes släkt kommer jag nog in på senare.)


Det här är Storgatan med kyrkan i fonden. Kyrkan är från 1400-talet och har en fristående rödmålad klockstapel från 1700-talet. Här var morfar på marknader. Här roade man sig med tämjda björnar, bröstsocker och kaféliv.


På foto ovanför där någon skrivit "Marknad 1907 Wallen" syns morfar till vänster, 23 år gammal - han är markerad med ett kryss.

Det här vykortet är också från början av 1900-talet. En kornhässja/storhässja finns helt inpå det lantliga samhället. Kan det vara kyrkan som lyser vitkalkad uppe till vänster? Jag är lite osäker. Telefoner finns ser man på stolpen i förgrunden. Man ser fjärden uppe till höger, den är 17 km lång. Längst ut vid Bottenhavet finns en fyrplats. Där installerades min morfarsfarfarfarfarfar som den förste kronolotsen år 1725.

Ladusvalorna

Morfar Manfred tyckte om fåglar! Fåglar gillade min mamma Karin! Jag gillar också fåglar och det är väl inte så konstigt med den släkten... Morfar brukke lägg ut malln på vintern utafôre fönstre. Han brukke sop hop höfröa från hölage´ och lägg ut i en rundel på snön. Snöade den över sopade han bort snön och la på nytt höfrö. Allt för småfåglarnas väl i kylan.



Ladusvalor hör till den här jordbruksbygden under sommaren. De minskar i antal allt eftersom lagårdar och uthus ställs tomma, rivs, öppningar stängs, EU-direktiv talar om salmonellasmitta, uthusägarna tycker att svalorna smutsar ner.

Ja, dôm tyg ne däre lagårn!

Men jag tar bort en fönsterluft på lagårdsgaveln i maj så de lätt hittar in. För två år sen kom inga svalor och byggde bo hos mej - det var en stor sorg så nu gör jag det lättare för dem. Sen täcker jag av golvet under kabeln där de brukar sitta och under boet. Ibland fungerar det, ibland inte. Men ladusvalorna värnar jag om, vare sig det skapar extrajobb eller inte! Jag hälsar dem välkommen i maj. De har ett sån´t härligt kvitter...

Ett bondbröllop 1870

Morfars mamma och pappa föddes 1848 och 1847. Klara och Johan-Olof gifte sig den 6 oktober 1870 i den här lilla bondbyn. Hon var då 22 år och han 23.

Det var nog ett ståtligt bröllop - Klaras brudkrona var stor och grann. Hon var kronbrud med en färggrann krona av pappers- eller tyllblommor på en stålställning, kanske med glaspärlor och metallkläppar.

Det var vanligt att man gifte sig i oktober, en månad som inte var så fylld av arbete med jorden. Man kunde hålla fest i dagarna tre och gästerna, som många levde på jordbruk, kunde vara med på festen.

Innan Klaras och Johan-Olofs liv var slut skulle de ha fått uppleva mycket, både privat och förändringar i samhället. Industrialiseringen började göra sig gällande.

Deras barn var:
Johanna Katarina 22 september 1871- 15 oktober 1879 (dog i difteri)
Johan ”Janne” 9 oktober 1872 – 23 oktober 1918
Jonas Herman 13/2 1874 - 19/2 1874
Klara Mathilda 21 juni 1875 – 27 oktober 1879 (dog i difteri)
Gustaf Robert 19 januari 1878 – 11 september 1879 (dog i difteri)
Kristina Sofia 9 sept 1879 – 11 september 1879. Dog två dagar gammal.Katarina ”Karin” 7 november 1880 – 22 maj 1953.
Gustaf (Robert) 22 mars 1882 – 20 februari 1927
Manfred 18 december 1884 – 10 mars 1968. Han kom att bli min morfar.
Adrian 3 mars 1886 – 24 augusti 1973

Inom loppet av en dryg månad år 1879 dog fyra av deras minderåriga barn. Bara en 7-årig son överlevde den gången. Därefter föddes fyra barn till. Genom släktforskningen har jag nyss funnit en liten Kristina Sofia som dog två dagar gammal. Detta måste jag kontrollera ordentligt.

●

Klaras moster Ulrika, Smör-Ulla, som tog hand om Klara som mycket liten, sålde sina hemman till JO 1870, alltså samma år som ungdomarna gifte sig. Som kvinna var Klara inte myndig och var inte delägare i hemmanet. Tänk, vilken skillnad mot idag! Jag är hemmansägare och jag är kvinna. Jag har även i testamenten och via husförhörslängder hittat uppgiften att moster Ulrika bodde hos Klara och JO då hon blev gammal, kanske redan från 1870. På gården bodde också barnen förstås samt pigor och drängar. Hushållet var stort, människorna var tvungna att umgås. Man måste ha varit duktig på att lösa konflikter, det gick inte att fly från dem. Ulrika Jacobsdotter dog 1880, 72 år gammal.


Klara och Johan-Olof fick också vara med om stora förändringar i samhället. Järnvägsnätet hade börjat byggas ut på 1850-talet. Västra Stambanan började byggas 1856 och var klar 1862. Sveriges första lokdrivna järnbana var dock privat och öppnades 5 mars 1856 mellan Örebro och Nora. I samband med järnvägar och tidtabeller fick hela Sverige en gemensam tidmätning, det blev viktigt med klocka. Rovan i västfickan blev en statussymbol. Att resa med segelfartyg och ångfartyg eller med häst och vagn fortsatte man med några årtionden, men nya tider medförde nya ressätt. Boken ”Tiden är bara ett ord” av Lennart Lundmark har jag haft stor glädje av att för länge sen läsa och fick då helt nya insikter.

Kronan infördes 1873 då den ersatte riksdalern. Införs Euro i Sverige får vi vara med om samma typ av förändring.

Metersystemet infördes officiellt i Sverige den 22 november 1878 och de gamla aln- och tummåtten fasades ut. Bara det var en stor omställning i tankevärlden. Själv är jag förundrad och glad över att det fortfarande går att köpa tumstockar av trä med både meter- och tumskalor.

Om skorstenen

Morfars hus, mitt hus, har varit uppvärmt genom kontinuerlig vedeldning från 1913 till 1997. Från 1950 har uppvärmningen varit vattenburen med kamflänsradiatorer. 1971 intallerades några direktverkande elektriska kompletteringselement.

Från 1997 fram till 2002 har det vedeldats emellanåt men för bekvämlighets skull har uppvärmning via elpatron varit det huvudsakliga. Pappa blev med all rätt bekväm på ålderns höst. Han har burit in veakôrgar och under en period koks ända sen 1950 - i 47 år!

Vedeldningen förde med sig det goda att grunden blev uppvärmd eftersom murstocken står på marken i torpargrunden. Nu värms inte murstocken kontinuerligt under vintern, grunden blir kallare. Jag har sett vissa rörelsesprickor på ett par ställen på övervåningen som startat efter 1997. Lite vånda för det med sig... Ett skorstensskydd av galvad plåt kom på plats hösten 2006. Det behövs nu när skorstenen inte är uppvärmd för jämnan. Så länge murstocken är uppvärmd finns inga problem med regn och fukt. Skorstensverkan gör att regndropparna böjs av och hamnar utanför skorstenshålen.

Från allra första början och fram till 1950, då Albin Öberg murat om murstocken med bränt köpetegel, var den murad av soltorkat lertegel. Det var egentillverkat av lera och sand från de för byns hemmansägare gemensamma ler- och sandtagen och som hörs på ordet torkat i solen. Ett vanligt byggnadssätt förr.


Det soltorkade teglet på bilden tog jag vara på, då ett gammalt hus i byn revs. Teglet är tillverkat av Nils-Olof Hörnsten som var noga med att sätt sin prägel på det med ett "H". (Vem annan än jag i byn skulle samla på en så´n här lerklump???) Huset var en enkelstuga som senare byggdes till av Hörnsten och blev en variant av parstuga men med två kök. Det fanns flera årtal skrivna ihop med initialerna NOH på timmerstockarna i den tillbyggda delen. De syntes i det avskalade huset inför rivningen, 1866-1877-1881-1897. Så här såg Hörnsten ut, han som tillverkade teglet till sitt eget hus:


På baksidan av fotot står datumet 9 januari 1908. Ingen uppgift om fotoateljé finns tryckt på kortet, därför tror jag att det kan vara en person i bygden som skaffat kamera och fotat grannar och bybor. Spännande! Det är arrangerat, men inte som i en fotoateljé. Det syns att N-O är lite ovan att posera framför kameran. Det är jätteroligt och intressant att ha foton av bygdens folk för 100 år sen!!!

Bergslok i mitt hjärta

Det här är det gräs jag älskar mest av allt. Ja, timotej är också grannt, visst, men av en annan sort än de veka bergsloken.

Första gången jag hittade det var då jag och min bästa barndomskamrat i 10-årsåldern kom till ett nytt och undangömt ställe nära riksvägen. Vi la cyklarna i diket och klev in i skogskanten. DÄR växte bergslok med sina sirligt hängande huvuden. Snart nog lärde jag mej den speciella tekniken för att plocka stråna. Fortfarande plockar jag bergslok då jag kommer åt - stråna är mycket lätta att torka och håller sig fina länge, länge...



Kolla gärna in den virtuella floran: bergslok - Melica nutans L.

Gräs är annars något jag skulle vilja lära mig mera om. Alla dessa arter, alla dessa typer. Att göra gräskronor är ett sant nöje, ett sätt att "konservera" sommaren. Och en färsk bukett grässtrån i en kruka med oasis i botten tycker jag är himla vackert...

En femårings uppfattning om ett rum

Då jag var 5 år ritade jag det här. Det är ett barns uppfattning om "sitt" vardagsrum hemma hos mamma och pappa på övervåningen i morfars hus. Finrum som vi sa på femtiotalet.



Där syns pappas skrivbord med pennburk (antar jag), öppna spisen med brasa och blomvas på spiselkransen, buffén i alm (turkos på ritningen) och den långa, låga bokhyllan med radion ovanpå. Åsså en trasmatta. Skrivbordet står vid fönstret som är en svart fläck i vägglinjen - så tänker tydligen en femåring.

Allt finns kvar idag: öppna spisen, buffén från Lammhult, radion och skrivbordet med skiva av masonite som pappa snickrade ihop. Det är "förbättrat" på 1970-eller 80-tal till en träskiva. Men skrivbordsskivan av fernissad masonite finns kvar. Kanske ska jag återställa det tillbaka - göra en makeover bakåt i tiden, en restaurering, en återföring... Tankarna och planerna finns att få tillbaka hela rummet därför allt är så pass intakt och ganska lätt att få till. Möblerna är lika funktionella idag som då - utom möjligtvis radion. Jag har inte kollat om den funkar där den står undanställd.

Bokhyllan fick syrran då hon flyttade hemifrån. Så den existerar också någonstans i verkligheten. Går att mäta upp och tillverka en ny lika den hemsnickrade från tidigt 50-tal.

Fastbandhage

Den här bilden tog jag då jag gick en kurs i svart-vit fotografering och framkallning på 70-talet. Jag var fortfarande tonåring.

Fotot föreställer den fastbandhage som löpte runt platsen för sommarlagår´n och sommarstugan. Kanske är den gjord på 1940-50-talet. Den är inte sammanfogad med vidjor utan med ståltråd. Ursprungligen var hela byn omgärdad med en fastbandhage vid skogsbrynet. Det kan man se på laga skifteskartan från 1869. Detta för att korna och getterna, som gick lösa i skogen, inte skulle ta sig in på lägdor och kornåkrar och äta upp det bönderna själva behövde.

Det var precis här innanför som morfars rävafälla stod bara fram till ett decennium tidigare.



Jag tycker att motivvalet visar vilken inrikting mitt intresse hade redan som tonåring: etnologi, kulturhistoria, landskapselement. Snö. Förutom bildframställning då... Året efter att fotot togs, flyttade jag bort från byn för studier. Men fotot och minnena hängde med. Hela tiden.

Här säger vi "fassbannhagga" om gärdsgård, inhägnad av träslanor. Jag menar utan att ha forskat mera i detta, att det är upp till och med Ångermand som man kallar inhägnaden så, bara ett par socknar längre norrut säger man skihaga. Och i Svealand säger man gärdsgård, gärdesgård. Sne´hage har jag hört eller läst någonstans ifrån.

Tvätt förr i tiden

Det finns tre tvättstugor kvar i byn. Inte illa tycker jag. Det är små hus som står nära någon av de två bäckarna. Den på bilden är mycket välskött och står intill den forsande Degermyrbäcken. Det forsar på det avscannade vårliga fotot, på sommaren är det inte mycket vatten som rinner där. En torr sommar i min ungdom bar jag och en kamrat hinkar med stenbit i upp till "badargrubban" där mer vatten fanns. Allt för att rädda fiskarna från de sinande vattenpölarna där de råkade befinna sig. Inte visste jag då att badargrubban var en fördämning som skapats av människohand för att dämma upp vatten till spånhyveln. Kanske t.o.m. för en skvaltkvarn i ett tidigare skede. Byn hade fem gemensamma platser för skvaltkvarnar vid laga skiftet 1869.


Tvättstugorna var dock privata. I den här har jag en gång varit med om att tvätta - eller spelar minnet mig ett spratt?
Tvättplatser fanns annars i bäcken. Bryggor hade byggts på flera platser ner i slänten. Kvinnorna tvättade i kokkärl på tomten och bar tvätten till bryggan för sköljning, sommar och vinter. Man tvättade inte många gånger per år, men det var storbyk då det väl skedde. Trasmattor både tvättade man och sköljde i bäcken.
Hemma hade vi en "vattevärmar" som eldades med ved. Tvätten kokades, sen sköljde vi i bäcken eller senare i rinnande vatten i ett ljusblått laggkärl. 1972 införskaffades elektrisk tvättmaskin. Tänk, först 1972. Det är underbart att ha varit med om livet före maskineran. Jag var ju liten, hade noll ansvar och drog inget tungt lass.
Men som sagt - det finns tvättstugor kvar i byn. Hoppas de värderas och bevaras av sina ägare. De är kulturhistoriska nu.